Den rödhåriga flickan höjde ett ögonbryn åt hans ordlek, och skrattade lite åt det hela med en skakning på huvudet som fick hennes hår att yra omkring lite, nästan som eld i det behagliga skenet inne i värdshuset. I hans ord kände hon igen sig allt för väl, och var nästan förvånad. Trots allt var den överväldigande majoriteten av de som studerade…[Read more]

Neeana nickade.. tyg.. det kunde hon jobba med… om det gick att ordna. Hon såg på maten… hon var hungrig, nästan yr av hunger. Hon tog upp en bit bröd och tog ett försiktigt bett. Det började försiktigt men det tog inte lång tid innan hon började äta nästan glupskt, magen ville ha näring nu nu nu!

Efter ett par tuggor svalde hon och kände d…[Read more]

Neeana tog spännet och såg på det. Hon snörvlade och vred på sig för att försöka fästa det över revan. Det hjälpte inte särskilt mycket, eftersom klänningen var för liten krävdes lite kraft för att dra ihop den, vilket resulterade i en åtta-formad öppning istället för den avlånga revan. Lite bättre kanske men. Hon suckade och lade armen längst sin…[Read more]

Vakterna har inte mycket till chans när de odödas armé driver fram. Ett plågat skri av en yngling ekar mellan sten- och bergväggar och tystnar lika snabbt. Ett ljud som får ersättas av ett annat, slafsande blodstänk som Feylin bara till förstelnad kan betrakta. För att vara barbar och brottsling på det så kan inget mätas med synen som slår henne h…[Read more]

Neeana hoppade skrämt till när Ati plötsligt dök upp. Hon såg säcken och insåg att hon kanske hade lyckats i alla fall, Ati hade funnit henne värd att komma tillbaka trots allt. Hon skakade på huvudet och torkade näsan. Hon vred på sig och visade upp revan som blottade alldeles för mycket hud för att vara acceptabelt bland.. ja varsomhelst…[Read more]

Jasper lyssnade hjärtligt på vad hon sade. Hans minne vandrade med ens bakåt i tiden, långt innan hans magi dykt upp och fått hans händer att lysa. Ett minne som luggit gömt inom honom drogs till ytan. Ett minne med färgglada tyger, vackra sånger, energiska volter som fick Jasper, 7 år och med gluggar i munnen, att gapa av förundran. Just en så…[Read more]

Förändringen i mönstret var uppenbarligen helt oväntat, för när Aife tog ett steg bakåt och soldaten såg ett tillfälle att resa sig upp så tog han det. Han hade knappt kommit halvvägs upp på fötter igen innan kvinnas svärd svepte över hans oskyddade nacke och separerade hans huvud från resten av hans kropp. Man kunde skymta ett ögonblicks förv…[Read more]

Ett handtag sa mycket om en person, och hans stadiga och snälla – nästan för försiktiga – grepp sa att han var en person som sällan tog för sig eller stod i rampljuset. Det sa också att han inte var en person som ofta kom fram och talade med främlingar på detta vis, och det gjorde henne något nyfiken över hur det kommit sig. Likaså berättade h…[Read more]

Hon väcktes ur sina tankar av den andra kvinnans röst. Hon hade inte hört det första hon sade, eller så hade hon helt enkelt inte lagt särskilt mycket vikt vid komplimangen, men de sista orden hörde hon.

”Ja tack”, svarade hon med ett leende, kanske lite konstlat men ändå uppriktigt. Hon hade inte för avsikt att vara otrevlig mot de som tjänade h…[Read more]

Soldaten vacklade och föll, men inte helt. Han tog emot sig på ett knä och höjde instinktivt sitt vapen för att parera hugger som han förväntade sig skulle komma direkt efteråt. Han kanske inte såg mycket ut för världen, men han hade en gång varit Me’er och han hade inte förlorat all förmåga för logik och konsekvenstänk bara för att han blivit…[Read more]

Jasper log. Han visste vad hon hette, men det var ohövligt att säga att man vet. Presentation var alltid stundande när man träffades första gången, det hade hans mormor strängt lärt honom.

Kom ihåg nu, Jasper, att du ska alltid presentera dig själv och låta den andra presentera sig även om du redan vet vem de är. Om du utgår från det du hört om…[Read more]

“Åh, säg inte så”, klagade Jasper och följde råttan med blicken tills den försvann bortom hans ljuskägla. Tanken på att äta råttor gjorde honom illamående. Visst, han skulle göra det om han var tvungen för att överleva, men han ille ännu inte tro att de var långt bortom räddning. Han tog några försiktiga steg före han började gå längs den mörka k…[Read more]

Neeana drev snyftande tillbaka för att sitta under det där bordet, övertygad av att hon saboterat hela åtagandet med inkompetens. Hon vred på sig och pep till ännu mer bedrövad. En reva från armhålan ända ner till höften hade rivits upp när hon fallit på ändan.

Gubben hade haft rätt, så kunde hon inte låta någon se henne.

Då Jasper dök upp vid Kvithera gav hon honom en lite vaksam blick. Hon kunde inte minnas när någon varit trevlig mot henne för trevlighetens skull, och sedan hon kom hit hade hon hållit sig mest för sig själv förutom då hon skapat oreda omkring sig. I vanliga fall skulle hennes uppmärksamma blick ha märkt honom långt innan han dök upp vid henne…[Read more]

Neena såg förstenad ut en stund. Hon hade aldrig varit den som skällde ut eller ställde till med väsen, det var svårt att se hur hon skulle kunna förmå sig att göra det även de bästa av dagar och det här var absolut inte en av dem. hon började vandra ut mot en köpman, som om hon gick i sömnen. Hon stod still där felra sekunder innan hon försi…[Read more]

Neeana stannade till, lätt förfärad. “Distraherar? Hur?”

I hennes fantasi skulle vilken köpman som hälst i bästa fall spotta på henne för att ens våga vanära hans vardag med sin närvaro och i värsta fall tillkalla vakter så fort hon kom nära.

Hon suckade.. Något måste hon ju göra… Att låta Ati göra allt jobb själv skulle säkerligen få henne…[Read more]

Neeana lät sig själv bli ledd men såg lite orolig ut.. skulle de.. stjäla mat? Från torget? från någons hem? Hur fick de utstötta tag på mat.. måste hon skada någon?

Ja det var oro som kom över henne men å andra sidan var den något mindre förkrossande än den förtvivlan och sorg som visserligen fortfarande var där men hon nu kunde distraheras…[Read more]

Hon såg på handen på sin axel.. och tog den i sin hand, tacksam för omtanken. Hon skakade sedan sorgset på huvudet.

“Det var inte flykt han sökte.. det var tid åt mig att undkomma.”

Det var inte en bra idé att fortsätta prata om honom, för där brast dammarna igen och gråten kom tillbaka.