Barastars ledare Gharf var en man som började närma sig sextio år. I sin ungdom hade han varit deras främsta kämpe, och det hade gett honom positionen han hade idag. Under årtionden han suttit på Styrkans säte hade ingen lyckats besegra honom i tvekamp, och senast hade varit bara några veckor sedan. Han skulle inte erkänna det eller visa det offen…[Read more]

Utanför höll resterna av Karms armé på att samla sig, hjälpa och rädda de de kunde, samla ihop kropparna på de som var kvar. Så snart de kunde skulle de mobilisera sig och återvända till Hannadon, men Sandor hade en del diplomatiska ärenden att avsluta först.  Det enda som höll igång honom just nu var ren beslutsamhet och viljestyrka. S…[Read more]

Metall skrapar mot sten när Karaas svärd skjutsas iväg över golvet.  Guturala stön avlöser varandra när de döda verkar gå vinnande i striden. Hon kan höra det även längre ut än korridoren. Fler röster. Fler… Gud. Feylin har aldrig fruktat döden så mycket som nu.

Den käklösa gapar sitt köttsår som en grotesk inbjudan mot Kaara och dreglar ne…[Read more]

Hon såg på marken… Hon trodde hennes tunna halmmadrass hade varit obekväm. Marken. Utomhus. Detta var hennes liv nu.

Tårarna började rinna igen. Hon var trött… Det var ännu tidigt på dagen men så mycket hade hänt, så mycket hade förlorats, så många tårar gråtits…Det var väl bara att vänja sig. Marken i en gränd var hennes säng nu. Det var n…[Read more]

Neeana bara stirrar. Ati hade alltså varit utstött så länge hon kunde minnas.

Men det är såklart.. vilka chanser fanns det att klättra när det inte fanns något att börja med.

Hon sjönk ihop. När du väl når botten är du tydligen där för att stanna.

“Så… här är vi… alla våra sommrar.” sa hon med en besegrad suck.

“Hur.. sover d.. vi?”

Lemmar separeras från kroppar i blodstänk som färgar stenväggarna i svartröda stråk och Feylin kan se den blodsvärtade klingan blänka till ovan axlarna av de odöda som trängs intill gallret in till hennes cell. Men skrik hörs inte. Ljuden de odöda ger ifrån sig kan bara liknas som de för hungrande monster, gutturala läten, utdragna stön blandas m…[Read more]

Den rödhåriga flickan höjde ett ögonbryn åt hans ordlek, och skrattade lite åt det hela med en skakning på huvudet som fick hennes hår att yra omkring lite, nästan som eld i det behagliga skenet inne i värdshuset. I hans ord kände hon igen sig allt för väl, och var nästan förvånad. Trots allt var den överväldigande majoriteten av de som studerade…[Read more]

Neeana nickade.. tyg.. det kunde hon jobba med… om det gick att ordna. Hon såg på maten… hon var hungrig, nästan yr av hunger. Hon tog upp en bit bröd och tog ett försiktigt bett. Det började försiktigt men det tog inte lång tid innan hon började äta nästan glupskt, magen ville ha näring nu nu nu!

Efter ett par tuggor svalde hon och kände d…[Read more]

Neeana tog spännet och såg på det. Hon snörvlade och vred på sig för att försöka fästa det över revan. Det hjälpte inte särskilt mycket, eftersom klänningen var för liten krävdes lite kraft för att dra ihop den, vilket resulterade i en åtta-formad öppning istället för den avlånga revan. Lite bättre kanske men. Hon suckade och lade armen längst sin…[Read more]

Vakterna har inte mycket till chans när de odödas armé driver fram. Ett plågat skri av en yngling ekar mellan sten- och bergväggar och tystnar lika snabbt. Ett ljud som får ersättas av ett annat, slafsande blodstänk som Feylin bara till förstelnad kan betrakta. För att vara barbar och brottsling på det så kan inget mätas med synen som slår henne h…[Read more]

Neeana hoppade skrämt till när Ati plötsligt dök upp. Hon såg säcken och insåg att hon kanske hade lyckats i alla fall, Ati hade funnit henne värd att komma tillbaka trots allt. Hon skakade på huvudet och torkade näsan. Hon vred på sig och visade upp revan som blottade alldeles för mycket hud för att vara acceptabelt bland.. ja varsomhelst…[Read more]

Jasper lyssnade hjärtligt på vad hon sade. Hans minne vandrade med ens bakåt i tiden, långt innan hans magi dykt upp och fått hans händer att lysa. Ett minne som luggit gömt inom honom drogs till ytan. Ett minne med färgglada tyger, vackra sånger, energiska volter som fick Jasper, 7 år och med gluggar i munnen, att gapa av förundran. Just en så…[Read more]

Förändringen i mönstret var uppenbarligen helt oväntat, för när Aife tog ett steg bakåt och soldaten såg ett tillfälle att resa sig upp så tog han det. Han hade knappt kommit halvvägs upp på fötter igen innan kvinnas svärd svepte över hans oskyddade nacke och separerade hans huvud från resten av hans kropp. Man kunde skymta ett ögonblicks förv…[Read more]

Ett handtag sa mycket om en person, och hans stadiga och snälla – nästan för försiktiga – grepp sa att han var en person som sällan tog för sig eller stod i rampljuset. Det sa också att han inte var en person som ofta kom fram och talade med främlingar på detta vis, och det gjorde henne något nyfiken över hur det kommit sig. Likaså berättade h…[Read more]

Hon väcktes ur sina tankar av den andra kvinnans röst. Hon hade inte hört det första hon sade, eller så hade hon helt enkelt inte lagt särskilt mycket vikt vid komplimangen, men de sista orden hörde hon.

”Ja tack”, svarade hon med ett leende, kanske lite konstlat men ändå uppriktigt. Hon hade inte för avsikt att vara otrevlig mot de som tjänade h…[Read more]

Soldaten vacklade och föll, men inte helt. Han tog emot sig på ett knä och höjde instinktivt sitt vapen för att parera hugger som han förväntade sig skulle komma direkt efteråt. Han kanske inte såg mycket ut för världen, men han hade en gång varit Me’er och han hade inte förlorat all förmåga för logik och konsekvenstänk bara för att han blivit…[Read more]

Jasper log. Han visste vad hon hette, men det var ohövligt att säga att man vet. Presentation var alltid stundande när man träffades första gången, det hade hans mormor strängt lärt honom.

Kom ihåg nu, Jasper, att du ska alltid presentera dig själv och låta den andra presentera sig även om du redan vet vem de är. Om du utgår från det du hört om…[Read more]

“Åh, säg inte så”, klagade Jasper och följde råttan med blicken tills den försvann bortom hans ljuskägla. Tanken på att äta råttor gjorde honom illamående. Visst, han skulle göra det om han var tvungen för att överleva, men han ille ännu inte tro att de var långt bortom räddning. Han tog några försiktiga steg före han började gå längs den mörka k…[Read more]