Corindra
Stämningsmusik: Olafur Arnald – Land of Nod

Det skramlas med nycklar, klickar till och efter förljer ett par sekunders tryckande tysnad. Det knarrar långsamt och den förstärkta järndörren till källarens fängelse ljuder klagande, öronskärande skarpt mot gångjärnen när dörren dras upp. “Jag sa att jag var oskyldig! Ahh..! vad är det du…[Read more]

Tipums klor som rev mot hennes ben fick henne att blekna en aning, men hon sade inget om det och verkade heller inte på något annat vis reagera på hans plötsliga närvaro. Att han dök upp när han själv fann det passande hade hon för länge sedan vant sig vid. Frågan var bara vad han gjorde här nu, och om hon skulle behöva avsluta detta samtal med V…[Read more]

Kiel som stod lutad mot det kalla gallret hade blicken tomt på någon ospecifik fläck på det mörka stenbelagda golvet i korridoren utanför. För en stund försvann hans cellkamrat och allt annat omkring honom medan han funderade på hur han skulle komma ut ur detta. Eller var det dags att bara acceptera sitt öde? Trots allt hade han lurat döden all…[Read more]

Det knaprar för hans tänder, den torkade biten kaktus som har en kombination av både syra och beska men i en oförlåtligt svår sammansättning. Obsidiah tuggar dock växten vant. Van vid hungern och de få knep som finns att ta till i den karga öknen.

Egentligen är det bara tacksamt med sällskapet även när det kommer lika oväntat som den tatuerade…[Read more]

Kvinnan presenterar sig med ett okänt namn. Koncentrerat rynkar han pannan och betraktar hennes vita tatueringar i ansiktet. Det otäckt igensydda ögat och sättet som hon smyckat sig med saker som kunde liknas vid små ben. Kvinnan vandrar ensam utan häst eller sällskap i öknen mitt i natten, det kanske måste till en galning för en sådan utflykt. H…[Read more]

Ett litet, litet leende smög sig fram över hennes läppar. Kanske var det något självgott, som om hon på något vis haft rätt i en vadslagning, även om den enda spelaren i just det spelet varit hon. Hon tycktes ha vunnit över Vesvía till sin sida, trots att det hon föreslagit skrämt och oroat henne. Det var bra, mycket bra.

Så hon lät Vesvías h…[Read more]

Hon hörde när förstärkningen kom ridandes in genom portarna, och lika snart hörde hon också hur de ropade något på sitt eget språk, ett språk hon inte förstod, men tonläget förmedlade allt. Det var en fälla. De hade gått rakt in i den och hon hade varit den som lett dem. Förbannade, jävla skit.

Innan hon visste ordet av det hade vampyren vi…[Read more]

Allt hade gått enligt planerna. Men de dödliga hade alltid varit lätta att läsa, och ännu enklare att förutspå. Ayperos betraktade spelet framför sig som en kejsare på sin hedersplats vid gladiatorspelen, och ett litet leende fanns där på hans mungipa. Men det försvann lika snabbt som det dykt upp, för i slutändan handlade detta inte om njutning e…[Read more]

Hon ogillade idén, givetvis. Tanken på att ha en demon som bundsförvant skrämde de flesta, en anledning till att de flesta inte kände till Tipum än.

Med ett leende såg hon tillbaka upp på Vesvía som nu hade rest sig upp och stod framför henne. Hon var orolig, nästintill rädd, men hon hade sagt att hon skulle genomföra det uppdrag som blivit å…[Read more]

Han har rest ensam hit. Där fanns ingen kvar när han kom tillbaka. Inget.

Obsidiah stirrar in i de smala lågornas vilda dans och pappersarket som han offrat för värmen och ljuset har sedan länge brunnit upp och med en rök slingrat sig upp mot ett stjärnklart himlavalv. Kanske ser hon elden och möter honom här innan morgonsolen kysser bergen i…[Read more]

Det var riskabelt att be om en sådan tjänst, det skulle kunna få Vesvía att vända sig mot henne igen, även om det i hennes egna ögon var ett klokt drag. Men hon var drottning, det var hennes rätt att styra som hon fann klokt, och om Vesvía skulle invända så skulle helt enkelt handelsgillet Bläck behöva se sig om efter en ny ägare.

”Mån…[Read more]

De väntade i tystnad i vad som kändes som en evighet men som knappast kunde ha varit mer än några sekunder. Allting var dödstyst, luften omkring dem tycktes nästan stå stilla medan mannarna inväntade hennes svar och hennes order. De visste alla att det inte fanns något annat alternativ än att öppna portarna, men samtidigt kändes det fel.

&nbsp…[Read more]

En stund senare återvände Aethriatan till tornen och fann Maeve där. Hans kläder var befläckade av blod, och inget larm hade hörts vilket betydde att han och Maeves mannar lyckats stoppa krigarna.

‘Något är fel, vi möter allt för lite motstånd. Ayperos kan inte enbart ha ögon mot fronten.’ sa han, besvärat. Men det vore samtidigt korkat av de…[Read more]

Nhedenim hade precis tänkt svara då dvärgen tog saker i egna händer och kallade allas ögon till dem. Eller åtminstone Luka som de konfronterat. Trollkarlen gjorde en missnöjd grimas, för han hade föredragit att lösa situationen själv snarare än att stöka till situationen mer än nödvändigt.

‘Det där var dåraktigt, mäster Vindálfr. Vem vet…[Read more]

Det hela skedde tämligen fort, så som allting gör när spelet väl kommit igång, och hon protesterade inte när Aethriatan tog befälet över situationen. Istället vinkade hon till sig en av de snabbare av sina landsmän.

”Följ med honom. Fienden måste nedgöras innan de hinner slå larm!” Väste hon fram mellan sammanbitna tänder innan hon vände sig…[Read more]

Min drottning… Det lät bra, särskilt som Vesvía sade det utan fruktan eller svaghet i sin röst.

”Ja, Vesvía, en tjänst… Hur långt sträcker sig ert kontaktnät? Skulle ni kunna leverera ett brev till, låt säga, Karms inland?” Leendet var fortfarande vasst och nu syntes det något nytt bakom de grå ögonen, en idé eller tanke som hon uppenbart sp…[Read more]