Mellan två träd i gläntan stod en figur klädd i en vit lång skrud i flera lager av tyg som hängde från hans axlar som ett vattenfall. Det långa gyllenblonda håret hängde likaså fritt över hans axlar och rygg. Figuren var stolt och fager, något man sällan kunde säga om män bland människorna. Men i den fagra skönheten som verkade tidlös fanns även…[Read more]

Febern härjade fortfarande ohämmat i hennes kropp, men hennes huvud var klarare nu och trots att tröttheten stod som skriven i hennes ansikte så verkade hon inte ha lika mycket problem med att hålla sig vid medvetande som när hennes mor först burit in henne i långhuset. Troligen hade spriten vid det här laget börjat verka för att dämpa de värsta a…[Read more]

Hon hade aldrig varit särskilt förtjust i allt för mycket formalitet men det var likväl viktigt att alla visste sin plats, och Daermond gjorde det utan att för den sakens skull vara lismande. Hon kunde uppskatta sådana egenskaper och som för att understryka det så såg hon bak på honom med ett litet leende, trots att det kanske inte riktigt n…[Read more]

Audgisil väntade tills helarna var klara med att sköta om Maeve, och då de lämnat salen vände han blicken till Maeve. Han hade hört hennes ord, och även om det var något han redan gissat sig till ville han – något bävande – höra vad hon hade att säga.
‘Lämna oss, pojkar.’ bad han tvillingarna, och snart var de ensamma där vid den sprakande eld…[Read more]

Ljudet av dörren som gick igen talade om för henne att hennes mor hade gått, och snart rådde bara tystnaden i den stora salen, så när som på knastrandet från elden hon låg intill. Den bröts dock snart av hennes två äldre bröder som återvände med två av Frostheims helare och hon fick stålsätta sig för ytterligare behandling av de sår hon hade på ry…[Read more]

Audgisil fortsatte stryka sin dotters hår långsamt och log milt.
‘Du är för stark för att låta något så enkelt som sömn hindra dig. Jag är här och vakar över dig.’ Han stannade som han lovat, och en stund senare kom två helare till deras hallar. Med Audgisils hjälp började de lägga salva på såren vilket skulle minska svullnaden och förhoppningsv…[Read more]

Orden som lämnade hennes moders läppar fick ett lågt, missnöjt morrande att komma från hennes läppar. En völva var det sista hon behövde nu, eller i alla fall det sista hon ville ha, för trots att hennes mor litade på just Gerda så skulle något som detta omöjligt förbli en hemlighet om fler beblandade sig med det. Men hon sade inget, utan vände ba…[Read more]

Audgisil rynkade på sina ögonbryn och undrade vart Ranghildr var på väg nu. Han skulle inte låta völvorna ta deras dotter till Draumrheim, eller något annat. Maeve hade ett annat öde, något större.
‘Inte Gerda, nej, men så länge ordet inte sprids vore det bäst tills vidare.’ sa han lite strängt, och undrade varför Ranghildr skulle tala med völva…[Read more]

Hennes mor lät så övertygad, men hon visste att det inte var möjligt längre, något som hennes far konstaterade bara sekunder efteråt. Oden hade redan tagit henne, men det var inte den biten hon var rädd för. Hon var mer orolig för att völvorna skulle lägga beslag på henne och ta henne med sig till sitt tempel för att ingå i deras personliga gar…[Read more]

En stund senare öppnades dörren in till Silverkitteln och paladinen de väntade på steg in. Som i så gott som alla offentliga sammanhang bar han sin rustning med förgyllda detaljer längs med kanterna och en vit tabard med Athals emblem i gyllene tråd. Paladinen själv hade långt mörkbrunt hår som var uppsatt i en hästsvans och skarpa men stiliga…[Read more]

Audgisil mötte Maeves blick, och det han såg fyllde honom inte med fruktan utan snarare med någon slags vördnad. Det var samma vördnad som han känt då Oden kommit i hans drömmar och visat honom vägen. Långsamt drog han efter andan.

‘Oden har redan tagit henne.’ sa han stilla. ‘Hon är en bärsärk, såsom vårt släktnamn… En äkta Ulfhedna.’ sa ha…[Read more]

En del av henne ville skrika på sin mor, be henne att inte röra henne, att försvinna, men det var inte hon, det var den där andra. Ändå kunde hon inte hindra sig själv från försöka resa sig upp från golvet. Hennes muskler var dock inte riktigt med och hon kom inte längre än att hon vilade med underarmarna mot de mjuka fällarna. Hennes kropp…[Read more]

Än en gång argumenterade inte Audgisil med Ranghildr, men han fann att hon överdrev något då hon skickade iväg pojken för fler helare. Maeve skulle klara sig, och fler människor just nu skulle göra mer kaos än nytta. Men han lät henne göra som hon önskade, trots allt var hon en orolig mor och det var ingen idé att argumentera. Men orden som kom…[Read more]

Ljudet av hennes föräldrars röster var som när man talar under vatten, oklart och långt borta, förvrängt av något annat, omslutande. Hon andades tungt, som om hon precis hade sprungit en mil, och hennes knogar hade vitnat så hårt hon höll i fällen. Musklerna i hennes armar tycktes ömsom spännas hårt och ömsom slappna av, som om hennes kropp in…[Read more]

Audgisil betraktade stygnen med kritiskt öga, och även om det hela var tungt och svårt för honom hade han inte rört en min. Han var lika fokuserad och skarp som han var i strid – då hans blå ögon tyckte lysa som klarast.
‘Asgeir, be någon av helarna laga en salva åt din syster. Vi kan inte låta hennes sår bli infekterade. Gå.’ sa han, och med det…[Read more]

Det var ingen mening att käfta emot sin mor just då, så hon drack mer och djupt tills hon inte fick i sig mer. Då lade hon sig åter ned och försökte samla sig för det hon visste skulle komma, det där oundvikliga. Ändå skrek hon högt av smärta när hennes far hällde alkoholen rakt ned i de djupa såren hon hade i ryggen. Den försvann ned bland allt b…[Read more]

Audgisil hade i vanliga fall argumenterat att han visst kunde hantera sår, men han visste också att i detta ögonblick var det ingen idé med att argumentera mot sin hustru. Så istället sträckte han över tråd och nål åt henne, och mötte hennes blick som snabbast.
‘Vad som än händer, ligg stilla Maeve.’ bad Audgisil milt och kysste sin dotter på hår…[Read more]

Det kändes helt klart bättre att ligga på mage, och hon kunde begrava ansiktet i den våta tygbit som hennes mor placerat där. Det svalkade bra och hon suckade nästan lite nöjt över att få försvinna in i det svala mörkret.

”Åh, de är hos Hel”, kraxade hon och skrattade sen, ett inte helt normalt skratt, det var nästan nervöst och det tystnade l…[Read more]