Eärmelindos sinne var starkt, och även om han inte höll kvar Luka med våld så var det svårt att dra ifrån sig hans sinne. Det uråldriga som var hans tankar tycktes röra sig i komplicerade och långa tankemönster svåra för vanliga dödliga att sätta fingret på. Alvens sinne försökte lugna ned Luka med varma sinnesbilder om honom själv. Han var Lu…[Read more]

‘Visa dig för mig…’ sa völvan, hennes gröna ögon intensivare än förr. Det låg makt i hennes ord, som gick djupare än vanliga ord och kanske till och med djupare än magi.
‘Visa mig, Oden, vad du genom ditt kärl i denna flicka gjort. Visa mig vad din vilja är.’ völvans medvetande rörde vid Maeves, och de verkade båda försvinna ut ur deras kroppar,…[Read more]

Aines sätt att tilltala Caspian fick honom att stanna upp ett ögonblick. De senaste åren vid Paladinorden hade han så gott som behandlats som en jämlike utan sina gamla titlar. Det fyllde honom med någon slags nostalgi och självvikt som han samtidigt visste att han var tvungen att avfärda i denna roll. Men då igen borde han kanske inte ha presente…[Read more]

Alven betraktade Luka med de intensiva isblå ögonen, och tog ett steg närmare. Hans kläder rörde sig med hans mjuka rörelser nästan som rinnande vatten.

‘Se in i mina ögon, Luka.’ sa han stillsamt och då Luka gjorde som han bad sträckte alven ut med sitt sinne mot Lukas. Deras medvetanden rörde vid varandra och Eärmelindos främmande, uråldriga oc…[Read more]

Hon hade öppnat munnen för att svara Daermond men avbröts av Tipums ankomst och stängde den därför igen och betraktade istället under tystnad utbytet mellan de två. Det var förvisso inte ett ömsesidigt utbyte, det var på demonens villkor, men hon kunde ändå inte låta bli att sucka över hans sätt att ”hälsa”. Det var långt ifrån passande och re…[Read more]

Trösten hon fick av sin mors lätta beröring var flyktig och snart försvann också hennes far från hennes sida. Gerda tog hans plats istället och när hon bad henne att se upp och möta hennes blick så kunde hon inte säga emot. Hon gjorde som hon blev tillsagd och vände sin blick mot Gerda och mötte de gröna ögonen med sin egen blick.

 …[Read more]

Audgisil såg på Ranghildr, och sedan Gerda, innan han med en suck reste sig. Han visste själv det var bäst att stiga åt sidan, så han inte skulle bli frustrerad på völvan då hon uttalade sina spådomar. Inget var hugget i sten, det visste han. Men Gerda var familj, och han var tvungen att respektera Ranghildrs önskan att blanda in henne.

Ge…[Read more]

Hennes far hade alltid litat på gudarna, särskilt sedan de lovat att han skulle bli kung, vilket han också blivit. Det var sant att deras släkt alltid haft en viss koppling till Oden, men för Maeve hade det alltid varit sagor, sådana som hennes mor berättade för henne när hon var liten och inte kunde sova. Nu var det mycket tydligare, men ändå tve…[Read more]

‘Du måste lita på Oden.’ sa Audgisil stillsamt men säkert. För åtminstone han tvekade inte på gudarnas plan.
‘Det var gudarna som ledde oss hit, och de har visat sig stå på vår sida, min dotter. Din förmåga kommer att användas mot de som vill oss – eller gudarna – ont.’ sa han.
‘Men detta innebär att vi måste försöka träna dig.’ han tänkte tillb…[Read more]

Hennes underläpp darrade lite, men om det var på grund av kyla, feber eller gråt var inte helt tydligt. Hennes far dömde henne inte, det hade hon redan innan förstått att han inte skulle, men likväl såg hon på honom att det hela besvärade honom, och det borde det. Hon hade vänt en man ut och in, skurit upp honom och dragit ut allt på insidan, lå…[Read more]

Hennes ord fyllde Audgisil både med stolthet och ilska, och han knöt sina nävar något med bilden fokuserad i elden innan han tvingade sig själv att slappna av. Det var svårt att inse hur en sådan sak kunde avväpna en så stor man som han själv, en man som sett så mycket krig och våld. Men sådant agerande som hans dotter beskrev, som hon blivit u…[Read more]

Mellan två träd i gläntan stod en figur klädd i en vit lång skrud i flera lager av tyg som hängde från hans axlar som ett vattenfall. Det långa gyllenblonda håret hängde likaså fritt över hans axlar och rygg. Figuren var stolt och fager, något man sällan kunde säga om män bland människorna. Men i den fagra skönheten som verkade tidlös fanns även…[Read more]

Febern härjade fortfarande ohämmat i hennes kropp, men hennes huvud var klarare nu och trots att tröttheten stod som skriven i hennes ansikte så verkade hon inte ha lika mycket problem med att hålla sig vid medvetande som när hennes mor först burit in henne i långhuset. Troligen hade spriten vid det här laget börjat verka för att dämpa de värsta a…[Read more]

Hon hade aldrig varit särskilt förtjust i allt för mycket formalitet men det var likväl viktigt att alla visste sin plats, och Daermond gjorde det utan att för den sakens skull vara lismande. Hon kunde uppskatta sådana egenskaper och som för att understryka det så såg hon bak på honom med ett litet leende, trots att det kanske inte riktigt n…[Read more]

Audgisil väntade tills helarna var klara med att sköta om Maeve, och då de lämnat salen vände han blicken till Maeve. Han hade hört hennes ord, och även om det var något han redan gissat sig till ville han – något bävande – höra vad hon hade att säga.
‘Lämna oss, pojkar.’ bad han tvillingarna, och snart var de ensamma där vid den sprakande eld…[Read more]

Ljudet av dörren som gick igen talade om för henne att hennes mor hade gått, och snart rådde bara tystnaden i den stora salen, så när som på knastrandet från elden hon låg intill. Den bröts dock snart av hennes två äldre bröder som återvände med två av Frostheims helare och hon fick stålsätta sig för ytterligare behandling av de sår hon hade på ry…[Read more]

Audgisil fortsatte stryka sin dotters hår långsamt och log milt.
‘Du är för stark för att låta något så enkelt som sömn hindra dig. Jag är här och vakar över dig.’ Han stannade som han lovat, och en stund senare kom två helare till deras hallar. Med Audgisils hjälp började de lägga salva på såren vilket skulle minska svullnaden och förhoppningsv…[Read more]

Orden som lämnade hennes moders läppar fick ett lågt, missnöjt morrande att komma från hennes läppar. En völva var det sista hon behövde nu, eller i alla fall det sista hon ville ha, för trots att hennes mor litade på just Gerda så skulle något som detta omöjligt förbli en hemlighet om fler beblandade sig med det. Men hon sade inget, utan vände ba…[Read more]

Audgisil rynkade på sina ögonbryn och undrade vart Ranghildr var på väg nu. Han skulle inte låta völvorna ta deras dotter till Draumrheim, eller något annat. Maeve hade ett annat öde, något större.
‘Inte Gerda, nej, men så länge ordet inte sprids vore det bäst tills vidare.’ sa han lite strängt, och undrade varför Ranghildr skulle tala med völva…[Read more]