Hennes mor lät så övertygad, men hon visste att det inte var möjligt längre, något som hennes far konstaterade bara sekunder efteråt. Oden hade redan tagit henne, men det var inte den biten hon var rädd för. Hon var mer orolig för att völvorna skulle lägga beslag på henne och ta henne med sig till sitt tempel för att ingå i deras personliga gar…[Read more]

En stund senare öppnades dörren in till Silverkitteln och paladinen de väntade på steg in. Som i så gott som alla offentliga sammanhang bar han sin rustning med förgyllda detaljer längs med kanterna och en vit tabard med Athals emblem i gyllene tråd. Paladinen själv hade långt mörkbrunt hår som var uppsatt i en hästsvans och skarpa men stiliga…[Read more]

Audgisil mötte Maeves blick, och det han såg fyllde honom inte med fruktan utan snarare med någon slags vördnad. Det var samma vördnad som han känt då Oden kommit i hans drömmar och visat honom vägen. Långsamt drog han efter andan.

‘Oden har redan tagit henne.’ sa han stilla. ‘Hon är en bärsärk, såsom vårt släktnamn… En äkta Ulfhedna.’ sa ha…[Read more]

En del av henne ville skrika på sin mor, be henne att inte röra henne, att försvinna, men det var inte hon, det var den där andra. Ändå kunde hon inte hindra sig själv från försöka resa sig upp från golvet. Hennes muskler var dock inte riktigt med och hon kom inte längre än att hon vilade med underarmarna mot de mjuka fällarna. Hennes kropp…[Read more]

Än en gång argumenterade inte Audgisil med Ranghildr, men han fann att hon överdrev något då hon skickade iväg pojken för fler helare. Maeve skulle klara sig, och fler människor just nu skulle göra mer kaos än nytta. Men han lät henne göra som hon önskade, trots allt var hon en orolig mor och det var ingen idé att argumentera. Men orden som kom…[Read more]

Ljudet av hennes föräldrars röster var som när man talar under vatten, oklart och långt borta, förvrängt av något annat, omslutande. Hon andades tungt, som om hon precis hade sprungit en mil, och hennes knogar hade vitnat så hårt hon höll i fällen. Musklerna i hennes armar tycktes ömsom spännas hårt och ömsom slappna av, som om hennes kropp in…[Read more]

Audgisil betraktade stygnen med kritiskt öga, och även om det hela var tungt och svårt för honom hade han inte rört en min. Han var lika fokuserad och skarp som han var i strid – då hans blå ögon tyckte lysa som klarast.
‘Asgeir, be någon av helarna laga en salva åt din syster. Vi kan inte låta hennes sår bli infekterade. Gå.’ sa han, och med det…[Read more]

Det var ingen mening att käfta emot sin mor just då, så hon drack mer och djupt tills hon inte fick i sig mer. Då lade hon sig åter ned och försökte samla sig för det hon visste skulle komma, det där oundvikliga. Ändå skrek hon högt av smärta när hennes far hällde alkoholen rakt ned i de djupa såren hon hade i ryggen. Den försvann ned bland allt b…[Read more]

Audgisil hade i vanliga fall argumenterat att han visst kunde hantera sår, men han visste också att i detta ögonblick var det ingen idé med att argumentera mot sin hustru. Så istället sträckte han över tråd och nål åt henne, och mötte hennes blick som snabbast.
‘Vad som än händer, ligg stilla Maeve.’ bad Audgisil milt och kysste sin dotter på hår…[Read more]

Det kändes helt klart bättre att ligga på mage, och hon kunde begrava ansiktet i den våta tygbit som hennes mor placerat där. Det svalkade bra och hon suckade nästan lite nöjt över att få försvinna in i det svala mörkret.

”Åh, de är hos Hel”, kraxade hon och skrattade sen, ett inte helt normalt skratt, det var nästan nervöst och det tystnade l…[Read more]

Maeves ord fyllde Audgisil med någon slags stolthet, men samtidigt vemod. Han var glad över att hon hade haft styrkan att försvara sig själv – men det var tydligt att något var fel förutom de fysiska skador hon hade. I slutändan hoppades han att hon inte hade behövt få utstå allt för mycket lidande, och att hon skulle bli den person igen som h…[Read more]

Jo, det hade varit dåraktigt, men hon hade inte kunnat återvända hem med något annat, hon kunde inte vara sämre än sina två äldre bröder, och hon hade ju lyckats. Berömmet hon fick från sin far fick henne att le svagt innan hon blev räckt vattnet, då drack hon girigt till dess att hon nästan mådde illa och sjönk tillbaka ned på fällarna för att…[Read more]

Audgisil drog ett djupt andetag efter Ranghildrs tillrättavisande. Han var tvungne att tvinga sig själv att lugna sig, men det var svårt med bilderna han hade i huvudet och med åsynen av sin dotter som fått lida som hon gjort. Istället fokuserade han på trofén hon höll fram, och satte sig ned på ett knä framför Maeve för att varsamt ta tanden i…[Read more]

Det kändes tryggt att vila i sin mors armar, som hon gjort när hon var barn, men varje rörelse gjorde ont och hon räknade sekunderna till dess att Ragnhildr lade ned henne på en hög med pälsar som placerats intill eldstaden. Värmen var nästan för intensiv för hennes nedkylda kropp och hon skalv där hon låg på sidan. Hon kunde höra sin far säga n…[Read more]

Den stora hallen som låg på den högsta kullen i staden var tom, förutom deras familjemedlemmar och eventuella tjänare som just då hade beordrats ut ur deras närvaro. I eldstaden som fanns i mitten av salen sprakade det varm glöd som Audgisil sett till att få i ordning då han fått ord om Maeves situation och att hon var på väg tillbaka med hans hus…[Read more]

Arthion gav Luka en kort nickning. Hade det varit en människa från det landet som nu stod framför honom skulle han inte varit så nådig, för ett brott mot en alv var ett brott mot hela deras nation. Men han förstod också att Luka själv inte var ansvarig för hans vänners bortgång. För att vara ärlig visste han inte om de var vid liv än eller inte…[Read more]

Feberfrossan som drog genom hennes kropp gjorde det svårt för henne att riktigt uppfatta vad det var som hände. Hon hade sett röken från långhuset och någonstans i det vita hade något annat dykt upp, en bekant form som snart nog fick ett bekant ansikte. Hennes mor. Ett litet leende spred sig som hastigast över hennes läppar.…[Read more]

Hon sneglade på Yazfein när han slutligen tog till orda, och hon kände honom tillräckligt väl vid det här laget för att förstå det han inte sade och se hur hans tankar började spinna på någon slags plan. Hon själv kunde inte riktigt se något i det hela. Det som prästinnan sagt lät löjligt, otroligt, och kanske till och med omöjligt. Ena al…[Read more]