Davant kunde inte annat än att le åt hennes ripost. Hon var kvicktänkt vilket var till hennes fördel i Davants bok men kunde visa sig bli ett problem. Klipska människor var svårare att hantera och det stod klart för Davant att Kiora stod med vampyrerna. Det gjorde förvisso Davant också, men Davant intalade sig själv att det inte var samma sak. Han gjorde det inte av lojalitet.
Kiora verkade smart nog och verkade veta för mycket för att blivit lurad in i detta. Det betyder att hon var med i detta av fri vilja. Om hon var det bör hon även vara inblandad på mordet av Jasmund och för att sälja sig själv och sin familj på det sättet visade att man var inne med vampyrerna djupt. Denna tanke, tillsammans med den mörka mordiska blick hon gav honom, fick Davant att direkt överväga skilsmässa. Han hade hört ofta som ung att livet som gift var en evig kamp, men Davant misstänkt att de som sagt det inte hade tänkt sig detta scenario. Han var tvungen att röra sig försiktigt som gift, och antagligen var en av Kioras uppdrag att hålla ett öga på just honom.
”Jag ska vara uppriktig mot dig, …. min dam. ” började Davant.
Han kunde vara lika vältalig och hövlig som hon.
”Återigen inget illa menat, men jag fick höra talas om våran trolovning blotta ögonblick innan jag la mina ögonen på dig. Jag är rädd att jag inte var lika införstådd i planen som er själv.”
Davant sa det med extra betoning på var.
Låt oss se hur du reagerar på den karamellen framtida hustru, tänkte Davant med ett bittert skratt ekandes långt bak i hans tankar.
Först avfärdad sedan lämnad i en, för Davant, obekväm situation. Davant kunde inte hjälpa det utan log ett torrt leende som inte nådde hans ögon. För att vara en mörkrets varelse kunde Davant inte annat än förundras över hur oskyldigt ondskefull denna handling var. Han hade förväntat sig halshuggningar, knivar i mörkret och andra ljusskygga gärningar. Istället blir han ihopmakad med en söt flicka och lämnad att prata med henne enskilt. Som vilken mamma som helst som ville se sin son gift med en proper ung dam.
Han tittade efter Nenya när hon lämnade rummet men blicken förflyttades vidare till Kiora. Han kunde ge henne söt, men han skulle inte gå längre än så. Han antog att hon skulle bli mer kvinnlig med åren och den flickaktiga sötheten hon nu besatt skulle mogna till skönhet. Det spelade dock ingen roll, han var fast i detta och det verkade på hennes svar att hon var lika fast som han. Frågan var dock hur och varför hon var här. Davant kunde dock inte låta bli att tycka synd om henne, och sig själv.
Davant försökte göra ett kort litet skratt för att ta udden av situationen men ljudet som kom ut ur hans mun var ett tiskande lätte.
”En vampyr som leker äktenskapsmäklare, nu har jag sett allt.”
Han försökte ge Kiora ett leende men hans hjärta var inte i det. Istället antog han en allvarlig min och hans ton blev hårdare.
”Jag menar inte att förolämpa ditt intellekt, utan frågar för att få en inblick i hur mycket du vet. Du är införstådd till syftet med detta, med vårt äktenskap?”
Davant hade alltid vetat att han en dag skulle gifta sig av politiska skäl men han kände ändå en viss… besvikelse när Kiora Dendar stegade in i rummet. Han antog att det fanns en viss djupt rotad dröm om att denna stund inte skulle komma, eller att det skulle vara som sagorna om äkta kärlek och riktiga känslor. I den drömmen hade hans framtida fru också haft mer höfter och en tydligare byst, mörkt korpsvart hår och ett leende värt att dö för. Kvinnan framför honom bleknade avsevärt framför kvinnan i hans fantasi.
Davant var tvungen att inte gnissla tänder åt Nenyas självbelåtna leende och trots att hon riktade frågan mot Kiora svarade Davant torrt.
”Nej vi har aldrig träffats förut.”
Han hörde själv hur hans ton lät och försökte mildra den innan han fortsatte. Han trodde han lyckades men Kioras hårda beslutsamma blick fick honom att tveka. Men han kunde inte klandra henne. Hon var på väg att bli gift med en krympling, vilken människa skulle inte behöva beslutsamhet för att klara av det, tänkte Davant bittert.
”Lady Dendar, det är en ära och ett privilegium att få träffa dig och ha dig som en gäst under mitt tak. Jag ber om ursäkt och hoppas du kan förbise för mitt enkla yttre och för att jag förblir sittande.”
Hur mycket viste hon? Var hon med på planen eller var hon viljelös? Hon såg beslutsam ut men Davant bestämde sig för att vara försiktig med vad han avslöjade framför henne.
“Slå dig ner och berätta, hur hamnade du i den här situationen?”
Orden kom innan Davant han och stoppa sig själv och inombords svor han för sig själv.
Det fanns något Devian ansåg viktigare än detta alltså?
Davant lyckades dölja sin irritation bakom ett svagt leende. Devian ljög. Davant visste att Devian ljög om fars tillstånd, Davant visste vad som verkligen hänt. Han kunde inte säga det rakt ut dock för de skulle hans bröder antagligen döda honom. Han var tvungen att spela spelet men Devians historia skulle inte kunna hålla i längden. Han var i så fall tvungen att dölja fars verkliga tillstånd och enda sättet att göra det var att trolla bort far. Vem som helst som mötte honom skulle kunna avgöra hur stabil han var. Devian måste försöka spela på Davants osäkerhet och hoppas att han kunde få Davant att ändra på allt innan han förstod att far inte var galen.
Han gav Detorian en respektfull nick när han kom in. Davant hade stor respekt för båda sina bröder, han ville dem inget ont och hade alltid beundrat och kommit väl överens med dem. Nu var han dock tvungen att gå emot dem och Davant fann det svårt att säga det han tänkte. Om han inte gick till motangrepp skulle Devian köra över honom och förstöra alla planer som var i rullning. Och antagligen få mig dödad utan att veta om det, tänkte Davant bittert för sig själv. Han var tvungen att binda sin tid och göra sin motangrepp vid rätt tidpunkt för att vrida Devians momentum mot honom, men först var han tvungen att veta vart Detorian stod. Han vände sig emot Detorian när han pratade härnäst.
“Ja, Devian har informerat mig om fars…. tillstånd, men jag finner det svårt svårt att tro att det kan ha hänt under så kort tidsperiod. Jag har heller inte fått några signaler från Finner eller någon annan i Le’Brond borgen på fars metala förfall så allt detta kommer som en chock. Delar du Devians… analys av situationen?”
Medan Davant ställde frågan studerade han intensivt sin brors ansikte efter någon hint om hans tankar. Detorian var en mer rättfram man och om någon skulle stå för vad han tyckte och tänkte så var det han.
Davant insåg att hans mun hängde öppen och stängde den bestämt för att inte framstå som ett fån. Var Detorian där? Plötsligt var Davant ännu mer nervös.
Han kom först inte på vad han skulle säga, i inget scenario han hade fantiserat ihop skulle brodern säga det här. Påstå att far var sinnesvag? Han måste veta att det var en lögn? Eller var det hans förklaring till varför far hade gjort som han gjort och han trodde på detta? Han sa det på ett sådant självklart och givet sätt att Davant själv blev osäker och kom på sig själv med att undra hur vars hälsa var. Men han kunde inte baka här och han kunde inte låta Devian få allt detta som han åstadkommit bli ogjort. Davant trodde inte han skulle överleva länge om planen inte gick i lås.
Davant försökte låta säker men en osäkerhet lyckades leta sig in i hans röst. Blicken han gav Devian var en försiktig blick, en blick från en kanin som blivit erbjuden en morot av en räv.
“Jag har inte varit hemma på ett par månader men jag har svårt att tro att fars tillstånd gått från fullt frisk till… “
Davant gjorde en handgest emot Devian för att antyda vad det än var Devian ansåg om faders sinnestillstånd.
“Har du pratat med honom?”
Det plötsliga bytet av samtalsämne fick Davant att först bara blinka. Han var så chockad att det tog flera sekunder innan Davant uppfattade vad Nenya sagt och ytterligare sekunder innan han förstod. Han kom på sig själv med att sitta med ett förvånat gap och stängde munnen bestämt när han insåg vad han höll på med. I samma veva insåg han att han slutat andas och han kunde inte för sitt liv komma på hur man gjorde. Metodiskt tvingade han medveten in luft igen och man kunde höra ett litet svag visslande när all luft åkte in genom näsan. Jag gifta mig? Va?
Trots det varma rummet kunde Davant känna hur han började kallsvettas och han hade svårt att samla tankarna. Han hade alltid antagit att han skulle gifta sig nån gång, men nu när han var en krympling så hade han av någon anledning tänkt att det var… Han visste inte riktigt vad han tänkt. Det hade inte verkat viktigt och i hans tankar så tyckte han synd om den stackarn som skulle behöva gifta sig med honom.
Han var tvungen att lugna sig, tänk, tänk, dumma tankar fungera. I sitt sinne såg Davant ett stort mörker. Att säga att mörkret hade en form var fel men ändå framför honom låg mörkret som en kall sjö i de mörkaste av nätter. Svaga konturer skvallrade om vart mörkret började men annars fanns det ingen skillnad mellan vad som var mörkret och vad som var honom. Han tog sin rädsla och gav det form. Rädslan var som en blå sten men vart man än tog på den var det vassa kanter man inte kunde se. Rädslan slängde han i mörkret. Han utforskade sina känslor ytterligare och tog självömkan och gav den form. Framför honom var en nyfött barn med skär mjuk hud och mörka ögon. Det var inte irisen som var mörka, ögonen i sig var ett svart mörker och Davant slängde barnet i mörkret lika häftigt som om han bränt sig. Osäkerheten hade formen av långa svarta maskar som tillsammans bildade en avlång klump som rörde sig slingrande framför honom. Han kunde se varje enskild mask i denna klump och deras rörelser verkade vara helt slumpmässiga, trots det rörde sig klumpen framför honom lika elegant som om det varit en orm. Även det slängde han i mörkret. Alla negativa känslor skickades till mörkret tills Davant var lugn och analyserande igen. Han var känslokall men någonstans inom sig kunde han fortfarande känna en känsla av nått. Känslan var så svag att han hade svårt att känna vad det var, men något var där och påminde honom om att han fortfarande var en människa.
När lugnet tog honom kunde han också tänka igen. Han hade alltid varit stolt över sin förmåga att tänka. Davant insåg direkt att han underskattat deras politiska kapacitet. Om de hade förmåga att styra händelser i huset Dendar så besatt de mer makt än han hade föreställt sig. Plötsligt kändes allt möjligt, samtidigt som han återigen började undra varför de behövde honom. Davant började också undra hur långt tillbaka allt detta gick. Jasmund Dendar hade dött I Lorion då staden förlorades för ett år sen. Var det bara ett spel för att få kontroll över huset Dendar? Var Jasmund egentligen en av dem? Levde han fortfarande? Davant kunde börja glimta ett nät som spänn sig över Karm och han var rädd att han bara såg en liten del av hela nätet.
“Det skulle stärka min politiska ställning enormt samtidigt som det skulle göra mig till en del av huset Dendars arvs dispyt.” Davants ton var monoton och helt berövad av känsla. Han kunde lika gärna talat om vädret eller priset på papper.
“Det skulle göra mig till en ännu viktigare person för kungen och i hans ögon skulle jag kunna bli ett problem eller en lösning på hans problem. Han skulle inte ha något val än att försöka samarbete med mig.”
Davant tänkte på det mer. Sen ett varv till för att vara säker innan han fortsatte
“Om ni erbjuder mig en sådan allians så kan jag inte neka det. Det finns dock, vad jag kan se två orosmoment jag skulle vilja diskutera vidare.”
Davant lyfte ett finger.
“Ett, familjepolitik. Jag tror jag kan få mina bröder att svälja att jag är husets överhuvud som ett politisk utspel från vår far. De kommer dock förvänta sig att det inte är något permanent. Om jag går och gifter mig kommer de direkt anta att jag försöker koppla greppet om familjen och skaffa mig arvingar som kommer före dem i arvsrätten.”
Davant sträckte ut ännu ett finger och visade två fingrar.
“Två, hotbilden. Om allt detta sker för snabbt och mitt inflyttande skenar kommer folk att bli misstänksamma och känna sig hotade. Planen kommer inte funka om vi agerar för snabbt.”
Davant tog ner handen och lät istället fingret cirkulera på vinglasets rand medans han observerade innehållet.
“Jag accepterar men jag föreslår också att vi väntar med giftemålet. Låt folk tro att giftemålet är en reaktion av att jag är en stigande stjärna snarare än att det är anledningen till att min stjärna stiger.
Davant var inte lika säker på om vad kungen var tvungen och inte tvungen att göra. Men det skulle absolut bli svårare för honom att behålla Saelorians om resten av Karm var emot dem. Oavsett om kungen trodde de var ansvariga eller inte. Husets färger var kanske för överdrivet, skulle kunna ses som någon som försöker ge Saelorians skulden. Samtidigt kanske det var viktigt att vara övertydlig för att få bödeln att förstå. Spelade det någon roll om bildade män förstod att det var ett försök att skada Saelorians om folket inte förstod.
Davant tänkte genom hennes fråga en stund innan han svarade.
“Det kan behövas mer än ett ställe, kanske fler attacker utspridd på några dagar.” Svarade han först med ett eftertänksamt ansiktsuttryck.
“Demester är en by där min familj har stort inflytande och viktiga lager till vår industri. Om det skulle attackeras skulle det absolut ge Le’Brond en anledning att agera. Vilket behövs om vårt lilla skådespel ska gå hem.”
Davant sa det sista med eftertryck, men hans blick var åter långt borta.
“Försök dock skona borgmästare Gaust, han är en… vän.”
Davant sa ordet vän som om ordet var obekant för honom. Det var det förstås inte men Davant var osäker om Nenya skulle förstå konceptet. Men det skulle vara en stor förlust att inte ha Gaust längre.
“Någon mer by som är under större adelshus beskydd skulle också hjälpa till. Kanske byn Edmagoren som står under familj Terrafins, eller Nosari under hus Bedermull? Båda husen har starka kopplingar till Le’Brond.”
Samtliga byar skulle vara hårda slag ekonomiskt och politiskt för samtliga. Var det verkligen värt det? Davant suckade tungt inombords men ansträngde sig för att inte visa vad han kände utåt.
“Vad tror ni? Kan det funka?”
Davant köpte det inte men höll sin tunga i styr. Det finns lättare sätt att få information och det verkade som att de hade sätt att få folk att göra som de ville. Det verkade också som ett billigt pris att betala för vad de erbjöd honom. Han kunde verkligen föreställa sig framtiden nu, han en ledare. Någon folk hade respekt för. Än en gång kunde ett leende skymtas i hans mungipor. Han visste inte vad de hade för planer med Karm och han misstänkte att han inte var i deras förtroende nog för att få svar på den frågan. Man han kunde utnyttja detta.
“ Jag förstår”, svarade Davant försiktigt medans synligt slappnade av genom att sjunka ner mer i den stol han satt i. Han lyfte bägare mot läpparna men innan han tog sig en svig till av vinet tycktes han tänka om och ställde ner bägaren igen.
“Då ni har fixat min status som överhuvud för Le’Brond familjen kommer jag, som ni begärt, stärka Le’Bronds position i Östra Karm. Med hjälp av min nyfunna status kommer jag placera mig i kungens närhet. Om jag spelar våra kort rätt så kommer kungen inte ha något val än att förlita sig på mig. Men jag tror att vi måste spela det här spelet väldigt försiktigt. Familjen Le’Brond får inte framstå som ett hot utan jag måste framstå som att jag har samma mål som kungen, att hålla ihop Karm.”
Det bästa som kunde hända dem skulle va om östra Karm kände sig mer isolerat från kungen men samtidigt köra en kil mellan Saelorian och övriga adel. Davant hade en idé som skulle kunna göra det. Men idén var inte av hans natur och ett mörker hängde över den och lämnade en bitter smak i munnen på honom. Om han föreslog det till Nenya så fanns det ingen återvändo. Så var han likt henne en mörkrets varelse, kanske inte fysiskt, men i tanken. Det var det starkaste draget han kunde se på spelplanen, och om man ska spela så ska man spela för att vinna. Han bad tyst en bön inför ljuset och hoppades att ljuset skulle förstå. Kungar över hela världen måste göra ljusskygga ting då de kan vara det rätta att göra. Davants situation var inte annorlunda intalade han sig. Han hade chansen här att få makten att göra gott. Han hade chansen här att lära känna mörkret och via det rädda ljuset, i alla fall en del av det.
“Om något skulle hända i östra Karm, något som kungen inte hade makt att stoppa samtidigt som det tydligt var gjort av… er sort.” Davant lät ordet hänga kvar i luften dels som en påminnelse till sig själv att han inte var som dem, men också en påminnelse till Nenya att det fortfarande fanns något emellan dom som skilde dem åt, ett osynligt draperi som hon inte kunde rycka åt sidan.
“Vill inte inskränka på din kreativitet men en massakrerad by skulle få många som inte redan misstror kungens förmåga att skydda dem att börja göra det. Det skulle också svärta hans förhållande med dina föräldrar och tvinga isär dem, skapa plats för någon annan vid kungens sida. Det skulle också väcka östra Karm, där händelse i Lorion kan kännas långt borta. Skapa momentum för någon annan än din familj att börja röra sig.”
Göra honom till överhuvud? Davant kunde inte låta bli utan ena mungipan kurvade sig i ett vargliknande grin. Känslan i honom dock var som en knytnävsslag i magen och alla möjliga känslor som nervositet, ånger, hopp, spänning, all var bara en stor komplott inom honom och han visste inte ens själv hur han skulle reagera. Han far hade all laglig rätt att göra honom till arvtagare. Visst hans bröder Deviant och Detorian skulle inte tycka om det, men samtidigt om hon hade de förmågor hon påstod sig besitta skulle han kunna utnyttja dem. Då hans far hade varit ovillig att agera eller göra något mot Saelorian hade båda hans bröder, likaså som mycket av adel i västra Karm, börjat ifrågasätta. Deviant hade på sitt Karismatiska sätt redan börjat samla många likasinnade runt sig och Detorian med sin mer rättframma hållning hade redan börjat rekrytera folk villiga att slåss. Hela familjen var i ärlighetens namn otåliga och det var bara far som lagt lock på grytan. Kanske hade Nenya rätt, han skulle kunna agera mot Saelorian och sedan förklara och förvränga det till kungen som ett sätt att försöka stabilisera området. Han skulle kunna vinkla det som ett sätt att hålla ihop kungariket och samtidigt göra honom för viktig för att kungen skulle kunna ignorera honom. Bara tanken på det fick idéerna att snurra och han kände hur han fick kämpa för att inte börja lee med andra mungipan. Plötsligt kändes allt möjligt och det skrämde honom lika mycket som det fascinerande honom.
Davant började genast tänka både 3-4 steg framåt i huvudet, tänka ut alternativ och reservplaner. Det syntes på hans tomma blick att han inte var fokuserad på nuet utan hans tankar cirkulerade långt borta och flera tysta sekunder förflöt mellan dem. Verkligheten kom, som den har en tendens att göra, ikapp honom och han landade tillbaka till nuet.
“Okej, det låter som att jag har mycket att göra.” började Davant försiktigt. Om detta var sant skulle Davant kunna bli någon precis som de sagt. De hade hållit vad de sagt men det som skrämde honom var vilket pris de skulle kräva.
“Låt oss säga att vi lyckas, varför vill ni ha mig nära kungen? Vad blir min uppgift i hovet?”
Medans han sa det slog en annan tanke Davant, varför frågade de honom? Om de har förmågan att få få något att göra saker, så som de tänkt göra med hans far, varför inte få honom att göra det mot hans vilja? Det fanns två alternativ, antingen ljög hon eller så var han redan påverkad. Han hade känt förut deras kraft och hur de kunde få honom att känna saker, så som rädsla. Kunde de redan ha påverkat hans beslut? Han tänkte tillbaka på vad han gjort, sagt, känt. Han behövde komma på ett sätt att motverka eventuella påverkningar. Han var tvungen att få någon att observera fars beteende.
Davant lät bli att påpeka att om de hade vunnit slaget hade de uppnått färre resurser och sprickor i hovet också. Kanske ännu värre än det var nu. Men om kungen dog skulle Karm antagligen sluta i inbördeskrig många av de stora husen tittade hungrigt på tronen och det var kungen som lyckades hålla allt samman. Nu när han levde fanns det ändå något som höll kungariket samman, om ändå svagt. Även om man inte har en hink att ösa ur båten med så får man nöja sig med händerna.
Davant förstod vart hon var påväg med sina hintar och trots den bisarra sits han nu satt i kunde han inte låta bli att le.
“Mor blir säkert inte glad om du planerar att byta ut henne vid fars sida.” Smått road över tanken tog sig Davant en klunk vin till och formulerade orden i sitt sinne. Han förstod att hon hade något mer att komma med. Han misstänkte att hon hade svaren på hans frågor, men han valde ändå att ta betet och fråga.
“Jag förstår vad du är ute efter, men jag förstår inte hur. Far är familjeöverhuvud, ni lovade att inte skada min familj. Efter honom har vi mina två bröder som kommer ärva Le’Brond familjen. Jag är bara en tredje son, varför skulle kungen lyssna på mig när jag bara har delegerad makt. Sen är Le’Brond offentligt svurna till Hus Saelorians, dina föräldrar, som sist jag kollade redan stod kungen nära. Så på den vägen har redan kungen Le’Brond familjens stöd och far lär inte att ändra det. Att Le’Brond skulle gå till kungen och ge honom sitt stöd skulle va… fel.”
Davant försökte hitta orden som kunde beskriva vad han menade med fel men inget bra kom.
“Att svära sig till kungen istället för er familj skulle va en förolämpning, som att spotta ert hus i ansiktet. Det skulle leda till öppen fientlighet, kanske väpnad konflikt. Det skulle bara öka den redan instabila situationen och min familj skulle stå i stormens centrum. Kungen skulle inte vilja det, och jag skulle inte vilja det.”
Orden hade runnit ur honom utan hejd och för andra gången idag var han rädd att han sagt för mycket. Han sneglade på Nenya som han plötsligt insåg var attraktiv, för ett monster. Hon var brukligt klädd och såg ut som en dam.
“Så… Fröken Nenya, snälla förklara för mig… hur?
Våra planer i rörelse, tänkte Davant roat för sig själv. Det roliga med “våra” planer var att han inte visste vad dessa planer var. Davant apade Nenyas rörelser och sträckte sig även han efter sin kopp och sippade på vinet för att vinna sig lite tid.
“Ja hela staden kokar av rykten kring kung Sandors bittra seger, men det uttrycks fortfarande som en seger. Jag måste fråga om det var en del av planen?”
Davant sippade återigen på sin drink innan han åter tog till orda. Han seglade på farligt vatten här men sedans deras senaste möte hade mycket hänt och framförallt har hade han tillbringat mycket tid att göra efterforskningar om allt han kunnat hitta om Ayperos, Nenya, Karm och allt annat han nu var tvungen att försöka handskas med. Han blev dock direkt orolig att han hade gått för långt och fortsatte prata.
“Jag vill inte påstå något om vår kära Ayperos, och det värmer förstås att han behöver mig och som jag ser det har min ställning till allt inte ändrats sedan vårt senaste möte. Men försök se det här ur mitt perspektiv. Jag är bara en man som har get mig i kast med krafter han inte förstår, givetvis känner jag en viss… oro… när allt jag hör är att Karm och kungen vann en seger.”
Trots värmen i rummet och trots att han redan svettats hela dagen kunde han känna hur kallsvett började tränga sig fram genom hans porer. Trots att han hade förväntat sig att detta skulle ske, att han skulle bli kontaktad igen, så var det som ett slag i magen och en hand av is kramade åt hans hjärta.
“Mycket väl”, svarade Davant så fort han hade samlat tankarna. “Fixa förfriskningar åt fröken Nen och hämta mig en ren skjorta och en våt torkduk.
Gossen nickade kort, fortfarande utan att möta Davants blick, och smet iväg från dörrspringan. Hur mycket visste pojken? Hur mycket visste någon om henne? Ljuset bränn henne varför var hon här nu. Så öppet? Karm bokstavligen kokade av rykten, nyheter och skvaller kring Loradon, efter vad han förstått var hennes sort inte populära. Lugn, han överdriver. Ingen skulle misstänka något och om så var, fick han ta tag i det. Lugn.
Att börja röra sig igen var oerhört smärtsamt och benet protesterade efter allt stillasittande. Davants tankar var dock redan i rummet tillsammans med Nenya och smärta var endast sekundärt. Han fiskade åt sig sin käpp och började vanka ut med tappande steg som gick korridoren att låta tom. En tjänare han ikapp honom och lutandes mot vägen fick Davant av sig sin skjorta som han slängde på golvet, torkade av sig den värsta av svetten med duken innan han slängde på sig en ny vit skjorta. Duken gjorde skjortan sällskap på golvet och snabbt vankade han åter ner mot sällskapsrummet.
Davant andades lugnande i två sekunder medans han höll dörrhandtaget. Han försökte få hjärtat att sakta ner något men den fysiska ansträngningen att ta sig hit tillsammans med nervositet gjorde att det inte hjälte. Bakom honom stod en äldre tjänare med en silverbricka med koppar, varmt vin och bakelser av något slag. Davant valde att ignorerade det och med en knuff slängde han upp dörren och stapplade in.
“ Fröken Nen, det värmer mitt hjärta att se er i ett sådant gott och med hälsan i behåll. Världen verkar blivit en så farlig plats och det sista jag vill är att det skulle hänt er något. “
Davant gick in i rummet medans han pratade och satte sig på en stol så de kunde iaktta varandra Tyvärr hade Nenya redan tagit den bekväma stolen så Davant fick nöja sig med med en vars stoppning börjat svikta. Tjänaren satte ner brickan på ett litet serveringsbord som han sedan drog fram mellan dem och började hälla upp en varsin kopp åt dem.
“Ni får ursäkta mitt ovårdade yttre men när jag hörde ni var här så ville jag inte låta er vänta. Hur kan jag stå till tjänst idag”
Davant gjorde en avfärdande gest och tjänaren buggade kort och gick.
Davant kunde inte annat än att själv le när han såg Ayperos smittsamma leende. Överskattade han kungen? Var kungen så desperat att han skulle kunna godta nya herrar till Gröndal för att behålla freden. Davant insåg att han inte visste tillräckligt för att kunna svara på dessa frågor, men han visste att Ayperos gjorde det. Davant kunde genom den lilla magiska förmåga han hade känna mannens kraft.
“Det känns som att din historia saknar några steg”, började Davant och en inre eld hade tänds inom honom. Han visste någonstans att detta var vad han väntat på ända sen olyckan som förövat honom hans framtid.
“Men jag förstår också att jag inte besitter förtroendet att veta mer.“
Davant gav dem båda en varsin blick. Inget kunde han läsa ur deras ålder lösa ansikten och känslan att hoppa ut över ett stup fyllde honom och allt han kunde göra var att hoppas att han landade mjukt.
“Ni skrämmer mig, jag vet inte vem ni är men ni besitter makt och kunskap. Jag vet inte vad det är för spel du spelar men jag kommer va din pjäs.”
Davants uttalande hade en uns för mycket teater och drama över sig för Davants smak så han harklade sig lite generat. Av vad Davant hade kunnat koppla av vad Ayperos hade sagt skulle Karm komma att ändras. Han var tvungen att göra det han kunde.
“Jag vet inte i vilket läge jag är att förhandla men innan jag erbjuder mina… mig har jag 3 villkor jag vill ha. 1.” Davant visade ett finger. “Min familj ska hållas utom fara från dig och det du planerar. 2. “ Davant visade två fingrar. “Ni eller någon av era ska ta någon kontakt med någon i min familj, all kontakt sker via mig. De ska hållas utanför detta och inget veta. 3. “Davant visade inte tre fingrar utan sänkte hela handen och gav Ayperos en hård blick som han hoppades skulle visa att han menade allvar. “Villkor 1 och 2 ska gälla även efter min död.”
Davants uppspärrade ögon och halvöppna mun visade tydligt hans förvåning. Hans blick for från Ayperos, till Nenya, tillbaka till Ayperos. Var de seriösa? Hur konstig och ovärldslig Ayperos än var kunde Davant se att han inte var dum. Det var ett lugn bakom mannen som endast kom med visdom och erfarenhet. Han såg inte gammal ut, men hans ögon var uråldriga.
“ Ni är seriös,” yttrade Davant tillsist och man kunde tydligt höra bestörtningen. Han insåg att han inte för en sekund hade tvivlat på mannens ord denna gång, han visste att Ayperos menade vad han sa. Men Davant kunde inte få ekvationen att gå ihop och han insåg att han försökte pussla ihop sin världsbild så att det Ayperos sa skulle kunna bli sant. Problemet var att pusslet inte gick ihop.
“Jag förstår inte hur. Visst det är stora oroligheter kring Saelorians och hur västra Karm kommer utvecklas beror mycket på vad kungen gör. Väljer att ta avstånd från Saelorians kommer han själv välja vem som ska ta över i Gröndal och det skulle absolut inte bli mig. Även om det var mig skulle ingen acceptera att jag tog över och kungen skulle få ytterligare problem i väst. Om han väljer att bistå Saelorians så kommer väst fortfarande börja koka men Hannadon tillsammans med Gröndal kommer kunna hantera det så länge inte flera mäktiga hus går emot… “
Davant insåg att han börjat pladdra och tystade sig själv. Ayperos skulle aldrig sagt som han gjort om han inte hade en plan eller en idé. Problemet var att Davant inte visste vad planen var och vad utfallet för honom skulle bli. Hans bladder hade dock hjälpt honom inse att situationen i västra Karm antagligen var instabilare än han insett. Nu när han visste om Saelorians insåg han också att oroligheterna skulle börja bubbla och missnöjet öka. Han la till på sin lista över saker att göra att utöka Le’Bronds truppantal.
“… Vad jag menar att säga är: Varför? Ni vet inget om mig. Varför jag?
Ilskan blossade inom Davant och han kunde känna hur hans käkar låste sig. Han blev inte arg på Nenya eller Ayperos även om deras ord varit den gnista som tände elden, han blev arg på sig själv. Det de pratade om var fel men de var samtidigt monster och kände inte vid rätt och fel så som han gjorde. Det som gjorde Davant arg var att en del av honom blev exalterad och hjärtat slog några slag snabbare vid tanken. Tänk att få vara överhuvud, en stor spelare på livets schackbräde, bygga upp och skapa eget, få det anseende han var menad. Dessa tankar äcklade honom. Det var så fel. Han kunde inte sitta här och planera intriger mot sin egen far, mot sina bröder. En del av honom njöt av tanken, en annan avskydde honom för att han gjorde det.
Han hade lust att bestämt annonsera detta till varelserna framför honom men rädslan stoppade honom, vilket bara fungerade som bränsle för den eld som var ilskan mot sig själv. Davant kom på sig själv med att andas häftigt. Det var ett ett nästan frustande läte som letade sig ut genom näsan då hans mun och käke stängt hans mun i en ogillande grimas och förvandlat hans läppar till ett streck. Med viljestyrka tvingade han sig själv att öppna munnen och med en lugn röst svara.
“Jag vet att ni båda vet vad lojalitet och heder är.”
Davant hade tänkt säga mer, hålla ett tal för dom om rätt och fel men självbevarelsedriften och viljan att överleva denna kväll hejdade honom.
“Vad än det här är…”, började han och förde sitt vänstra pekfinger i en cirkel för att förtydliga vad han menade med “det här”. Han gav Nenya och Ayperos varsin blick.
“Vad än det här är så lämnar ni min familj utanför. Om ni kom till mig endast för att prata blodsbrott så är den här audiensen över.”
Rädslan inom Davant fick hans mun att torka ut och hans röst att låta väsande och klanglös. Han tog djupa klunkar ur sin bägare.
Tystnaden höll på att kväva Davant som satt på en pall-stol hybrid och masserade sitt ben med den vänstra handen och nervöst snurrade på vinglaset han höll i det högra. Han hade svårt att andas och det kröp i honom som tusen laver som försökte hitta ut. Vid tre olika tillfälle hade han öppnat munnen men varje gång hade han åter stängt den utan att yttra ett ord. Dels för att han inte visste vad han skulle säga, dels för mannens aura. Något med honom fick Davant att huka tillbaka och vilja gömma sig samtidigt som det fick honom nyfiken. Som ett barn som tittade fram bakom sin mors klänning.
Davant var inte säker men han kunde helt klart känna mannens makt. När Ayperos väl tog till orda ryckte Davant till som om någon dragit en kniv och han svor för sig själv för att inte ha bättre kontroll över sina känslor. Hans knep för att samla nerverna var som bortblåst och hur han än försökte få kontroll över känslorna var de som hala fiskar som vägrade sluta sprattla.
Frågan överraskade honom, han hade förväntat sig att de skulle börja bossa honom och säga till honom vad han skulle göra. Samtidigt verkade inte Ayperos vara typen som tvingade folk att göra som han ville. Dock var det ett antagande Davant gjort med Nenyas vördnad i åtanke. Frågan var dock oväntad då det var de som sökt upp honom, ville inte de att han skulle göra något.
Vad kunde han göra? Vad skulle han säga? Vad skulle få honom att överleva? Skulle han lova land och rike eller skulle han vara ärlig. Vad ville en man som Ayperos?
Davant lät inte tystnade komma tillbaka, utan svarade snabbt denna gång:
“Inte mycket är jag rädd. Jag är ingen krigare längre, jag har begränsat med politiskt makt och mina tillgångar är inte mina utan min fars.”
En kort pause kröp in medans hans hjärna arbetade. En liten röst i honom skrek åt honom att säga något annat, något positivt, så Davant tog till orda igen:
“Fröken Nenya har dock informerat mig om hennes önskan, och vid mitt insisterande på att jag skulle vara till föga nytta framhöll hon mitt värde i att jag inte var som er. Om det är någon som inte är som er ni söker så passar jag den beskrivningen.”
Tanken att Nenya hade en mästare gick emot de föreställningar Davant hade om världen så han förstod först inte vad Nenya menade. Han hade helt underkastat sig idén att Nenya varit den drivande kraften bakom detta möte och tanken på att det fanns något mer klarnade inte för Davant förrns han hörde en röst från utsidan vagnen. Även om rösten blev något dovare hördes den overkligt tydligt och Davant slängde en blick mot vagnens dörr för att sedan åter titta på Nenya med förvånad blick. Nenyas blick verkade enligt Davant endast spegla vördnad och längtan medans Davant själv kände sig plötsligt rädd. Med sitt dåliga ben i uppror kravlade han sig bort mot vagns dörren och med en armbåge stötte han upp den och kikade ut. Han förblev sittande och ur vagnens öppning kunde man endast se hans huvud sticka ut.
Synen framför honom tillsammans med kylan som nu letade sig in i vagnen fick kalla kårar att återigen denna kväll leta sig ner för hans ryggrad. Davant förstod inte först varför alla verkade vara på så hög beredskap men sen så kände han det. Känslan av fara och hot. Känslan av att fäkta eller fly, av att vara en fångad mus som klöste och bet i allt som kom nära i desperat panik. Davant var den musen och han förstod direkt att denna Ayperos var den Nenya kallat mästare.
Mannen buggade men sen föll tystnaden och alla verkade vänta på att Davant skulle svara. Men vad kunde han säga. Alla runt omkring dem såg denne man och alla som inte kände att denna man inte var normal var inte vid sina sinnens fulla bruk. Panik började sprida sig hos Davant, samma panik en älskare känner när han blivit påkommen med någon annan. Ryktet om detta skulle komma att spridas. Tjänare skvallrade mer än något annat folkslag och detta rykte skulle komma förr eller senare att hitta till hans far. Ljuset bränne denne man för hans nonchalans. Hur kan han rädda detta? Han tog sin käpp och med en kraftansträngning och ett litet stön lyckades han ställa sig upp. Efteråt kändes det som en fånig manöver. Trots att han stod högre upp än denne Ayperos fick Ayperos blick Davant ändå att känna sig liten och underlägsen, som om han blev nertittad på snarare än tvärtom.
“Er definition av gäst verkar skilja sig från mig egen, herr Ayperos.”
Davant vägde orden väldigt noga, likt en sniken köpman som vägde varje mynt smakade Davant på varje ord innan han yttrade dem. Han var tvungen att ge alla tjänare något annat att skvallra om samtidigt som han inte kunde förarga Nenya.
“Det är sant att jag inte vet vem du är, men min familj är svurna Saelorians och Nenya av Gröndal har talat högt om er.”
Davant gjorde en liten gest emot Nenya när han sa detta som för att förtydliga för alla dumma vem han pratade om.
“Du är, via hennes önskan, givetvis välkommen att dela våra eldar som en gäst.”
Efter att Davant sagt det var det ingen som rörde på sig. Alla stod kvar med dragna vapen och stämningen var tjock som ärtsoppa. Med en barskare ton röt han, på gränsen till skrek.
“Jag sa han var en gäst! Iväg med er. Slå läger och res mitt tält. Jag vill ha värmt vin och annat som tillhör gästfrihet nu direkt. Sätt ut vakter för natten och ge ut skift. Vi reser med ljuset!”
Som om en trollformel blivit bruten verkade alla haja till och började röra på sig, några motvilligt andra med mer entusiasm. Davant började klättra ur vagnen vilket för honom var en ansträngande process som involverade att glida mot dörrkarmen ner i sittande ställning, slänga ut det trasiga benet och försiktigt hoppa ut och stödja sig mot vagns vägen medans han sträckte sig mot käppen. Han tittade på Nenya med en menade blick.
“Vi hittar ett bekvämare ställe för oss alla att fortsätta samtala i mitt tält”, började han innan han slängde en blick över axeln på Ayperos. “Är han alltid så… odiskret?””
Det är därför du är perfekt…
Något med den biten fick Davant att haja till och en svårbeskriven känsla började från magen och spred sig uppåt. Det var en bra känsla av lättnad nästan lite verklighetsfrånvarande, ungefär som ett barn som inte kunde fatta att han kommit undan med att göra något dumt.
Davant såg att Nenya blev tänkande och han ville egentligen inte störa henne så han lät tystnaden hålla i sig trots obekvämheten bakom. Han visste inte hennes motiv och kunde inte säga att han förstod varför allt detta hände. Han visste inte heller vad hans roll i det hela var och om han var kapabel att göra något. Men han litade inte på henne även om hon verkade genuin i sitt sätt att prata och agera. Hon hade en form av ärlig oskuldsfullhet i sig, att vara ärlig och rak på sak. Kanske kom det med odödlighet att inte vara rädd för att säga vad man känner och tycker. Hon skulle ändå inte kunna dö. Davant däremot kunde det, han var tvungen att fortsätta vara försiktig.
När tystnaden dragit ut i, vad för Davant kändes som en evighet kände han sig tvungen att säga något.
“Låt oss underhålla idén att jag är intresserad”, började Davant med blicken fäst på allt annat utom Nenya. “Låt oss underhålla idén att jag vill att något ska ändra på sig. Är ert mål endast att ta era föräldrar ur ekvationen?
Davant gav Nenya försiktig glimt för att försöka läsa hennes ansiktsuttryck vid frågan.
En kall kår kröp sig ner längs Davants ryggrad och han kände hur lugnet övergav honom. Menade hon verkligen honom? Skulle han ta ner paret Saelorians? Han var knappt en hel man själv och innan han hann hejda sig själv sprutade orden ur honom som en kräkning.
“Ni kan inte seriöst mena mig? Jag är knappt en hel människa, jag har för ljusets skull problem att sätta på mig mina egna byxor. Ljuset bränn mig jag är en tredje son, jag har inget och mitt liv är helt beroende av det min familj ger mig. Jag… jag… “
Davant drog handen genom sitt hår och lufte luggen från sitt ansikte. Varför hade han reagerat så hårt? Lugnet hade upplöst likt ett sandslott vid vatten och kvar var bara ruinerna som visade vad han hade förlorat.
Han lutade sig bakåt mot vagnens vägg. Allt var förstört nu. Nenya skulle inte låte honom leva efter det här. Han kunde inte alliera sig med mörkret och överge ljuset, något väldigt fundamentalt inom Davant såg detta som en självklarhet. Hon hade sagt för mycket och skulle behöva döda Davant, det var det mest logiska ur hennes perspektiv. Han kunde inte försvara dig, han var som en försvarslöst spädbarn jämfört med henne och om hennes önskan var att korta Davants liv här och nu skulle hon kunna göra det. Tanken på icke existens skrämde honom.
En viskning från inom Davant väckte en liten knista, ‘Jag vill inte dö’. Något så självklart blir så mäktigt när man står inför det. ‘Jag vill bli nått.’ Känslan av hopplöshet, av uppgivenhet, av ilska för den lott livet givit blandades till ett driv. ‘Hjälpa mörkret att utplåna sig själv måste vara gott.’ Ett rättfärdigande.
Den tystnad som tagit över efter Davant utbrott låg tung i luften, ord han inte skulle kunna ta tillbaka och som skulle kunna leda till hans död. Trots det tog han ett djupt andetag till och samlade sig. Inte samma lugn han haft men ändå ett lugn.
“Jag vet inte hur jag ska kunna stå till tjänst. Jag vet inte vad du förväntar dig jag ska kunna åstadkomma. Jag är inte som ni.”
Leendet på Davants läppar gick från självsäkert till en svag kräkning till ett förvånat uttryck medans insikten av vad Nenya sa sakta sjönk in. Tankarna som tidigare hade surrat runt förvandlades till ett tyst surr och för en sekund roterade Davants värld kring ordet elimineras. Han försökte koppla ihop, hitta på något, göra något men att röra sig i Davants tankar var som att röra sig i vatten. Sen av explosion av tankar, minnen och idéer rusade till ytan likt en gigantisk våg och slog hårt mot Davants som nästan kände sig yr av all information. Vad skulle hända utan familjen Saelorians? Menade Nenya att ta över Gröndal? Var detta moraliskt? Kunde han tjäna något på det?
Davants bror skulle ha välkomnat detta, hans far var trogna Saelorians. Vad var Davant?
“Många skulle hålla med om att dina föräldrar är ett hot,” började Davant försiktigt, “ min far är inte en av dem.”
Detta kändes fel, varje uns av moral och etisk kod Davant blivit upplärd med skrek åt honom att inte tänka på detta. Något annat viskade inom honom. Var det självbevarelse drift? Var det en önskan om något annat, något nytt? Kunde han förråda sin far? Eller var det att förråda sin far? Det var ju en Saelorian som satt framför honom, spelade det någon roll vilken Saelorian man var trogen?
På sätt och vis hade Davant redan hjälpt Nenya genom att peka ut en politisk figur som inte skulle stödja henne. Han hade ingen aning om hur han skulle kunna hjälpa henne mer eller vad hon önskade av honom.
“Ni får ursäkta min taktlöshet och rättframhet, men ända sedans ryktet om din familj kommit fram i ljuset tror jag många i adeln haft svårt att smälta denna kunskap. Om det är stöd hos adeln du söker tror jag inte att många kommer vilja byta ut ett… “
Davant tappade tråden lite då han varit på väg att säga ett monster mot ett annat. Det var tydligt märkbart hur han tystnade och letade efter ett mer passande uttryck.
“… hot … mot ett annat.”
De hos adeln som var emot Saelorians omänsklighet skulle vara det oavsett vilken Saelorian som regerade i Gröndal. De som inte var emot det skulle inte vilja byta. Vad än Nenya tänkte sig skulle inte en regelrätt störtning fungera enligt Davant.
