Det fanns väl en viss sanning i vad Isra sa och något inom Ziyaté ville inte riktigt medge det. Bråk var onödigt, men… vad fanns det annars för möjlighet? Izotar hade inte ens svarat på något hon sagt. Hon kastade en blick mot Izotar och ett svagt drömmande leende fanns på hennes läppar när hon tänkte på hans små händer, leendet som lyste lika kla…[Read more]

Manfred var medveten om Moiras kyla bredvid sig, och uppskattade den i tystnad medan han funderade. Kanske kunde han göra något med fjädrarna? Fötterna ville han inte särskilt förändra, även om simhuden säkerligen hjälpte…

Nån drog i honom och han blinkade några innan han insåg att det var Moira. “Vad…?” Sade han konfundersamt, tankarna for…[Read more]

“Berätta det bara inte för någon, speciellt inte mig. Det är inte nyttigt att ha rätt för ofta.” Sade Manfred med saklig röst, även om han smålog lite samtidigt. “Det är inte bra för egot.” Trodde han, i alla fall. Någon vis person hade säkerligen sagt något liknande någon gång, och om de inte hade gjort det så hade Korp sagt det nu.

Han klämde…[Read more]

Vad skulle hon göra? Det var den enda och första tanken som for igenom hennes huvud när Vinga såg hur vargen hoppade på Lukas ben. Det dova morrandet. Lite irriterad över att bli väckt när hon äntligen hade kunnat sova. Inte kunde hon sitta där och se på. Ett skrik kom från hennes läppar medan hon kastade sig mot vargen. Ett hårt grepp, fast d…[Read more]

Innan Sera yttrade något gjorde hon en gest mot värden som satte ner en flaska vin. Hon rynkade näsan något, karmansk vin var inget hon tyckte för. Sedan såg hon sitt släktsemblem på vinflaskan och nickade nöjt. Ett vin från hennes folk. Bra kvalité, annat kunde det inte vara. Värden hade satt fram två glas, ett framför Araniél och ett framför Se…[Read more]

Att Manfred numera skulle kunna ses som någon som flytt från Caras Idhrenin och säkerligen skulle få sådana som han själv efter sig… nå, det var faktiskt något som han reflekterade över en hel del. Det var en potentiella fara för dem båda. Å andra sidan så vägrade han leva i skräck. Han ämnade helt passa på att leva deras liv tillsammans full…[Read more]

Åt hans förslag om att hon var tvungen att röja upp, grimaserade hon illa och gjorde en gest mot rummet och röran i sig. Nästan lite upprört. Skulle detta inte vara ordning? Hon var medveten om vad som låg i alla högar. Papper. Kontrakt… Och mer papper.

”Det är inte stökigt här… Jag vet minsann vart jag har…” började Vésiva försvara sig själv, äv…[Read more]

Att mannen framför henne inte blev sur gjorde Vésiva lättad. Det var inte första gången hon skulle ha förolämpat en främling. Men… om de inte ville att man skulle le brett eller skratta åt dem, varför grimaserade de då så illa? Hon skakade på huvudet åt sina egna tankar för att sedan lyssna med nyfikenhet och glimrande ögon till hans svar. Efter…[Read more]

Att inte se nyfikenheten i de isblåa ögonen var nästan omöjligt. De nästan lyste om dem. Hostattacken verkade inte beröra mörkeralven allt för mycket. Ingen mat på bordet, så knappast kvävdes hon och inte var hon väl sjuk? Alver tenderade inte att få sjukdom lika lätt som dessa dödliga kryp omkring henne. Fast… Dödliga var väl de också. Odödlig…[Read more]

Ett flertals sekunder höll Ziyaté kvar sin blick på vinet. Det kändes som minuter och hon kunde känna bådas blickar på henne. Fast hon verkade ha svårt att släppa sina tankar och stillhet. Tills hon försiktigt fuktade sina läppar igen med sin smala tunga, utan att se upp sa hon.

“Jag kunde inte mörda dig heller och jag har inte din fars blod i…[Read more]

Det var inte en lång promenad han var ute efter, snarare mest att sträcka på benen och en chans att lyssna på fler fåglar. De hade börjat vänja sig vid deras närvaro, och han lärde känna dem allt mer. Det var bekvämt att vara runt dem, och han uppsattade det än mer tillsammans med Moira.

“Ni ska se att det ger med sig.” Sade Manfred med självsä…[Read more]

Korp skrattade till, förmodligen det läte han hade som var mest likt hans namne, då det var ett aningen hysteriskt läte. Dock så var det inte mindre genuint för det, för han hade kommit att uppskatta Moiras galghumor allt mer desto längre tid de spenderade ihop. Han skakade lite på huvudet och reste sin oskadda hand för att kamma bak håret ur…[Read more]

Fräsandet och det irriterande lätet från Luka gjorde att Vinga förstod att han var förolämpad av vad han sa. Varför? Det var inte som om hon var allt för seriös. Vem visste vad folk egentligen hade för bekantskaper, speciellt främlingar? Hon svor tyst, verkade inte finna sin yxa. Vart hade hon lagt den? Ett svagt minne av att hon lade yxan på gr…[Read more]

Reaktionen fick Vésiva att le lite ursäktande, fast hennes gråblåa ögon glimmade av att hon tyckte det var roande. Det var för det mesta alltid reaktionen, tårar, hostattacker, till och med hade folk spottat ut det direkt. Hon själv hade förstås härdat sin strupe i år nu och hälsade den brännande känslan som en gammal kär vän. Den höll henne varm…[Read more]

Äntligen! Nog var det alltid skönt att se den långa och stora skepnaden av Atlen torna upp mot henne. Men idag kändes det ännu mer lugnare. Hon hade klurat länge, och få skulle tänka att det var något galet med två personer med en säck. Åtminstone inte två från handelsgillet. Planen var ju inget fel med! Hon hade till och med frågat hur den kungli…[Read more]

”Oroa dig inte, sparven, vi alla har våra sätt att lugna oss.” svarade Vésiva med ett svagt leende samtidigt som hon följde honom med blicken där han vandrade framåt. Det var som om hon inte såg röran framför sig. Snarare hade hon en tendens att skapa kaos var hon än rörde sig, åtminstone när det kom till papper och annat sådant arbete. Hon skåda…[Read more]

Egentligen trodde väl inte Vésiva att mannen skulle neka henne. Men skadade det att vara artig? Hennes breda leende fanns kvar och hon nickade tacksamt medan hon slog sig ner. En enkel gest åt värden att ge henne något att äta. Det såg värmande ut och kanske behövde hon det? Vattnet hade gjort henne kallare än vad hon hade velat erkänna.…[Read more]

För ett tag var hon tillbaka till minnena av Izotar. Hans små fötter mot de mörka stenarna, den lilla handen krig hennes finger och leendet som sken som stjärnorna. Mörkeralvens ögon smalnade och hon spände sin käke. Hennes mun kändes plötsligt torr. Greppet om bägarens fot blev hårdare och hennes knogar vitnade något i ilskan som tändes. Hon d…[Read more]