“Låt honom inte in i landet. Det kan bli den död.” sa hon hastigt, orden bara föll ur henne, som om det var något som hon hade velat säga länge. Som om det var en av orsakerna hon var där. Alla andra ord… kändes meningslösa. Hon hade trots allt levt ett långt liv att ta slut på det skulle nästan vara skönt.

Självfallet lyssnade hon på hennes…[Read more]

Järnsmaken i munnen var bekant, fast ändå hade hon aldrig funnit den behaglig. Hon spottade ut blodet på golvet, det hade blivit lite för mycket för att hon skulle ignorera det. Och hon var trots allt redan smutsig, så vad spelade ännu lite smuts för roll?

Åt hennes ord med Izotar smalnade hennes ögon. Så klart. Vad hade hon trott? …[Read more]

Han skakade på sitt huvud.

“Nej… jag vill inte vara med!” utbrast han ilsket för att skaka bort Corrins arm på sin för att ta ett par steg bortåt. Det här var dåraktigt. Ingen som var klok eller ens hade ett uns vett skulle gå med på det här och han vände sig om för att försöka ta sig därifrån.

Zator flinade lite åt hennes rodnad, han kunde nog se den. Även om hon försökte att dölja den kunde han se den. Även om det enbart var hastigt och han klämde i hennes kinder lite retsamt för att skrocka åt hennes ord. Det var förstås inte sanna.

Vem som helst kunde se att hon var en vacker ung kvinna och med status. Förr eller senare skulle även…[Read more]

“Tvärtom…” väste hon fram och slöt ögonen av smärtan som verkade sticka till inom henne vid varje andetag. Hon svalde och försökte att hämta andan lite innan hon talade igen.

“Jag ville aldrig att någon skulle få tag i er… Hellre att jag offrade mig själv för er två… än att…” försökte hon förklara, samtidigt som det kändes hopplöst…[Read more]

Adrenalinet hade slutat att dunka i hennes huvud och striden som hon hade haft i skogen kändes avlägsen. Verkligheten verkade komma ikapp med henne, snabbare än vad hon själv hade tänkt. Fast trots det visade hon inte sin rädsla, ensamhet eller sorg öppet. Att komma tillbaka till Frostheim… det kändes så avlägset. Speciellet med tanke på att Ej…[Read more]

Kvällen hade omslutit dem så fort. Det kändes som om berget slukade solen och dess ljus. Han hade inte varit beredd på det. Faktum var att han inte var bekväm i mörkret. Att han skulle höra rykten om att någon sökte efter en skatt som inte låg långt bortom hans egna hus. Eller ja, det var ju hans fars hus och efter det hans äldsta bror. Som t…[Read more]

Ett litet skrockande lämnade hennes läppar. Egentligen visste hon inte om det ens var värt att övertala henne. Hon gjorde en liten nonchalant gest igen med sin hand, som om hon inte riktigt orkade bry sig om vad utfallet var.

“Om jag var ute efter att döda dig, Isra, skulle jag redan gjort det. Varför skulle jag komma till dig i det här skicke…[Read more]

När väl Isra lade märke till henne, bemödade hon sig inte att sträcka sig efter en av sina knivar eller för den delen sina svärd. Det fanns ingen önskan att skada henne. Inte överhuvudtaget. Ett litet snett leende fanns där på hennes läppar, som om hon fann situationen roande.

“Ah, mitt barnbarn…” sa hon med en röst som var lite bruten, som…[Read more]

I ärlighetens namn hade hon känt sig som ett djur på båten. Inlåst, lite så som hon kände sig i Antrophelia. Utanför dess barriär skulle hon knappast klara sig. Samtidigt var ett löfte ett löfte och Ziyaté var en kvinna vid sitt ord. Där stod hon nu, fortfarande i sin krigsmundering på en av de större bakgårdarna till deras hus.

Hon stod…[Read more]

En mörk blick granskade pojken länge och under tystnad. En tystnad som trängde sig inpå dem och gjorde de flesta osäkra och inte till freds. Orden som pojken yttrade var löjliga. Det var inte som om hon fann det hotande eller sanna på något sätt. Fortfarande satt hon kvar på huk och hade blicken i hans.

“Nonchalans är det som dödar en i slutändan…[Read more]

Orden från Amatha verkade försvinna lite, för Ziyaté hade sett hur Wreax ändrade sin skepnad och försökte röra henne. Ett litet skratt – som om hon fann det roande, som om det hela vore en lek mellan dem. Hon skuttade lätt undan och rörde sig snabbt och smidigt. Snart nog hade han trasslat sig in i sig själv för att Ziyaté knuffade ner honom på…[Read more]

“Denna värld har tillräckligt många starka och nonchalanta män” sa Ziyaté och det fanns ett visst hat i hennes blick, en kort inblick i de känslor som hon allt för ofta dolde för omvärlden. Hon knöt sin näve och skakade nätt på huvudet åt Amathas ord för att fnysa lite lätt åt det hela.

“Världen behöver fler män som vågar vara svaga.” sa hon…[Read more]

Tankfullt betraktade hon Amatha och hennes ilska. Sättet hon skakade av det och hon följde henne med blicken. Fortfarande utan några vidare känslor. Trots att hon strök sin son genom håret för att sedan trycka till lite hårdare mot Wreax rygg. Hon fnös och drog bort Amathas hand, som om det hade varit smuts. Nonchalant sparkade hon till sonen i…[Read more]

“Jag vet att du sökt mig.” sa hon simpelt, det var uppenbart. Hon var trots allt där. För trots att hon hade tränat henne och resten av skuggdansarna var det inte som om hon lärde ut sina egna knep och trick. Enbart en dåre skulle göra det och än hade inte Lloth eller resten av mörkeralverna funnit henne.

De rubinröda ögonen studerade sonen, des…[Read more]

Ifrån skuggorna betraktade Ziyaté modern med barnet. Det fanns ett litet leende på läpparna, även om blicken var känslokall. Hon var själv en mor, även om hon inte skulle gå så långt till att kalla sig en. Inte längre. Den korta och känslosamma stund som det var hon, Izotar och Aeldir… kändes som en dröm. En dröm som var för långt borta för…[Read more]

Åt hans naiva svar rynkade hon lätt på ögonbrynen. Kanske var det lite som att se sig själv när hon hade varit mindre en gång. Innan hon hade mött alla mörka och konstiga typer som verkade gömma sig i både skuggorna och i ljuset. Det verkade inte riktigt som om det fanns någonstans att gömma sig. Hon skakade tyst på huvudet.

“Nej… Lyssna på mig…[Read more]

Det var en sådan kort och intensiv pratstund att hon nästan inte var säker på att det varit en dröm. Förstås fanns det sanning i orden och hennes far skulle nog känna henne väl för att veta att hon inte skulle komma springandes efter honom vid lite motstånd. Eller mycket för den delen. Hur många gånger hade hon inte dolt saker för honom? För att…[Read more]