Förstås hade det varit en dum idé att yttra sina tankar högt. Fast å andra sidan kände han en liknande ilska som han kunde se stråla ut genom hennes ögon. Det medvetna sättet som hon inte använde de rätta sättet att tilltala honom… Så klart irriterande men på något fann han det också rätt roande och nästan skönt.

“Vad min plan är?” frågade…[Read more]

Som en reaktion till att han lättade trycket på hennes punkterade lunga drog hon efter andan – även om hon snart svor över sin egen dumhet. Hon visste bättre än så. Hon grimaserade över smärtan, men gav inte ifrån sig något mer ljud än det djupa andetaget som var lite mer rosslande.

Ziyatés blick var lite tom. Som om hon inte ville lyssna på ha…[Read more]

Rösten var på något sätt nästan… lockande och hon kände hur hon rös lite över den. Fast hon gjorde ingen annan reaktion än det. Lät sin blick, som var genomträngande nu, trots hennes skador. Vandrade emellan Isra och denna nya man… som förmodligen var en demon.

Hon försökte att räta på sig något, men smärtat i bröstet skar igenom henne igen…[Read more]

Ett litet tag hade hon somnat till där, i hörnet. Lite mer blod hade hon hostat upp och sjunkit ner lite. Hennes ögon öppnades inte ens när hon hörde stegen till Isra och Ayperos. Inte förrän hon kände den vassa nageln under hennes haka. Ännu en smärta. Även fast hon inte ville visa det för denna främling. Det var något liknande, men ändå… in…[Read more]

Det var inte svårt att höra ilskan i hennes röst och se att hon inte var lika bekväm över situationen som hon hade varit förra gången. Kungen strök sin ena tumme över sitt pekfinger för att fortfarande hålla blicken på henne. Allvarlig, fast det fanns ett irriterande lugn där.  Han hade ett litet höjt ögonbryn över hennes sätt att tilltala hono…[Read more]

Blicken, som förra gången de hade möts hade varit nyfiken och nästan beundrande, var nu istället hårda och allvarliga. Hans ögon var lite röda och mörkt under ögonen vittnade om att han inte hade sovit gott de senaste dagarna.

“Katarina” hälsade han simpelt och nickade åt henne för att göra en gest mot en av fåtöljerna i salen. Trots allt skul…[Read more]

Att han genast gick till attack var dåraktigt. Däremot inte särskilt förvånande, en suck undslapp mörkeralvinnan och parerade det enkelt. När hans träsvärd mötte hennes svärd skulle han känna hur det stack till i smärta i hans handleder innan träsvärdet föll en bit ifrån honom på marken.

Ziyaté höll sin fot över träsvärdet, hårt nog så att han in…[Read more]

“Låt honom inte in i landet. Det kan bli den död.” sa hon hastigt, orden bara föll ur henne, som om det var något som hon hade velat säga länge. Som om det var en av orsakerna hon var där. Alla andra ord… kändes meningslösa. Hon hade trots allt levt ett långt liv att ta slut på det skulle nästan vara skönt.

Självfallet lyssnade hon på hennes…[Read more]

Järnsmaken i munnen var bekant, fast ändå hade hon aldrig funnit den behaglig. Hon spottade ut blodet på golvet, det hade blivit lite för mycket för att hon skulle ignorera det. Och hon var trots allt redan smutsig, så vad spelade ännu lite smuts för roll?

Åt hennes ord med Izotar smalnade hennes ögon. Så klart. Vad hade hon trott? …[Read more]

Han skakade på sitt huvud.

“Nej… jag vill inte vara med!” utbrast han ilsket för att skaka bort Corrins arm på sin för att ta ett par steg bortåt. Det här var dåraktigt. Ingen som var klok eller ens hade ett uns vett skulle gå med på det här och han vände sig om för att försöka ta sig därifrån.

Zator flinade lite åt hennes rodnad, han kunde nog se den. Även om hon försökte att dölja den kunde han se den. Även om det enbart var hastigt och han klämde i hennes kinder lite retsamt för att skrocka åt hennes ord. Det var förstås inte sanna.

Vem som helst kunde se att hon var en vacker ung kvinna och med status. Förr eller senare skulle även…[Read more]

“Tvärtom…” väste hon fram och slöt ögonen av smärtan som verkade sticka till inom henne vid varje andetag. Hon svalde och försökte att hämta andan lite innan hon talade igen.

“Jag ville aldrig att någon skulle få tag i er… Hellre att jag offrade mig själv för er två… än att…” försökte hon förklara, samtidigt som det kändes hopplöst…[Read more]

Adrenalinet hade slutat att dunka i hennes huvud och striden som hon hade haft i skogen kändes avlägsen. Verkligheten verkade komma ikapp med henne, snabbare än vad hon själv hade tänkt. Fast trots det visade hon inte sin rädsla, ensamhet eller sorg öppet. Att komma tillbaka till Frostheim… det kändes så avlägset. Speciellet med tanke på att Ej…[Read more]

Kvällen hade omslutit dem så fort. Det kändes som om berget slukade solen och dess ljus. Han hade inte varit beredd på det. Faktum var att han inte var bekväm i mörkret. Att han skulle höra rykten om att någon sökte efter en skatt som inte låg långt bortom hans egna hus. Eller ja, det var ju hans fars hus och efter det hans äldsta bror. Som t…[Read more]

Ett litet skrockande lämnade hennes läppar. Egentligen visste hon inte om det ens var värt att övertala henne. Hon gjorde en liten nonchalant gest igen med sin hand, som om hon inte riktigt orkade bry sig om vad utfallet var.

“Om jag var ute efter att döda dig, Isra, skulle jag redan gjort det. Varför skulle jag komma till dig i det här skicke…[Read more]

När väl Isra lade märke till henne, bemödade hon sig inte att sträcka sig efter en av sina knivar eller för den delen sina svärd. Det fanns ingen önskan att skada henne. Inte överhuvudtaget. Ett litet snett leende fanns där på hennes läppar, som om hon fann situationen roande.

“Ah, mitt barnbarn…” sa hon med en röst som var lite bruten, som…[Read more]

I ärlighetens namn hade hon känt sig som ett djur på båten. Inlåst, lite så som hon kände sig i Antrophelia. Utanför dess barriär skulle hon knappast klara sig. Samtidigt var ett löfte ett löfte och Ziyaté var en kvinna vid sitt ord. Där stod hon nu, fortfarande i sin krigsmundering på en av de större bakgårdarna till deras hus.

Hon stod…[Read more]

En mörk blick granskade pojken länge och under tystnad. En tystnad som trängde sig inpå dem och gjorde de flesta osäkra och inte till freds. Orden som pojken yttrade var löjliga. Det var inte som om hon fann det hotande eller sanna på något sätt. Fortfarande satt hon kvar på huk och hade blicken i hans.

“Nonchalans är det som dödar en i slutändan…[Read more]

Orden från Amatha verkade försvinna lite, för Ziyaté hade sett hur Wreax ändrade sin skepnad och försökte röra henne. Ett litet skratt – som om hon fann det roande, som om det hela vore en lek mellan dem. Hon skuttade lätt undan och rörde sig snabbt och smidigt. Snart nog hade han trasslat sig in i sig själv för att Ziyaté knuffade ner honom på…[Read more]