Det kändes tämligen overkligt att möta den som skulle föreställa ens far på viset som hon gjorde det. Hon borde ha gråtit, skrikit, varit arg, kanske till och med trotsig, uppfylld av alla de känslor som en gång bubblat inom henne, som både längtat efter och hatat sin far för hans frånvaro. Men hon stod bara och betraktade honom medan han talade,…[Read more]

Hennes grå ögon följde hans varje rörelse och vilade kanske lite extra länge på de vapen han lade framför sig på golvet, väl medveten om att han knappast skulle behöva dem för att skada henne, men det var en viss förbättring om man såg till hennes chanser att överleva ett sådant möte. Hon snörpte lite på munnen och ställde ifrån sig sitt ving…[Read more]

Rushla hade precis tagit fram ett par öl glas och var i färden med att börja servera när hon hörde vad mannen utbrast. Det äcklade henne och hon gjorde en grimas, som om hon bitit i ett surt äpple. Klangen som hördes när stekpannan slog till mannens huvud var som ett fröjd för örat. Även det lilla kraset efteråt. Ah, som ljuv musik. Så…[Read more]

Det var svårt att få någon ögonkontakt, dels för att han var lång nog att hon skulle vara tvungen att sitta på den förbannade hästen för att vara i samma höjd och dels för huvan dolde dem väl. Var det egentligen konstigt att han snavade så som han gjorde med den så långt hängandes? Hon tog ett litet hårdare tag om hästens rem för att inte den o…[Read more]

Alvens blick verkade inte full av avsky, vilket förvånade Ziyaté. Trots allt hade avsmaken av hennes folk alltid funnits bland de flesta folk. Enbart namnet, mörkeralver, tydde väl på att de var av ond natur eller nattens varelser? Det var en vardag för henne och det djupa intresset hos främlingen gjorde henne obekväm. För ännu hade hon inte hunni…[Read more]

Först fick hon för sig att hon hörde en röst och såg förvirrat ner på hästen. Talade den? Ett litet gnäggande från hästen fick henne att förstå att det inte var fallet. Hon kastade en blick uppåt och fick syn på mannen som verkade lika dyngsur som hon själv. Hon böjde huvudet som i en kort hälsning för att sedan hålla sitt huvud högt. Bläckfi…[Read more]

Lite med avsmak betraktade de vinröda ögonen omgivningen. Det höga sorlet i värdshuset gav henne nästan en mild huvudvärk. Dessa människor… Fulla och patetiska. Många av dem bedrev sin dyrbara tid till att inte åstadkomma något. Åren rann ut till inget. Hennes smala fingrar höll omkring en vinbägares fot. Åtminstone hade vinet blivit bättre u…[Read more]

Hon tog emot brevet som Sera räckte henne och kunde, till skillnad från sin barndomsvän, också läsa det. Det var förstås oerhört svårt att förstå något alls av brevet i sin helhet eftersom det var till större delen uppeldat, men hennes namn var uppenbart skrivet där, samt en del av en underskrift, en som hon kände igen alldeles för väl. Hade det i…[Read more]

Hon tog emot brevet som Sera räckte henne och kunde, till skillnad från sin barndomsvän, också läsa det. Det var förstås oerhört svårt att förstå något alls av brevet i sin helhet eftersom det var till större delen uppeldat, men hennes namn var uppenbart skrivet där, samt en del av en underskrift, en som hon kände igen alldeles för väl. Hade det i…[Read more]

Ett litet hastigt skratt kom från Sera över Maeves torra sarkasm, nästan snarare en kort utandning, Hon skakade på huvudet och rättade ut det brända brevet hon hade i handen. Sträckte över det till sin barndomsvän. Brevet var fortfarande varmt och luktade aska. Fast det var nästan som om Sera inte kände det, för det fanns en ständig stank av brä…[Read more]

Nå, han var inte dum, då hade hon aldrig förälskat sig i honom så som hon gjort. Hon visste att han förstod att hon gav honom smärtlindring, men hon visste också att han aldrig skulle be om det själv, att han tyckte att hennes lindring också var… Dämpande, gjorde honom oklar, trött, dåsig. Inga saker som en riddare som han frivilligt sku…[Read more]

Det for liksom en rysning genom hennes kropp och hon blev genast medveten om att hon var betraktad och slog prompt upp ögonen igen. Först var där bara en mörkare skugga bland skuggorna, till dess att han tog ett steg framåt och drog ned huvan. Den mörka hyn, det vita håret, men kanske framförallt de grå ögonen… Om hon inte redan vetat hur han såg…[Read more]

Fröken Rushla? Det var första gången någon hade kallat henne det och det passade väl inte allt för bra in på orken. Det verkade heller inte vara en förolämpning. Hon talade om äventyr. Det lät bra. Ett saftigt äventyr hade aldrig slagit fel. Tvärtom, de flesta hade träffat Rushla rakt i ansiktet. Det gav väl trots allt bara karaktär och g…[Read more]

Orken blev nästan förvånad över hur lätt det var att övertala någon. Så lätt hade det väl aldrig gått förr? Hon blinkade till i sin förvåning och hade svårt att formulera något. Var det artighet, sarkasm eller ren dåraktighet och snällhet från främlingen? Hon stängde sin öppna mun och drog ner sitt hotfulla finger för att le lite bredare. Så artig…[Read more]

Hon tänkte förstås inte på honom på det viset, såg honom inte så som han såg sig själv. För henne var han, skulle alltid förbli, samma man som hon kommit att älska på ett vis som var helt nytt för henne. Att hans ben inte var vad de en gång varit, att hans kropp magrat och hans varje steg orsakade honom smärta gjorde honom inte mindre av en ma…[Read more]

Lite förvirrat följde hon mannen som sprang iväg som en hund med svansen mellan bena. Hon snörpte på munnen. Han hade visst bråttom någonstans. Det tog henne lite längre tid än de flesta att inse att den främmande skepnaden, som hon nu kunde förstå var en kvinna, talade med henne. Tystnaden som uppstod efter frågan, var nästan stickande obek…[Read more]

Hon var så oerhört tacksam över att han inte givit upp om henne när hon lämnat honom i Iserion, tacksam över att han följt efter henne trots det tillstånd han befann sig i, och tacksam för att hon slutligen kunde få chansen att hjälpa honom ordentligt, inga andra förpliktelser än de hon kände gentemot honom. Att lämna Märhen hade varit en välsig…[Read more]

Äntligen på land igen. Känslan var obeskrivlig, det var som om ett mörker hade funnits kring henne allt för länge. Som om hon kunde andas friskt för första gången på länge. Hon stannade upp och lutade sitt huvud uppåt för att se på månen och stjärnorna som var de enda ljuset i den mörka gränden. Staden kändes mer rofylld än Antrophelia, som al…[Read more]