”Säger du att jag blivit rynkig!?” Frågade hon med spelad upprördhet. Det hade förvisso inte varit så förvånande om så varit fallet, med tanke på de senaste två årens händelser, men hon var ganska säker på att det inte var riktigt så illa. Då var det värre med ärret som nu prydde hennes ansikte. Hon hade förstått att det ansågs osmakligt i länd…[Read more]

“Regn tar också bort rynkor” konstaterade hon lite roat och skakade på huvudet åt det hela. Det kändes märkligt och som om det hela var en dröm. Alldelles för länge sedan som hon hade varit ensam med sin dotter och talat om något annat än kriget.

Hon sträckte på sig.  Hela hennes kropp var öm efter de långa två åren, mer än hon ens erkände till…[Read more]

Moderns ord fick henne att frusta till lite roat, men hon valde att inte kommentera på det där första. Faktum var ju att hennes mor såg tröttare och äldre ut nu än hon varit när Maeve rest iväg, vilket givetvis inte var så konstigt när man tänkte på allt som hade hänt under tiden. Att inte ens få chansen att säga farväl till sitt barn, som mördat…[Read more]

Ett litet tag verkade det som om Ranghildr ångrade att hon hade sagt något. Hon stod kvar i korridoren och såg på hur facklan flickrade till då och då innan hon drog ett djupt andetag och steg in i rummet. Distinkt gick dörren igen för att lämna en tystnad i rummet.

“Jag föreställer mig döden så mycket att det känns mer som ett minne. När ko…[Read more]

“Omöjligt! Då skulle jag ju sagt att du växt!” utbrast Ranghildr med ett litet leende och ruskade om Maeve. Det var inte tanken att vara hårdhänt, men Ranghildr hade aldrig varit sådär fin i kanterna för att vara allt för mild. Fast det skadade förstås inte Maeve.

Orden kunde dock inte hindra henne från att ge ifrån sig ett bubblande skratt och h…[Read more]

Det var kanske tur att hon inte såg sin mors blick ut genom fönstret, för då hade hon sett hur disträ hon verkade och det hade givit henne dåligt samvete. Nu såg hon bara ned på sina egna händer där de låg i hennes knä, betraktade alla små, gamla ärr, och särskilt de som prydde hennes knogar, de som hon givit sig själv när hon funnit Kettil… H…[Read more]

Han hade rätt i att ilskan inte var borta. Den låg fortfarande under ytan och puttrade, men precis som det alltid varit så dämpades den av hans närhet, och just nu kanske också på grund av sorgen, och lättnaden över att han åter var vid hennes sida. Hon hade varnat honom en gång, den där dagen i Iserion som nu kändes som en livstid sedan… Hon h…[Read more]

Ranghildr nickade lite till hennes ord, även om hon inte riktigt tycktes lyssna på dem när blicken var disträ och verkade fastna på fönstret. En lång stund var hon tyst för att fortsätta fläta med ett svagt leende på läpparna. Mest av vana att försöka muntra upp sina barn.

“Tiden kommer när den kommer.” hummade hon, mest för sig själv som om de…[Read more]

Hans beröring var som ett tveeggat svärd. När han med tummen rörde vid det nya, fula ärret så hade hon lust att beskylla honom för det, för att han inte hade varit där, samtidigt som hon ville vända bort ansiktet så att han skulle slippa se på det, men hon lät bli.

Istället öppnade hon munnen för att svara på hans ord, bara för att mötas av…[Read more]

Hans fingrar mot den bara huden i hennes nacke fick henne att rysa av välbehag. Det gick som stötar genom hennes kropp där hans fingrar rörde vid henne och hon ville nästan dra sig undan, ville hålla kvar sin ilska, men hon gjorde inget av det. Istället lät hon känslan hänga kvar, till dess att han flyttade sin hand till hennes rygg igen för att h…[Read more]

Sedan när hade hennes liv blivit så komplicerat? Hon kunde minnas hur det var innan hon lämnat sitt hemland, hur ingenting bekom henne, hur allting verkade så simpel och solklart. Någonstans på vägen hade något förändrats och nu stod hon där och visste inte alls hur hon skulle hantera situationen. Hon var arg på honom, så väldigt arg, samtidig…[Read more]

”Varför skulle dem ge dig det? Varför…” Orden var knappt mer än en viskning, för det var som hon befarat, och hon visste att Lloth inte gjorde något utan en baktanke, det hade han själv lärt henne. Inte för att hon brydde sig om vad hon var eller vad hon gjorde, men hon ville inte ha henne inblandad i Kaldrlands affärer. Hon ville inte behöva vä…[Read more]

Det var knappt att hon stod ut med att se på honom när hans ögon plötsligt blev sådär glansiga, så hon lät sin blick vara fäst på marken bredvid sina fötter istället. Hon hade slagit armarna om överkroppen där hon stod, men hon gjorde ingen ansats till att flytta sig, trots att han kom närmre henne.

Hans ord om att ha blivit sänd till Kald…[Read more]

Hon var både arg och besviken, men tvingade sig själv att se tillbaka på honom där han satt. Han såg så sorgsen och uppgiven ut, och hans ord lät som sanningen, även om hon omöjligt kunde vara helt säker.

”Så din härskarinna gav dig ett uppdrag… Ett uppdrag som tog mer än ett år att genomföra? Under all den tiden, kunde du inte ha bemödat dig att…[Read more]

Instinktivt drog hon benen närmare sig själv, drog upp knäna till bröstet och lade skyddande armarna om dem när han sträckte sig efter henne. Hon var inte redo för det, och han verkade inse det själv när han lät sin hand falla innan den nådde henne.  Hans förklaring förklarade liksom ingenting. Hämtad? Av vem? Och varför? Kunde han inte kämpa emot…[Read more]

Ljudet av steg nådde henne som om det varit filtrerat genom ett första lager av brus. Hon hade kunnat tro att det var hennes mor, far eller någon av hennes bröder, kanske till och med Arand, men så fort hon kände håret i nacken ställa sig upp så visste hon att så inte var fallet.

Kanske i ren protest, eller för att hon inte visste om hon sku…[Read more]

Hennes mors ord fick hennes leende att bli lite sorgset, för hon kunde inte låta bli att tänka på Kettil. Hon hade nog aldrig känt ett sånt hat för någon människa förut som hon kände mot Hrafn. Hur kunde någon vara så feg att de dödade ett ensamt barn på det viset? Hon skakade på huvudet för att förtränga lite av de mörkaste tankarna.

”Jag tro…[Read more]

Ett litet leende växte på Ranghildrs läppar och hon följde efter Maeve till sängen för att sätta sig på kanten bredvid sin dotter för att börja fläta fler mindre flätor som Maeve hade bett om. Hon humade lite lätt medan hon flätade.

“Harfn kommer skrika i hallar till Hel när jag är klar med honom.” sa Ranghildr, säker på sin sak. Hur många gå…[Read more]

Det kändes som om tiden stod stilla omkring dem, när allt hon kunde fokusera på var den blick han gav henne, den sorg och smärta som fanns i hans ögon… Hans ögon, som inte ens var hans egna, precis som orden, hur ärliga de än må låta, säkerligen bara var lögner.

Hon drogs tillbaka till verkligheten när Arand lade en hand på hennes axel, de…[Read more]