Dåraktigt. Inget annat ord skulle beskriva hennes tillfångatagande. Ranghildr var en god krigare, men hon kunde inte låta Turins män tortera den lilla pojken. Inte en droppe blod till. De stora ögonen på pojken som ropade efter henne hemsökte henne ännu. Tänk om hon kunde ha räddat hennes egna pojke på det sättet. 

Kettil hennes yngsta son so…[Read more]

Lite roat höjde hon på sitt mörka ögonbryn. En sådan ung pojke, utan att veta sin härkomst och det fanns inte riktigt någon respekt för henne. Sharahs utvalde och hans drottning. Utan att ge honom några ord, eller välkomnande tog hon de tio steg som skillde dem emellan.

Försiktigt, nästan moderligt lade hon en hand på hans haka och vände hans a…[Read more]

En gång i tiden hade hon kanske brytt sig om det dystra i Nenyes röst och försökt trösta henne, men som det var nu så ryckte hon bara lite på axlarna åt det hela.

“Om jag känner min far rätt så kommer han inte skicka iväg dig. Vi hedrar allianser, men det kan ta längre tid än du kanske skulle önska, och dessutom placerar det dig mitt i hjärtat…[Read more]

Ett litet leende fanns på Ziyatés läppar, som om hon fann deras svar roande. Det var förstås sött, den vanliga mänskliga dumheten. Att lita på dem som skulle stå dem närmast. Skulle hon beröva dem deras oskyldiga små sinnen?

I slutändan kändes det inte värt det. Det skulle ge henne mer misstankar, om någon av dem skulle förråda dem… Eller snar…[Read more]

Orden som Nashwar sa var lite som vatten som rann av henne utan någon större påverkan. Hennes ögon smalnade lite. Bara tanken på hennes dotter fick henne att bubbla av ilska. För en kort sekund hade hon fortfarande kvar sitt hårda grepp om Nashwars klädnad för att sedan släppa henne.

“Åh… Echer är inte svåra att hitta. Vi ska finna dem. Det fin…[Read more]

Lite skeptiskt var Ranghildr åt hans historia – hon hade inte sett ett sådant här sår på någon innan och det var ibland någon mörkt i såret som tog all hennes styrka att få bort med vatten trasan. Hon luktade på trasan för att slänga den i hinken. Hon gjorde en gest mot en av tjänarna.

“Bränn detta, och rör inte trasorna. Hämta nytt vatten.” sa…[Read more]

Skulle han kräva mer information kommer ni till mig igen. Orden som Isra hade sagt dagen innan ekade i hennes huvud medan hon rörde sig i de långa korridorena till palatset. Det var som om de aldrig skulle ta slut. Ett konstant eko av hennes klackar som slog mot golvet. Till slut blev hon stannad av en av vakterna. Blev bedd att vänta där. Hon…[Read more]

Först var Tristian tyst, som om han helt hade glömt att han blev tilltalade. Han drack en klunk av vinet innan han nickade – lite för ivrigt för att vara den äldre kungen som han var.

“Rosenträdgården…” svarade han, som om han inte riktigt var säker på vad hon talade om innan han erbjöd henne hans arm som stöd medan han nickade mot den större…[Read more]

Nå, det var väl kanske sant ändå, att det var hennes egen röra. Isra borde, som drottning, inte lägga sig i, men Vesvía var värdefull för henne och att Wreax valt att ta hennes man som gisslan för information gnagde henne, även om det också symboliserade hur långt Wreax verkligen var villig att gå för att få den information hon bett honom skaf…[Read more]

Nej, givetvis kunde inte flickan slåss. Om det var något hon hade lärt sig under sina resor så var det att kvinnor, och särskilt adliga sådana, absolut inte slogs. Det hela hade förvirrat henne till en början, ty hur skulle de om möjligt kunna försvara sig då? Det var så hon hade lärt sig begreppet livvakt.

Med en liten suck såg hon upp på Ar…[Read more]

“Sjösjuka?” frågade Vinga, lite som om hon tänkte lite för högt och rynkade något på sina ögonbryn. Hon var inte helt säker på den frågan – för hon hade inte varit på havet så många gånger. Hon föredrog att hålla sina fötter på fast mark. Det hade en tendens att skumpa mindre.

Fast hon kunde inte rå för att vara lite nyfiken över det hela och såg…[Read more]

Vésiva kunde inte annat än att nicka åt vad Luka sa. Det var skumt. Även om ordet kanske inte var den bästa matchningen för situationen. Kanske man rent utsagt kunde kalla den absurd? Hon skrattade lite lätt åt det hela för att sedan klappa honom på benet igen.

Han var naken. Förstås skulle  hon tänkt på det innan men inte hade hon tänkt på det.…[Read more]

Som om hon tillfälligt hade glömt att hennes make var fångatagen. Egentligen ville hon be drottningen om all hjälp hon kunde få. Att arrestera Wreax, kanske till och med låta honom lida. Fast å andra kändes det som om det skulle kunna starta en katastrof. Och varför skulle drottningen bry sig?

“Jag vet inte… Min drottning” sa hon till slut, li…[Read more]

Elegant och enkelt svingade sig mörkeralven av hästen. Borstade av sin mörka klädnad för att sedan se på Eirik som blivit presenterad av Asgeir. Det var många och raka frågor. Allt för många för hennes egna smak men hon såg på dem båda.

“Har ni pojkar en karta?” frågade hon, för även om de själva skulle se sig som män visste Ziyaté bättre. Och…[Read more]

Hon verkade ha skingrat en del av Vesvías oro genom den enkla meningen, och det gladde henne, trots att hon inte kunde påstå att hon förstod riktigt hur. Den andra kvinnans man var fortfarande en gisslan och risken fanns att det var något som skulle fortgå om hon nu inte gav Wreax tillräckligt med värdefull information.

”Nej, Vesvía, inte i dag…[Read more]

Hon gillade det inte alls. Gillade inte hur hennes bror bjöd med mörkeralven, hur hon satt bakom honom på hans häst, och framförallt ogillade hon den där gnagande känslan i djupet av sitt innersta väsen. Hon ville egentligen gå fram till sin bror, slå honom på käften och be honom ta sitt förnuft till fånga och kasta av mörkeralven från hästrygge…[Read more]

Hans ord fick Ranghildrs ögon att smalna lite. För mycket prat och antagande. Dessutom hade hon en gnagande känsla av att det var något fel med honom. Något mörkare. För att vara säker på att de var de revbenen – eller kanske för att få honom att lida lite till – tryckte hon lite hårdare in i revbenet. Det fanns förstås inte mycket att göra åt d…[Read more]

Förstås var det väntat att alla inte skulle ta hennes ankomst med glädje eller acceptera henne. Hon var van. Ensamheten hade följt henne hela livet. Glåporden likaså. Förstås visste hon bättre. Avundsjuka, ilska…

“Det är ett löfte.” svarade Ziyaté och lade en hand över sin skuldra samtidigt som hon böjde sig fram lite grann. Den rubinröda ögon…[Read more]