Blott en fnysning kom från Maeve, Turin var först lite förvånad. Men med tanke på hur sliten och ovårdad hon såg ut, var det nog inte så konstigt.
Han slappnade av en aning och lät blicken svepa mellan dem när de talade, utan att kommentera Ulfhednas ord om Ran. Ville hon tala om gudarnas vilja på det sättet, kommer de att låta henne bli straffad för det förr eller senare.
Turin nickade artigt tillbaka till Bodil och fortsatte betrakta de två i tystnad.
Jarl Eks lekfulla ton och leende var uppfriskande, de flesta som tjänade honom och deras kamp hade en förmåga att anta att de behövde vara så förbannat allvarliga i hans närvaro.
Visionerna han fått i djupet hade förändrat honom till de bättre, men gjorde många osäkra på hur de skulle tilltala honom.
Bodils ord bringade ett leende till Turins läppar, hon ville ju inte tala illa om hans krigare.
Hrafns närmaste krigare och bärsärkar var mycket lojala. Men ansågs nog vara galna fanatiker i andras ögon. Så gästvänligheten bland hennes krigare var absolut bättre.
”Då lämnar jag över vår gäst till er, Jarl Ek.”
Turin hade inte släppt blicken från Maeve, han var inte helt säker på att hon skulle behålla lugnet.. Samtidigt som han var genuint intresserad av vad som försiggick i hennes tankar, han hade ju trots allt just hotat med dränkning.
”Släppa ut en Ulv bland hederligt folk menar du?”
”Så kan vi ju inte ha det.. Du skall vara glad att vi inte kopplar dig.”
Han vilade handen på svärdsknoppen, osäker på om de sista orden kanske skulle få Maeve att lämna förnuftet bakom sig och ge sig på honom omgående. En del av honom önskade att han kunde avsluta detta här och nu. Stryka en fiende från listan av många.
Men en holmgång med gudarna som vittne kunde bringa dem så mycket mer.
Turin stod beredd och studerade gästens reaktion när dörren bakom gick upp och Bodil klev in. Han tog ett steg åt sidan för att kunna se den nyanlände i periferin, med blicken fäst på Maeve.
”Jarl Ek”
Sade han lite överraskat men med respektfull ton.
”Visst skulle vi ha samtalat tidigare ikväll? Du förstår, tidigare idag fick jag nys om att vi hade oinbjudna gäster. Och efter mörkrets inbrott, hittade vi en Ulfhedna att ta hand om.”
Han gestikulerade åt Maeve.
”Hur skulle du ställa dig till att se efter henne för en tid?”
Väl inne i det glimmande ljuset från härden tog Jarlen loss ringspännet som höll den mörka manteln, och kastade den över ryggen på närmsta stol. Han bar en gråblå ylletunika av fin kvalité, men utan dekorationer, inga smycken eller andra dyrbarheter som en Jarl ofta brukade och heller ingen rustning. Men ett svärd och en rejäl kniv hängde från de två bältena han bar om midjan.
I övrigt såg han frisk och utvilad ut. Om det nu fanns någon faktisk galenskap i mannen framför Maeve så speglades det inte alls i hans yttre.
Men visst fanns det en iskall övertygelse i ögonen på honom.
”Min uppgift” Upprepade Turin med något drömskt i blicken, och en lätt dragning på smilbanden. Han tog ett djupt andetag och avvaktade en kort stund innan han svarade.
”Det kommer du förstå inom sin tid, Ulfhednadotter.”
”Ragnar, gå och se om vi har ett lämpligt rum åt vår gäst.” Sade han sedan åt mannen vid hans sida, plötsligt utan att släppa ögonkontakt med Maeve.
”Jag ser till att hon får en lämplig väktare.”
Sedan vände han orden tillbaka till deras gäst.
”Jag står vid mitt ord, vår holmgång skall ske, men om du försöker fly, eller dräper någon av mina, oprovocerat innan dess. Så kommer jag personligen ta dig till djupet av Ranviken och skänka dig åt Rans döttrar.”
Den tunga ekporten gick långsamt upp, och tryckte undan ett tunt lager med nysnö.
Turin och Maeve steg in med Jarlens trogna i hälarna, och begav sig sedan i riktning mot långhuset.
Hrafn tog en stund på sig att formulera sina nästa ord, han gav henne ett par korta blickar medans de passerade palissaden och porten åter igen slöts och bommades.
”Heder,.. ” Svarade Turin svävande, som att han inte riktigt förstod.
”Heder är lätt att skylla på, en fälla man gärna faller i”
De närmade sig nu långhuset på andra sidan gården, och en ensam träl drog upp dörren för dem när de närmade sig.
”Det här handlar inte om mig.. Eller vad jag vill.. Gudarna lät mig återvända, jag känner inte till deras plan. Bara den uppgift jag blivit tilldelad.”
Jarlen och två av hans krigare ledde Maeve in i värmen. Salen var tom på folk bortsett från de nyanlända, som nu kunde se varandra ordentligt för första gången i ljuset från elden.
Turin drog på smilbanden när Maeve sa att hon hade föredragit om han stannat under ytan.
Han lyssnade tålmodigt på vad hon hade att säga medans de vandrade upp för kullen mot Ranheims kärna.
Jarlens mannar både ledde väg för dem medans en höll sig bakom dem, de litade ju inte helt på att gästen inte skulle ta första chansen att fly. Eller hugga honom i ryggen kanske? Det var omöjligt att avgöra, men eftersom ulven inte längre var trängd tog Turin den risken. Döden skrämde honom inte.
En kort tystnad följde hennes ord innan han svarade. Maeves ord gav honom en glimt av vad som försiggick i hennes huvud, de tyckte han hade fått nog med hämnd. Och visst hade hon en poäng, det handlade inte om hämnd i den bemärkelsen längre. Det hade gått så mycket längre än så.
”Du har rätt, Ulfhedna. Hämnd är inte rätt ord, det är mer som ett löfte, en ed.”
Turin såg på henne kort, med ett uttryckslöst leende på läpparna och gestikulerade sedan åt vakterna vid porten till den palissad de närmade sig.
Jarlens män hade faktiskt inte sett skymten av Arand, låg han kvar bland takstolarna i skjulet? Eller hade han lyckats smita iväg i mörkret?
Turin Hrafn var inte den som backade för en utmaning, den gamla Turin hade förmodligen gjort ett spektakel av det dessutom. Men den mannen var död.
Jarlen kunde inte annat än respektera hur rakryggad Maeve stod framför honom efter så många dagar i vildmarken, och efter så mycket våldsverkan. Visst anade han en viss oro och utmattning i hennes blick, men vem hade inte haft det.
Han studerade henne ännu ett tag innan han svarade, hans krigare väntade tyst. Nån av dem vågade knappt andas i den spända tystnaden.
”Varför inte..” Svarade han med ett leende, och riktade spjutet mot Ranheims kärna.
”Uppför du dig som en gäst, så ska jag behandla dig som en.” Svarade Jarlen förvånansvärt avslappnat. Han manade på de andra att börja gå och väntade på att hon skulle hänga på vid hans sida.
Efter att de börjat vandra fortsatte han.
”Du har säkert bara hört förvrängda rykten, så för att förtydliga lite skall jag förklara vad som fick mig att gå ur dvala…. När jag drunknade i Ranviken, tog Ran tag i mig och förklarade att det inte var dags för mig att dö. Så hennes dotter Dufa tog mig till ytan med sin mors välsignelse, och för att få den hämnd jag förtjänar.”
Jarlen vred otåligt på sig när Maeve steg ned för trappan, han kunde egentligen bara sänka henne här och nu. Det hade löst en del problem, fast.. Det var ju hennes far han var ute efter.
Turin mötte hennes blick. Lågorna spelade i de blanka ögonen, vilket fick honom att se än mer galen ut än han redan visat tecken på. Jarlen fingrade dessutom lekfullt på skaftet till spjutet han fortfarande höll högt i beredskap.
När Maeve nämnde utmaningen sänkte Turin spjutet och satte det beslutsamt ner i snön.
Han sträckte på sig och tog ett par sekunder på sig att studera henne innan han tog till orda.
”Jag antar din utmaning, men.. Du är i Ranheim, så Ran bestämmer när och var den äger rum.”
Turin flinade åt henne, väl medveten om att ingen av hans krigare skulle säga emot honom på den punkten. Hade han struntat i utmaningen hade de tappat respekt för honom, det hade han inte råd med som situationen såg ut, inte mot en kämpe som denne.
”Sen, det vore ingen utmaning att gå holmgång mot dig här och nu.”
Skepnaden i dörröppningen var mycket lik den Turin hade fått höra om, och med tanke på vilka ord hon valde var det inte svårt att gissa.
Jarlen sträckte på sig och drog på smilbanden medans han lekte lätt med de kastspjut han hade i sin högra hand.
”Varje krigare du skickat till nästa värld har varit blott ett instrument för att leda dig hit. Ödet har lett dig till mig, och till Ran.
För det är till Ran du kommer att få svara för din fars illgärningar.”
Turin väntade tålmodigt in ett eventuellt svar från den eller de inkräktare som nu satt i hans fälla.
Han ville helst inte dräpa dem här och nu, då det var ett tag sedan han fått tag på en spion som faktiskt visste något vettigt om Ulfhednarna.
En barsk röst bröt plötsligt tystnaden, och dess ord fick Jarlen att dra på smilbanden igen. Det lät inte som ord som kom från en enkel krigare, de var djärva och det låg något utmanande i tonen.
Turin behöll tystnaden och inväntade mer.
Andra svaret bekräftade tankarna på att det inte är någon enkel spion han hade att göra med, holmgång med honom, som hon dessutom redan identifierat som Jarl. Vem kunde detta vara som han nu hade i sina klor? Kunde de vara en Ulfhedna valp?
‘’Att gå i holmgång med mig är inte ett beslut du vill ta i natt.’’ Svarade han roat.
‘’Om inte det är en snabb död du är ute efter då såklart.’’
‘’Din dialekt låter bekant… Har vi träffats förut? Eller har jag haft äran att dränka någon av dina gelikar?’’
Utanför stod Turin stilla och lyssnade, en onaturlig tystnad hade mycket riktigt lagt sig över kustlinjen, och vågornas svaga
skvalpande ljöd ljudligt i brist på annat väsen. De djur som funnits i närheten hade flytt de framsmygande svartfåglarna, som de
gjorde vid ankomsten av rovdjur.
Samtliga fyra stod nu med dragna vapen och avvaktade ivrigt order från sin Jarl.
Ett dovt knarrande nådde deras öron, och Hrafn drog på smilbanden och brast ut i ett kusligt kraxande skratt som till och med
fick en av hans hantlangare att höja på ögonbrynen oroligt.
Turin vägde kastspjutet i handen igen och tog ett steg tillbaka från dörren för att optimera avståndet till vem än som skulle komma
ur dess öppning och tog han till orda.
”Välkomna till Ranheim..” Sade Jarlen som att han talade med gamla vänner innan han pausade och väntade på reaktioner.
”Kan ni vara så vänliga och förtälja för mig hur ni önskar att dö?” Frågade han sedan lugn och sansat.
Efter en stunds långsamt pulsande mot utkanterna av byn kom signalen igen, de hade tittat i ett skjul redan som det fanns färska spår framför, men det var bara en numera vettskrämd träl som gjorde sina nattliga sysslor.
En av svartfåglarna gav ifrån sig ett dovt kraxande, som ett imiterat korpläte. Han hade hittat spår utanför en fiskesbod längre ner mot vattnet och stod nu ett par steg ifrån dörren och andades tungt med spjutet i högsta hugg. De tog inga chanser, de hade trots allt hört vad de här spionerna var kapabla till. Och skulle de råka ha ihjäl nån annan klant som var ute mitt i natten och hade något fuffens för sig så fick denne skylla sig själv.
Turin begav sig försiktigt fram mot boden medans han signalerade åt de andra att cirkulera runt på baksidan, han visste ju inte om det fanns en fönsterglugg eller något där man skulle kunna smita ut igenom.
Väl framme vid fiskeboden stannade Jarlen upp brevid den andre mannen framför dörren och höll ett upp ett finger framför munnen, han trodde sig ha hört en röst, och försökte nu avgöra om den kom från boden eller huset bakom dem.
Turin pulsade fram i snön efter de andra, han lät en av sina trogna leda vägen och tala med möjliga vakter som ville veta vart de var på vägen. Det gav honom möjligheten att lyssna och iaktta de som rörde sig i Ranheim vid denna sena timme.
Om de hade skickat någon efter honom skulle de allt få en överraskning de sent skulle glömma.
De mötte upp med den som sett Ulfhedna spionerna tidigare den natten och fick reda på att de troligtvis rörde sig om två individer, men kanske fler, och vid vilken plats de senast setts röra sig. Jarlen höll sig i bakgrunden medans hans hantlangare frågade ett par frågor till. Turin grymtade lite tyst för sig själv medans lyssnade, han tänkte att han hade kunnat få ur så mycket mer om han ställt frågorna själv, blott hans närvaro skulle ha påverkat mannen.. Men han höll tungan bakom tänderna och cirkulerade runt sällskapet som ett rovdjur istället, han hade klätt sig i de alldagligaste kläderna han hade för att inte väcka uppseende. Men hans maniska cirkulerande fick mannen de förhörde att bli illa till mods, och denne stirrade nu efter honom varje gång han passerade.
Men då de äntligen var klara begav de sig mot utkanten av Ranheim, inte längs den upptrampade vägen som de flesta spejarna hade gjort innan. Utan mellan stugor och stall, uthus och fiskebodar. Likt en flock med hungriga vargar smög de fram längs kustlinjen i en linje med ett par meters mellanrum, Turin hade roffat åt sig ett par kastspjut innan de begav sig och han vägde nu den första i handen girigt medans han sökte efter färska spår i snön.
Turin Hrafn satt ensam med korslagda ben framför brasan i långhuset på klippans höjd och tittade drömskt in i flammorna, han satt avslappnat på en mörk björnfäll med en naken svärdsklinga vilandes i knät. Rapporterna om att ytterligare spioner hade skymtats hade nått honom för ett tag sedan nu, men inga hade blivit funna. Kanske var detta de krigare han fått ord om tidigare? som spillt blod i bergen… Om så vore, är det inga vanliga spioner, utan kanske rätt utsagt lönnmördare som var ute efter honom?
Turin skrockade roat för sig själv, att bli påmind om sig egen dödlighet fick honom att känna sig levande.
Allt för länge hade han suttit i Ranheim och väntat och planerat inför rätt tillfälle, hans tålamod var slut.
Kanske borde han gå och finna dessa spioner på egen hand… Kanske skulle den utmaningen hålla honom på mattan från att ge sig av själv efter Audgisil som han ursprungligen tänkt. Att smyga iväg på ett sådant hämnduppdrag skulle förmodligen bli hans sista resa i denna värld, och han hade fortfarande andra fiender att förgöra. Så det fick vänta lite till.
Några minuter senare stegade han ihop med tre andra krigare ut i mörkret, beväpnade till tänderna och klädda i Svartfåglarnas mörka mantlar. De mörka huvorna skuggade deras ansikten, så det var omöjligt för folket i Ranheim att se att Jarlen själv hade gett sig ut på jakt.
Strax efter att den förbivandrade patrullen de hört tidigare försvann dök det upp en annan grupp.
De kunde höra hur snön knarrade under deras fötter, följt av en dämpad hostning. De var minst två, kanske fler.
En man med raspig stämma bröt tystnaden.
”Så… du var ju där. Vad hände egentligen med spionerna vi hittade i bergen?” Frågade han illvilligt, som att han gått och väntat på att äntligen få fråga.
”Han lämnade dem till Rans döttrar.” Svarade en kvinna myndigt och obekymrat.
”Så de slängde kropparna i havet?” Frågade mannen kort.
”Nej, han tog med sig dem levande ner i djupet. Och kom upp till ytan själv efter en stund… Sen rodde vi honom tillbaka till bryggan.”
Efter ett par sekunders tystnad fortsatte hon. ”Kölden verkar inte bita på honom alls.”
En intensiv tystnad föll sedan över sällskapet som snart vandrade tillbaka mot byn igen.
Vorgolir höll sig passiv, och lät blicken vandra mellan de samtalande alverna medans han gjorde diverse småsysslor bakom disken.
Medans Kailan torkade av borden fyllde han på med ved i stenugnen. Med tanke på besökaren antog han att det skulle bli en lång natt med konversationer, så han kunde lika väl baka lite av morgonens bröd redan i natt.
Han gav Angethril ett leende och en tacksam nick när hon föreslog att flytta sällskapet till källaren. Inte för att han ogillade att de befann sig i serveringssalen, men det kunde dra till sig uppmärksamhet de inte ville ha. Ljus som letade sig ut bakom fönsterluckorna, och att man lättare hörde vad som sades där utifrån. Källaren var mer gömd, och dess ventilationshål riktade mot innergården och inte gatan. Det var dessutom det enda andra utrymmet som det fanns plats nog för att hålla möten på, köket som med var vänt mot innergården var på tok för litet, och de enda andra utrymmet vad Vorgos egna boning på vinden och en pytteliten städskrubb.
En oväntad knakning i golvet fick honom plötsligt att komma bort sig i tankarna, hade Kailan gått förbi honom in i köket?
Vorgolir vände sig om och fann honom vid disken där han såg honom sist. Förvirrat skakade han på huvudet och tittade sig omkring fundersamt.
Precis då hördes en ny röst i rummet… Vorgo frös tillfälligt där han stod, hade någon smugit sig förbi honom in?
Han vände sig mot hörnet där Amilthara stod, och såg förvånat att det stod någon där. Reflexen att sträcka sig efter armborstet under disken kom omedelbart, men dvärgen insåg att han glömt att hade händerna fulla. Så medans den nya personen började tala sökte han febrilt efter en plats stor nog att ställa ner den bakskål han plockat ur ett skåp sekunderna innan.
Tankarna virvlade i huvudet på honom, var det rättsmakten som hade hittat dem? Eller var det en ny alv som ville kämpa? De sistnämnda verkade mest troligt, men han hade inte helt hunnit pusta ut efter att Revulethel hade knackat på entredörren. Hjärtat satt nu i halsgropen på dvärgen och han tog ett långt djupt andetag för att försöka förstå vad som hände.
När väl Amilthara presenterat sig och han hade händerna fria lät Vorgo armarna falla hopplöst till sidorna medans han muttrade för sig själv. ”typiskt…….alver…..”
Dvärgen fortsatte att skrubba tafatt på den bleknade fläcken, man skulle kunna tro att han inte ens lyssnade och stod i egna tankar, då han inget mer sa. Men då och då vandrade Vorgos blick stillsamt mellan Kailan och Revulethel då de talade. Så visst övervakade han.
Vorgolir var mycket insatt i rebellernas planer, men han beblandade sig inte i någon form av rekrytering. De var alltid lite svårt för nyanlända att förstå vad en dvärg hade med saken att göra, en onödig tröskel för dem att behöva kliva över när de kunde tala med någon som de inte var tveksam till.
Han blev dock lite paff när Angethril steg in utan förvarning, Vorgo lämnade fläcken ifred och stannade upp för att höra vad hon hade att säga. Han visste att hon besatt förmågor han inte direkt förstod, men litade på av någon underlig anledning. Magkänsla kort och gott.
Vorgolir tittade nu frågande men samlat på den nyanlände.
Vorgolir stegade upp för trappan in bakom disken.
Han kom nästan upp i ögonhöjd med besökaren, vilket var hela idén med konstruktionen.
Dvärgen tog lugnt upp en trasa och började skrubba på en fläck han visste inte skulle gå bort hur hårt han än gick på den, men det stod ett armborst under disken just där. En av de få föremål han fortfarande hade kvar sedan innan han begav sig ut i världen.
Han såg Kailan komma upp från källaren i ögonvrån. Inte alls förvånande, den pojken hade varit lite överallt i slummen. Han kanske faktiskt kände igen gästen. Men längre än så hann inte tankarna gå, då ynglingen började prata.
Visst skickade Ha’rail ibland alver till krogen då och då, men de brukade inte komma ensamma efter mörkrets inbrott.
Det är för uppenbart om någon eventuellt övervakade stället… Men sen hade de inte sett till Ha’rail på ett tag, kanske var detta allt han kunde informera besökaren om.
Dvärgen tittade bekymrat på Revulethel, han ville inte släppa in honom med öppna armar riktigt än. De var för mycket på på spel för att blint lita på en som dyker upp om natten och säger alla rätta saker, så Vorgolir rynkade mest på pannan åt alvens skämt och historien om hur han ville stoppa förtrycket av hans folk.
Men när han presenterade sig så nickade dvärgen och började långsamt stega iväg mot dörren till källaren, han försökte dock få det att se ut som om han var på väg mot disken.
” Revulethel” Sade han tydligt medans han gick, ”Undrar om jag inte hört det namnet förut.”
För de i källaren så var det ganska tydligt att det var en direkt fråga till dem och inte något han tänkte gå och titta efter i skrivboken.
Vorgolir hade öppnat dörren beredd på de värsta, stadsgardet brukade ropa medans de knackade på, för att skynda på processen. Men ingen röst hade han hört, utan bara ett beslutsamt bankande. Han öppnade med högra handen bakom ryggen, där en bredbladad dolk hängde horisontellt i bältet. Vid första ögonkastet av den huvade figuren funderade han på att kasta igen dörren igen. Men främlingens ord stannade honom.
Vorgo svarade inget på att alven kände till hans namn, det gjorde de flesta i området, så det kom inte som en överraskning.
Men när han nämnde Ha’rails namn blev dvärgens ansiktsuttryck en aning mildare.
”In med dig, nu.” Viskade han barskt och steg åt sidan för alven, fortfarande med ena handen vid ländryggen och ett vakande öga på besökaren. Han hade ju sagt åt Ha’rail att han skulle skicka dem till bakdörren, så antingen hade de inte gått fram tydligt nog eller så hade han precis släppt in en spion… Fast något sade honom att så inte var fallet.
Dvärgen kastade en blick åt var sida av gatan utanför och drog igen dörren innan han tog till orda igen.
”Så,.. vad för dig hit?”
Vorgo tittade frågande fram och tillbaka från Kailan till Angethril.
Dvärgen såg inte alls ut att vänta på något besök, knackningarna hade gjort honom en aning blekare.
Han satt för tillfället som fastfrusen på trappsteget, men ställde sig plötsligt upp och tog ett djupt, djupt andetag.
”Göm er här nere… Så går jag och ser vem det är.”
Vorgolir hoppades innerligt på att det inte var en patrull som gjorde ett spontanbesök, då skulle han behöva spela ut en mängd med förolämpningar mot sina gäster. Något han inte trodde Kailan skulle klara av just nu, det skulle kunna bli riktigt farligt.
Dvärgen stegade snabbt upp för trappan och gick beslutsamt fram till dörren för att låsa upp.