Utanför stod Turin stilla och lyssnade, en onaturlig tystnad hade mycket riktigt lagt sig över kustlinjen, och vågornas svaga
skvalpande ljöd ljudligt i brist på annat väsen. De djur som funnits i närheten hade flytt de framsmygande svartfåglarna, som de
gjorde vid ankomsten av rovdjur.
Samtliga fyra stod nu med dragna vapen och avvaktade ivrigt order från sin Jarl.

Ett dovt knarrande nådde deras öron, och Hrafn drog på smilbanden och brast ut i ett kusligt kraxande skratt som till och med
fick en av hans hantlangare att höja på ögonbrynen oroligt.

Turin vägde kastspjutet i handen igen och tog ett steg tillbaka från dörren för att optimera avståndet till vem än som skulle komma
ur dess öppning och tog han till orda.
”Välkomna till Ranheim..” Sade Jarlen som att han talade med gamla vänner innan han pausade och väntade på reaktioner.
”Kan ni vara så vänliga och förtälja för mig hur ni önskar att dö?” Frågade han sedan lugn och sansat.

Skrattet, och rösten, som bröt genom tystnaden fick henne att rysa. Hon kunde inte se vem som väntade henne där ute och hon hade aldrig sett jarl Turin förut, men i samma sekund som han talade så förstod hon att det inte kunde vara någon annan.

Hon mötte Arands blick och såg i hans ögon sina egna tankar reflekteras. Om de inte hade varit så trötta så hade hon nästan vågat sig på att utmana jarlen till en holmgång, men nu när hon hörde hans röst och hans tonfall så tvivlade hon plötsligt på att han ens skulle gå med på det. Deras enda alternativ var att slå sig ut och hoppas på det bästa… Men vad skulle de göra om det gick snett? Om inte…

Om bara blickar hade kunnat förmedla tankar, tänkte hon bistert. Istället gestikulerade hon åt Arand att han skulle försvinna medan hon gick ut, så gott hon kunde, medan hon mimade orden – ”göm dig”. Om han kunde förbi osedd så skulle hon kunna avleda männen som väntade utanför medan han slank iväg. Förhoppningsvis tog jarlen henne levande och då hade de ännu en chans att förverkliga sin plan, men det skulle kräva att monsterjägarens närvaro förblev okänd.

”Med mina händer kring din skrangliga hals, förslagsvis”, svarade hon bistert och kastade en sista blick mot Arand innan hon reste sig upp från golvet och gick fram till den reglade dörren. Hon vägde fram och tillbaka på vardera foten innan hon tog loss sin andra yxa från bältet och kramade dem, samlade mod.

”Jag hade tänkt att vi kunde gå en holmgång tillsammans, du och jag, men nu när det är flera mot en så kanske jag behöver ändra mina planer. Det är helt upp till dig, jarl”, tillade hon hest innan hon sköt undan regeln för dörren, redo att kliva ut så fort hon såg Arand försvinna in i skuggorna.

Turin väntade tålmodigt in ett eventuellt svar från den eller de inkräktare som nu satt i hans fälla.

Han ville helst inte dräpa dem här och nu, då det var ett tag sedan han fått tag på en spion som faktiskt visste något vettigt om Ulfhednarna.

En barsk röst bröt plötsligt tystnaden, och dess ord fick Jarlen att dra på smilbanden igen. Det lät inte som ord som kom från en enkel krigare, de var djärva och det låg något utmanande i tonen.
Turin behöll tystnaden och inväntade mer.

Andra svaret bekräftade tankarna på att det inte är någon enkel spion han hade att göra med, holmgång med honom, som hon dessutom redan identifierat som Jarl. Vem kunde detta vara som han nu hade i sina klor? Kunde de vara en Ulfhedna valp?

‘’Att gå i holmgång med mig är inte ett beslut du vill ta i natt.’’  Svarade han roat.
‘’Om inte det är en snabb död du är ute efter då såklart.’’

‘’Din dialekt låter bekant… Har vi träffats förut? Eller har jag haft äran att dränka någon av dina gelikar?’’

Åsynen av männen som väntade på henne där ute fick klumpen i magen att växa sig större, och trots att hon också kunde känna ilskan bubbla upp där under ytan så var hon alldeles för trött för att kunna göra någon verklig skada. Vad för häxblandning hon än fått av Arand så hade dess effekter redan klingat av och istället ersatts med en trötthet som fick själva benen i hennes kropp att värka.

Hon tog ett steg ut ur fiskeboden, ut i månens svaga ljus och in i den bitande, råa kylan. Hon såg mot mannen som inte kunde vara någon annan är jarlen, Turin Hrafn, han som mördat hennes yngsta bror, hennes morfar och nästan henne själv.

Hon tog ett steg till, ned för den lilla trappan som ledde upp till fiskestugans dörr. Snön knastrade under hennes fötter och hon tyckte sig nästan kunna höra sitt eget hjärta slå, hennes stela fingrar skrika när hon kramade om yxornas skaft.

”Ödet säger du…” Hon fnös lite roat och drog på smilbanden. Ärret i mungipan fick det att likna ett flin, men inom sig kände hon bara kall fruktan. ”Turin Hrafn, jag ska gladeligen svara inför din blöta gudom, om du först går holmgång med mig”, fortsatte hon med ett litet, glädjelöst skratt. Hon lät sin ljusa blick svepa över de övriga männen som stod där kring sin ledare, de skulle alla ha hört hennes utmaning och hon satte sitt hopp till att de inte var lika mycket niding som sin jarl.

Trots den säkerhet hon visade utåt så var hon inte längre det minsta säker på att detta tilltag skulle gå vägen… Blankheten och kylan i jarlens ögon fick honom att se nästan galen ut och hon började tro att hon begått ett fruktansvärt misstag, ett som skulle komma att kosta henne livet här och nu. Hennes ena tröst var att Arand verkade ha lyckats komma undan, försvinna in i skuggorna för att leva ytterligare en dag.

Sen sänkte Hrafn sitt spjut och satte det i snön mellan dem och hon kunde inte låta bli att känna sig en smula lättad. Kanske var hon inte redo att dö riktigt än.

”Låt gå”, svarade hon med en liten fnysning, inte helt säker på exakt vad jarlens ord innebar för hennes del.

”Och fram till dess att din kalla gud väljer att avslöja när och var detta skall ske, är jag din hedrade gäst?” Frågade hon lite drygt, fullt medveten om att han tänkte låsa in henne någonstans till dess att tiden var inne, det vill säga, till dess att han hunnit samla ihop tillräckligt många av de sina att bevittna hennes död. Hon ignorerade hans kommentar om att det inte vore någon utmaning att gå holmgång mot henne just då, för även om det sved så var det sant.

Hans svar kom som en förvåning. Hon hade väntat sig ett hånskratt och bojor av järn, men han verkade nästan avslappnad när han manade på sina män att gå i förväg. Hur enkelt skulle hon inte kunna hugga honom i ryggen? Trodde han att hennes egen heder skulle sätta stopp för det..? Visste hon själv ens svaret längre? Hon var inte säker, men hon visste att just nu knappast var rätt tillfälle. Hon var trött, utmattad rent av, och jarlens män var inte långt framför henne. Även om hon fann sig i att agera oärligt i detta krig, och axla följderna för det, så var det inte rätt tillfälle än.

”En gäst då”, svarade hon lite kort och avvaktande. Hon litade ännu inte på att denna man skulle hålla sitt ord, trots allt hade han redan försökt ha ihjäl henne i sömnen, liksom han lyckats med hennes bror, om än inte personligen.

Efter en viss tvekan hängde hon tillbaka sina yxor i bältet och började gå vid jarlens sida, hennes steg långsamma av utmattningen som nu började krypa sig på igen när adrenalinet långsamt gick ur hennes kropp.

”Tro mig, jag hade föredragit om du stannat där… Men jag kan inte låta bli att undra vad det är för hämnd du tror dig förtjäna. Min far utmanade den forna kungen på holmgång och i ärlig kamp vann han, de andra jarlarna svor honom trohet för det. Vad för skymf tror du har begåtts? Du har redan haft ihjäl min bror, en pojke, knappast byxmyndig än, och dina män högg ned min morfar i kallt blod, är inte det hämnd nog? Vad mer är det du vill ta av min släkt, Turin Hrafn?” Frågade hon, förvånansvärt öppet. Hon visste förstås att det fanns meningsskiljaktigheter i hur kungadömet styrdes, att det fanns de jarlar som ville få plundra Karms rikedomar igen, men det var väl ingenting som inte gick att förhandla fram? Hennes far var kung, men inte allsmäktig. Jarlarna kunde rösta, och hennes far skulle följa folkets vilja, det var hon säker på…

Ranheims befästa kärna närmade sig och hon fick motstå impulsen att se sig om efter Arand. Vart han än var nu så fick hon lita på att han visste vad han gjorde och att han skulle klara sig osedd undan Turins män. Att han kanske redan skulle kunna vara påkommen och oskadliggjord var en tanke hon inte tänkte underhålla.

”Så det är inte längre en fråga om heder”, konstaterade hon lågt, och kanske smög sig lite av förvåningen hon kände in i hennes röst. Hon hade trott att så var fallet, att det enbart var en fråga om upprättad heder för hans släktes skull, men nu… Hans avslöjande i kombination med hans uppenbara, något fanatiska, hängivenhet till Ran gjorde det smärtsamt tydligt för henne att de inte skulle kunna vinna detta krig på vanligt vis.

”Är det tronen du vill ha, eller är det utplånandet av min ätt som är ditt slutgiltiga mål?” Fortsatte hon i ett försök att låta saklig, men hon kunde inte helt dölja sin avsmak för mannen som gick vid hennes sida när de klev in genom porten till Ranheim.

Galären gled smidigt över vågorna och dess siluett avtecknades mot det begynnande solen i ryggen. Görmundr stod vid relingen och njöt av havets dån. Djuret i honom ville bara vråla ut och hans blod kokade av upphetsning, där vid horisonten dök ett handelsfartyg upp. “Låt oss fylla våra fickor med silver pojkar, ge mig allt ni har nu” skrek han ut och pekade med sitt svärd mot det intet ont anande fartyget. Görmudr visste att hans Stormfågel skulle snabbt ta in avståndet för han hade än inte sett ett fartyg som kunde mäta sig med hans. Här uppe i det kalla norr var han ohotad på havet, hans galär var byggd för detta vatten.

Åror lades ner i vattnet och trumman ljöd ut över däcket. Med ett ryck satte Stormfågeln fart över vattnet, bogen klöv vattnet när den obarnhärtigt styrde mot sitt mål. Däcket fylldes av män med bistra miner och vapen dragna. Timmen var  slagen och alla visste vad som väntades av dom. Bit för bit tog de in på handelsfartyget och snart var de sida vid sida.

Änterhakarna flög genom luften och grävde in sig i relingen och Görmundr tog ton “Hej, hå, hej, hå” bit för bit drogs de båda fartygen närmare varandra varje gång han yttrade ett hej och hå.

Det var ett par meter kvar när han inte kunde kontrollera djuret inom sig och tog ett hopp över. När fötterna fick fäste på däcket klöv han matrosen som var oförståndig nog att komma nära hans svärd. Mannens huvud klövs nästan i två delar av det våldsamma slaget. Nästa matros fick sin bröstkorg spetsad och den olycklige saten bakom honom fick sin hals bortsliten.

Inom ett par hjärtslag fylldes däcket av Görmundrs män som skrek ut sina stridsrop och gjorde det som tycktes vara lika naturligt som att andas, De dräpte varje levande människa.

När allt var sagt och gjort bars all last upp på däck. En rädd liten skrivare satt darrandes på däcket han bar ett brev med kungens sigill som han höll krampaktigt mot sitt bröst. “Vad gör ni så här långt norr över man?” frågade Görmundr barskt.

“Inget min gode herr, jag kan betala för att få fri lejd jag bär bud från hans herre konungen och jag måste komma fram. Du får allt guld och silver du kan bära min gode herre”

Görmundr fnös att denna vesslaliknande man bar kungens ord tycktes honom vara ett skämt. “Ge mig brevet sen kan jag avgöra om du lever eller dör” Görmundr sträckte fram sin hand men skrivaren tycktes försöka dra sig bakåt.

“Lyssna nu noga, din kung är inte min kung så om ditt liv är dig viktigt, lyd mitt ord här och nu” Görmundr spände sina ögon i mannen. Han vädrade hans rädsla och pisset som mannen blött ner sina kläder med. “Du har två val nu lev eller dö en ohyggligt smärtsam död”.

Skrivaren gav till slut med sig. Görmundr bröt vaxsigillet och började läsa brevet. Det ar utställt till någon i Märehn antagligen någon viktig för en kung talade sällan eller aldrig med pöbeln och nämnandet av två fångar som skulle säljas fick honom  än mer koncentrerad på innehållet i brevet. Kunde det vara så som han hört viskas om

Skrivaren räckte sina skakande händer mot mannen som hade hans liv i sina händer. Ett snabbt hugg så hade Görmundr separerat hans händer från resten av kroppen. “Kasta denna odugling i havet och se om han kan simma” Görmundr log bistert sen lämnade han däcket och gick ombord på sin Stormfågel. “Vi ger oss av, bränn allt, ta det vi behöver resten för följa med ner i djupet”.

“Min herre var vill då segla nu, tempelöarna väntar oss?” Görmundr stannade upp och vände sig mot sin styrman “Frostheim min gode herre, vi ska rädda ett par fångar och sälja av det vi har i lasten”.

Brandröken låg tjock och ropen från de som fortfarande levde skar genom luften. Stormfågeln lade meter för meter mellan sig och dess senast offer. snart hördes inget förutom vindens tjut.

Görmundr gick ner till kaptenens hytt och rullade ut kartorna han samlat på sig, hans tjocka valkiga finger drogs längs med de kända rutterna och följde det noga och insåg snabbt att Tinderstad skulle vara ett bättre stopp än Frostheim. Men skulle han komma fram i tid, osäkerheten gnagde. Han reste sig upp och lade sig i sin björnfäll i sängen. Nästan transliknande föll han i vad som kunde uppfattas som sömn.

Han behövde komma i kontakt med resten av flocken som jagade på land. Shira skulle veta vad som skulle göras om inget annat var det ett måste att informera henne om brevet och dess innehåll.

Sinnet rörde sig sakta och allt runt omkring täcktes av dimma. Träd började dyka upp runt honom ur dimman och en grotta uppenbarade sig. Värmen från en eldstad spred sig runt hans kalla kropp. Han visste att det var flera mil ifrån varandra och desto längre avstånd desto mer kraft förbrukades för att ses.

På en hög av pälsar låg kvinnan som Görmundr älskade mer än sitt eget liv. Hon slumrade till i mörkret och värmen “Var hälsad min kära” Görmundr sträckte ut sina muskulösa armar och höll om kvinnan. “Hej, du fina man” Shira log sitt leende som bara hon kunde. Hon fäste sitt långa vita hår i en knut och satte sig upp. “Vad gör du här Görmundr? är du inte till havs” sade hon frågande.

“Jo det är jag men saker har dykt upp och jag behöver som alltid ditt goda råd” han rynkade på pannan “sakers ting är att jag har kommit över ett brev från konungen och det är adresserat till någon nobel i Märehn. Det gäller två fångar och det är här det blir intressant för det är något om ett nedslaget uppror som tycktes ha skett” Shira såg nu ut att vara klarvaken. Det namnet som nämnts hade hon inte hört på länge Arand monsterjägaren var en fånge något måste verkligen ha gått fel om han satt fånge.

Görmundr drog ett djupt andetag jag har satt kurs mot Tinderstad och hoppades vi kunde mötas upp, något måste göras och jag är den som måste göra det. Shira hade under den lilla stund Görmundr pratat tagit på sig sitt bröstharnesk av härdat läder när hon såg på sin man “Vi ses där, jag är där om två nätter vid det vanliga stället och väntar på dig”.

Allting bröts av och dimman tycktes lösas upp, så snart Görundr slagit upp ögonen insåg han att han var kvar i hytten och att natten kommit och nästan gått. Var det så länge han varit borta det kändes som en timme eller så inte mer. Han for upp på benen och ut genom dörren. “Styrman, kom till mig nu” ropade han ut.

“Vad kapten” rösten i mannen tycktes vara orolig. “Vi måste ta oss till Tinderstad så fort seglen bär, och bär de inte ro då för era liv, nu gå” .

Nå… Där kunde de åtminstone enas, att heder var en enkel ursäkt och en fälla som de flesta av hennes landsmän gärna föll i, henne själv inkluderat. Var det inte vad som så många gånger hindrat henne, som fortsatte att hindra henne från att avsluta detta krig en gång för alla? Hon tänkte på Arand och hans ord och det knöt sig i magen.

När de klev in i långhusets värme kunde hon inte låta bli att dra lite efter andan. Det var som att gå upp från en isvak in i en bastu. Temperaturskillnaden fick hennes kinder att svida och hennes händer att börja klia och hon knäppte snabbt upp pälsen hon bar om axlarna för att mildra chocken en aning, allt medan hon vaksamt såg sig om i salen. Den var, förvånansvärt nog, tom.

”Så vad är din uppgift?” Frågade hon efter ett ögonblicks tystnad. Hon förstod inte riktigt och det skrämde henne. Hon försökte dölja det när hon vände på sig för att möta jarlens blick med sin egen blå efter att ha synat honom från topp till tå nu när hon kunde se honom ordentligt. Han var inte riktigt vad hon hade förväntat sig, men sen hade hon också föreställt sig honom som en orm, en förgörare utan samvete eller heder, ett monster.