Han var kall och trött, och oroade sig för vad som skedde med Maeve. Men nu stod han här och gick rakt in i ulvens käft. För vad visste han inte riktigt, osäker på om detta skulle leda till döden eller ej. Det berodde väl på hur karismatisk han kunde vara med personen som dykt upp. Om han kunde övertyga honom om att allt detta med den viktiga fången och hans närvaro bara var en lyckosam slump. Men var det helt orimligt? Han var en utlänning, en vithårig mutant, ett missfoster, ett gråmynt. Vad hade han att göra med landets politik, trots allt? Säkert skulle de knappast misstänka honom att vara bästis med Maeve Ulfhedna, eller? Arans kattgula ögon glimmade i mörkret, hans vita hår reflekterade nattens sken, och i övrigt var han en rätt sorglig sliten syn. Uppenbart hade resan varit hård, så som den ofta var i detta förbenade land. Frågan var hur en utlänning som han hittat hit till väldolda Ranheim utan ett skepp? De gula ögonen betraktade den uppenbart kaldrländska mannen som steg fram. Hans instinkt var att höja hakan trotsigt, inte visa rädsla, men nu var det bäst med ödmjukhet. Bäst att inte verka så farlig. Frågan om hans namn kom – och vad var poängen med att ljuga? Inte som om de skulle veta vem han var ändå.

‘Arand, från en liten skithåla som heter Elfdell. Jag tvivlar på att du har hört om platsen.’ svarade han, med tydlig brytning. Trots allt hade han börjat snappa upp språket under sin tid här, men inte bra nog för att tas som en lokal man så klart.
‘Jag är ett Gråsvärd! Hört om oss?’ frågade han och tog av sig sitt halsband för att hålla upp myntet, symbolen för hans orden. Medaljongen med ett svärd ingraverat glimmade i skenet från deras facklor.
‘Vi jagar monster, mot betalning. Min verksamhet har inte gått speciellt bra i Karm, de flesta monster dödade, så jag kom till Kaldrland för att söka arbete. Jag har hört att ni har en hel del problem med varulvar och dylikt här.’ övertygande nog, sant nog, han var ingen bra lögnare men nu talade han så gott som sanning. Det var ju egentligen därför han kommit hit först, för att få avstånd från Karm och sina misslyckanden där.
‘Har ni som vana att låta folk frysa ihjäl på era vindpinade stränder?’ undrade han.

Arand fortsatte betrakta Vargas, försökte att inte se allt för stark och farlig ut. Bättre att verka mindre än man var, trots allt. Det var inte så svårt i detta läge, med tanke på att han klättrat upp och ned för ett berg tillsammans med Maeve. Rent utsagt var han trött och hungrig. Det var nästan som om han vunnit lotteriet då porten öppnades efter en lång och spänd tystnad. Han kunde knappt tro det. Bäst att bara gå in i lejongapet, trots allt, så han tvingade sina fötter att röra sig och gick in genom porten för att möta den väldige mannen som väntade där. Vid frågan gav han mannen ett litet svagt leende, det var mindre svårt att ljuga då man talade om hans arbete.
‘Alla behöver en monsterjägare. Ni kan knappast med god min påstå att ni inte har problem med mylingar, varulvar, havsfruar och arga rådare på en plats som denna?’ frågade han och gjorde en gest mot de omgivande bergen och havet, som om bara det sa sig själv.
‘Med mig här kan jag garantera att färre av ert folk försvinner mystiskt varje månad vid fullmånen. Trots allt vill väl ni ändå vara säkra om att era barn och kvinnor är säkra, medan ni är upptagna på kriget som härjar i detta land?’ undrade han, de gula ögonen lite blänkande i nattens sken.
‘Och ni har inget att förlora, jag tar betalt efter utfört arbete.’