Det var under tystnad som hon betraktade kvinnan som gick bredvid henne, något förvånad över att hon så öppet medgav att Turin Hrafn varit både virrig och dessutom fattat tvivelaktiga beslut. Det var inte riktigt vad hon väntade sig, de flesta andra av hans anhängare verkade näst intill lika fanatiska som han själv. Än större blev hennes förvåning när en korp flög ned från ingenstans och landade på Bodils handled, och det syntes i hennes blick och viset på vilket hon rynkade fundersamt på ögonbrynen.

”Så varför följer du honom?” Frågade hon efter en stunds tystnad. Hon var genuint nyfiken, ty av Turin hade hon inte fått något svar på varför, hans agerande verkade helt och hållet grundat i en fanatisk övertygelse snarare än hämnd och om till och med hans följare kunde se det, varför följa honom? Vad hade de sett som resten av Kaldrland missat?

Hon ignorerade dock det tveeggade berömmet från jarlens sida, om hennes räder mot byarna som hon genomfört på vägen hit. Delvis för att hon ångrade en del av det hon gjort, men kanske mest för att hon också gillat det.

“Anledningarna är lite olika,” Började Bodil och höll ömt sin panna mot korpens huvud för att visa sin respekt. “För mig handlar det om att möta mitt folks önskan. Frejdal var trogna Kung Iki och de gamla lärorna. De saknar havets vindar, plundringarna och ett liv fritt från omvärldens politik.” Hon ryckte lite på axlarna åt sitt svar och höjde sin hand så att korpen skulle flyga iväg nu när de närmade sig stammens boning. “Ingenting jag bryr mig om personligen, men jag vill att mitt folk ska må bra, och då dina räder har kostat oss släktingar och vänner från andra byar tvingades jag ta ställning till neutralitet eller en allians med Turin Hrafn efter att vår jarl Kåre Birgerson gick bort och Turin knackade på dörren. Svaret blev ganska enkelt.” Hon stannade vid långhuset och lutade sig mot väggen intill trädörren som skulle leda dem in, men stannade kvar utanför och såg mot Maeve med armarna i kors, ett leende på läpparna.

“Vi är inte Kung Hrafns fanatiker, men dåliga beslut eller ren dum otur har lett till att människor vi bryr oss om har förgåtts i det här kriget som era familjer för. Bakom den här dörren finns det de som verkligen inte tycker om dig, som saknar min beundran åt din hängivelse för din sak, men du är inte i någon fara om du inte är allergisk mot arga blickar. Om du önskar kan du spendera resten av tiden i mitt rum, men du är också välkommen att ansluta dig till vårt umgänge. Det skulle nog göra både dig och dem gott att lära känna varandra.” Hon stod däremot kvar, lutande mot byggnaden, för att se om det fanns någonting Maeve ville lätta från hjärtat innan de gick in.

Kanske var det tur att de stannade till innan de klev in i långhuset som Bodil fört henne till, eller så var det lika mycket ett tveeggat svärd, ty även om hon fick en stund att begrunda det som den andra kvinnan sagt så gav det henne också en chans att se något bekant i ögonvrån. Eller rättare sagt någon.

Hon gjorde sitt bästa för att inte visa något utåt, men att det var Arand som gick åt samma håll som hon nyss kommit ifrån var omöjligt för henne att helt ignorera. Inom sig svor hon åt hans dumhet. Hade han blivit påkommen eller hade han klivit rakt in i elden på eget bevåg? Att döma av hans avslappnade hållning och bristen på bojor så var det säkerligen det andra alternativet, och det gjorde henne omåttligt frustrerad. De hade haft en plan, en plan som han nu riskerade att rasera!

Hon knöt nävarna ett par gånger innan hon åter lät axlarna sjunka, tvingade sig själv till att acceptera det hon precis sett och fortsätta framåt. Vad för val hade hon egentligen?

”Om de saknar havets vindar och plundringarna så varför inte lyfta det på tinget? Min far har aldrig varit en oresonlig man och jag vill påminna dig om att det var er ledare, er så kallade kung, som startade detta krig när han mördade min bror. Alla män som har dött därefter har ni honom att tacka för”, svarade hon bistert, hennes hjärta och sinne betydligt tyngre nu än det varit för bara ett ögonblick sedan.

”Till skillnad från min far så är jag inte lika resonlig. Jag kom hit för att ha ihjäl Turin Hrafn, för att hämnas, inte för att lära känna min fiende. Om dina män gillar mig eller inte är oviktigt, men likväl så tackar jag för din uppriktighet och din gästfrihet. Arga blickar eller inte så längtar jag in i värmen, och efter något starkt att dricka. Ni har knappast valt en lättillgänglig plats att gömma er på”, tillade hon med en liten suck innan hon menande såg upp på Bodil som för att säga att hon hade diskuterat saken till sin ände.

Kvällen och natten var spända, Bodil hade satt sig som en vägg mellan sin stam och Maeve när de vistades bland resten i långhuset, under tiden de drack och åt. Bodil var inte orolig för att hennes stam skulle göra någonting i motsats till Bodils önskemål, men hon kände ändå att det var viktigt att skicka signalen att Maeve befann sig under hennes beskydd, oförtjänt som det må ha varit enligt många i rummet. Det fanns några som hade förlorat familj som följd av Maeves många slag genom Kaldrland.

När natten föll höll Bodil sitt löfte och Maeve sov i Bodils privata rum, i hennes säng. Bodil sov i sin stora stol i långhusets mittpunkt, men det var inte många minuters sömn som hon faktiskt hämtade den natten. Den tid som hon inte spenderade stirrande på dörren som ledde in till rummet där Maeve var, spenderades reflekterande över det som Maeve hade sagt. Vilken röra.

Att Turin var Kaldrlands framtida ledare, eller åtminstone om han var lämpad för det, rådde det gott om tvivel inom Bodil kring. Hur många oskyldiga i denna värld har inte dött från rättfärdiga krig och rättmätiga ledare, särskilt sådana valda av en högre makt? Samtidigt gick det inte att motivera en anslutning till en faktion med så mycket blod på sina händer, blod från familj och vänner, oavsett hur rättfärdigat och begripligt det kan ha varit från fienden att dessa familjemedlemmar och vänner inte längre levde. Hade inte Bodil utan tvekan dödat någon som försökte döda henne? Det var svårare för Bodil att försvara Maeves blodtörst, och den skam och förnedring Maeves många slag hade orsakat många som såg till Bodil för svar och ledarskap.

Hela natten snurrade tankarna och Bodil genom matematik, filosofi och strategi försökte lista ut vad det bästa för hennes älskade Frejdal skulle vara. Hon ville inte ägna för många tankar åt att överge Turin, då det var både utifrån hämnd för de som förlorats och utifrån rädsla för de hot som Turin antytt under deras olika möten där Bodil ursprungligen viktade sina alternativ. Kunde hon räkna med att Frejdal skulle gå säkert om hon vände ryggen åt Turin, även med Frostheims beskydd? Kunde hon räkna med att hennes stam ens skulle vilja ha det beskyddet? Kanske om det kom med Maeves huvud separerat från sin kropp. Fanns det något sätt där Frejdal kunde dra sig ur sitt förbund med Turin Hrafn, låta bli ett nytt förbund med Maeves familj, och överleva? Någonstans bland dessa tankar och de idéer, strategier och alternativ som de väckte till liv, somnade Bodil.

–

Någon gång efter gryningen när staden hade börjat vakna följde Bodil med Maeve på en promenad genom Ranheim. Hon förstod såklart att det fanns ställen de inte kunde gå till, personer de inte borde träffa, men för det mesta lät hon Maeve styra. Fastän Bodils närvaro höll de flesta borta, fanns det ändå orsak till att önska eskort åt duon, så i närheten gick det även att sikta några av Bodils krigare. Mot deras önskemål var de inte nära nog för att rädda Bodil om Maeve beslutade sig för att Bodil förtjänade skador, men Bodil var inte orolig för det. Maeve skulle inte riskera sin chans att ta ut Turin bara för att dräpa Bodil, som än så länge inte gjort henne något ont.

De passerade Hillevi, Turins högra hand, under promenaden och det mötet även om det bara var blickar som möttes hade varit kallare än den kyligaste natten i mannaminnet. Åtminstone från Hillevi. Om Hillevi och Maeve hade träffats på slagfältet innan visste inte Bodil, men hon visste att Hillevis far och bröder dräptes när Kung Iki störtades. Genom död, förstörelse och kidnappningar var Hillevi ansvarig för ingen liten andel av orsakerna till att kriget pågått så länge som det gjort. Hon ville även minnas att det sades att Hillevi låg bakom Maeves mors kidnappning. När Turin var som djupast i sin galenskap dirigerade Hillevi i stort Svartfåglarna. Nu när Turin var tillbaka till sina sinnes fulla bruk, om man kunde kalla det så, hade hon klivit tillbaka och var föga mer än en befälhavare och arkitekt. Men utöver det också en människa Bodil inte hade någon respekt för, även om bara en bråkdel av ryktena och historierna var sanna. Någon heder gick det knappt att hitta hos den människan.

Snart nog anlände de vid Ranheims mitt och en stor urholkning i trä av Rans avbild. Bodil betraktade den och vände sig sedan till Maeve, hennes händer slutna bakom ryggen sin, ett milt leende på läpparna.

“Vad händer om du dräper honom? Säg att du får din strid, säg att du besegrar honom, vad händer då?”

Och så var det förstås. Hon hade låtit sin vrede gå ut över byarna på vägen till Ranheim, något hon till viss del skämdes över. Inte för att hon ångrade att hon dödat de som gjort motstånd, men för viset på vilket hon gjort det och för de hon dödat trots att de knappast skulle ha kunnat ha med konflikten att göra mer än deras jarl stått på Turins sida.

”Nå, hoppet är väl det sista som lämnar människan”, svarade hon med en liten road fnysning innan hon såg bort från Bodil och vände blicken ut mot byn. Hon hade inte förväntat sig att mötas av Arands gula blick, men den var onekligen hans. En liten våg av lättnad sköljde över henne då hon insåg att han hade klarat sig undan natten innan. Om ryktet om en vithårig monsterjägare som följt hennes vansinnesfärd mot Ranheim nått byn så verkade de inte ha lagt samman ett och ett, för han stod utan bojor och betraktade henne och Bodil med en fråga i ögonen. Kunde han närma sig? Hon var osäker.

”Jag har dock redan förlikat mig med tanken på att jag mer än troligt dör här. Kanske vore det rättvist. Jag får min hämnd och sen får folket i Ranheim ta sin. Vad som händer sen… Nå, det är väl upp till de som är kvar. Kanske blir det någon klokare som för kampen vidare, någon som vet andra sätt att lösa en konflikt än genom blodspillan. Kanske någon som dig själv”, fortsatte hon med ett litet leende innan hon såg tillbaka på Arand.

”Är det du, eller jag, som är förföljd?” Frågade hon lite roat med en nick mot monsterjägaren när hon såg Bodils blick fastna på honom där han stod. Om den andra kvinnan visste vem Arand var så visade hon det i alla fall inte utåt, men hon verkade heller inte särskilt förvånad över att vara iakttagen…

“Det där har jag aldrig förstått. Jag tänker mig att en som inte vill leda, blir ganska dålig på det. Samma som att jag inte skulle sätta någon som inte vill strida bakom ett svärd. Det blir för opålitligt. Nu råkar jag leda ändå, men av situationen att döma har jag troligtvis redan gjort en hel del misstag.” Hon log åt Maeve innan hon sedan noga studerade Arand när han närmade sig. Hennes tankar fick henne att vilja sträcka sig mot sitt vapen, men hon besegrade tanken då det inte såg bra ut att vara SÅ paranoid inom Ranheims gränser, där hon ändå borde vara säker.

Öppningsfrasen överraskade henne däremot och hon följde Arands blick mot Maeve, först i förvåning och sedan med ett hånleende. “Din spion alltså, inte deras. Det alternativet övervägde jag faktiskt inte. Jag är helt enkelt inte bra på all den här politiska manipulationen och alla planer.” Hon flinade för sig själv och sträckte sedan ut sin hand till den lite kortare mannen med erbjudandet att skaka.

“Värd, fångvakt, vän, fiende, bödel, Bodil, vilket som går bra just nu, historikernas skrifter får avslöja vad rätt begrepp hade varit. Trevligt att träffas. Jag gillar utstyrseln. Väldigt Loke av dig. Inte riktigt vad jag hade valt för att smyga runt med i en främmande by full av fiender, dock, men du har säkert dina orsaker. Är du här för att hålla Maeve sällskap i sina sista stunder, eller har ni någon flyktplan planerad?” Hennes ton och ansiktsuttryck var artigt och tillsynes helt genuint, en fråga ställd i nyfikenhet hellre än i ett försök att dra ut ett avslöjande ur dem.

”En riktigt dålig spion om så vore fallet”, svarade hon Bodil med en liten frustning och en avfärdande gest med handen. Trots det så fanns det fortfarande ett litet leende på hennes läppar, hon såg ju det ursäktande leendet i Arands ögon och hans oro, även om ingen annan skulle göra det.

”Monsterjägaren här är en gammal vän, men jag hade inte förväntat mig att stöta på honom här i Ranheim”, ljög hon enkelt, det var ju trots allt inte helt och hållet en lögn. Det var ju delvis därför han följt med henne till Kaldrland från första början.

”Fly hade jag inte ämnat att göra, jag kom trots allt för att ha ihjäl Hrafn, men lite sällskap som inte önskar mig död skulle jag inte tacka nej till. Jag vet inte hur lång tid er så kallade kung tänkte vänta innan han hedrar min utmaning, men eftersom han påstår sig vänta på Ran så förutsätter jag att det finns gott om tid att slå ihjäl. Du är skapligt sällskap, men du är trots allt min fångvaktare”, tillade hon ursäktande innan hon såg tillbaka på Arand. Hon såg frågan i hans blick, men hur skulle de kunna talas vid ostört? Hon vågade inte tro att Bodil skulle kunna vara så generös.