Post has published by Amdir
Viewing 20 posts - 121 through 140 (of 146 total)
  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Det var under tystnad som hon betraktade kvinnan som gick bredvid henne, något förvånad över att hon så öppet medgav att Turin Hrafn varit både virrig och dessutom fattat tvivelaktiga beslut. Det var inte riktigt vad hon väntade sig, de flesta andra av hans anhängare verkade näst intill lika fanatiska som han själv. Än större blev hennes förvåning när en korp flög ned från ingenstans och landade på Bodils handled, och det syntes i hennes blick och viset på vilket hon rynkade fundersamt på ögonbrynen.

    ”Så varför följer du honom?” Frågade hon efter en stunds tystnad. Hon var genuint nyfiken, ty av Turin hade hon inte fått något svar på varför, hans agerande verkade helt och hållet grundat i en fanatisk övertygelse snarare än hämnd och om till och med hans följare kunde se det, varför följa honom? Vad hade de sett som resten av Kaldrland missat?

     

    Hon ignorerade dock det tveeggade berömmet från jarlens sida, om hennes räder mot byarna som hon genomfört på vägen hit. Delvis för att hon ångrade en del av det hon gjort, men kanske mest för att hon också gillat det.

  • Rollspelare
    Member since: 22/08/2021

    Vargas var knappast imponerad över Arands svar och om han fått välja så hade han säkerligen kastat ut mannen genom porten igen, men som sagt, detta var inte hans beslut. Det var hans härskares beslut och han bara såg till så att Arand kom till rätt plats. Den sistnämnde försökte även samtala med honom och Vargas sneglade emot honom, drog inte ens på mungiporna utan såg bara barskt på honom, som om han inte förstod varför han ställde en sådan fråga. För ärligt talat så gjorde han inte riktigt det. Kunde ju inte vara så att den andre var intresserad av att veta, eller hur?
    “Klyva fienden itu” svarade han och först nu drog han på mungiporna. Vargas rätta element var i krig eller stora slagsmål, det var då han trivdes som bäst. Med vapen i hand, blod på händerna och att se skräcken i ögonen på männen som han släckte livselden ur.
    Den storvuxne mannen öppnade snart en dörr, visade Arand att kliva in och han stängde den efter sig, såg till att den var ordentligt stängd efter dem. Kylan där ute påverkade honom inte riktigt som andra människor, men han tog ändå hänsyn till de andra som levde där.
    “Då väntar vi” mullrade han fram, lutade sig mot en av väggarna med armarna korsade över det bara bröstet som endas hade remmar som höll hans vapen på plats på ryggen. Blicken var fastnaglad på främlingen, iakttog och analyserade allt han gjorde och inte gjorde.

  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    “Anledningarna är lite olika,” Började Bodil och höll ömt sin panna mot korpens huvud för att visa sin respekt. “För mig handlar det om att möta mitt folks önskan. Frejdal var trogna Kung Iki och de gamla lärorna. De saknar havets vindar, plundringarna och ett liv fritt från omvärldens politik.” Hon ryckte lite på axlarna åt sitt svar och höjde sin hand så att korpen skulle flyga iväg nu när de närmade sig stammens boning. “Ingenting jag bryr mig om personligen, men jag vill att mitt folk ska må bra, och då dina räder har kostat oss släktingar och vänner från andra byar tvingades jag ta ställning till neutralitet eller en allians med Turin Hrafn efter att vår jarl Kåre Birgerson gick bort och Turin knackade på dörren. Svaret blev ganska enkelt.” Hon stannade vid långhuset och lutade sig mot väggen intill trädörren som skulle leda dem in, men stannade kvar utanför och såg mot Maeve med armarna i kors, ett leende på läpparna.

    “Vi är inte Kung Hrafns fanatiker, men dåliga beslut eller ren dum otur har lett till att människor vi bryr oss om har förgåtts i det här kriget som era familjer för. Bakom den här dörren finns det de som verkligen inte tycker om dig, som saknar min beundran åt din hängivelse för din sak, men du är inte i någon fara om du inte är allergisk mot arga blickar. Om du önskar kan du spendera resten av tiden i mitt rum, men du är också välkommen att ansluta dig till vårt umgänge. Det skulle nog göra både dig och dem gott att lära känna varandra.” Hon stod däremot kvar, lutande mot byggnaden, för att se om det fanns någonting Maeve ville lätta från hjärtat innan de gick in.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Arand fnös lite över sättet Vargas pratade.
    ‘Klyva fienden itu.’ upprepade han, nästan lite sarkastiskt. Nå det var ju ett mål man kunde ha i livet, inte helt olikt hur hans egna liv sett ut om sanningen skulle komma fram. Men som mannen sa, så var det väl bara att vänta då i hopp om att något skulle hända, kanske få en inblick i vart de hade tagit Maeve.
    ‘Så… Vem är det vi väntar på?’ undrade Arand då det hade gått en god stund. ‘Jag hade fått för mig att främlingar fick bättre välkomnande här i Kaldrland än att behöva stå och trampa hungrig och kall.’

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Kanske var det tur att de stannade till innan de klev in i långhuset som Bodil fört henne till, eller så var det lika mycket ett tveeggat svärd, ty även om hon fick en stund att begrunda det som den andra kvinnan sagt så gav det henne också en chans att se något bekant i ögonvrån. Eller rättare sagt någon.

    Hon gjorde sitt bästa för att inte visa något utåt, men att det var Arand som gick åt samma håll som hon nyss kommit ifrån var omöjligt för henne att helt ignorera. Inom sig svor hon åt hans dumhet. Hade han blivit påkommen eller hade han klivit rakt in i elden på eget bevåg? Att döma av hans avslappnade hållning och bristen på bojor så var det säkerligen det andra alternativet, och det gjorde henne omåttligt frustrerad. De hade haft en plan, en plan som han nu riskerade att rasera!

    Hon knöt nävarna ett par gånger innan hon åter lät axlarna sjunka, tvingade sig själv till att acceptera det hon precis sett och fortsätta framåt. Vad för val hade hon egentligen?

    ”Om de saknar havets vindar och plundringarna så varför inte lyfta det på tinget? Min far har aldrig varit en oresonlig man och jag vill påminna dig om att det var er ledare, er så kallade kung, som startade detta krig när han mördade min bror. Alla män som har dött därefter har ni honom att tacka för”, svarade hon bistert, hennes hjärta och sinne betydligt tyngre nu än det varit för bara ett ögonblick sedan.

    ”Till skillnad från min far så är jag inte lika resonlig. Jag kom hit för att ha ihjäl Turin Hrafn, för att hämnas, inte för att lära känna min fiende. Om dina män gillar mig eller inte är oviktigt, men likväl så tackar jag för din uppriktighet och din gästfrihet. Arga blickar eller inte så längtar jag in i värmen, och efter något starkt att dricka. Ni har knappast valt en lättillgänglig plats att gömma er på”, tillade hon med en liten suck innan hon menande såg upp på Bodil som för att säga att hon hade diskuterat saken till sin ände.

  • Rollspelare
    Member since: 22/08/2021

    Vem de väntade på? Den långe Vargas såg mot Arand innan han svarade med mullrande stämma.
    “Det får du se” lite hemlig kunde han vara, eller hur? Men att de väntade på allas överhuvud kunde väl inte undå honom? Vid nästkommande ord fnös han ogillande.
    “Det är inte upp till mig om ni får stanna eller ej, var glad att jag släppte in dig överhuvudtaget” snäste han hest och gav Arand en ogillande blick. Det var svårt att bli vän med Vargas då han var en vresig karl med kort stubin och explosivt humör. Därför var han ogift, inga barn och gav alltid allt i strid, då han inte hade något att förlora.

  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    Kvällen och natten var spända, Bodil hade satt sig som en vägg mellan sin stam och Maeve när de vistades bland resten i långhuset, under tiden de drack och åt. Bodil var inte orolig för att hennes stam skulle göra någonting i motsats till Bodils önskemål, men hon kände ändå att det var viktigt att skicka signalen att Maeve befann sig under hennes beskydd, oförtjänt som det må ha varit enligt många i rummet. Det fanns några som hade förlorat familj som följd av Maeves många slag genom Kaldrland.

    När natten föll höll Bodil sitt löfte och Maeve sov i Bodils privata rum, i hennes säng. Bodil sov i sin stora stol i långhusets mittpunkt, men det var inte många minuters sömn som hon faktiskt hämtade den natten. Den tid som hon inte spenderade stirrande på dörren som ledde in till rummet där Maeve var, spenderades reflekterande över det som Maeve hade sagt. Vilken röra.

    Att Turin var Kaldrlands framtida ledare, eller åtminstone om han var lämpad för det, rådde det gott om tvivel inom Bodil kring. Hur många oskyldiga i denna värld har inte dött från rättfärdiga krig och rättmätiga ledare, särskilt sådana valda av en högre makt? Samtidigt gick det inte att motivera en anslutning till en faktion med så mycket blod på sina händer, blod från familj och vänner, oavsett hur rättfärdigat och begripligt det kan ha varit från fienden att dessa familjemedlemmar och vänner inte längre levde. Hade inte Bodil utan tvekan dödat någon som försökte döda henne? Det var svårare för Bodil att försvara Maeves blodtörst, och den skam och förnedring Maeves många slag hade orsakat många som såg till Bodil för svar och ledarskap.

    Hela natten snurrade tankarna och Bodil genom matematik, filosofi och strategi försökte lista ut vad det bästa för hennes älskade Frejdal skulle vara. Hon ville inte ägna för många tankar åt att överge Turin, då det var både utifrån hämnd för de som förlorats och utifrån rädsla för de hot som Turin antytt under deras olika möten där Bodil ursprungligen viktade sina alternativ. Kunde hon räkna med att Frejdal skulle gå säkert om hon vände ryggen åt Turin, även med Frostheims beskydd? Kunde hon räkna med att hennes stam ens skulle vilja ha det beskyddet? Kanske om det kom med Maeves huvud separerat från sin kropp. Fanns det något sätt där Frejdal kunde dra sig ur sitt förbund med Turin Hrafn, låta bli ett nytt förbund med Maeves familj, och överleva? Någonstans bland dessa tankar och de idéer, strategier och alternativ som de väckte till liv, somnade Bodil.

    Någon gång efter gryningen när staden hade börjat vakna följde Bodil med Maeve på en promenad genom Ranheim. Hon förstod såklart att det fanns ställen de inte kunde gå till, personer de inte borde träffa, men för det mesta lät hon Maeve styra. Fastän Bodils närvaro höll de flesta borta, fanns det ändå orsak till att önska eskort åt duon, så i närheten gick det även att sikta några av Bodils krigare. Mot deras önskemål var de inte nära nog för att rädda Bodil om Maeve beslutade sig för att Bodil förtjänade skador, men Bodil var inte orolig för det. Maeve skulle inte riskera sin chans att ta ut Turin bara för att dräpa Bodil, som än så länge inte gjort henne något ont.

    De passerade Hillevi, Turins högra hand, under promenaden och det mötet även om det bara var blickar som möttes hade varit kallare än den kyligaste natten i mannaminnet. Åtminstone från Hillevi. Om Hillevi och Maeve hade träffats på slagfältet innan visste inte Bodil, men hon visste att Hillevis far och bröder dräptes när Kung Iki störtades. Genom död, förstörelse och kidnappningar var Hillevi ansvarig för ingen liten andel av orsakerna till att kriget pågått så länge som det gjort. Hon ville även minnas att det sades att Hillevi låg bakom Maeves mors kidnappning. När Turin var som djupast i sin galenskap dirigerade Hillevi i stort Svartfåglarna. Nu när Turin var tillbaka till sina sinnes fulla bruk, om man kunde kalla det så, hade hon klivit tillbaka och var föga mer än en befälhavare och arkitekt. Men utöver det också en människa Bodil inte hade någon respekt för, även om bara en bråkdel av ryktena och historierna var sanna. Någon heder gick det knappt att hitta hos den människan.

    Snart nog anlände de vid Ranheims mitt och en stor urholkning i trä av Rans avbild. Bodil betraktade den och vände sig sedan till Maeve, hennes händer slutna bakom ryggen sin, ett milt leende på läpparna.

    “Vad händer om du dräper honom? Säg att du får din strid, säg att du besegrar honom, vad händer då?”

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Inte heller Maeve hade sovit särskilt länge, eller väl för den delen. Länge låg hon och vred och vände på sig i det obekanta rummet, i ett hus fullt av fiender, i en stad fylld av desto fler. Tankarna snurrade, så många val hade tagits ifrån dem när Turin och hans män upptäckt dem i fiskeboden och nu kvarstod bara ett fåtal, av vilka inga slutade särskilt väl för hennes del. Slutligen tog dock sömnen henne, utmattad som hon var efter veckor, kanske månader av härjningar, men sömnen var orolig och hon vaknade redan innan gryningen, något förvånad över att fortfarande vara vid liv.

     

    Att komma ut i det kalla, blåsiga vädret var kanske inget som vanligen skulle locka, men efter att ha utstått blickarna från männen och kvinnorna i Bodils långhus kvällen innan så välkomnade hon en respit, hur kall och blåsig den än var. Dessutom gav det henne en chans att se sig om i Ranheim i dagsljus, något som hon misstänkte att hon skulle komma att ha nytta av snart nog. Hon försökte lägga så mycket som möjligt på minnet, inte minst de ansikten som de stötte på under sin promenad. Hon noterade Hillevi, men kanske hade hon inte mött henne tidigare, eller så kände hon inte igen den andra kvinnan just då. Hade hon gjort det hade hon troligtvis brutit sitt löfte om att inte attackera någon i byn.

    När de stannade till i byns mitt så var hennes kinder röda av kylan men hennes blick var lika skarp som vanligt medan den studerade skulpturen som föreställde Ran. Hon fick motstå impulsen att spotta på den. Istället vände hon blicken mot Bodil när denna tog till orda, lite förvånad över frågan, och leendet. Hon svarade inte direkt, utan lät frågan hänga där i luften mellan dem ett tag, kanske funderade hon själv på svaret.

    ”I det bästa scenariot så är det som att hugga huvudet av en orm, resten av kroppen blir ofarlig, tandlös. Men mer troligt så tar någon annan hans plats… Kanske någon värre”, började hon med en trött suck och en axelryckning.

    ”Men om det finns någon heder kvar hos folket i Ranheim så hedrar dem en rättvis kamp och låter mig gå. Kriget kommer att fortsätta, men jag har fått utkräva min hämnd på den man som tog min bror och min morfar ifrån mig, och nästan tog livet av min mor. Vad som händer sen… Nå, jag misstänker att det finns de som vill hämnas på mig”, fortsatte hon med ett litet skratt. Det fanns förstås fler alternativ, men hon ville inte yttra dem högt, inte än.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Arand i sin tur hade fått spendera största delen av kvällen i sällskap med den odräglige muskelmannen Vargas innan han låsts in i något skrymsle. Vid gryningen hade han släppts ut, fått en kort audiens med någon i staden som kunde avgöra om han skulle få gå fritt eller inte. Tydligen hade Arand en väldigt bra dag då det kom till att övertyga och blanda sanningar med lögner, eftersom byråkraten accepterade hans ord om att han bara var där som en monsterjägare som sökte efter arbete, och snart vandrade han omkring själv i staden för att se om han kunde nosa upp något om vad som hände med Maeve. Det var ju inte så svårt, i detta skede hade väl alla i den lilla staden hört om fiendeprinsessans ankomst. Mycket riktigt fick han syn på henne i sällskap med någon kvinna som han inte hade någon aning om vem det var, men ett ögonblick åtminstone lyckades han fånga Maeves blick och ge henne en nickning, där han stod med en mantel tätt virad om sig. Trots att huvan i stort drag dröjde hans ljusa hår gick det inte att missta de skarpa gula ögonen, och ett höjt ögonbryn som en fråga om det var säkert att närma sig eller inte.

     

     

  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    “Värre finns det,” Svarade Bodil ärligt, med tankarna riktade mot Hillevi, och ryckte lite på axlarna. “Turin har inte alltid haft alla hästar hemma, men det har nog mer fungerat till er fördel. Vid fullt medvetande eller inte har han alltid varit en damm som hindrat den flodvåg många bland oss önskar. Turin drivs av en tro på ödet, Gudarnas vilja och arvsrätt, men det finns andra bland oss som motiveras uteslutande av deras hat mot din familj.” Hon stannade upp lite, konstant noggrann med sina ordval och formuleringar, hennes ton och takt lugn och försiktig. “Vissa skulle inte tveka med att göra mot er vad du och dina gjort mot många av våra den senaste tiden.” Hon log beklagande åt Maeve.

    “Hedern är dock riskabelt av dig att hoppas på, jag skulle nästan göra mig beredd på att dö här om jag var dig, under eller efter kampen mot Turin, just på grund av den heder vi bär. Bland många här skulle hämnd för lemlästande familjemedlemmar och slaktade byar vara den hederliga saken att göra. Många betraktar din dispyt med Turin som separat från deras rätt till ditt liv. Om han faller död, kommer de fortfarande se på din skuld till dem som obetald.” Hon klappade dock Maeve på axeln.

    “Men jag gillar din optimism.” Hon log brett åt henne. Hennes blick fastnade för ett ögonblick på figuren i huva som verkade bevaka dem, och fastän hon blev nyfiken valde hon att inte ägna för mycket tankar på vem han kunde vara. Hon antog dock att han var någon av Hillevis följare, de blev hon aldrig av med som det kändes. Av god anledning tvivlade kvinnan på Bodils lojalitet, då Bodil aldrig riktigt visat någon form av förtjusning över Hillevi.

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Och så var det förstås. Hon hade låtit sin vrede gå ut över byarna på vägen till Ranheim, något hon till viss del skämdes över. Inte för att hon ångrade att hon dödat de som gjort motstånd, men för viset på vilket hon gjort det och för de hon dödat trots att de knappast skulle ha kunnat ha med konflikten att göra mer än deras jarl stått på Turins sida.

    ”Nå, hoppet är väl det sista som lämnar människan”, svarade hon med en liten road fnysning innan hon såg bort från Bodil och vände blicken ut mot byn. Hon hade inte förväntat sig att mötas av Arands gula blick, men den var onekligen hans. En liten våg av lättnad sköljde över henne då hon insåg att han hade klarat sig undan natten innan. Om ryktet om en vithårig monsterjägare som följt hennes vansinnesfärd mot Ranheim nått byn så verkade de inte ha lagt samman ett och ett, för han stod utan bojor och betraktade henne och Bodil med en fråga i ögonen. Kunde han närma sig? Hon var osäker.

    ”Jag har dock redan förlikat mig med tanken på att jag mer än troligt dör här. Kanske vore det rättvist. Jag får min hämnd och sen får folket i Ranheim ta sin. Vad som händer sen… Nå, det är väl upp till de som är kvar. Kanske blir det någon klokare som för kampen vidare, någon som vet andra sätt att lösa en konflikt än genom blodspillan. Kanske någon som dig själv”, fortsatte hon med ett litet leende innan hon såg tillbaka på Arand.

    ”Är det du, eller jag, som är förföljd?” Frågade hon lite roat med en nick mot monsterjägaren när hon såg Bodils blick fastna på honom där han stod. Om den andra kvinnan visste vem Arand var så visade hon det i alla fall inte utåt, men hon verkade heller inte särskilt förvånad över att vara iakttagen…

  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    Lite distraherat började hon svara Maeve, hennes blick fortfarande låst på mannen som observerade dem. “Jag skulle avsky det. Det är svårt nog att leda min by och hålla dem nöjda. Ett helt folk? Jag skulle gå sömnlös. Särskilt det här folket. Så mycket hat… men jag misstänker att det inte är så annorlunda på andra sidan. Det finns massor av kärlek att hitta också, såklart, men hatet har blivit lite av en identitet. Om inte innan, så efter dina räder.” Hon pressade fram ett leende trots den dystra tanken och vände sedan blicken till Maeve.

    “Desto mer jag tänker på det, skulle jag vilja säga att det är vi båda som är förföljda, men jag vet inte vem som skulle göra det och bli påkommen så enkelt. Hillevis och Turins folk kan båda vara vem som helst som vi ser, de hade inte klätt sig som någonting ut ur sagorna och mystiskt betrakta oss från fjärran. De hade tittat på oss medan de alldeles vardagligt lagade ett tak, grävde i marken, vävde en korg… inte… invirad i en mantel med en överdragen huva och skarpa gula ögon som om han vore Loke.” Hon höjde sedan handen sin och gjorde en inbjudande gest mot Arand, för att kalla honom till dem.

    “Vi får se helt enkelt. Om han närmare sig nu istället för att springa iväg, får vi snart veta. Annars behöver vi nog anta att det är Hillevi, paranoid som det kanske får mig att verka. Jag har mina anledningar.” Hon log åt Maeve och knöt sedan händerna sina bakom sin rygg medan hon väntade på vad främlingen skulle göra.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Arand hade inte förväntat sig att bli uppmärksammad, hemma ignorerade de flesta sådana som han. Hans blick gick åt höger och vänster för att se efter passerande vagnar, innan han korsade vägen och kom till deras sida. Lite buttert hummade han något i hälsning.
    ‘Allt väl, Maeve?’ frågade han rakt på sak, inte speciellt taktiskt då han inte visste huruvida man kunde lita på kvinnan hon talade med. Men han hade han oroat sig mer än han ville erkänna över henne, och ville ha ett svar.
    ‘Och vem är du?’ undrade han med blicken på personen vid Maeves sida. Han gick fram som han brukade, som att skära smör med en yxa.

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Hon nickade eftertänksamt åt Bodils ord, det där med att hatet blivit en identitet i Ranheim och att hon var att beskylla… Det var förstås ingen idé att förneka det. Hon hade själv låtit sitt eget hat ta en allt för stor plats och hon hade agerat utefter det och nu stod hon mitt i konsekvensernas centrum.

    ”Det är kanske det som gör en riktigt bra ledare, någon som inte tycker om det”, kommenterade hon med en axelryckning innan hon såg tillbaka mot Arand. Bodils ord om att det inte skulle vara Hillevis eller Turins folk som förföljde dem båda så slarvigt lockade dock fram ett litet leende över hennes läppar. Monsterjägaren gjorde förstås inga försök att smälta in och den rättframheten var en av de egenskaper som hon gillade bäst med honom, även om det i stunden nog hade passat bättre med motsatsen…

     

    När han plötsligt närmade sig istället för att slinka iväg när han så uppenbart blivit påkommen med att observera dem så svor hon inombords, och när han tilltalade henne vid namn så svor hon högt.

    ”Vid Hel…” Suckade hon fram och skakade på huvudet. Så mycket för deras planer… Kanske visste han att det var en dålig plan, kanske oroade han sig och ville försäkra sig om att hon inte gjorde något dumt. Kanske visste han att hon räknade med att få avsluta sina dagar här, i Ranheim, och tänkte försöka förhindra det oundvikliga. Tanken fick henne att le lite skevt. Det var en fin tanke.

    ”Det här är jarl Bodil Ek, min värd här i Ranheim, eller fångvaktare, vilket hon än föredrar”, svarade hon med en svepande gest åt Bodils håll.

  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    “Det där har jag aldrig förstått. Jag tänker mig att en som inte vill leda, blir ganska dålig på det. Samma som att jag inte skulle sätta någon som inte vill strida bakom ett svärd. Det blir för opålitligt. Nu råkar jag leda ändå, men av situationen att döma har jag troligtvis redan gjort en hel del misstag.” Hon log åt Maeve innan hon sedan noga studerade Arand när han närmade sig. Hennes tankar fick henne att vilja sträcka sig mot sitt vapen, men hon besegrade tanken då det inte såg bra ut att vara SÅ paranoid inom Ranheims gränser, där hon ändå borde vara säker.

    Öppningsfrasen överraskade henne däremot och hon följde Arands blick mot Maeve, först i förvåning och sedan med ett hånleende. “Din spion alltså, inte deras. Det alternativet övervägde jag faktiskt inte. Jag är helt enkelt inte bra på all den här politiska manipulationen och alla planer.” Hon flinade för sig själv och sträckte sedan ut sin hand till den lite kortare mannen med erbjudandet att skaka.

    “Värd, fångvakt, vän, fiende, bödel, Bodil, vilket som går bra just nu, historikernas skrifter får avslöja vad rätt begrepp hade varit. Trevligt att träffas. Jag gillar utstyrseln. Väldigt Loke av dig. Inte riktigt vad jag hade valt för att smyga runt med i en främmande by full av fiender, dock, men du har säkert dina orsaker. Är du här för att hålla Maeve sällskap i sina sista stunder, eller har ni någon flyktplan planerad?” Hennes ton och ansiktsuttryck var artigt och tillsynes helt genuint, en fråga ställd i nyfikenhet hellre än i ett försök att dra ut ett avslöjande ur dem.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Arand gav Maeve kanske ett litet fåfängt leende, han visste nog att han riskerat planen flera gånger om på sättet han agerat. Men han kunde inte rå för det, natten med Maeve fången och han irrandes i staden hade varit svår att hantera, vilket kanske var tydligt på sömnpåsarna under hans ögon. Han hade nog inte sovit en blund, orolig för vad de hade gjort med Maeve efter att de tog henne. Lite dumt ryckte han på axlarna, som om han försökte förklara det åt Maeve med den enkla rörelsen. Nå, det där med ord var inte riktigt hans styrka, en simpel axelryckning och ett ursäktande leende fick räcka. Kanske hon inte var så arg, med tanke på leendet hon bar. Han gav en simpel nickning i Bodils riktning, ja det där med hövliga hälsningar var kanske heller inte hans styrka. Det var många sociala aspekter som inte riktigt satt så polerat på monsterjägarens axlar, men kanske det var därför han och Maeve kom så bra överens.
    ‘Mmh.’ hummade han dovt till svar över Bodils beskrivning av sig själv, ett mmh som kunde betyda många saker beroende på situationen. I detta fall mest en bekräftelse på att han hört hennes beskrivning, kanske med en liten hint av missnöje i hummandet, liksom en litet inslag av att han nog kanske inte tyckte det var allt för trevligt. Och vadå Loke? Kanske Maeve var den enda som kunde tolka hans läte för vad det var, varken bekräftelse eller förnekelse på frågan som kom. Han suckade, och gav henne några till ord.
    ‘Jag reser bara igenom, bra med arbete för en monsterjägare nu. Alla döda kroppar utspridda över Kaldrland drar till sig monster och asätare av alla dess slag.’ han kunde ju så klart inte längre neka att han kände Maeve.
    ‘Hjälpte henne ett tag sedan med monster, i Karm.’ sa han med en nick mot Maeve. Det var ungefär sant i alla fall. Han såg lite frågande på Maeve, som om han undrade ifall de kunde pratas enskilt.

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    ”En riktigt dålig spion om så vore fallet”, svarade hon Bodil med en liten frustning och en avfärdande gest med handen. Trots det så fanns det fortfarande ett litet leende på hennes läppar, hon såg ju det ursäktande leendet i Arands ögon och hans oro, även om ingen annan skulle göra det.

    ”Monsterjägaren här är en gammal vän, men jag hade inte förväntat mig att stöta på honom här i Ranheim”, ljög hon enkelt, det var ju trots allt inte helt och hållet en lögn. Det var ju delvis därför han följt med henne till Kaldrland från första början.

    ”Fly hade jag inte ämnat att göra, jag kom trots allt för att ha ihjäl Hrafn, men lite sällskap som inte önskar mig död skulle jag inte tacka nej till. Jag vet inte hur lång tid er så kallade kung tänkte vänta innan han hedrar min utmaning, men eftersom han påstår sig vänta på Ran så förutsätter jag att det finns gott om tid att slå ihjäl. Du är skapligt sällskap, men du är trots allt min fångvaktare”, tillade hon ursäktande innan hon såg tillbaka på Arand. Hon såg frågan i hans blick, men hur skulle de kunna talas vid ostört? Hon vågade inte tro att Bodil skulle kunna vara så generös.

  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    Bodils ögon lyste upp när hon hörde lite mer om honom, den osannolika slumpen att de två skulle vara här samtidigt helt oviktig för henne i skuggan av faktumet att han var en monsterjägare. Hade hon brytt sig hade hon ägnat lite fler tankar åt deras mycket osannolika möte, men istället tittade hon mot bergen och bortom Ranheims murar. “Vi behöver en monsterjägare! Eller, vi kanske behöver en… men återstår att se om draugr-ryktena ens är sanna” Hon viftade till med handen sin lite avfärdande sedan och vände sig tillbaka till dem med blicken. Hon lade på minnet att prata med honom om ämnet senare däremot, skulle han stanna kvar.

    “Jag klandrar inte din glädje åt att ha honom här. Jag har trivts i ditt sällskap med, men jag är trots allt din fångvaktare och skulle sätta dig i kedjor om det behövdes. Inte den starkaste grunden att bygga tillit och avslappning på.” Hon flinade till. “Men tror du verkligen att du kan vinna mot honom? Det råder ganska stor övertygelse om att han bär Rans välsignelse. Jag gissar att du inte är i gudarnas gunst just nu?” Hon hade ett svagt, beklagande leende som hon riktade mot Maeve.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Arand fnös lite över att bli kallad dålig spion, men han hade väl inget större att invända.
    ‘En gammal vän, ja.’ höll han med i Maeves beskrivning. ‘Vi slogs sida vid sida i Karm, mot några vampyrer.’ förklarade han åt kvinnan i Maeves sällskap. Det var ju sant, även om det inte var hela sanningen, och för Arands del var det bättre att blanda in sanning än att hitta på nya lögner – det hade han inte talang för. Han rynkade på ögonbrynen lite över pratet om Hrafn, det verkade inte som om mannen tagit betet de lagt ut. Inte så som de hade hoppats i alla fall.

    Det muntra tilltalet han fick plötsligt förvånade honom, och han studerade kvinnan lite genomgående som för att se om hon drev med honom eller inte.
    ‘Verkligen? Draugr?’ frågade han och rynkade på ögonbrynen då han tänkte tillbaka på ordets betydelse, han hade nog hört det förr.
    ‘Draugr, gengångare, vandrande döda, inte sant?’ frågade han och såg på Maeve som för bekräftelse. Inte direkt därför han var där, men det kunde ge honom en täckmantel att ta på sig ett uppdrag för lokalbefolkningen. Han gjorde sin åsikt om gudarna hörd genom en föraktfull fnysning, som om han inte trodde på sådan vidskepelse, medan han nog var beredd att ta ord om vandrande döda på allvar.

    ‘Vad är detta, en duell på kommande? Ännu mer av era Kaldrländska traditioner?’ frågade han både Bodil och Maeve, som om detta vore första gången han hörde om det.

     

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Också Maeve blev något förvånad över att Bodil inte ifrågasatte deras möte, men efter att ha spenderat gårdagen och morgonen med den andra kvinnan så kom munterheten inte som någon överraskning. Förmodligen fanns det gott om gengångare, hon hade sett tillräckligt när hon rest samman med Arand i Karm för att tro på sådana varelser, särskilt efter den förödelse hon lämnat efter sig på vägen hit.

    ”Vem vet vad gudarna tycker och tänker? Kanske har jag ännu Oden på min sida, kanske inte”, svarade hon lite nonchalant, även om hon innerligt hoppades att så fortfarande var fallet, att hon ännu var utvald av Oden och att hans välsignelse inte blivit den förbannelse hon så länge fruktat.

    ”Men ja… En holmgång, eller duell som ni kallar det i söder. Jag har utmanat Hrafn, han som lät dräpa min bror i Caras Idhrenin. Han har accepterat, men han påstår sig vänta på ett tecken från Ran, gudomen han följer likt en hanhund följer en löptik”, fortsatte hon med en liten suck och en avfärdande handgest, som om Arand inte redan visste allt detta. ”Personligen tycker jag det låter mer som att han förhalar. Han är rädd att möta mig i ärlig kamp. Hitintills har han bara skickat andra att utföra hans smutsgöra, till och med min vistelse i er stad har han ålagt dig och dina män, Bodil, snarare än att husera mig själv”, tillade hon med en fnysning och en menande blick åt den andra kvinnans håll. Kanske försökte hon få henne att säga mer, att förklara varför hon valde som hon gjorde, eller för att plantera ett frö av osäkerhet hos henne. Kanske var det inte mer än ett konstaterande.

Viewing 20 posts - 121 through 140 (of 146 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.