”Jag vill be dig eftersom jag inte vill tvinga dig till att göra något. Det handlar om respekt och jag hyser stor respekt för dig Cassie.Även om jag inte hyser några tvivel om din lojalitet vilken jag är så oerhört tacksam över”
Prästinnan låter händerna mjukt bearbeta de stela musklerna, finner hon knutor går hon djupare, låter än mer värme stråla från händerna och ner, lösa upp stumma och trötta muskler, göra dem mer levande igen. Det här var Araniéls sätt att ge tillbaka något till en älskad vän för allt vännen och följeslagaren försakade för hennes skull. Allt som hon offrade och livet som hon ständigt riskerade för att hålla henne säker. Det är med ödmjukhet hon tar emot Cassies livslånga gåva. Tystnaden som sänker sig över rummet är behaglig, en sådan där tystnad som kommer av att två människor känt varandra i en evighet och där inga ord behövdes. En vilsam tystnad som ändå sa allt. Rörelserna blir mjukare, smekande upp över nacken innan hon lätt ger Cassies tinning en fjäderlätt kyss.
”Kom… ” ber hon och backar ett steg. Sträcker ut sin nätta hand mot Cassie för att få hene med sig.
Hon leder vägen ner för trappan, blir visad till det rum på nedervåningen som ställts i ordning för deras bad. De andra riddarna fick bada utomhus. En lätt dimma syns i rummet och virvlar lätt i ljuslågornas sken. Det doftar gott från den torkade lavendeln som av en omtänksam själ strötts ut i vattnet i det stora träkaret där det utan tvekan fick plats två även om det kunde bli en aning trångt. Inte alla värdshus hade en badstuga men här hade de haft tur. Araniél ler mot sin vän och följeslagare, börjar snöra upp den vita klänningen vars typ hon alltid bar och som blivit hennes signum.
” I kväll ska vi njuta… ” säger hon mjukt, söker vännens blick.
Hon låter klänningen falla till marken, står där naken framför henne och går sedan två steg över golvet tills hon är alldeles nära. Låter händerna stryla över vännens axar igen. får tag i broshen som sitter vid halslinningen på Cassies skjorta och knäpper med mjuka varsamma fingrar upp den och avlägsnar den.
Araniél nickar bistert. Det var precis det hon också hört ryktas om men hon ville inte förlita sig helt på rykten. Nej, de kunde ändras, förvanskas, berättas på ett helt annat sätt och tillslut fanns inte mycket av sanningen kvar. Blicken glider bort från folkmassan nedanför, glad över att hon inte är mitt bland dem. Cassiopeia skulle inte ha tyckt om det heller.
”Jag ber om ursäkt Cassiopeia ” Säger hon medan blicken landar på henne, håller fast hennes blick en lång stund. Orden ges, tillbaka till skeppet och snart skulle de andra tempelriddarna samlas omkring henne. Ser hur riddarna breder väg för henne och hon nickar till Cassiopeia och faller in vid hennes sida. Den väldige riddaren och den betydligt kortare och nättare översteprästinnan och hon vänder ryggen till scenen bakom henne.
Plötsligt tvärstannar hon, ansiktet blekt men samlat och hennes blick är fjärran, ser på något rakt framför sig. Den där förändringen i luften kände hon igen och hon skulle aldrig glömma den förra gången hon känt den. Hon vänder sig sakta om, låter blicken landa på den långa mannen med det de blå ögonen och med glöden som kunde få vem som helst att vilja falla på knä i ren vördnad. Hon hör orden, säker på att ingen annan än hon kunde se eller höra. Hon lyssnar, det kramar till om hennes hjärta, hon hade svikit uppdraget. Hon böjer på huvudet i vördnad inför den upphöjda” Jag ska finna henne ” Hör hon sig själv lova. Om hon säger orden högt eller ej vet hon inte.
”Cassie… vi kan inte gå. Vi måste finna Sera Tenír… hon är här. Sänd ut riddarna att leta, vi måste få henne med oss härifrån.”
Rösten är befallande, nästan hård och hon har inte vänt sig om mot henne, håller fortfarande den som sagt henne orden i sitt synfält. Hon kunde inte ta sig därifrån, kunde inte lämna, kunde inte svika. Trots kaoset, hon måste lita på att Cassie kunde hålla henne säker.
Araniél vänder blicken mot Cassiopeia och ger henne en kort erkännande nick vid dennes hälsning. Lyssnar till orden medan blicken hela tiden hålls fokuserat ut över torget och det som utspelar sig där. Hon är spänd, rak i ryggen” Jag ber om ursäkt… men jag ville veta vad som skett inne i templet.”
Hon kan inte tro sina ögon i det hon och de andra som samlats på torget nu får bevittna. Folk flydde, en del stod kvar som i chock utan möjlighet att flytta fötterna, gå eller springa därifrån. Den där krypande magkänslan av att något var fel redan när hon fått inbjudan till bröllopet förstår hon nu var den kom ifrån och att hon borde ha litat på den. Samtidigt, det här var nog något man måste se med egna ögon för att verkligen kunna tro på. Som förstenad betraktar hon det som sker när det går upp för henne vad som händer.
En mjuk glöd omsluter henne, Athals ljus, utan att hon tänker på det, märker det själv. Som en skyddande barriär mot det som är utanför” Demonen… Ayperos ” säger hon lågt, till vem är oviktigt, kanske mest för sig själv. Så slits hon ur sin egen förstening, vänder blicken mot Cassiopeia” Kalla samman alla dina riddare… och ta oss till skeppet. Det är för farligt att vara kvar här. Om en demon finns här finns det med all sannolikhet fler. Loths krafter är här… och jag vill inte vara kvar här om det exploderar” Rösten stark, men inom henne slår hjärtat hårt, hårt.
“Och om det går, se till så att folk rör på sig, försvinner från torget innan det blir ett blodbad.”
Araniél försökte alltid se till så att de fick sova inomhus. Även om det inte alltid gick. Ofta planerade hon färdvägen tillsammans med Cassie även om Cassie i längden hade sista orden då det var något hon var skickligare på än någon annan. Tar en klunk till av vinet, lite bröd.
”Jag är tacksam över att jag har dig, det vet du. Badet skulle stå färdig efter middagen. Gör mig sällskap? ” Ber hon sin följeslagare. ” Det skulle finnas flera baljor färdiga ” Hon hade varit tacksam för att värdshusvärden inte sett några problem i det, hon hade dessutom betalat honom bra för besväret. Huvudet en aning på sned när hon lyssnar till Cassies ord om rövarband. Cassie hade rätt. Reser sig från stolen, ställer ned vinbägaren och går över golvet, det blir inte många steg, mot den långa bastanta kvinnan som var hennes egen raka motsatts. Araniél var inte lång, och hon var smal. När Cassie sätter sig vid bordet igen lägger hon mjukt handen över hennes axel, ställer sig bakom henne och så en hand på hennes andra axel, börjar mjukt massera de stela axlarna. En behaglig värme slår ut från hennes handflator ” Slappna av ” Ber hon, rösten mjuk, nästan spinnande” Jag kommer aldrig sända bort dig ” lovar hon” Du är den som får mig att orka lysa, för mig är du muren jag kan luta mig mot och som nu, den jag kan få slappna av tillsammans med, få vara mig själv. ”
Hon fortsätter att mjukt massera Cassies axlar, upp över nacken. Mjuka fingrar, varsamma där värmen är mer än den kroppsvärme hon själv utsöndrar. Stannar till vid muskelknutor, masserar dem tills de släpper, försvinner, går sedan vidare till nästa knuta.
Araniél ser hennes blick” Jag har bett värdshusvärden om ett bad efter maten. För oss alla” Säger hon lugnt” Det är flera vars kroppar ömmar och tre dagar på vägen gör att ingen av oss doftar rosor ” Hon säger det med ett leende, en lätt road glimt i ögonen som snart blir allvarlig igen vid Cassies ord. Hon vet att det är så, att de skulle dö för henne, att de skulle göra allt hon bad dem om. Det är något att vara väldigt ödmjuk inför, något som inte fick kastas bort eller utnyttjas.” Ja jag vet det och du vet att jag är evigt tacksam för er lojalitet.” Säger hon allvarligt, hon hoppades att de alla kände hennes tacksamhet, kanske borde hon bli bättre på att visa den. Tar en bit bröd i munnen, tuggar långsamt medan hon uppmärksamt lyssnar på det Cassie säger. Nickar stilla.
”Om vägarna är säkra så finns ingen anledning att rida i full rustning, inte sant?” Det är ingen order, det är en fråga. Hon skulle aldrig be Cassie att göra något Cassie inte kände sig bekväm i vad gällde hennes arbetsområde. Men att diskutera det som bestämts gjorde de trots allt.”Jag behöver er alla i gott skick när vi väl är framme. “Hon lägger pannan i djupare veck… funderar” Österhamn… Eskel Tossel, inte sant? ” säger hon, försökte iallafall ha lite uppsikt i vem som satt på vilka områden.
”Det låter bra. ” Svarar hon enkelt. Studerar henne över bägarens kant” Nej det är något som inte stämmer. Nog för att hon är drottning även om den titeln kanske inte är helt förtjänt då det borde ha varit hennes syster Fëani som borde ha haft titeln.”Hon skakar på huvudet, ett sidospår” Men varför behöver en regent dölja vem det är som ska bli hennes gemål? ” Ett tag tycks det som om hon överväger att vända om men skakar sedan på huvudet” Nej, jag vill se det här. Jag vill veta vad som händer utan att höra det från skvaller och i omvägar. Och nu är vi på väg, vi fortsätter. ”
Hon äter långsamt under tystnad, skjuter dock skålen ifrån sig. Hon var trött, ingen direkt aptit, hon åt sällan mycket i vanliga fall, det blev alltid värre när hon kände oro inför något. Med bägaren i handen lutar hon sig tillbaka en aning, studerar sin följeslagares ansikte, vännen, tryggheten. Ett litet leende framträder på hennes läppar” När den här resan är över så hoppas jag att vi alla ska kunna få en liten stund av vila. Du ser sliten ut min vän ” säger hon med värme i rösten” säg ifrån om jag driver er för hårt. Det är inte alltid jag ser det och jag ber om ursäkt för det.”
Hon är så van vid de här vardagliga rutinerna vid det här laget. Vet vad Cassiopeia behöver göra, tiden det tar, momenten. Det här var inte första gången och inte heller sista som Araniél bokade så att de fick samma rum. Det kändes tryggt och dessutom avslappnande att ha vännen där. När det bara var de två kunde de båda slappna av, lägga undan de formella titlarna och för Araniél var det en sann gåva. Cassies begäran att få bytas om får prästinnan att le och hon nickar medan hon själv sätter sig ned vid bordet.
”Ja självklart ”
Svarar hon henne lugnt, rösten fortfarande mjuk, inte alls den pondus och bestämdhet hon använde sig av offentligt. Hon var två personer. Hon var den privata och den officiella, ämbetet. Det senare krävde korrekthet, någon som vågade tala, vågade stå för det hon var, de hon representerade, någon som ingav respekt speciellt då hon rörde sig bland adeln, kungar och inom politiken. Men här, ensam med Cassie kunde hon släppa fram kvinnan som fanns under skalet, bortom muren. En varm och mjuk kvinna. Hon nickar begrundande till det som sägs om resan.
”Bedömer du vägarna som säkra? ”Frågar hon medan hon smuttar på sitt varma vin. Blicken glider smått fundersamt över Cassie, möter hennes blick” Vi har fortfarande gott om tid för att hinna fram. Men jag tänker på dig och de andra, det måste vara tungt att rida hela dagarna fullt rustad. Om du bedömer att det inte behövs så litar jag på dig.” Hon nickar stilla mot henne då denne sätter sig ned mitt emot henne. Det fanns gott om mat, ingen av dem skulle behöva gå till sängs hungrig. Smakar på grytan, varm men god, rejäl. Ser upp mot Cassie vid hennes fråga med ett mjukt leende.
”Jag klarar mig, men nog känns det. Men jag tänker inte klaga, inte i det här sällskapet ” Hon slänger en menande blick mot rustningen och ler” Men det ska bli skönt med en natts vila. Försök sova du med, om du bedömer värdshuset som säkert och du har två riddare på vakt. ” Hon tyckte inte om tanken på att Cassie skulle tvinga sig vaken hela natten för att sova på hästryggen dagen därpå. Det finns omtanke i hennes röst. Begrundar det Cassie föreslår under vilsam tystnad en stund innan hon nickar” Ja, det är en god idé. Jag vill inte trötta ut vare sig människor eller hästar ” hon trodde nog att de alla skulle behöva styrkan väl på plats” Jag tror att vi ska försäkra oss om att det finns ett skepp som med kort varsel kan ta oss bort från ön… om något får fel. Jag vet inte Cassie men jag har en dålig känsla med det här. ” Hon ville inte skrämma sin vän men samtidigt visste hon att det var bättre att vara rak och öppen, det gav Cassie chans att förbereda sig.” Kanske är det bara dumheter ” Säger hon snabbt men helt övertygad är hon inte” Men ibland undrar jag om det inte hade varit bättre att stanna kvar i Hannadon.”
Utan att hon ens är helt medveten om det själv så andas hon synbart ut när den långa kvinnan, riddare, livvakten och vännen kommer in i rummet. Det är märkligt hur mycket hon litade på Cassiopeia, hur hon utan att tveka en sekund la sitt liv i hennes händer. Hur de båda vuxit samman sedan de träffades för… ja hur många år sedan var det nu? Många. Det kändes som om Cassiopeia alltid varit en del av hennes liv, tillvaro.
Hon dricker en klunk ur bägaren med varmt vin medan hon fäster blicken vid henne, lyssnar till det hon säger. Misstag och fel kunde alla göra det var sant men hon hade aldrig haft någon anledning till att inte lita på att Cassiopeia gjorde sitt yttersta för att hålla henne säker, hålla dem alla säkra.
Långsamt går hon mot bordet i mitten, häller upp varmt vin i ännu en bägare och väntar en stund tills det att hon ser att kvinnan är färdig nog att ta emot bägaren från hennes hand.
”Du vet att jag litar på dig Cassie ”Säger översteprästinnan mjukt, hon la sig sällan i hur Cassiopeia fördelade vakten, varför skulle hon?” Vi ger oss av tidigt i morgon, det finns ingen anledning att dröja.” Hon går tillbaka mot bordet, slår sig ned på en av de två stolarna. ” Kom och ät med mig ” Ber hon in följeslagerska och nickar mot stolen mitt emot.
Hon tar för sig av brödet, brer smör på i ett tjockt lager och tar sedan för sig av den mustiga grytan som efter en lång dags ritt doftade himmelskt. Hon hade inte ridit i full rustning och beväpnad men längre dagar till häst tog på henne trots att hon var van vid att rida.
”Vad tror du Cassie? Två dagar tills vi når Me´eresias gräns? ” en inbjudan från en drottning gick inte att tacka nej till av flera skäl. Athal hade inget emot landet som sådant men var det så att ryktena som florerade var sanna så var det lika mycket av politiska skäl som hon reste dit. Sen… var det och så uppdraget som gnagde i henne, det hon misslyckats med. Hon tar en till klunk av vinet, skakar lite lätt på huvudet åt sina egna tankar.
Araniél – Athals Översteprästinna
På trappan där hon stod kunde hon få en överblick över festplatsen, torget och över brudparet som nu lämnat templet. Araniel, Athals översteprästinna, hade medvetet valt att inte medverka inne i templet vid ceremonin. Och vad hon hört från sina småfåglar som varit därinne så hade det varit ett klokt val. Den resliga kvinnan omgärdas av två tempelriddare med bistra miner och med händerna varnande vilandes på sina vapen medan deras skarpa blickar hela tiden söker sig runt för att i tid upptäcka fara. Även Araniéls min är spänd liksom blicken som för stunden är fäst vid den nyblivna kungen av Me´eresia. demonen hon försökt bekämpa men som hon misslyckats med. Nu var han kung. Blotta tanken gör att hon får en klump i magen av oro. Det här var inget att fira, det var ren sorg. Och var fanns Fëani, den rättmätiga drottningen. Kanske vore det dags att sprida ordet världen över, kanske kunde Fëani vara nyckeln till att störta denna galenskap? Långsamt vänder hon blicken bort från den nykrönta kungen.
”Jag vill veta vad som hände inne i templet. Sänd ut några att ta reda på det ”
Säger hon lågt till den ena av riddarna som bugar sig kort innan han med snabba steg lämnar hennes sida. Den kvarvarande riddaren stället sig närmre henne, skulle skydda henne med sitt liv om det behövdes, det visste hon men ändå känner hon sig orolig. Hon borde inte stå kvar där hon stod, den vita sidenklänningen av enkelt snitt och guldbroderier gjorde att hon syntes väl men hon var inte redo att lämna sin plats ännu. Blicken har nu vänts mot Istilwy, deras vägar hade under åren korsats några gånger och nu skedde det igen. Med intresse följer hon det som sker, lyssnar medan hon i tanken redan börjat formulera de brev som hon behövde sända världen över.
Hon noterar förändringen i hans minspel. Så, det var alltså en öm punkt, det skulle hon lägga på minnet och använda sig av om hon behövde. När han satt sig ner rätar hon en aning på nacken, möter rakryggat hans blick. Hon låter honom inleda utan att visa med en min vad hon tycker om det han säger. Ett svagt leende vid det att han nämner den obevakade dörren. Hon kan nog nästa se sig själv framför sig som den dörren. För varför skulle han annars vara här?
”Det Arand framförde anser jag hade mycket med ärendet att göra. Med tanke på att vi har med en demon att göra som nu dessutom kommer äkta min syster.”
Hon kan inte låta bli att le svagt när han säger att han inte har intresse i titlar och rikedomar. Så hade det inte låtit sist de samtalat här vid just det borde de nu satt vid. Hon rör lätt vid pappret som ligger framför henne på bordet, inbjudan till bröllopet men tar inte blicken från honom.
”Sist vi talades vid så var det just en titel och rikedomar ni önskade av mig mot att ni hjälpte mig tillbaka till tronen. Nu sitter ni här och säger tvärtom. Vad har ändrats som får er att ändra er så drastiskt?”
Hon ser stilla på honom, frågan ställd, hon hoppades självklart på ett svar. Frågan tillbaka till henne får henne att sitta tyst en lång stund medan hon betraktar hans ansikte men hela tiden går hennes blick tillbaka till hans ögon.
”Jag ska vara ärlig tillbaka Wreax. ”börjar hon långsamt innan hon fortsätter.” Meerisia är mitt land, mitt hem, det finns i mitt blod och i min själ. Jag älskar mitt land och dess folk. Jag är ung, jag vet det och det här är något jag inte känd i alla år. Athal ska veta att jag länge längtat bort, inte alls velat ha ett kungadöme, inte alls bli drottning men jag känner det härinne ”</strong> Hon lägger handen över sitt hjärta” <strong>Jag vill hedra mor… jag vill göra henne stolt. Jag vill ta tillbaka det som är mitt, göra rätt, göra gott. Inte för maktens skull…”Hon skakar på huvudet” Jag är inte makthungrig men jag vill inte se mitt land och dess folk gå under och styras av en demon ”</strong> Här tystnar hon, ser bara stadigt på honom en lång stund<strong>” Ett nytt liv någonanan stans medan mitt hjärta och själ fortfarande är kvar i Meerisia? Nej…det skulle aldrig gå. Och ni Wreax, varför klamrar ni er fast vid Me`erisia? Varför bygger ni nte upp ett liv någonannastans?
Hon betraktar honom, han hade inte ändrats alls, inte ett dugg. Det överlägsna sättet, det nonchalanta i hans rörelser och ord. Inte ens en bugning i respekt för henne och även om hon inte visar det så är hon innerst inne inte alls imponerad över hans första intryck. Hon visar med en gest mot stolen mitt emot sig för honom att slå sig ned på innan hon själv slår sig ned på stolen igen, rak i ryggen och med huvudet högt. Ensam den här gången, ett tecken på att hennes egen tillit till sig själv blivit starkare.
”Här eller någon annanstans, vad spelar det för roll? Min syster kommer snart att ta reda på var jag befinner mig ändå. Här har jag vänner så det finns ingen anledning för mig att hitta någon annanstans att ta vägen”
Svarar hon honom, sanningsenligt för det var så det var. Hon hyste inga illusioner om att hon någonsin skulle kunna gömma sig för sin syster och någonstans var det inte det hon ville heller. Hon ville inte fly längre, ville inte gömma sig. Om henens syster sände någon efter henne fick hon helt enkelt hantera det då.
”Och ni, utkastad från ert hemland precis som jag? ”
Frågar hon med en ton som nog kunde antyda lättsamt småprat men som i själva verket var mer allvarlig än så. För det var därför han var här. En man som vände kappan efter vinden, som inte skulle tveka i att vända henne ryggen om det skulle dyka upp ett bättre erbjudande. Hon fäster blicken vid hans ansikte, betraktar honom mer ingående medan hon låter handen läggas över brevet på bordet, inbjudan till systerns bröllop. Hon till skillnad från honom inte alls intresserad av småprat.
”Jag lyssnar ”
Säger hon uppmanande utan att ta blicken ifrån honom.
På samma stol, vid samma bord som den där första gången de träffades för månader sedan satt hon nu med ryggen mot dörren. Det långa tjocka håret flödar fritt, klädd i en klänning av tunt skirt sidenskimrande tyg i ett snitt som var mer passande i det land hon kom ifrån snarare än i Kaldrland. En markering i vem hon var kanske. På de bara armarna syns skimrande fjäll som tycks klättra vidare upp över hals och kind, det glänser i det mjuka skenet från elden och ljusen på borden. Rak i ryggen, som om de månader som gått fått henne att växa en aning, en del av rädslan och osäkerheten som legat som en aura kring henne förra gången fanns inte längre kvar och hade ersatts.
Den här gången var det inte hon som kom till mötet med honom utan tvärtom, han som skulle få komma till henne. En passande symbolik i det vilket fick henne att omedvetet räta lite mer på ryggen. På bordet låg brevet från systern, inbjudan till bröllop och erbjudande om fri lejd därifrån. Som om hon skulle våga lita på det? Att resa till bröllopet skulle vara samma sak som att gå rakt in i en dödsfälla. Men det här innebar också att tiden rann ut för henne att agera. Systern skulle ta en demon till make, vad skulle det göra för folket, för henne själv? En isande kall hand griper tag om hennes inre, hon måste agera och hon måste ha hjälp. Den enda möjlighet hon hade just nu var Wreax men hon fick aldrig ge honom övertaget, aldrig visa honom att det var så. Hon måste ta och behålla det lilla övertaget hon just nu hade i att han kontaktat henne och inte tvärtom. När hon hör hans steg höjer hon hakan en aning men vänder sig inte om” Wreax Situros ” Hälsar hon honom och reser sig långsamt för att vända sig om. Blicken hon ger honom innehåller betydligt mer styrka nu än sist.
Hon var ensam… satt i den Kaldrländska kungens hall intill den stora stockelden där ett mjukt sken från den stora stockelden föll över hennes ansikte. Fick huden och dess fjäll att glänsa. Några enstaka facklor lös upp väggarna. Det var sent. De som inte gett sig iväg för att jaga efter den bortrövade – hon hade inte följt med i alla turer kring just det- sov redan. Hon själv kunde inte sova. I handen vilar brevet hon fått tidigare under dagen och som hon läst igenom minst tio gånger redan.
Innehållet… underskriften och sigillet. Hon var så kluven. Minns deras förra möte, hur han ställt krav som hon omöjligt kunnat ge efter på. Han hade lämnat henne då med en känsla av hopplöshet, maktlöshet inombords. Nu var det han som hade skrivit till henne och bett om ännu ett möte. Vad var det för omständigheter som gjort att han kontaktade henne igen?
En av trälarna gav henne papper och penna för gott och väl en timme sedan. Så länge har hon suttit i tankar, stirrat in i eldens dansande lågor i ett försök att hitta ett svar. Tar upp pennan och börjar sedan sakta, omsorgsfullt skriva ett svar.
Wreax Situros
Jag är fortfarande besviken på Er efter vårt förra möte och jag har tänkt länge och väl innan jag ens valde att svara på ert brev.
Jag är kvar där ni sist träffade mig, ni får en chans till Wreax Situros. Jag litar inte på Er och om Ni ämnar komma med samma krav som vid förra mötet behöver Ni inte besvära Er med att göra resan hit. Men om ni tar Ert förnuft till fånga, sänd ett bud med någon i staden så möter jag Er på samma plats som förra gången.
Fëani Sarrancenia
Eirik går, utan att se sig om. Ut till alla som samlats ute på tunet. Blicken, de gula hökögonen är riktade mot morfadern där han ligger på marken där de lämnat honom när de kom tillbaka. Hans fokuserade blick ändrar dock riktning när han hör sin bror, sin tvilling och andra hälft. Den han utan tvekan skulle dö för, blöda för… offra allt för. Det skär i honom att se sin brors sorg, en sorg de delade och som blir än mer påtaglig och djup nu när brodern så öppet ger uttryck för den. Asgeir som alltid var den lugna av dem. Stegen ökas och han är snart framme vid sin brors sida, en benig knotig och nästan kloliknande hand om broderns nacke, pannan in mot broderns och gula ögon som söker och finner broderns djupa och sorgfyllda. Där i stunden fanns bara dem, inget utrymme för någon annan, inget utrymme för dem som samlats omkring dem och som inte vågat ge Asgeir något svar.
Står nära sin bror, ser honom i ögonen en lång stund, delar med sig av sin egen sorg över det som skett med deras älskade morfar och orden är låga, endast ämnade för brodern, än mer hes nu av de tårar och den gråt han inte kunnat hålla inne under ritten tillbaka” Hrafns män dödade honom… Ragnhildr är fångad av dem. Det var hennes idé, hennes plan och hon genomförde den trots att vi andra sa nej… hon tog morfar till gudarnas hall. ”Ragnhildr, inte mor… och det var fortfarande så han såg det. Skulden var fortfarande hennes och det spelade ingen roll att deras far försökt släta över det. Skulden var hennes och det kunde han inte släppa, inte nu… kanske aldrig. Han släpper inte sin bror med blicken, blinkar inte ens.” Jag var där… när han dog… jag höll honom i famnen. Han dog inte ensam… ” Fortsätter han i ett försök att lindra smärtan och sorgen även fast han vet att det inte kommer att gå.
Eirik lyssnar, den smala käken är spänd och ögonen intensiva, avståndstagande. Armarna i kors över bröstet. Det hans far sa var vansinne. Planen var ren idioti oavsett vad hans far sa eller försökte få dem att se. För i hans ögon fanns inget annat att se än att deras mor och far svikit dem alla genom att rusa iväg, de hade lika gärna kunna bett någon annan spana åt dem. Vägen till passet hade de kunnat hitta på annat sätt. Det här var idioti. Blicken är hårt när han ser på sin far, önskar att Asgeir vore här nu men osäker på vad brodern skulle säga eller vilken sida han skulle välja i den här striden. Just nu spelade det ingen roll. Eirik är trött och så fruktansvärt ledsen att han inte kan ta in något av det som sägs, inte ta in något av de ord fadern sa.
En hastig blick mot Maeve. Han hade inte menat att låta så hård mot henne men när de ändå stod här och sa att inga hemligheter skulle finnas så var det väl lika bra och han kände sig bättre tillmods nu när Yazfein visade sitt rätta ansikte istället för illusionen av den äldre mannen han visa upp. Det var rakt, ärligt och själv var han ju knappast oförberedd efter det som hänt ute i skogen under natten och dagen.
När han ser på sin far igen är han lite lugnare men avståndet finns fortfarande kvar där. Om han skulle hjälpa dem? Han vet inte, just nu fanns inga svar att ge så han förblir tyst tills det att de båda tar upp orden om morfaderns begravning igen.
”I gryningen… då är gudarnas närvaro som starkast ” Säger han bara lågt med sin hesa röst innan han släpper ner händerna och axlarna. Sedan vänder han sig om och går ut från hallen. Han ville vara med och förbereda sin morfar för dennes sista resa, tvätta och klä honom och rengöra hans rustning och svärd. Tomheten och sorgen är som ett gapande hål inom honom och det får för stunden inte plats för något annat än just det. Han vet att han kanske borde säga något till sin far, vet att det kanske förväntas av honom men han ids inte och om fadern eller Maeve inte stoppar honom så lämnar han tyst hallen.
Eirik stannar till, korsar armarna framför sig och ser sin far i ögonen. Det hände sällan att han gick emot sin far men i dag kan han inte kontrollera sig, sina känslor, sin sorg och ilska. Kan inte kontrollera det faktum att han inte längre känner att han har någon mor. I sin sorg och ilska bryr han sig inte om ifall han visar sin far allt annat än respekt. Det fadern säger gör honom knappast på bättre humör. Han kan känna in ilka och besvikelse speglas hos honom själv och fadern hade mage att prata om smygande. För vad hade han och Ragnhidr gjort?
Blicken hårdare och han tar ett steg mot sin syster trots besvikelsen i hennes blick. Kanske hade hans ord om henne och Yazfein varit onödiga just nu men om saker skulle komma i dager var det kanske lika bra att allt gjorde det. Kanske skulle Maeve inse att han gjort det för att hjälpa dem. Han ger Yazfein en kort blick men orkar inte riktigt fokusera på honom utan det är sin far han har blicken på.
”Ragnhildr ” Inte mor… utan hennes namn och han säger det med hes och avmätt röst, hård” Sa åt mig att inte berätta något för dig… inte för någon annan. Så vem av er ljuger? Du är trött på allt smygande men vad i Odens skägg är det du och m…Ragnhildr gör?! ” Han är arg, ordentligt arg men mest kanske besviken” Jag gick aldrig med på hennes plan… jag hade aldrig gått med på den även om jag vett att ni bestämt den tillsammans. Vill du få oss alla dödade far? ” Spänner blicken i honom. Hade hans egen bror varit med på det här också? Och var fanns han nu? Han är påväg att spotta ur sig att det nog kanske var gott om Kaldrland får en ny kung eftersom den sittande tycks ha förvandlats till en idiot men säger det inte.
Vänder sig istället till Maeve, en blick mot henne och på Yazfein” Tror ni att vi varit blinda? Jag önskar er lycka ” Säger han och ögonen talar tydligt att han menar det. Kanske hade det som skett under Ejvalds dödskamp ändrat hans syn på Yazfein, iallfall så pass mycket att han nu kunde acceptera mannen, kanske till och med respektera honom även om det var en bit kvar dit. ” Jag går till morfar.. Jag har inget mer att diskutera här och jag tänker inte lyssna på en lögnare ” Ser hårt på sin far.
Hon kan känna hur han inte alls är bekväm med hennes gest, kramar om hans händer innan hon släpper dem igen. Hon var bara så tacksam över att hon hade en bundsförvant och hon trodde att hon kunde lita på honom, han hade skyddat henne på resan till Frostheim, följt henne idag, det var handlingar som betydde något. För en flicka påväg att bli kvinna på riktigt så var det ibland svårt att avgöra men hon valde att följa magkänslan och den sa henne att han var att lita på. Hon ser mot Frostheims top där Ulvhedna hade sitt säte och nickar” Ja, nu börjar vi. ” Säger hon och ser honom i ögonen, han förstod nog inte vad hans stöd betydde. Släpper honom med blicken och börjar sedan gå tillbaka mot sätet. Hon måste tala med Kung Audgisil även om hon nu inte trodde att hon skulle kunna få så mycket stöd från honom just nu med tanke på inbördeskriget han var mitt uppe i så var det ändå här hon måste börja. Kanske kunde han ge henne något, råd, någon annan bundsförvant som kunde vara intressant. Hon tog det lilla nu, allt.. varje halmstrå om det inte var lika halt som ålen Wreax just visat sig vara.
Hon säger inte mycket på vägen och när hon väl kommer upp till sätet är hon samlad, nacken stolt. Stnanar utanför högsätets dörr och ser på Arand” Följer du med?
Det sista han önskade sig var sällskap så när kvinnan kommer fram till honom låtsas han inte om henne till en början. Han hade hoppats att han skulle få vara ostörd i sitt skuggande hörn. Det dröjer en stund innan han vänder blicken mot den som tilltalat honom. Röda ögon som granskande och ogenerat, ingående betraktar henne, smeker över henne från topp till tå och tillbaka igen. Livvakterna bryr han sig inte om, självklart visste han att de var just det de var. Livvakter som han nog utan tvekan skulle kunna döda. Det är osäkert om han ens märker henens lekfulla leende, om han gör det så är det inget som syns på honom
Svarar inte på vem han är… det hade hon inte med att göra. Han antar att hon menar hans namn men det namnet var för honom och ingen annan, ingen annan här på balen i alla fall. ” Hitta ett annat sällskap, jag är inte intresserad. ” Säger han kort i tonen och med sin raspigt hesa röst som lät som den kom från en man som fått sin strupe hårt ihopdragen och sedan har den stannat kvar i det läget. Flyttar med de orden blicken bort från henne igen för att låta röda vaksamma, spända ögon glida över rummet på samma vis som de glidit över hennes gestalt bara några sekunder tidigare. Han hoppades att hon skulle förstå och acceptera hans avvisande och sedan lämna honom ifred. Blicken stannar vid Saskia, hennes sällskap, betraktar innan den glider vidare igen, snuddar vid en av hans lärlingar som stod endast några meter från Iserions furstinna. Ingen skulle kunna nå henne i kväll.
”Och ändå går du till mig ” Han ler kallt mot henne. Jo hon hade många andra men hon kom till honom när det verkligen gällde. Han höjer bara på ett smalt ögonbryn när hon säger att de ändå inte är jämlikar. Det var hennes åsikt, inte hans och han låter orden passera. Hon fick tro det men i hans ögon skulle hon aldrig vara mer än någon annan, hon var en människa av kött och blod precis som alla andra och med ett välriktat hugg eller gift skulle hon dö precis som alla andra. Men det är inga tankar som han delar med henne, det behövdes inte för han trodde sig veta att hon visste.
Han säger heller inget åt hennes ord om att hon skulle gå. Vad hindrade henne? De hade samtalat om det som behövde sägas, tankarna är smått roade medan han tar sig friheter. Han kan inte låta bli att flina till åt henne och orden om hund och han tar upp näsduken när hon reser sig. Ett lätt morrande kan höras från honom” Hund, Korp… avskum… ingen… vad är skillnaden? Kalla mig vad du vill, mig gör det detsamma. Din reaktion säger mer om dig än mig.
Han hindrar henne inte, låter henne gå. Tar istället upp flaskan med Jareks blod och studerar det igen, som om hon inte alls var där eller ens varit där. Självklart hade han fortfarande henne under full uppsikt och han skulle veta vart hon gick och vem hon träffade. Men just nu fick blodet hans uppmärksamhet” Intressant.. ” Får han ur sig med ett svagt leende på krökta läppar.
”Ja, jag vet ” Säger han kort och hest medan han granskar innehållet i burken. Han hade läst på, eller ja, fått det berättat för sig då hans läsförmåga inte var den bästa. Han övade sig, blev bättre men hade inte tålamodet som krävdes för att det skulle gå lätt och smidigt. Giftet var starkt och döden plågsam. Inget han önskade sin värsta fiende… eller jo, det var det nog.
Han ser på henne med allvarlig blick” Jareks död var heller inget vi förväntade oss ” replikerar han men säger inget mer för han tror nog att hon lärt sig en läxa eller två genom överfallet men också i Jareks död. Ingen var säker, det fanns inget lugn om man satt på toppen av berget. Som Iserions härskarinna skulle hon alltid vara föremål för dem som ville ha en förändring, hämnd eller liknande. Och bara hon lät honom skulle han finnas där för att se till så att hon var säker. Han är påväg att kommentera det där om mineralet men ser henne istället i ögonen” här… är det bara du och jag, inget vi. I mina ögon är du en vanlig dödlig människa… inget Vi ” Det retade honom, ville hon tala om sig själv i tredje person, ett Vi framför andra så fick hon göra det men här var det han och hon och han såg dem båda som jämnlikar oavsett vad hon såg dem som.
Släpper henne så småningom med blicken och låter henne ta hans händer. Betraktar henne med sina röda ögon. Det kunde vara användbar i många syften den där mineralen. Att styra en magiker med hjälp av mineralen. Han ler åt det, inget vänligt leende. Han skulle kunna binda en magiker till dem, till sig och Saskia. Det skulle i sanning vara användbart. Han stelnar till när hon kysser hans händer. En lätt rysning genom hans kropp.” Ge mig lite av den mineralen så ska jag hitta oss en magiker. ” Säger han innan han går runt bordet, lägger sin vita beniga hand runt hennes haka och lyfter hennes ansikte lätt så att han kan se ner i hennes ögon, böjer sig sedan in för att lätt röra med sin tunga över hennes läppar, fixerar henne med blicken innan ett vasst leende syns i hans ansikte. Normal är han inte, någonstans bakom den där röda hinnan fanns en pyrande galenskap.
Eirik blänger lätt på sin far. Gula ögon som blivit hårda, än mer fjärmande än de varit tidigare. Och Maeve har rätt, han vill inte stanna här. Han vill bränna sin morfar, samla de få saker han behöver, ta farväl av morfaderns hus och sedan ge sig av, flyga långt bort, vara ifred. ” Du var inte hemma… jag skrev ett brev. ”
Yazfeins slingrande ord, Maeves slingrande… han ger Yazfein en kort blick innan han ser på sin syster” Säg som det är istället ” Säger han till dem båda.” Familjen är splittrad och kommer ändå aldrig bli som den en gång varit. ” Han skulle aldrig mer vända sig till sin mor som han en gång gjort. Han skulle aldrig kalla henne för mor, låta henne stryka hans hår, trösta. Aldrig mer några förtroenden.. han litade inte på henne. Så var bollen hos Maeve eller Yazfein, vem som plockade upp den spelade honom ingen roll. Att deras far inget märkt var för honom en gåta.
”Jag går ut till morfar ” Säger han kort, vill inte stanna här inne, det känns som om väggarna i salen håller på att kväva honom och utan att vänta vänder han dem alla ryggen för att börja gå över golvet mot dörren.