Hon noterade Nenyas ankomst någonstans i sitt undermedvetna, enbart tack vare det band de delade med varandra, men hon tycktes inte reagera förens Nenya lade sin hand under hennes haka och vände hennes blick mot sin. Det tog några ögonblick för Isra att återvända från den plats hon befunnit sig på men när hon väl mötte Nenyas blå blick med sin egen grå så kunde hon inte låta bli att le, ett roat leende som speglade det som Nenya gav henne.

”Min drottning, hm..?” Ekade hon lite retsamt innan hon drog ett djupt andetag och återvände helt till verkligheten.

”Jag gillar hur det låter, kära Nenya”, tillade hon i samma retsamma ton innan hon sträckte sig efter sitt vinglas och tömde det i ett svep. När hon ställt tillbaka et nu tomma glaset på bordet så gick hennes blick osökt till Nenyas ena arm, den som inte matchade hennes figur och hon rynkade lite på näsan.

”Besvärar den dig fortfarande…?” Frågade hon innan hon sträckte ut en av sina finlemmade händer och smekte ömt över den nya armen.

Den onaturliga styrkan i den nya armen förvånade henne en aning, men hon gav inget sken av att tilltaget skulle ha gjort ont, utan kramade bara om Nenyas hand när hon milt strök den.

Nenyas ord om hur armen plågade henne gjorde ont och även om hon till viss del höll med så hade det inte funnits något annat alternativ just då, men det behövde ju inte betyda att man fick nöja sig. Tvärt om så övertygade det henne att hon var på rätt spår och att kunskapen hon sökte var rätt. Hon skulle säga något om det när Nenyas fråga, och den lilla tonen av sarkasm och avundsjuka, nådde genom hennes funderingar.

Hon hade gått in i denna allians med en tanke om att förskjuta Nenya, att ersätta henne och förpassa henne till skuggorna. När hon insett att det inte skulle gå så hade hon själv först varit fylld av avundsjuka, till dess att hon insett att det fanns en annan väg att gå.

”Nenya…” Spann hon mjukt innan hon reste på sig och lade sina armar om den andra kvinnans midja. ”Avundsjuka passar dig inte. Du vet att jag aldrig skulle kunna ta din plats, inte ens om jag skulle vilja försöka. Tvåsamheten är ett spel för gallerierna”, fortsatte hon försäkrande och höjde sin ena hand för att ömt smeka Nenyas kind.

Hon besvarade den lilla, lätta kyssen med ett leende innan hon lät handen som smekt Nenyas kind glida ned mot hennes hals. Hon smekte den tunna huden där innan hon skakade på huvudet så att lockarna dansade kring hennes ansikte.

Med ett sista leende släppte hon taget om Nenya och gick ett varv kring bordet där hon suttit. Hon hade trots allt blivit avbruten i efterforskningar som i allra högsta grad angick Nenya och kanske för att understryka det så strök hon lätt över den öppna sidan i boken som legat framför henne.

”Det är faktiskt helt upp till dig, kära Nenya… Jag har en idé”, svarade hon lite kryptiskt innan hon vände upp sin blick mot Nenya igen.

Nenyas kärvänlighet förvånade henne en aning och trots att hon sedan länge vant sig vid att hålla sina egna känslor på ett rationellt avstånd så kunde hon inte låta bli att le aning. Det var länge sedan hon verkligen känt något annat än ensamhet, men både Nenya och Ayperos hade börjat ta en större plats i hennes hjärta än vad hon kanske först planerat. Det var kanske inte optimalt, men hon tillät sig själv att känna känslorna så som Ayperos lärt henne, tillät dem att fortplanta sig i hennes hjärta och bli till en styrka snarare än en svaghet, som för hennes far.

”Du vet vad som finns under staden, det är trots allt hela anledningen till att ni kom hit, att Ayperos tackade ja till mitt förslag om en allians… Det är en kraftkälla, starkare än jag först trott, och nu… Tack vare Ayperos gåva och vägledning tror jag att jag förstår den bättre. Jag är inte säker, men av allt jag har läst, gamla skrifter som fanns här före mitt folks tid, så tror jag att vi kan använda den för att både förgöra och skapa. Ayperos berättade för mig att det var den kraftkällan som hjälpte till att bygga Antrophelia och kraftfältet runt oss, ett kraftfält som har bestått i tusentals år. Så varför skulle den inte kunna bygga, säg, en ny arm…?” Svarade hon med ett litet leende, ett leende som denna gång speglades i hennes grå ögon, ögon som tycktes ha ett annat djup än de än gång haft.

Hon visste inte riktigt vad hon hade förväntat sig, men Nenyas tveksamhet gjorde henne nästan lite tveksam själv. Pausen i samtalet gav henne dock tid att begrunda Nenyas fråga, och sitt eget svar.

Med ett litet leende över läpparna betraktade hon Nenya medan hon hällde upp ett glas vin till sig själv.

”Källan är vår. Vad vi gör med den är det bara vi själva som dikterar. Dessutom kan jag inte se ett mer värdigt, första användande av den. Du gav en bit av dig själv för mig och Ayperos, det är en uppoffring som kräver större belöning än… Nå, den där”, sade hon med en liten fnysning och gjorde en kort gest mot Nenyas omatchande arm.

”Korall, lera, sten… Allt kan gå sönder, förstöras, brytas ned… Nej, kära Nenya, varför inte använda energin själv? Precis som kraftfältet runt oss”, fortsatte hon med ett litet leende.

Med en nickning, då hennes eget glas redan var tömt, besvarade hon Nenyas skål. Hennes leende blev dock lite bredare vid Nenyas nästa fråga, ett leende som snart nog förvandlades till ett något ursäktande skratt.

”Det… Har jag inte hunnit lista ut än. Det finns inga instruktioner, det är kunskap som är bortglömd sedan länge… Men vi har dock tur, en av de som närvarade vid Antrophelias skapande är ju här”, svarade hon med en liten menande blinkning åt Nenyas håll.

”Jag vet inte vad min kära make skulle tycka om förslaget, men jag tror nog att vi kan övertyga honom att bistå oss, eller vad tror du?” Fortsatte hon med en blick som inte gjorde några försök till att dölja exakt vad det var hon menade.

Hon betraktade Nenya medan hon fyllde på båda deras glas innan hon själv lutade sig mot skrivbordet så att hon mer eller mindre satt mitt emot Nenya.

”Nejdå… Allt för dig, min kära”, sade hon lite retsamt, men hon menade det, något som syntes i hennes ögon när hon med ett leende betraktade den andra kvinnan.

”Jag skulle föreslå att vi kallar på honom direkt… Men Nenya, är det något som tynger dig? Det är oartigt att kommentera på en kvinnas utseende, men du ser trött ut, min kära Nenya”, fortsatte hon, mjukare i tonen denna gång.

Trots att både hon och Nenya hade nått en slags förståelse och faktiskt till och med börjat uppskatta varandras närvaro så visste hon ju att denna allians inte var något Nenya önskat, tvärt om. Kanske tärde det på henne att se Ayperos med någon annan.

Kanske hade hon inte riktigt förväntat sig uppriktigheten från Nenya, hon hade trots allt känt henne tillräckligt länge för att veta att hennes svar ofta var retsamma. Men nu… Svaret fick Isra att rynka ogillande på näsan medan hennes grepp kring vinglaset hårdnade en aning.

”Berätta för mig. Vad är det för vapen och vem brukar det?” Frågade hon, också hennes ton mer allvarsam nu än tidigare, och kanske fanns där också ett visst mått av ilska. Ilska över att någon skulle våga ge sig på Nenya eller Ayperos. Resten av Ayperos skapelser brydde hon sig föga om, de var undersåtar och krigare, en armé, inget mer, men det som kunde skada dem kunde förstås också skada Nenya, och det var något hon brydde sig om.

Istället snurrade hon lite på sitt vinglas innan hon förde det till läpparna och smuttade på drycken.