- This topic has 280 replies, 4 voices, and was last updated 1 dag, 22 h sedan by Amdir.
-
Veckorna gick och förflöt sig i snigelfart. De distraherade sig själva med att öva på Isras magiska kunskaper – framförallt förmågan att försvara sitt sinne från attacker, något han förklarade att han visste hon skulle behöva om de någonsin mötte Athanishka som rövat bort Nenya igen. Då de hade lugnare stunder verkade Ayperos väldigt intresserad av barnet som växte inom henne, och diskuterade fantasier och tankar om framtiden och barnets namn. Men till sist kom en dag då ett brev levererades till dem, skrivet i Izotars hand. Ayperos läste, och sträckte sedan över brevet till Isra.
‘Vår skugga har fått nys om att en kvinna som använt namnet Nenya Saelorian har köpt kläder av en skräddare i Iserion. Antingen är namnet falskt, eller så är det ett spår för oss att följa.’ konstaterade han.
‘Dags att röra oss, verkar det som. Från ett ormnäste till ett annat.’ han sneglade på henne och hennes mage som börjat puta ut lite mer.
‘Vill du följa med?’ frågade han, även om han nog redan visste svaret. -
Att befinna sig i hjärtat av fiendens land hade till en början varit en ständig källa till oro, men i takt med att veckorna gått så hade hon blivit mer och mer van vid det, liksom charaden de spelade för sin omgivning, och när brevet från Izotar slutligen kom hade hon nästan blivit van situationen. Kanske hade hon Ayperos träning att tacka för mycket av den känslan, den hade stärkt henne på ett vis och den hade gjort det enklare att stänga av sitt eget sinne, att skjuta undan tankarna på Nenya, på barnet, och på det faktum att hennes rike fortfarande saknade sin drottning.
”Givetvis. Jag tänker inte bli ensam kvarlämnad här”, svarade hon lite bryskt efter att hon läst igenom brevet som Ayperos räckt henne. Hon lät ena handen som hastigast vila över magen när hon noterade att demonens blick drogs dit, men om det var en beskyddande gest eller för att dölja den var omöjligt att säga.
-
Ayperos nickade åt hennes beslutsamhet. Han hade inte förväntat sig något annat, men kände stolthet över styrkan hon visade.
‘Så, då lämnar vi Hannadon och reser västerut genom fiendeland. Förbi Loradon, som nu bara är en hög av aska.’ sa han, lite stolt över planen han gjort hade fungerat och lagt Karm i det osäkra läge de fortfarande var idag.
‘Så får du se mitt verk, som gjort Karm svagt nog för oss att erövra.’ de packade de tillhörigheter de behövde för sin resa, och snart var de i en vagn igen på väg västerut längs med landsvägarna. De hade så klart blivit osäkrare sedan Loradons fall, men så länge de befann sig på landsvägen var riket relativt säkert. Snarare vore det väl ett misstag gjort av de som skulle försöka råna dem, snarare än tvårtom, om sådant skulle ske.Resan tog dem några dagar, tills de befann sig på vägen med vy ned mot vad som en gång varit den stolta staden Loradon, nu ett mörkt skelett av vad staden en gång varit. En symbol för Ayperos makt, en symbol för hotet som ruvade i bakgrunden som Karmanerna så gott som redan glömt då de käbblade sinsemellan om vem som skulle ha makt och vem som skulle sitta på tronen.
‘Hotet mot Loradon var orsak nog för konungen att förena rikets furstar och provinser, men Loradons fall har splittrat dem mer än något annat någonsin kunnat.’ konstaterade han då han såg, en märklig känsla nu då det var så tyst och ödesmättat, till skillnad från stunden i flykt då staden varit fylld av skrik och smärta.
‘Men låt oss använda detta, sträck ut med dina sinnen Isra. Vad känner du på denna plats? Vad ser du?’ frågade han, och såg på henne nyfiket. -
För givetvis skulle hon med. Det var inte bara för att hon själv oroade sig över Nenya och vad som hänt henne, eller för den ilska hon kände över att den där förbannade häxan tagit vad som borde ha varit en lycklig stund ifrån dem alla tre… Det var också för att hon behövde tänka på sig själv, på barnet som växte inom henne. Skild från Ayperos så var hon svagare och mer utsatt än annars, och även om det kanske inte var något hon själv var medveten om så ville hon binda honom till barnet redan nu, och i förlängningen till sig själv. Hon ville bli oumbärlig för honom, lika självklar som Nenya, även om han kanske aldrig skulle hysa samma kärlek till henne.
Så de reste, och när de kom till Loradon så var det med genuint intresse som hon betraktade den ödelagda staden. Svartnande ruiner var allt som fanns kvar och hon förnam en känsla av död och lidande som fick håret i hennes nacke att ställa sig upp.
”Död, lidande…” Svarade hon lågt innan hon gjorde som han bett henne om och sträckte ut sina sinnen mot staden. Det ekade tomt mellan byggnaderna, men där… ”Som skuggor av tidigare liv, medvetanden som är fast mellan världarna”, fortsatte hon lågmält.
-
Ayperos nickade över hennes beskrivning.
‘Ja, bra, gräv djupare. Död… lidande, koncentrerat. Vi kan använda det, för att göra oss starkare. Dra åt dig känslorna, låt kraften inom dig fyllas av känslorna du känner. Inte märkligt dessa energier, så många liv som släcktes den dagen. Det lämnar spår, även om skeptikerna i Caras Idhrenin förnekar sådana saker.’ sa han med ett litet leende.
‘De förnekar säkert att jag existerar med.’ sa han och slöt sina ögon en stund, sträckte ut sitt egna sinne vilket hon också skulle känna, och verkade stärka sig själv med de energier som fastnat där i den förstörda staden – åtminstone en del av dem, nästan så som vampyrerna suger blod verkade han suga till sig den kraft som blivit kvar där.
‘Vad tror du vi kunde bygga här, när Karm blir vårt?’ undrade han lite flyktigt. -
Det var enkelt att göra som han bad henne om, trots allt hade de övat mycket, och sen var energierna där i staden… Starka. Påtagliga. Det var knappt att hon behövde sträcka sig efter dem, de kom mot henne som en våg och allt hon behövde göra var att öppna dörren en aning för att kunna ta del av det som Ayperos talat om. En kraftkälla, inte helt olik den under Antophelia…
”Det påminner om energierna under Antophelia, kraftkällan där. Om vi kan nyttja det där så varför inte här? Om man kunde samla energin och koncentrera den så skulle vi bli ostoppbara”, föreslog hon innan hon öppnade ögonen och vände blicken mot Ayperos igen. Hon kände snarare än såg hur han frossade på kraften av Loradons förstörelse, och hon kunde inte låta bli att flina.
”Om nu inte min kära make redan ätit sig mätt”, tillade hon roat och lutade sig bakåt i vagnen igen, hennes ögon kanske något klarare för ett par ögonblick, som om kraften hon tagit del av blixtrade till där på ytan, för att sedan sjunka tillbaka in i hennes sinne.
-
Ayperos nickade över parallelen hon drog, imponerad över att hon kände det, och avslutade sitt insugande av kraften nästan lite skyldigt. Men ändå inte. Av kraftens effekt såg han yngre ut, friskare ut, även om han för det mesta såg rätt tidlös ut.
‘Ja, du har rätt.’ höll han med, inte något han direkt tänkt på då allt det där gällande energiernas flöde var så naturligt för honom. Han nickade och gav henne en blick som visade stolthet, kanske beundran som växte sig starkare för hans drottning. De hade fått spendera mycket tid tillsammans nu de senaste veckorna, ensam tid de sällan haft då Nenya oftast varit med. Ett tråkigt sammanhang, men ett sammanhang som ändå gjort dem som gemål mer nära, åtminstone ur Ayperos synvinkel.‘Och följdfrågan är, vad består energikällan av under Antrophelia?’ undrade han, med ett litet finurligt leende. ‘De döda, de på andra sidan, ren energi, något annat? Detta är frågor som undersöktes där innan Antrophelia blev vad det blev, innan Me’erisias folk utvecklades i energikällans närvaro.’ han drog lätt efter andan.
‘Men ja, sådana försök har gjorts. Det var så de första mörkeralverna blev till, i sitt försök att koncentrera magi. Men de misslyckades. Du och jag, däremot, skulle inte misslyckas.’ sa han övertygat och mötte hennes blick.
‘Vi kunde göra en knytpunkt för magi här.’ han drog henne nära sig, i en spontan rörelse, och kysste henne djupt, kanske eggade tankarna om deras imperium honom – eller så var det energierna de precis fyllt sig själva med. I den stunden kanske det fanns något mer än bara rå kroppslig lust, så som deras närhet oftast varit, utan en djupare känsla av gemenskap – att de hörde samman. Han lät sig själv sjunka in i stunden, kände hennes närvaro både i det mentala och i beröringen, innan han varsamt minskade på omfamningen som blivit lite hårdare.
‘Dags att fortsätta resan… antar jag.’ sa han med ett leende som visade hans vassa tänder, fast egentligen kunde han nästan stanna där längre om det inte vore för att de hade ett spår på Nenya. -
Kanske var det viset på vilket han såg på henne med stolthet och glöd i blicken, eller så var det hans ord om hur hon hade rätt, om hur de inte skulle misslyckas. Du och jag. Oavsett vilket så gjorde det henne starkare, mer säker i sin roll och i sina planer, och det gjorde henne… Varm? Hon var inte helt säker på att det var rätt känsla, men nog brann det i bröstet och över hennes kinder när han helt plötsligt drog henne till sig och kysste henne djupt. Det kändes rätt, som att det var så här det var menat att vara, allt lidande hade kulminerat i den här stunden, i det här ögonblicket, då hon plötsligt kände sig mer som en jämlik än hon någonsin gjort tidigare. Så hon besvarade kyssen, lät sitt medvetande röra vid hans, smälta in i det som om de varit en och samma. Hur länge de satt så var omöjligt för henne att avgöra i efterhand, men när demonen bröt kyssen och lättade på omfamningen så var hon tvungen att dra efter andan.
”Ett projekt för ett senare tillfälle, antar jag”, svarade hon med ett leende efter att ha hämtat andan och samlat sina tankar igen. Kanske hade hon, liksom han, kunnat stanna där ett tag längre… Men de kunde inte överge Nenya.
-
De mörka ögonen som så många vek undan för betraktade henne, visst var de farliga, men det fanns något ömt i hur hans ansikte formade sig där och då när han såg på henne – något som verkade bli kvar efter deras stund.
‘Om bara den stunden vore nu. Jag kan knappt vänta.’ sa han, och om han hade väntat. Det kändes som om hans livsverk och visioner för världen alltig varit något fjärran och långt borta. Men nu kändes det nästan som om väntan kanske inte var allt för lång längre. Han drömde en stund, försvann i sina visioner, innan han kom tillbaka.
‘Snart, då världen är vår.’ lovade han henne, de hade tagit deras första steg de senaste månaderna och snart skulle inte någon kunna stoppa stormen som var på väg.
‘Världen som våra barn sedan ska ärva och dela.’ sa han, som om han verkade ha tankar redan på fler än barnet de redan väntade.Ayperos lutade sig lite ut ur vagnen och dunkade på dörren, och kusken fick den att röra sig igen. En stund var hans blick ut på kulissen av den fallna staden, en symbol för vad som hände med de som trotsade honom och i förlängning även Isra och hennes rike, innan han såg på henne igen efter en stund.
‘Om vi hamnar ansikte mot ansikte med Athanishka i Iserion måste ditt sinnes försvar vara skarpt.’ sa han, plötsligt allvarlig.
‘Hon är… en mästare på att manipulera andras tankar. Det kan till och med hända att den Nenya vi en gång kände inte längre är densamma. Att hon inte längre är på vår sida.’ -
Kanske överförde han en del av sina tankar om framtiden till henne utan att mena det, eller så speglade de hennes egna så exakt att de fann varandra däri. Oavsett vilket så fick hans ord också henne att drömma sig bort, till en värld som var deras, där ingen skulle kunna ifrågasätta henne eller hennes framtida barn. Tanken på det hela fick henne att, för henne ganska ovanligt, ömt smeka över demonen kind. Han skulle ge henne allt det hon alltid önskat sig och mer därtill…
Försjunken i tankar kring deras framtid så betraktade hon Loradons ruiner med ett litet leende. Det falnade dock när Ayperos tog till orda igen. Allvaret i hans ord fick hennes hjärta att sjunka och hennes drömmande tankar att ta ett steg tillbaka igen.
“Jag vet vad som väntar, det gjorde inte Nenya. Mina väggar kommer vara resta innan vi når Iserion”, började hon, men vred lite på sig över det sista uttalandet.
“Men… Om så är fallet, vad gör vi då? Om Nenya har vänts mot oss…” Fortsatte hon utan att helt avsluta meningen. Skulle Ayperos kunna lämna Nenya bakom sig? Skulle hon?
-
Ayperos nickade över hennes beslutsamma ord, kanske lite mer beslutsam efter deras delade vision de delade. De var riktiga allierade, och skulle göra vad som krävdes för att se deras version av verkligheten bli sann.
‘Bra, vi har ännu några dagar att öva på ditt försvar innan Iserion närmar sig.’ sa han och mötte hennes blick, kramade hennes händer innan han lutade sig tillbaka lite i sina tankar över hennes fråga.
‘Om så är fallet…’ sa han till sist, med något hårt i blicken då han tittade ut, sedan på henne och såg in i hennes ögon.
‘… så fångar vi henne om vi kan, och ser om jag kan låsa upp hennes sinne igen. Om inte, är jag rädd att hon redan är död i all mening som betyder något.’ Det var ingen lätt sak, men han visste själv hur illa den förbannade häxan kunde förstöra folks sinnen.
‘Jag har sett det förr. Hon kunde få kungar och drottningar att totalt få förändrade personligheter och värderingar, vända sig mot deras allierade, totalt omedvetna om sina tidigare löften.’ -
Orden fick Isra att vrida på sig av olust. Hur kunde någon besitta den makten över en annan, över Nenya? Nenya var stark och hennes kärlek för Ayperos var ännu starkare. Hur skulle den kunna glömmas bort så snabbt? Hon ville inte tro det, men hon visste mer än väl att Ayperos inte ljög, att hans hårda blick inte talade annat än sanning.
”Min farmor lärde mig att använda ett svärd, och efter henne min far, men jag är ingen krigare, jag är inte Nenya. Om vi måste slåss mot henne…” Sade hon och skakade på huvudet. Hon skulle inte ha en chans.
”Jag vill inte tänka tanken, men om Nenya verkligen är förlorad, om det inte finns en chans… Vi kan inte låta våra känslor överskugga den större bilden, framtiden vi ska bygga”, tillade hon, kanske lika mycket för hans skull som för sin egen.
-
‘Du har så klart rätt, vi måste hålla tankarna känslokalla och objektiva till vad som är realistiskt då vi väl finner henne.’ sa Ayperos och suckade lite, ett dystert samtalsämne.
‘Vår vision för framtiden, för världen, är viktigare än någon enskild individ, hur kär den än är, till och med om det är Nenya.’ de behövde så klart stålsätta sig för det mötet, men de hade ännu lite tid.
‘Och du har rätt, Nenya är en stark och skicklig krigare. Men hon har inte ett lika disciplinerat sinne som ditt, du har mycket större fallenhet för det jag lärt dig. Izotar kommer möta oss, och vara din livvakt. Men kom ihåg, Athanishka kommer använda Nenya för att distrahera oss, jag måste fokusera på henne, du måste ta hand om Nenya.’ sa han lite allvarsamt, och tog hennes händer i sina.
‘Kan du göra det?’ -
Nej det var verkligen inget trevligt samtalsämne, och hon hoppades innerligt att det inte skulle vara för sent för Nenya. Trots allt hade hon kommit att bli en del av Isra lika mycket som Ayperos, de hade sammanflätat sina sinnen så pass länge att frånvaron av henne kändes som ett tomt, gapande hål i själen. Men det var som Ayperos sade, världen de skulle bygga var viktigare.
När han tog hennes händer i sina så kramade hon dem lätt, hon visste ju att han, trots sin natur, älskade Nenya mer än han älskade något annat.
”Med Izotar som min sköld så ska jag göra mitt bästa. Antingen når jag fram till henne, eller så uppehåller jag henne tills du har hanterat den där häxan”, svarade hon med en liten nick, som för att bekräfta att han kunde lita på henne. Hon skulle inte låta Nenya lägga sig i det som behövde göras.
-
Ayperos nickade beslutsamt, försökte kanske ge henne samma beslutsamhet också.
‘Ja, du är starkare än du tror, kom ihåg det och vet att du är stark. Du erövrade Me’erisia, mot alla odds.’ påminde han henne.
‘Med Izotar på din sida behöver jag nog inte oroa mig för dig.’ sa han med ett snett leende, som kanske sa att det var svårt att helt vara bekymmersfri ändå, speciellt med tanke på vad som väntade.
‘Du kan nog hantera Nenya.’ sa han lite finurligt. ‘Kanske en av de få i världen som kan.’ gissade han, med tanke på hur bångstyrig Nenya alltid var, skapade så ofta mer problem än inte, men det var hennes stormiga natur.Resan fortsatte, dagarna gick och det skulle inte dröja allt för länge innan de hade korsat gränsen och var i furstendömet Iserion. Att landet fått genomgå flera militära konflikter de senaste åren var uppenbart, med tanke på hur fattigt och eländigt det var på landsbygden de passerade, men snart kunde man se konturen av själva staden Iserion och dess höga dystra murar. Ayperos fnös lite föraktfullt.
‘Det är nästan så vi borde göra ett nytt Loradon här, och låta något nytt födas ur askan. Vilken dyster plats.’ ansåg han, vilket kanske var lite ironiskt med tanke på att det var en demon som yttrade orden. Det dunsade till på taket en stund senare, och dörren svingades upp då vålnaden som en gång varit Isras far gled in i vagnen.
‘Ers höghet, ers majestät.’ hälsade han med sin tonlösa och mörka röst och sjönk ned på ett knä i vagnen mellan dem, huvudet sänkt, en mörk skepnad klädd i de mörka kläder de klätt honom i, definitivt en figur som skulle sprida fruktan till de som behövde möta honom. -
Resan mellan Karm och Iserion var längre än hon förväntat sig, men det hade också givit henne tid att fokusera och träna, att resa sina sköldar och skärpa sitt sinne för det som skulle komma. Ändå kände hon sig fruktansvärt oförberedd när de väl nådde den dystra staden och i maklig takt närmade sig de höga murarna och den beryktade järnporten.
”Men om ryktet är sant så finns det ett missnöje värt att ta i beaktning. Liksom Aeldir så kanske alverna här övertalas om att dela vår vision”, svarade hon med ett litet leende innan hon helt abrupt blev avbruten av dunsen på taket. Hon ryckte till, men sekunden som hennes sinne uppfattade vem det var så slappnade hon av och sjönk tillbaka på sin plats i vagnen igen. Sekunder senare hade hennes far gjort dem sällskap i vagnen, en skugga av sitt forna jag, men mer användbar nu än då.
”Izotar. Bra. Har du hittat henne?” Frågade hon utan vidare ceremonier.
-
Ayperos nickade över Isras ord, som om han inte ens noterat vålnaden som stigit in i vagnen och erbjudit sig sina tjänster.
‘Ja… Alverna kan säkert vändas till vårt… mål. Men frågan är om fångenskapen de genomlidit någonsin kan tvättas bort, eller om staden bara borde renas med… ja, eld.’ han ryckte på axlarna, som om han inte hade så mycket tankar över för att döda alla som bodde i Iserion, bara för att få bort staden från världens yta.
‘Något har alltid varit fel med denna stad, ända sedan den grundades. Säkert släkten Belsantes sätt att styra och regera.’ han kunde känna medlidande med alverna, de var ju på ett vis utsatta liksom hans skapelser. Men hans skapelser var inte svaga nog att låta sig fångas på detta vis, förtryckas i generationer.‘Men det är värt ett försök, vem vet?’ han såg sedan på Izotar som om han precis upptäckt honom, efter Isras fråga. Vålnaden nickade långsamt, onaturligt mekaniskt och svarade med en röst utan känslor.
‘Ja, hon hålls i en kyrka i stadens kärna. Häxan har skapat sitt tillhåll där, och tagit över vakternas sinnen som lyder henne. Utåtsett fungerar kyrkan så gott som vanligt, för att inte väcka misstankar. Men Nenya är där inne, med henne.’ förklarade han. Ayperos såg allvarsam ut, medan han funderade.
‘Jag observerade också en kvinna med långt mörkt hår, en vampyr, vandra in i kyrkan tidigare idag, i sällskap av en lång kvinna av obekant ursprung.’ Ayperos höjde ett ögonbryn över det.
‘Hörde du vem hon var?’ frågade han, och sneglade på Isra, sedan tillbaka.
‘Nej, men den långa kvinnan kallade henne mor. De såg inte ut att vara en del av häxans kult.’ -
”Det ena behöver inte utesluta det andra. De kan få hjälpa oss på vägen först, och sen renas”, svarade hon med en liten road fnysning innan hon vände blicken mot Izotar igen och lyssnade på det han hade att berätta.
Att Nenya hölls i en kyrka i stadens mitt var både oturligt och något osmakligt, men det fanns väl något poetiskt över det hela om man skulle vara lagd åt det hållet. Det hela gjordes dock extra besvärligt av den andra delen av Izotars rapport, att de inte skulle vara ensamma. Vakter hade hon väl räknat med, och förutsatt att Izotar kunde hantera, men ett till sällskap var helt oväntat.
”En vampyr? Antingen har fler av dina skapelser bytt sida, käre make, eller så är det fler än vi som letar efter Nenya… Kanske hennes mor? Har Nenya en syster?” Frågade hon, slagen av insikten att hon faktiskt aldrig frågat… Visserligen hade Nenya knappast önskat prata om sin familj, men trots det så kände hon att hon kanske borde ha frågat.
”Om det är en av dina, kan du inte förnimma henne, nå henne?” Tillade hon. Han hade trots allt skapat vampyrerna. Han var deras herre.
-
Ayperos lutade sig tillbaka i vagnen och lät blicken vandra över de dystra murarna som närmade sig, medan Isra talade. Han kunde inte låta bli att le åt hennes ord om rening. Eld hade alltid varit ett så effektivt sätt att skapa ordning ur kaos. Ibland behövdes världen brinna för att något bättre skulle kunna resa sig ur askan. Men Izotars rapport gav honom något nytt att fundera över, och leendet blev snabbt till en bister min.
Ayperos gjorde en liten gest med handen över Isras kommentar, som om den vore en irriterande fluga.
‘De har varit problematiska länge, familjen Saelorian. Jag lät dem leva på grund av Nenya, men jag tror att det är dags att ge dem en visit då vi är klara här.’ sa han, och något nöjt över tanken att bränna ned både Iserion och familjen Saelorians borg verkade glöda i hans mörka avgrundsmörka ögon.
‘Men kanske de kan hjälpa oss att befria Nenya, innan vi ger dem det straff de förtjänar för som olydnad. Men du har väl rätt, jag kunde kanske använda vampyren i sällskapet som ett vapen. Några av mina skapelser har fått för sig att de kan sätta sig upp mot mig, förgöra mig.’ Hans röst blev mörkare, ett hot dolt under varje stavelse.Ayperos slöt ögonen och sträckte ut sitt sinne med hjälp av kraften han besatt. För att leta efter den svaga, men välbekanta vibration som skulle avslöja om en av hans skapelser fanns i närheten. Det var en känsla som liknade ett band av mörk energi, osynligt men konstant närvarande, och alltid redo att spännas till bristningsgränsen. Han rynkade pannan när han inte kunde känna något direkt, inget som skrek om lojalitet till honom. Det var möjligt att vampyren dolde sig, kanske skyddad av något annat.
‘Intressant…’ sa han lite betskt och öppnade ögonen långsamt, hans ögon gnistrade till. ‘Om det är en av mina, så har de lärt sig att dölja sig väl. Och om inte… då är vi inte de enda som har intresse av Nenya. Ännu en orsak att se vilka vapen mot mig familjen Saelorian kokat ihop, om det är dem.’
Han sneglade på Isra och såg den lilla oron i hennes blick, hur frågan om Nenyas familj verkade dröja kvar i hennes sinne. Det var nästan rörande, på sitt eget sätt. Nenya hade aldrig velat prata om sin familj, och kanske var det bäst så. Det fanns ingen plats för sentimentala band i deras värld. Men Ayperos var inte den som lät saker glida ur händerna. Om det fanns en släkting till Nenya som kunde skapa problem, så skulle han se till att neutralisera hotet.
‘Nej, ingen syster, men en bror. Om inte Nenya hållit något sådant dolt för mig.’ Ayperos vände sig mot Izotar, som fortfarande stod på knä framför dem, och lade huvudet på sned. ‘Gå. Se till att vägen är fri för oss. Håll ett öga på vad som händer i denna kyrka. Fortsätt hålla ett öga på dem. Om vampyren och hennes följeslagare försöker hota Nenya, avrätta dem.’
Ayperos kunde inte låta bli att skratta, ett mörkt, gutturalt ljud. ‘Det är de svåraste målen som ger mest nöje att erövra. Men vi har våra resurser, och jag tänker inte låta någon liten häxa eller några otillåtna främlingar stå i vägen för oss.’
Han sneglade på Isra, ett lekfullt men farligt leende lekandes på läpparna. ‘Vad säger du, min kära? Ska vi gå in med full styrka och bränna ut dem, eller smyga oss in som skuggor? Vi har valmöjligheter…’
Han kände hur mörkret inom honom pulserade, redo att användas. Det var länge sedan han använt sin makt på detta vis, och tiden med Isra hade gett honom chansen att samla sina krafter och vila upp sig. Snart skulle de påminna världen om vem han var, och om vem Isra var vid hans sida. Och när han och Isra väl stod inför Nenya och häxan, skulle han njuta av att se dem kuvas.
-
Hon betraktade honom under tystnad när han verkade sträcka sitt sinne utåt, hon kunde genom bandet de delade förnimma det som en lätt vibration i luften och hon visste redan innan han sade det att han inte funnit det han letade efter. Det var lite besvärande, förstås, men som Ayperos själv sade sekunden därefter så var det väl just när det var svårt som jakten var extra intressant, en läxa hon först lärt sig i Dar Zakhar.
”Den praktiska delen av mig skulle föreslå det första alternativet… Men jag är nyfiken, och går vi in med eld och död så lär vi inte få några svar. Säga vad man vill om Dar Zakhar, men min vistelse där lärde mig att uppskatta mer… Diskreta tillvägagångssätt”, svarade hon efter en liten stunds fundering.
”Jag vill veta vilka dessa nya spelare är”, tillade hon innan hon vände blicken tillbaka ut genom vagnens fönster. Hon kunde se stadens murar närma sig och hon kunde inte låta bli att undra exakt vad som väntade. Ayperos var mäktig, hon kunde känna mörkret som strålade från honom, men likväl oroade hon sig en aning. Vem var denna häxa som vågade sätta sig upp mot honom och vilka allierade hade hon skaffat sig under sina år i fångenskap som gjorde henne så djärv?
You must be logged in to reply to this topic.