Post has published by Maeve
Viewing 20 posts - 41 through 60 (of 259 total)
  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Ayperos ord fick hennes leende att bli lite bredare och hon nickade som svar på hans medhåll. Åt Nenyas ord ryckte hon bara lite på axlarna, det var trots allt mer eller mindre redan vad hennes folk trodde, att kupolen kring deras huvudstad var en skapad av gudarna själva, vilket förstås inte var helt osant när man visste vilka deras gudar verkligen var.

    ”Det är inte bara mitt eget folk jag tänker på… Människorna i Karm har magiker som troligtvis mer än gärna skulle flockas till vår stad om de fick kännedom om källan. Vi vill trots allt inte ge dem en chans att förbereda sig, hm?” Tillade hon med ett litet roat leende innan hon vände sig mot dörrarna som ledde ut från biblioteket.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Även om Nenya inte hade varit nere hos källaren, styrde hon stegen efter Isra. Lite nyfiket och exalterat nästan med sina vingar vilandes tungt bakom hennes rygg. Då och då blickade hon kring sig för att ta in området. På samma sätt som hon lät blicken vandra bak till Ayperos ibland för att sedan dra en hand igenom sitt hår. Lite nervös kanske. Trots allt kunde hon inte skjuta undan tanke på smärta. Även om det var en bekant till henne.

     

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    De hade genomgått dessa argument innan, och Ayperos nickade bara lite bekräftande. De skulle behöva lära sig bemästra energikällan till deras fördel, använda den för att kuva deras fiender och bekräfta deras makt. Trots allt var det ett dolt vapen som Me’erisia lyckats hålla undan omvärlden med sin gudomliga relation till kupolen och energikällan.

    Liksom förra gången Isra och Ayperos varit där ledde de vägarna ned till de heliga platserna under staden som få eller ingen vågade närma sig. Genom hemliga gångar och dörrar kom de längre ned, och ju längre de gick ju tydligare blev kraftens närvaro för Ayperos, säkert för de andra med, något man kunde känna men inte höra. En plats av makt, en plats där gränsen mellan världarna var tunn. En plats som hade fött ett helt folk och gav staden sitt liv där under havsytan.

    Den sista dörren öppnades med sina glödande och avancerade snurrande symboler och ljus mötte dem inne i den enorma runda kammaren där den annars ostabila energin hade stabiliserats i en svävande klotliknande skepnad. Ayperos hummade lätt, ett fascinerat och lite nöjt leende på hans läppar.
    ‘Ah… Man måste ju erkänna att det en gång fanns konst till magiskt hantverk, eller vad säger ni?’ undrade han då han snurrade runt för att betrakta varenda yta som var täckt med dekorationer och symboler som alla säkert samtidigt hade en livsviktig funktion för att hela platsen inte skulle kollapsa.

    Han vände sig till Nenya och Isra.
    ‘Så, mina damer, scenen är er.’ sa han och gjorde en teatralisk bugning för dem med armarna utsträckta som för att överlämna platsen till dem.

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Faktum var att Isra hade spenderat mer tid där än hon ville erkänna, där djupt under staden, i dess bultande, elektriska hjärta. Hon hade studerat symbolerna på väggarna, sättet på vilket klotet av energi rörde sig, hur det pulserade och vibrerade, hur det hölls på plats, hur det fortfarande levde. Hon må känna till sanningen bakom det som hennes folk så länge trott var gudomligt, men det gjorde inte magin mindre vördnadsvärd.

    Till en början hade hon knappt vågat närma sig, hade hållit sig på behörigt avstånd och bara betraktat det hela, men i takt med att hennes eget självförtroende växte så hade hon nästan kunnat svära på att själva klotet av energi lockade henne att komma närmre. Det var svårt att sätta ord på känslan, men det var som om energin själv viskat till henne, visat henne vad som var möjligt. Energin var kanske inte gudomlig, men Isra var övertygad om att den kände igen en av sina egna skapelser, och hennes särskilda potential.

    Nu stod hon framför klotet av energi tillsammans med Ayperos och Nenya, och på något oförklarligt sätt trodde hon sig plötsligt veta exakt vad hon skulle göra. Insikten fick ett leende att spridas över hennes läppar när hon tog ett par steg framåt för att komma närmre klotet av energi.

    Hela kammaren blixtrade till av ljus när energin tog kontakt med Isras utsträckta händer och letade sig in i varje fiber av hennes kropp. Ett lågt hummande hade börjat fylla salen omkring dem, ett hummande som underligt nog påminde om den sång som sjungits under den kungliga vigseln. Det var som en lockande sång som lovade både smärta och sorg, njutning och lidande, allt utan några ord.

    ”Oroa dig inte, kära Nenya, det kommer inte göra ont”, sade hon mjukt innan hon vände sig om och sträckte ut sin ena hand mot Nenya som för att be henne komma närmre. Hennes annars grå ögon lyste nu med samma glöd som klotet bakom henne på ett vis som var både skrämmande och vackert.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Hummandet vibrerade i Nenyas känsliga öron och fick en rysning att gå längst ryggraden. Både av njutning och skräckblandad förtjusning. Hon såg på Isra, säkerheten som fanns där i hennes ögon. Nenya drog lätt på mungiporna, till ett svagt leende som visade hennes vassa hörntänder för att milt greppa tag om hennes hand.

    Greppet hårdnade något. Hon ville tro på hennes ord att det inte innebar smärta. Men det fanns alltid något som var tvungen att offras när det kom till magi. Om det inte var smärtan… vad skulle det då vara?

    “Låt oss få det överstökat, min kära.” sa hon med ett litet skratt.

     

     

     

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Ayperos betraktade Isra och tog in hennes känslor och aura med en viss mån av försiktighet, blandat med nyfikenhet. Hon verkade uppenbart ha en plan, eller kanske en instinkt kring vad hon skulle göra. Energin kallade på henne, så som den kallade på alla i närheten, men hon verkade än så länge ha kontroll eller inte drunkna helt i dess kraft. En del av honom ville kanske komma emellan då hon sträckte ut sina händer, trots allt förstod han hur farligt det hon försökte göra var, men han fick lita på att Isra klarade sig själv. De mörka ögonen studerade effekten av hennes kontakt, det blixtrande ljuset som spred sig i kammaren och in i Isra. Den onaturliga melodin där inne gav honom en viss rysning av blandade känslor, och med en liten nickning uppmanade han Nenya att göra som Isra bad, nyfiken på vad som skulle ske näst – redo att blanda sig i om det behövdes.

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Leendet över Isras läppar var lugnt och samlat, men inom henne rasade energin, borrade sig in i varje del av hennes kropp och sinne. Det kändes som om tusentals nålar stack henne överallt på samma gång, men hon gav inget sken av det utåt. Istället slöt hon sin hand om Nenyas och tryckte den hårt, besvarade det hårda greppet som den främmande armen skänkte henne och riktade sin uppmärksamhet ditåt.

    Det skulle efteråt vara svårt att förklara exakt hur hon gjorde, men hon applicerade både den kunskap som Ayperos skänkt henne med det hon läst i bibliotekets gamla, bortglömda böcker, men till stor del så viskade hon bara en önskan om vad det var hon ville skapa.

    Smärtan behöll hon för sig själv, hon hade trots allt lovat Nenya att det inte skulle göra ont, även om ett visst obehag var oundvikligt när förvandlingen sakta påbörjades.

    Med sitt pekfinger ristade hon så osynliga runor över Nenyas arm, liknande de runor som fanns i kammaren omkring dem, och knappt hörbart sjöng hon lågt för sig själv, en spegling av den hummande sången som hade sitt ursprung i klotet av energi.

    Förvandlingen var långsam till en början. Först syntes det som knappt ett flimmer som gick från Isras hand och över till Nenyas fingertoppar. Ayperos skulle känna att energin inom Isra inte längre rörde sig som ett rasande inferno, utan snarare som en stadig, lugn ström, in i Nenyas arm. Den olikfärgade huden där tycktes lösas upp och anta något som mer liknade Nenyas andra, intakta arm. Den främmande armen ersattes bit för bit av en som matchade Nenya perfekt, fastän med ett underligt, ljusblått skimmer som tycktes bli starkare mot fingertopparna.

    Det hela tog inte mer än några minuter och när förvandlingen var klar så släppte Isra taget om Nenyas arm och stapplade några steg bakåt. Smärtan hade fått hennes ögon att tåras men hon hann med ett litet leende innan resten av energin lämnade hennes kropp och hon föll ihop på det fuktiga, stenbelagda golvet.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Farscinerad, skrämd och häpen såg hon hur armen tog skepnad av någonting som kändes som henne själv igen. Hon skulle precis säga något till Isra innan hon föll ihop på marken. Hennes ögon spärrades upp av oro för att sedan rusa fram och sätta sig på ena sidan av henne.

    “Dårakigt…!” utbrast hon, lite förfärat men hon kunde fortfarande höra hur pulsen slog där. Så ännu var hon åtminstone vid liv. Ömt, men rädd över vad som kan ha hänt henne strök hon försiktigt en hand över Isras kind.

    “Tror du.. att vårt blod kan hjälpa henne?”

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Ayperos mörka ögon betraktade de två kvinnorna under händelseförloppet, energin av allt som hände ett virrvarr av intryck som öste över honom. Men han kunde känna makten Isra kallade på och formade, kanske en gnutta oro för Nenya men likväl nyfiken över Isras närmande till kraftkällan.

    En liten rysning gick genom hans kropp då Isra sjöng och ristade symboler i Nenyas arm. Det var något djupt, något äldre än denna värld, som kallade på honom. Han drog nästan lite lättat efter andan då enegiflödet inte var så kaosartat längre, utan mer fokuserat på Nenya och hennes arm.

    De mörka ögonen betraktade förvandlingen intensivt, och han var där samma ögonblick som Isra stapplade, på samma vis som Nenya. Han la en arm om Isras axlar för att stöda henne, den andra för att känna på hennes hjärta och puls.
    ‘För mycket kraftanvändning.’ konstaterade han, inte helt olikt då en magiker överansträngde sig själv. Åt Nenyas förslag gjorde han en liten grimas.

    ‘Det är det sista alternativet om vi vill att hon ska ha ett klart sinne.’ trots allt fanns det en stor risk att hon skulle bli beroende av blodet.
    ‘Håll henne.’ uppmanade han Nenya och gav henne varsamt i hennes famn, för att resa sig. Han vände sig bort från de två kvinnorna, de mörka ögonen fokuserade på energiklotet och dess kraft reflekterandes i hans hud. Han höjde sina båda händer och energiklotet gav ifrån sig komplicerade utfall som liknade blixtnedslag. Han lät energin fylla sig själv, för att låta en del av den gå från honom till Isras kropp.
    ‘Kom igen, öppna dina ögon…’ muttrade han lågt.
    ‘Nenya, hjälp henne andas!’ sa han hetsigt.

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Mörkret som omfamnade henne var inte helt olikt det utanför den magiska bubblan som skyddade Antrophelia mot havets väldiga massa. Det var ett farligt men omfamnande mörker som lovade henne villkorslös kärlek och trygghet om hon bara gav efter, om hon lät sig själv sjunka djupare ned. En gång i tiden hade det troligtvis lockat henne, men inte längre. Nu sökte hon i mörkret efter en väg ut, en väg tillbaka, och snart såg hon den komma mot henne, som ett band av skiraste silke.

    Med en flämtning slog hon upp ögonen igen och möttes av både Nenya och Ayperos familjära röster och ansikten. Hon kände sig desorienterad och utmattad och hela hennes väsen värkte men hon var vid liv, och när hon lyckades fokusera blicken tillräckligt för att se ned på armarna som höll henne så kunde hon inte låta bli att skratta kort av lättnad. Hon hade lyckats!

    ”Duger den…?” Frågade hon med ett litet, snett leende.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Nenya var nära Isras läppar, för hon skulle göra som Ayperos hade bett henne. Hjälpa henne att andas. Det drog lite i hennes mungipor och hon gjorde en lättad utandning som också var som ett skratt för att sedan böja sig fram för att placera en nätt kyss på Isras läppar och sedan resa sig upp.

    Hon granskade armen och testade den genom att greppa för att sedan nicka lite nöjt. Den såg inte heller allt för dum ut på henne. Mer passande, mer henne.

    “Perfekt, min sköna.” hummade hon, kanske mer för sig själv än åt Isra.

     

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Ayperos gav ifrån sig en något lättad suck då Isra kom tillbaka till dem, och släppte sin koppling till energikällan. Trots allt kunde han känna hur den sög i honom och ville dra in honom, något som kunde vara svårt att motstå allt för länge även för honom. Och tänk hur alla deras planer hade krossats om Isra hade lämnat dem där och då? Men det var något mer än så, det band som de tre byggt den senaste tiden gjorde att han brydde sig mer än bara nyttan deras allians gav, något till hans förvåning kanske fann han. Lite roande var det att hon, trots sin lilla nära döden upplevelse, fokuserade på armen.
    ‘Väl gjort, Isra. Vacker och funktionsduglig. Hur känns det, Nenya?’ undrade han med en viss nyfikenhet och hjälpte Isra upp.

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Genom bandet de delade kunde hon känna båda deras oro för henne och hur Ayperos drog av energikällan för att väcka henne till liv igen. Hon visste att det var bandet som lett henne tillbaka från mörkret, något som kändes underligt smickrande. Kanske delade de trots allt mer än hon först trott, tänkte hon med ett litet leende när Nenya placerade en lätt kyss mot hennes läppar.

    Hennes ben kändes ostadiga, så hon kunde inte låta bli att luta sig en aning mot Ayperos när han väl hjälpt henne upp igen. Hennes blick var dock fäst på Nenya och hennes arm, hennes första skapelse. Det hade varit dumdristigt men hon tycktes ha lyckats.

    ”Den passar dig”, sade hon med ett mjukt leende, glad över att ha kunnat skänka Nenya något annat än bara ord och tomma löften.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Lite prövande rörde hon armen igen och hummade nöjt när den följde varje rörelse som hon hade tänkt. Lättare än att alltid ha någon del av sig själv som motstred en. Hon nickade, lite distraherat till Isras ord för att se sig omkring i rummet igen. Hennes blick mot dörren.

    “Det är någon som är på väg ner, väntar vi besök?” frågade hon och rörde sig närmare dörröppningen lite vakandes med en hand på sitt ena svärd som hon hade på sin höft.

     

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Ayperos arm stödde Isra tryggt, och då han försäkrat sig om att hon stod stadigt betraktade han Nenyas nya arm igen med ett mer genuint intresse.  ‘Ja, det passar dig.’ höll han med och studerade Nenya som vred och vände på sin arm för att känna på sin nya arm. Då Nenya verkade känna av något utanför rynkade han på ögonbrynen, då han varit för fokuserad på att hjälpa Isra för att märka av något. Nu då han fokuserade på det kunde han känna något snarare än höra något, och rynkade på ögonbrynen.

    När de förväntade sig att något skulle uppenbara sig vid dörröppningen var det snarare som en närvaro svept in i rummet och var där med dem. Någonstans. Ingenstans och överallt. Ayperos ansikte blev något koncentrerat förvridet, lite hotfullt.
    ‘Jag tror att vår manipulation av energikällan öppnade en reva mellan Fae och Talanrien…’ sa han.
    ‘Eller värre, med det som ligger mellan världarna.’ han såg sig omkring, då han kände närvaron röra sig där inne, kanske inte helt i den fysiska världen än, där men ändå inte där.

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Kanske hade hon tagit ut sig för mycket, ty hon kunde inte känna den närvaro som Nenya och Ayperos talade om. Hon kände bara Ayperos arm om hennes midja och det ständigt närvarande hummet från energikällan bakom dem. Hon hoppades att det bara var tillfälligt, men hon kunde inte vara helt säker, kanske hade hon gått för långt?

    ”Jag känner inget…” Kommenterade hon lågt, knappt mer än en viskning, oförmögen att dölja sin oro helt.

    ”Vad ligger mellan världarna? Och vad kan vi göra? Om vi har öppnat en dörr som inte borde öppnas så måste vi kunna stänga den igen”, fortsatte hon lite mer beslutsamt denna gång, även om osäkerheten fortfarande syntes i hennes ljusa ögon när hon såg först mot Nenya och sedan upp på Ayperos.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Det ryckte lite lätt i hennes öra när hon hörde ljudet som tycktes studsa lite överallt i rummet för att låta blicken för en kort stund mötas av Isra. Även om hon såg osäkerheten, verkade hon inte kommentera den utan lät blicken vandra mot Ayperos.

    “Ja, vad ska vi göra?” frågade hon, för att ge ifrån sig ett irriterat läte när ljudet fortfarande var högt, åtminstone för henne och Ayperos.

    “Allt för att få den tyst på jäveln!”

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Ayperos hummade lätt över Isras fråga.
    ‘Ingenting bra, en förvrängd och mörk verklighet med väsen vars enda önskan är att sprida mörkret, troligen dragna hit till denna plats där gränsen är tunn.’ sa han lite disträ då hans blick for hit och dit, som om han följde något de inte kunde se. Han gjorde en grimas över deras frågor.
    ‘Vi hittar öppningen och stänger den innan något mer hittar hit.’ sa han, och gjorde ansats att röra sig mot öppningen, fortfarande med en arm om Isras midja.
    ‘Med lite tur har ingenting lyckats bli fysiskt än.’ annars hade de mer problem än de behövde just nu.
    ‘Nenya, ta henne.’ sa han bestämt och hjälpte Isra lägga sin arm om Nenyas axlar istället medan han rörde sig lite för dem med snabba steg, och försvann ur deras åsyn bland de systematiska korridorerna bakom ett hörn eller annat.

    Längre fram skulle de hitta Ayperos stirrandes i en av väggarna, ett svagt susande läte – eller kanske det var en känsla som drog och nästan lockade dem till sig. Där det tidigare var en vägg var det en spricka mörkare än en skugga, som långsamt tycktes växa. Han vände blicken mot de två kvinnorna då de dök upp.
    ‘Jag måste stänga revan, annars riskerar vi förlora Antrophelia och energikällan.’ sa han.
    ‘Ge er av och lås portarna ner hit.’

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Minen av ogillande som spelade över drottningens ansikte var svår att missa, trots allt så var hon fullt medveten om att detta var hennes fel, och att hon inte kunde känna närvaron som både Nenya och Ayperos talade om irriterade henne.

    Lika mycket var det irriterande att bli omkringskickad som någon slags nickedocka mellan Ayperos och Nenya, men hon hade inte riktigt någon ork kvar i kroppen att streta emot när Ayperos lämpade över henne på Nenya.

    ”Ayperos!”

     

    Han lämnade dem innan hon hann säga något mer, men med Nenyas hjälp så följde hon efter, bara för att finna honom vid vad som liknade en gigantisk spricka i väggen. På så nära håll kunde till och med hon känna närvaron på andra sida, den fick hennes armar att brista ut i gåshud.

    ”Ayperos… Jag kan hjälpa. Låt mig hjälpa dig.” Hennes egen röst lät liten i jämförelse med demonens. Hans ord var en order och hon visste det, men hon ville inte följa den blint, ville inte lämna honom där ensam inför denna nya fara som hotade. Tänk om uppgiften skulle visa sig övermäktig honom och de hade lämnat honom ensam där och dessutom låst den enda vägen ut?

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Att lämna Ayperos ensamma med de mörka okända, var inte heller något som Nenya var särskilt nöjd över och hjälpte till att stöda Isra till Ayperos. Hon suckade lite lätt, skulle alltid någonting gå fel? Hon nickade lite instämmande till drottningens ord. För att korsa sina armar, det fanns väldigt liten chans att hon ville lämna någon av deras sida nu.

    I sådana fall skulle han få tvinga henne därifrån. Även Nenya kunde känna närvaron mer och kände hur en rysning kröp ner längst ryggraden och blicken följde varelsen genom allt ljud.

    “Ayperos!” utbrast hon, lite mer bestämt.

Viewing 20 posts - 41 through 60 (of 259 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.