- This topic has 282 replies, 4 voices, and was last updated 6 dagar, 9 h sedan by Amdir.
-
Ayperos gav dem båda en min som visade att detta inte var något att argumentera över. Medan de tre kanske var likvärdiga i sin trio var detta något han kunde göra något åt, något de inte hade erfarenhet av.
‘Gå, och öppna inte porten!’ sa han bestämt, hans ord i deras sinnen så väl som ekandes mellan väggarna där ett konstant sus blev högre från revan. Då Nenya och Isra envist inte verkade röra sig gjorde han en gest med handen och sände ut sin kraft till dem som pressade dem bakåt, genom korridoren och förbi porten som på samma vis stängdes ödesdiger finalitet, Ayperos inlåst med mörkret där inne. Det sista de kunde känna från honom var en stark beslutsamhet, men också en omtanke för dem, innan den bröts av. Vad som än hände där inne nu kunde de inte känna av, Ayperos närvaro var blockerad från deras sinnen.
Det enda de kunde göra nu var att försök ta sig tillbaka in till Ayperos och trotsa hans order, eller vänta på att han återvände.
-
En del av henne ville svära över demonens tilltag, men hans röst och blicken han givit dem hade inte lämnat något spelrum för vägran. Så när portarna stängdes framför deras ögon och Ayperos närvaro abrupt bröts så var det tydligt att de inte skulle tillåtas lägga sig i. Allt de kunde göra var att hoppas att uppgiften inte var honom övermäktig och lyda hans order medan de väntade.
”Hjälp mig tillbaka till palatset”, mumlade hon lågt till Nenya efter en tystnad som känts som en halv evighet. Hon var inte dum nog att försöka bryta sig in genom portarna, men hon misstänkte att Nenya inte skulle ge sig lika lätt och för båda deras skull så var det nog klokt att lyda det som uppenbart varit en order.
-
Nenya bubblade av ilska av ordern. Framförallt eftersom hon med all sin kraft inte ville lämna honom där ensam. Men hela hennes kropp vägrade lyssna på henne efter orden. En gnutta hopp fanns att Isra skulle motsäga honom – men när hon mumlade att ta henne tillbaka till palatset gav hon ifrån sig ett irriterat väsande.
För att sedan ta tag i Isra, så att hon bar henne i sin famn istället. Hon kastade en sista blick mot den stängda dörren och kunde enbart höra och föreställa sig vad som hände där inne.
“Helvetes stövelmaskar och behornade maskar.” svor hon och sparkade bort några stenar med sin fot.
-
Då de väl var vid palatset och Isra fått vila sig en stund kom en av de högre upp i kedjan av tjänstefolk fram och bugade sig för drottningen och Nenya. Han talade direkt till Isra, så klart.
‘Ers majestät, ursäkta för att jag tar upp detta igen, men mörkeralven Izotar som tillfångatogs har återigen frågat efter er. Ska vi fortsätta ignorera honom, eller kanske ni vill avrätta honom, ers höghet?’ undrade han som om det hela var likgiltigt för hans del och helt upp till Isra. -
Drottningen kunde känna Nenyas motvilja att lämna platsen, liksom hennes bubblande ilska, men trots att hon egentligen ville stanna lika mycket som Nenya så visste Isra att det inte var någon mening. Hon försökte förmedla den känslan när Nenya samlade upp henne i sin famn och bar henne därifrån medan hon svor över det hela, men om hennes tankar nådde Nenya just då var omöjligt att säga.
Väl tillbaka i palatset så hade hon fått tillfälle att vila sig en aning, och hon hade precis hällt upp ett varsitt glas med vin åt både henne och Nenya när de åter blev avbrutna. Denna gång var det en av tjänstefolket och hans nyheter fick henne ogillande att rynka på näsan – ett möte med sin förrädiske far var det sista hon behövde idag, men hon visste att han skulle fortsätta att fråga till dess att hon gav efter.
Med en suck svepte hon den stärkande drycken innan hon ställde sig upp ur fåtöljen där hon suttit.
”Låt oss höra vad han har att säga innan han tjatar öronen av mig. Följer du med mig, Nenya?” Frågade hon den andra kvinnan.
-
Nenya hade sjunkit ner i stolen och sträckt sig efter vinglaset, nästan lite efterlängtat men gav ifrån sig en djup suck när hon hörde orden. Var hon tvungen att göra något, nu? Vampyren himlade lätt på ögonen. Kunde det aldrig vara en normal vardag för dem?
“Åh, vem vet vad er gamle far har för trick i rockärmen?” frågade hon och reste sig fortfarande med sitt vinglas i handen och ett svagt retsamt leende mot Isra innan hon nickade mot dörren.
-
Betjänten bugade för de båda, och ledde dem sedan ned till fängelset där Izotar hölls fången.
‘Om ni behöver något säger ni bara till, ers höghet.’ och med det steg vakterna åt sidan och släppte in dem i cellen där Izotar hölls. Som den farliga mörkeralv han var hölls han kedjad i händer och fötter, fäst i ett kors av metall så han inte skulle kunna röra sig fritt. Han såg rätt smutsig och sliten ut, och verkade ha fått en del slag av vakterna – kanske de fått kämpa för att fängsla honom. Då de två kvinnorna steg in höjde han långsamt det sänkta huvudet för att snegla på dem med de klara gråa ögonen.
‘Ah, en audiens…’ sa han lite hest. ‘Vilken ära… Var är demonen?’ hans blick for till Nenya, och ögonen verkade blixtra till lite.
‘Du…’ väste han. -
Det kändes tryggt att Nenya gick med henne, även om hennes tankar fortfarande var hos Ayperos och den uppgift han åtagit sig där nere i under staden. Hon visste att hennes far knappast skulle vilja tala öppet och hjärtligt med henne oavsett om de var ensamma eller inte, men ändå kom hans giftiga ord till Nenya som något av en överraskning.
Det fick henne att rynka lite på näsan medan hon tog in synen av honom. Hennes vakter hade verkligen sett till så att han inte skulle kunna fly och att döma av Izotars allmäntillstånd så verkade det som om han kämpat emot medan de gjort det.
”Izotar… Du frågade efter mig. Hade du något särskilt på hjärtat?” Frågade hon lite stelt, valde helt att ignorera hans fråga gällande var Ayperos var och den giftiga kommentaren som han riktat mot Nenya. Istället mötte hon hans blick med sin egen, hennes ögon samma färg som hans, men kanske med en ny lyster bakom det gråa.
-
“Jag?” frågade Nenya, nästan lite nonchalant med ett höjt ögonbryn och ett snett leende. För att sedan rycka på axlarna och stod kvar på Isras sida för att korsa sina armar lite mer bestämt och låta blicken vandra mellan far och dotter.
Det fanns likheter, förstås. Även om Isra verkade ha fått de finare dragen. Hon log lite åt sina tankar, för att sedan luta sig mot väggen lite lojt nästan. Mest för att provocera mörkeralven som inte skulle kunna kröka ett hårstrå på Isra om han så velat.
-
Izotar såg rätt sliten ut där han hängde, och gjorde bara en grimas åt Nenyas nonchalans. Hon visste mycket väl vilken roll hon spelat i deras fall och Ziyatés död. Eller så brydde hon sig inte.
‘En ny hand ser jag.’ kommenterade han lite spydigt, trots allt hade Ziyaté lagt sitt märke på Nenya där, innan han såg på sin dotter. Det var tungt att se henne, svårt att möta henne, speciellt i detta sårbara tillstånd.
‘Ayperos manipulerar dig…’ sa han trött. ‘Utnyttjar dig för makt. Och hon med.’ -
Drottningen betraktade Izotar under tystnad medan han talade, synade honom från topp till tå där han hängde, sliten och blåslagen. Hon visste att hon inte borde känna som hon gjorde, men det var svårt att se sitt eget kött och blod på det viset, även om han försökt döda henne.
”Givetvis gör dem det, jag är inte så naiv att jag tror att de är här för att de älskar mig, far”, svarade hon något likgiltigt, trots allt så var det ju därför de kommit hit från första början och hon var fullt medveten om att deras överenskommelse var strikt pragmatisk. Att de uppskattade varandras sällskap och styrkor var bara en bonus. Ayperos skulle alltid välja Nenya över henne, och Nenya skulle nog hellre riva av sig sin nya arm än att förråda Ayperos, hon skulle alltid vara ett steg från deras närhet och hon hade accepterat det.
”Trots allt… Hur skulle någon någonsin kunna älska mig när inte ens min egen far kan göra det, hm? Jag har få vänner i den här världen, far, och ännu färre sedan både du och Ziyaté övergav mig. Jag måste ta hand om mig själv och det som tillhör mig, och det görs inte utan uppoffringar, du förstår säkert”, tillade hon lite bistert innan hon klev fram till gallret och lade en smal hand mot det kalla stålet.
”Är det allt du ville säga? Varna mig för en sanning jag redan känner till…?”
-
Ögonen till Nenya blixtrade till vid nämnandet av armen, för smärtan var fortfarande färsk i hennes minne. Lite för att lugna sig själv innan hon knöt sin näve för att försöka att kontrollera ilskan som började bubbla inom henne. Sedan rörde hon sig fram mot gallret för att lägga en arm om Isras höft.
“Åh, din dotters mästerverk. Men du har rätt, vi utnyttjar varandra på mer än ett sätt, eller hur, Isra?” hummade hon lite retsamt och hennes mun var nära Isras öra som hon lite retsamt med blicken fäst på Izotar kysste nätt.
-
Izotar verkade kanske inte sitt vanliga skarpa jag, trots allt hade han hängt där flera dagar nu, och även en före detta skuggdansare hade sina gränser. De grå ögonen mötte Isras blick dock, trots allt som skett, trots situationen han befann sig i. Men hennes ord tog så klart honom i bröstet. Han hade lämnat dem för att han älskade dem, för att skydda dem från Lloth, men det var en sanning som hon inte skulle förstå. Kanske var det i slutändan hans frånvaro som lett dem till henne i slutändan, kanske var allt detta hans fel. Han bet ihop sina läppar, och betraktade Nenya något snett då hon talade med, och gjorde en något äcklad grimas över hennes sätt.
‘Lloth… kan inte få skärvan…’ sa han ansträngt, vapnet de arbetat så hårt för att få tag i, som hade stulits av Istilwys. -
I vanliga fall skulle hon troligen ha uppskattat Nenyas försök att provocera fram en reaktion som hon gjorde nu, men hon hade svårt att hålla huvudet kallt när hennes egen far valde att inte ens kommentera på det hon sagt. Hon knuffade inte undan Nenya, men hon viftade avfärdande med handen åt den andra kvinnans ord, tillsynes oberörd av närheten och kyssen som placerades vid hennes öra. Hon gillade inte de svagheter som hon nu visade inför Nenya, men det kunde inte hjälpas. Hon behövde få ett svar, annars skulle hon aldrig kunna göra det som behövde göras.
”Det skulle ni ha tänkt på innan ni kom hit med det, i sällskap med en av Lloths präster dessutom”, svarade hon giftigt, hennes blick fortfarande hård och obeveklig, men där tycktes nu skymta det brinnande inferno som var hennes vrede. Vrede över hans svek och hur han till och med nu dansade kring ämnet.
”Du hade en chans, far… Att du övergav mig och Zator när vi var små, det hade jag kunnat förlåta, kunnat förstå… Men du övergav mig igen. Varför? Ge mig åtminstone det, så kan vi vara färdiga med varandra sen”, tillade hon i ett försök att verka kall och oberörd, men hon kunde inte helt dölja ilskan bakom orden.
-
Izotars ögon smalnade något över Isras ord, och gjorde sitt bästa att ignorera den retsamma vampyrens närvaro.
‘Inte mitt val, men det var det enda valet.’ svarade Izotar något raspigt. Men visst kunde han känna en ånger över att de samarbetat med den förrädiska prästinnan, trots hans varning så hade Ziyaté av någon anledning litat på henne. Åtminstone tillräckligt mycket för att tro att deras uppdrag skulle gå vägen. Men något väcktes i hans blick och han mötte Isras blick något hårdare och hans muskler spändare, frustrerad, sorgsen och ilsken.‘Väx upp, Isra!’ väste han sammanbitet, orden som ett slag i ansiktet, avfärdande av hennes dramatiska ord.
‘Världen cirkulerar inte kring oss och vår relation. Jag har redan förklarat varför jag gjorde vad jag gjorde! Jag försökte skydda mina barn och din mor från Lloth. Jag hade fel, och min frånvaro ledde er till Lloth ändå. Det är mitt största misslyckande. Är du nöjd nu?’ han spottade på marken och såg med förakt på Nenya.‘Medan du gottar dig i sällskap av demoner och vampyrer och perversa lockelser lider världen där ute, och du tänker bidra till dess lidande som Ayperos bundsförvant? Varför, Isra, vad har han lovat dig? Jag gav mig av för jag såg att maktens lockelser hade dig i sina klor, efter vad du gjort med allt din mor byggde upp. Hon återbyggde Me’erisia efter ett krig som du inte minns, för du inte var född, du kan inte förstå uppoffringarna hon gjorde, men du pissar henne i ansiktet! Du har förstört vad som var ett fredligt Me’erisia! Din mor skulle skämmas!’ hans röst var raspig och hes, efter så många ord efter så lång tid i mörker och utan att användas.
‘Varför tror du Ziyaté övergav dig med, hm? För även hon förstod att ett världskrig mellan Ayperos och Lloth är något vi måste stoppa om vi kan!’ han drog ett djupt andetag och hostade till. Då han återhämtat sig satt han där fastbunden med huvudet böjt. Han drog ett djupt andetag.
‘Den enda utväg jag såg var att använda skärvan för att befria världen från Ayperos ondska. Från ondska som henne där.’ sa han och nickade mot Nenya.
‘De förblindar dig. Isra, i slutändan är detta större än dig och mig, större än vår relation. Vi måste stoppa Lloth från att få vapnet, annars kommer hon använda det för att förlägga världen i mörker, dräpa alla som står emot henne, och inte ens din nyblivne make kommer kunna motstå henne. Om det är det enda du bryr dig om, så hjälp mig återta skärvan innan Lloth får den. Jag känner till Dar Zakhar, jag spenderade århundraden där, du var bara där som ett förblindat verktyg i Lloths spel.’ -
Under tystnad stod hon där och lyssnade på Izotars ord, tillsynes utan reaktion, men Nenya skulle känna den väldiga vrede och det hat som vällde upp inom henne, och Izotar skulle se det i hennes blick, hur den liksom mörknade till dess att den var en svart, djup avgrund. Utåt sett var det den enda synliga förändringen i hennes uppenbarelse, och hon avbröt inte sin far, utan lät honom spotta ur sig allt han närt vid sitt bröst, det uppenbara förakt han hade för henne. Hon lät de hemska, hatfulla orden leta sig in under hennes hårda yttre och hon samlade in dem, drog dem till sig och sparade dem i djupet av sitt hjärta där de skulle få chans att slå rot och stärka den övertygelse som redan börjat få fäste.
Först när mörkeralven talat klart så drog hon ett långsamt, djupt andetag, som om hon samlade sig efter en särskilt tröttsam tirad.
”Han har lovat mig det enda jag någonsin velat ha, det som du och din mor aldrig fann er kapabla till att ge mig, det som togs från mig när Zator dödade vår mor, det jag tog från mig själv när jag dödade honom. Jag vet att du aldrig skulle förstå, det ligger inte i din natur”, sade hon långsamt och nästan viskande. Hon ville skrika på honom att Thalia var död, att det var vart fred hade tagit henne, vart hans kärlek hade tagit henne, men hon var större än så, även om han inte kunde se det än.
”Vi ska hantera Lloth och skärvan, och du ska hjälpa oss, oavsett om du vill det eller inte. Vad vi gör med världen efter det är inget du kommer behöva bry dig om”, tillade hon med ett litet, stelt leende.
-
Izotars grå blick fortsatte se in i Isras, så klart kunde han känna hennes vrede och ilska, hennes förakt mot honom, och medan det gjorde ont var han rätt härdad och fortsatte hänga där något trotsigt. Vad annat kunde han göra där i sin fångenskap?
‘Vad, en familj?’ fnös han något hånfullt. Men han väl spela med, var det enbart på hennes villkor han kunde förhindra en värre katastrof så fick han stå för det kastet.
‘Jag är din att befalla, ers högvördighet…’ tillade han något överdrivet teatraliskt. ‘Men låter ni mig hänga här längre till lär jag inte vara så stor nytta för någon.’ tillade han. Bara de skulle befria honom så han kunde försöka städa upp denna röra, och kanske sörja sin mors död. -
Lite otåligt stod Nenya där med korsade armar och slog sitt finger mot sin arm medan hon lät blicken vandra mellan far och dotter. En suck lämnade hennes läppar och hon himlade med ögonen.
“Sluta slösa Isras dyra minuter, hon har inte ett lika långt liv som oss.” påpekade hon med ett litet roat och spydigt leende för att sedan nicka mot Izotar.
“Ska jag ta loss honom?”
-
Hans hånfullhet fick något inom henne att brista, och trots att hon vanligtvis var bra på att hålla masken, delvis behjälpt av sitt hat, så kunde hon inte hindra sina ögon från att bli blanka av plötsliga tårar. Hur kunde han vara så grym?
Om han kommit hit och försökt vädja till henne, om han inte hade valt att direkt gå till attack, hade saker kunnat vara annorlunda? Kanske inte, men när en ensam, varm tår föll mot hennes kind så insåg hon att hon kanske i sitt innersta väsen hoppats att han åtminstone skulle ha försökt. Hon hade hoppats på att få se den man som hennes mor ändå en gång älskat, att själv få se den värme och vänlighet som hennes mor så ofta talat om, men allt hon såg var hånfullhet. Han hade aldrig älskat henne och han skulle aldrig göra det. För honom var hon inte en dotter, bara en plågsam påminnelse om sina egna snedsteg, snedsteg som han nu permanent försökte rätta till.
När en andra tår föll så tvingade hon sig själv att vända bort ansiktet från honom för att samla sig. Hon ville inte visa sin svaghet inför vare sig honom eller Nenya. Istället torkade hon snabbt bort tårarna med sin ena handflata medan hon lyssnade till Nenyas ord, ord som fick det att hugga till inom henne, som gjorde såret ännu djupare. Var det allt hon var värd, efter allt hon gjort, efter allt hon offrat? En påminnelse om hur flyktig hon var.
”Ta ned honom från väggen, men lämna kedjorna”, svarade hon slutligen, hennes röst tjock av både tillbakahållna tårar och vrede, känslor som vällde över Nenya utan att Isra kunde göra något åt saken, trots att hon stod med ryggen vänd mot dem.
-
Känslorna som slog emot Nenya fick henne att rynkla lätt på ögonbrynen. Det var som om hon kunde känna smaken av tårar i sin mun och de tunga känslorna förvirrade henne något. Trots allt var det inte mer än retsamma ord för henne. Lite disträ av allt som slog emot henne, nästan svårt att riktigt finna fattningen igen. Även om Isra gav henne ett svar, lyssnade hon inte riktigt på dem för att sedan ta några försiktiga steg framåt. Lite som om hon försökte närma sig ett rovdjur, som hon inte ville väcka.
“Isra?” frågade hon, med en mild stämma för att lägga en öm hand på hennes rygg och röra sig omkring Isra så att hon stod mittemot henne istället. Milt, men fortfarande bestämt, tog hon tag i hennes haka för att tvinga hennes ansikte att möta Nenyas och hon strök sin tumme ömt över hennes käke. Ett litet tag, men som kändes som en evighet i tystnaden emellan dem, såg hon bara in i Isras ögon.
“Det finns en anledning till varför jag sa dyrbara. Du är dyrbar för mig. Låt inte din fars ord krypa in på dig.” hummade hon för att sedan låta ett litet mer retsamt leende bli synligt och rörde något lekfullt vid hennes nästipp.
“Och du vet att jag inte kan hindra mig själv att säga dåraktiga saker. Det är därför du är drottning och inte jag. Eller hur?”
You must be logged in to reply to this topic.