Ayperos gav dem båda en min som visade att detta inte var något att argumentera över. Medan de tre kanske var likvärdiga i sin trio var detta något han kunde göra något åt, något de inte hade erfarenhet av.

‘Gå, och öppna inte porten!’ sa han bestämt, hans ord i deras sinnen så väl som ekandes mellan väggarna där ett konstant sus blev högre från revan. Då Nenya och Isra envist inte verkade röra sig gjorde han en gest med handen och sände ut sin kraft till dem som pressade dem bakåt, genom korridoren och förbi porten som på samma vis stängdes ödesdiger finalitet, Ayperos inlåst med mörkret där inne. Det sista de kunde känna från honom var en stark beslutsamhet, men också en omtanke för dem, innan den bröts av. Vad som än hände där inne nu kunde de inte känna av, Ayperos närvaro var blockerad från deras sinnen.

Det enda de kunde göra nu var att försök ta sig tillbaka in till Ayperos och trotsa hans order, eller vänta på att han återvände.

Nenya bubblade av ilska av ordern. Framförallt eftersom hon med all sin kraft inte ville lämna honom där ensam. Men hela hennes kropp vägrade lyssna på henne efter orden. En gnutta hopp fanns att Isra skulle motsäga honom – men när hon mumlade att ta henne tillbaka till palatset gav hon ifrån sig ett irriterat väsande.

För att sedan ta tag i Isra, så att hon bar henne i sin famn istället. Hon kastade en sista blick mot den stängda dörren och kunde enbart höra och föreställa sig vad som hände där inne.

“Helvetes stövelmaskar och behornade maskar.” svor hon och sparkade bort några stenar med sin fot.

Betjänten bugade för de båda, och ledde dem sedan ned till fängelset där Izotar hölls fången.
‘Om ni behöver något säger ni bara till, ers höghet.’ och med det steg vakterna åt sidan och släppte in dem i cellen där Izotar hölls. Som den farliga mörkeralv han var hölls han kedjad i händer och fötter, fäst i ett kors av metall så han inte skulle kunna röra sig fritt. Han såg rätt smutsig och sliten ut, och verkade ha fått en del slag av vakterna – kanske de fått kämpa för att fängsla honom. Då de två kvinnorna steg in höjde han långsamt det sänkta huvudet för att snegla på dem med de klara gråa ögonen.
‘Ah, en audiens…’ sa han lite hest. ‘Vilken ära… Var är demonen?’ hans blick for till Nenya, och ögonen verkade blixtra till lite.
‘Du…’ väste han.

“Jag?” frågade Nenya, nästan lite nonchalant med ett höjt ögonbryn och ett snett leende. För att sedan rycka på axlarna och stod kvar på Isras sida för att korsa sina armar lite mer bestämt och låta blicken vandra mellan far och dotter.

Det fanns likheter, förstås. Även om Isra verkade ha fått de finare dragen. Hon log lite åt sina tankar, för att sedan luta sig mot väggen lite lojt nästan. Mest för att provocera mörkeralven som inte skulle kunna kröka ett hårstrå på Isra om han så velat.

Izotar verkade kanske inte sitt vanliga skarpa jag, trots allt hade han hängt där flera dagar nu, och även en före detta skuggdansare hade sina gränser. De grå ögonen mötte Isras blick dock, trots allt som skett, trots situationen han befann sig i. Men hennes ord tog så klart honom i bröstet. Han hade lämnat dem för att han älskade dem, för att skydda dem från Lloth, men det var en sanning som hon inte skulle förstå. Kanske var det i slutändan hans frånvaro som lett dem till henne i slutändan, kanske var allt detta hans fel. Han bet ihop sina läppar, och betraktade Nenya något snett då hon talade med, och gjorde en något äcklad grimas över hennes sätt.
‘Lloth… kan inte få skärvan…’ sa han ansträngt, vapnet de arbetat så hårt för att få tag i, som hade stulits av Istilwys.

Izotars ögon smalnade något över Isras ord, och gjorde sitt bästa att ignorera den retsamma vampyrens närvaro.
‘Inte mitt val, men det var det enda valet.’ svarade Izotar något raspigt. Men visst kunde han känna en ånger över att de samarbetat med den förrädiska prästinnan, trots hans varning så hade Ziyaté av någon anledning litat på henne. Åtminstone tillräckligt mycket för att tro att deras uppdrag skulle gå vägen. Men något väcktes i hans blick och han mötte Isras blick något hårdare och hans muskler spändare, frustrerad, sorgsen och ilsken.

‘Väx upp, Isra!’ väste han sammanbitet, orden som ett slag i ansiktet, avfärdande av hennes dramatiska ord.
‘Världen cirkulerar inte kring oss och vår relation. Jag har redan förklarat varför jag gjorde vad jag gjorde! Jag försökte skydda mina barn  och din mor från Lloth. Jag hade fel, och min frånvaro ledde er till Lloth ändå. Det är mitt största misslyckande. Är du nöjd nu?’ han spottade på marken och såg med förakt på Nenya.

‘Medan du gottar dig i sällskap av demoner och vampyrer och perversa lockelser lider världen där ute, och du tänker bidra till dess lidande som Ayperos bundsförvant? Varför, Isra, vad har han lovat dig? Jag gav mig av för jag såg att maktens lockelser hade dig i sina klor, efter vad du gjort med allt din mor byggde upp. Hon återbyggde Me’erisia efter ett krig som du inte minns, för du inte var född, du kan inte förstå uppoffringarna hon gjorde, men du pissar henne i ansiktet! Du har förstört vad som var ett fredligt Me’erisia! Din mor skulle skämmas!’ hans röst var raspig och hes, efter så många ord efter så lång tid i mörker och utan att användas.

‘Varför tror du Ziyaté övergav dig med, hm? För även hon förstod att ett världskrig mellan Ayperos och Lloth är något vi måste stoppa om vi kan!’ han drog ett djupt andetag och hostade till. Då han återhämtat sig satt han där fastbunden med huvudet böjt. Han drog ett djupt andetag.

‘Den enda utväg jag såg var att använda skärvan för att befria världen från Ayperos ondska. Från ondska som henne där.’ sa han och nickade mot Nenya.
‘De förblindar dig. Isra, i slutändan är detta större än dig och mig, större än vår relation. Vi måste stoppa Lloth från att få vapnet, annars kommer hon använda det för att förlägga världen i mörker, dräpa alla som står emot henne, och inte ens din nyblivne make kommer kunna motstå henne. Om det är det enda du bryr dig om, så hjälp mig återta skärvan innan Lloth får den. Jag känner till Dar Zakhar, jag spenderade århundraden där, du var bara där som ett förblindat verktyg i Lloths spel.’

Izotars grå blick fortsatte se in i Isras, så klart kunde han känna hennes vrede och ilska, hennes förakt mot honom, och medan det gjorde ont var han rätt härdad och fortsatte hänga där något trotsigt. Vad annat kunde han göra där i sin fångenskap?
‘Vad, en familj?’ fnös han något hånfullt. Men han väl spela med, var det enbart på hennes villkor han kunde förhindra en värre katastrof så fick han stå för det kastet.
‘Jag är din att befalla, ers högvördighet…’ tillade han något överdrivet teatraliskt. ‘Men låter ni mig hänga här längre till lär jag inte vara så stor nytta för någon.’ tillade han. Bara de skulle befria honom så han kunde försöka städa upp denna röra, och kanske sörja sin mors död.