Post has published by Maeve
Viewing 16 posts - 241 through 256 (of 256 total)
  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Oavsett vilka känslostormar som rasade inom Ayperos, allt från ursinne till oro, fortsatte han röra sig mo Nenya och… Athanishka. Inte en person han hade förväntat sig att lägga blicken på någonsin igen. Inombords svor han, men det fick komma senare. Genom Nenyas känslor och hennes blick i länken de hade kunde han se Athanishka på nära håll, känna stanken Nenya kände, känna känslorna Nenya kände. Även om allt inom honom i den stunden stred emot att acceptera nederlag tog han sig ett lugnt ögonblick att tala direkt i Nenyas sinne.

    ‘Jag älskar dig, Nenya. Vi kommer att rädda dig. Var stark…!’ han hade tänkt skicka fler tankar i det korta ögonblicket, kanske en uppmaning att hon inte skulle glömma det han lärt dem, att hon inte skulle tänka på känslostormen som lett till allt detta. Lärorna som kunde hjälpa dem att hitta henne och stå emot Athanishka åtminstone en stund, kanske någon svaghet hos kvinnan – eller varelsen – hon kunde utnyttja. Men i samma ögonblick bröts deras band och de var borta. Det enda som var kvar och hade etsat sig i hans sinne var Athanishkas fruktansvärda monstruösa leende. Innerst inne visste han nog att det var ett monster han skapat, även om han just då hellre skyllde på kvinnan själv. På samma vis kände han hur hon sett på Isra och hennes mage, och han fylldes av något. Vad var det som hon såg, som inte han såg? Tanken försvann lika snabbt som den funnits där, då hans tankar gick till faran Nenya befann sig i.

    Den vanliga reaktionen hade väl varit att svära, gorma och skrika. Istället stod han bara stilla, som en skugga, med nästan en mörk tomhet inom sig som Nenya säkerligen skulle känna. Nästan som om mörkret och hans frustration växte djupt inom honom i ett kondenserat svart klot. Lika plötsligt verkade all den kraft sväva ut ur honom i en kraftvåg som fick träden omkring dem att klaga högt då de slets ur marken med rötter och allt, ett område av total förödelse runt honom och Isra som sträckte sig ända fram till värdshuset vars halva sida hade börjat klagande glida ned i jordskalvet som kommit på ett ögonblick.

    Där stod han med uppspärrade mörka ögon, och andades tungt med sina kloliknande fingrar slutna så blodet droppade från handlederna. Han försökte nå ut med sitt sinne för att hitta den minsta lilla ledtråd om var Nenya befann sig, men inget än. Han fick försöka övertyga sig själv om att Nenya så fort hon kunde skulle ge dem något, en tanke, en bild… Något. Om inte Athanishka manipulerade Nenya till att leda dem till en fälla, vilket vore det mest sannolika.

    Bakom dem var värdshuset fyllt av förfärade skrik, då folk rusade ut ur värdshuset för att komma ut ur den kollapsande byggnaden, men Ayperos la ingen tanke på det. Istället vände han sin blick mot Isra, och en lång stund mötte deras blickar. Han kunde se rädslan som Isra hade, känslorna hon kände för Nenya som på många vis tangerade hans egna.
    ‘Jag har mycket att berätta för dig, Isra.’ sa han, något trött i hans röst och blick, men också något beslutsamt, som om han vägrade ge upp varken Nenya, eller Isra. På samma vis betraktade han henne, som för att se att hon inte var skadad, med hans sinne som vandrade över Isras, försäkrade sig om att Athanishka inte fått tag i Isras sinne med.
    ‘Det verkar som en skugga ur mitt förflutna har kommit ikapp oss.’ han tog hennes hand i sin, och sneglade över axeln mot värdshuset vars tak fallit in nu med ett högt brak, följt av fler skrik.

    ‘Men först bort härifrån.’ sa han och med en hand på hennes rygg ledde han henne med raska steg, som om han inte ville lämna henne ensam nu med monstret de visste lurade i mörkret, till deras häst och kärra. Inte riktigt så de hade hoppats avsluta denna kväll, men det var dags att röra sig. Utan att ifrågasätta var den något skärrade kusken snabbt i sitt säte, och de igen på vägen, där Ayperos satt i tystnad och tittade ut genom fönstret mot skogen, som om han förväntade sig se mörkret som kommit dem ikapp när som helst. Men nej, hon och Nenya var borta.

    ‘Athanishka är hennes namn.’ sa han till sist. ‘En gång en alvisk magiker, som stred vid min sida.’ han fnös lite och viftade med handen, lättare att visa. Nenyas sinne fylldes av bilder från gångna tider, tusentals år sedan i andra tidsåldrar, då Harmasöknen fortfarande varit regnskog. Små minnesbilder från strider vunna och förlorade under Ayperos ledarskap, tills de besegrat och erövrat Mir Haradharos, Harmas huvudstad, en strålande vacker stad som fick Karms städer att blekna i jämförelse med sin storlek och briljans. Vid hans sida kunde hon se Athanishka så som hon sett ut då hon varit ung och fager, inte som monstret de mött denna dag.
    ‘Vi hade nästan nått vårt mål, erövrat världens centrala makt. Och då kände jag att änglar ledda av en ängel vid namn Uriel lämnade himmelriket för att komma och krossa mig, för att bistå mina fiender. Jag förutsåg min egna död.’ förklarade han, kanske något simplifierat, med en känslovåg av ursinne.
    ‘Så… Jag fångade Athanishka i ett magiskt fängelse. Ett fängelse som skulle hålla henne vid liv för alltid, utan mat och dryck och förse mig med livskraft. Livskraft som höll mig vid liv i mitt fängelse, tills Nenya fann mig och frigjorde mig. Ett fängelse hon aldrig borde ha kunnat fly…’ han fnös lite igen, irriterad.
    ‘Men nu är hon här.’ det var ett faktum, och hans blick mötte Isras igen. ‘Ute för hämnd, utan tvekan.’ han lät de orden sätta sig hos Isra, för att invänta hennes reaktion, samtidigt som han kände en djup oro för Nenyas välbefinnande. Men kanske det inte var så märkligt som bandet Ayperos kände till Nenya, det första ansiktet han sett efter tusentals år av mörker.

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Plötsligheten i Nenyas försvinnande både från den fysiska platsen men också ur hennes sinne fick till slut drottningen att ge vika och hon tvingades famla efter Ayperos ena arm för att lyckas hålla sig stående. De hade delat ett band så länge att det nästan blivit en del av hennes eget sinne, och nu slets det från henne så brutalt att det kändes som om bara ett gapande hål återstod. Hon kunde känna det i luften och det fylldes sakta men säkert av den mörk tomhet som osade från Ayperos. För en stund trodde hon att hennes eget hjärta skulle ge upp, men sen gav hennes make utlopp för vad för kraft som än ansamlats och hennes grepp om hans arm hårdnade när kraftvågen svepte över dem.

     

    Först när ljudet av skrik nådde hennes öron så var det som om hon vaknade ur chocken över det som just hänt, och hon vände blicken för att möta Ayperos, även om hon inte släppte taget om hans arm riktigt än. Den totala förödelsen omkring dem fyllde henne både av fruktan och vördnad men också en underlig känsla av beslutsamhet. Vem denna kvinna än var så hade hon givit sig på helt fel person.

     

    Hur de tog sig till sin vagn var hon inte riktigt säker på, det hela var ett virrvarr av känslor och förfärade skrik från platsen de lämnat bakom sig, men snart nog satt de tillsammans i den gungande vagnen, åt vilket håll visste hon inte, men Ayperos närvaro var där, och när han slutligen tog till orda så behövde han inte påkalla hennes uppmärksamhet.

    Hon såg vad han visade henne, striderna, förlusterna och slutligen Harmas. Hon visste vad det var för plats trots att hon aldrig tidigare sett den, och sen Ayperos slutliga undergång, den som han redan en gång delat med henne och som då fyllt henne med en känsla av oumbärlig ensamhet och förtvivlan. Men denna gång var Ayperos tankar sakliga och när han talade igen så försvann minnet lika hastigt som det varit där.

    ”En lös tråd…” Mumlade hon tyst innan hon mötte Ayperos blick igen. ”Hon måste ha fått hjälp, hur annars skulle hon ha kunnat fly, och hur visste hon om Nenya, om oss, vart vi befann oss?” Fortsatte hon medan hon av irritation skakade lite på huvudet.

    ”Vi måste hitta Nenya, allt annat kan vänta… Men jag vet inte vart vi ska börja. Jag känner henne inte längre, det är som ett tomt hål där hennes sinne tidigare upptog en plats i mitt. Vanras magiker kanske kan hjälpa oss, men jag är rädd att det skulle ta för lång tid, vi är för långt hemifrån”, tillade hon med en frustrerad suck. Alla tankar på riket och säkrandet av styrkor var som bortblåsta, något som förvånade henne själv. När hade Ayperos och Nenya blivit viktigare än hennes egna ambitioner?

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Då de väl satt där, med sin delade oro och sorg, var det spänt då Ayperos väntade på Isras reaktion och svar. Mycket hade hänt på så kort tid, och Isra verkade ovanligt… trött. Så han stannade upp lite, bäst att inte överösa henne med sinnesintryck kanske just då som han gjort så snabbt för att förklara sig.
    ‘En lös tråd, ja, väl sagt min kära.’ sa han på sitt belevade sätt nu då han samlat sitt lugn. Ilskan fanns där bubblande under ytan fortfarande, men han bemästrade den.

    ‘En lös tråd som vi måste klippa. Just nu har jag inga svar, men om jag måste gissa…’ sa han och funderade.
    ‘Kanske är det som du säger. Någon hittat platsen där hon hölls, och släppt henne lös.’ Något han i sin arrogans aldrig trodde skulle ha kunnat hända, men han hade ju haft fel förr. De skulle inte få reda på saken med säkerhet innan han konfronterade henne. Det hade varit en annan person närvarande, men vem var han?
    ‘Alla frågor får vänta, viktigaste är att vi hittar Nenya. Tur nog har vi skolat Nenya, men jag är rädd att om hon spenderar för mycket tid i Athhanishkas närvaro kommer hon till sist att bryta Nenyas motståndskraft och vända henne mot oss. Hennes specialitet är trots allt sinnet.’

    Isras ord fick honom att lite tankfullt nicka.
    ‘Vi får hoppas att hon lyckas sända en tanke till oss. Men vi kan inte bara vänta på det, vi måste skicka ut våra spioner. Kanske din far kan hjälpa oss.’ sa han fundersamt. Eller den varelse som en gång varit hennes far.
    ‘Kalla på honom.’ uppmanade han, trots allt var det Isra som hade honom under sin kontroll, medan han funderade på vem mer som skulle hjälpa dem bland de kontakter de hade nära till hands. Han sträckte fram sina händer för att ta Isras i sina, en liten gest för att visa att de nog snart tillsammans skulle ha Nenya tillbaka.

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Demonens ilska fanns kvar i bakgrunden, som en pyrande glöd som fyllde henne både med beslutsamhet och fruktan, fruktan för vad detta hot skulle kunna innebära för Nenya, för dem alla. Denna alvkvinna, eller vad som nu fanns kvar av henne, verkade ha varit en kraft att räkna med och vad hade inte alla år inlåst gjort henne till?

    Drottningen hade börjat tugga lite på underläppen medan hon lät tankarna rusa och först när Ayperos tog hennes händer i sina så tog hon sig motvilligt tillbaka till nuet och mötte hans mörka blick med sin egen ljusa. De behövde trots allt börja någonstans och funderingar på framtiden skulle knappast hjälpa deras sak.

    ”En bra idé, käre make. Det är dags att min far gör lite nytta, det är trots allt den enda anledningen till att han fortfarande är i livet”, svarade hon med en liten suck. ”Men, vi behöver någonstans att kalla honom. Du har lärt mig mycket, men jag tror inte att jag är skicklig nog att kalla på honom över ett så långt avstånd annat än med mer traditionella metoder… Det är ingen idé att vi återvänder till Derendes säte, och vi kan knappast förvänta oss någon gästvänlighet i Gröndal, särskilt inte utan Nenya. Du känner det här landet bättre än vad jag gör. Vi behöver någonstans att landa, att utgå ifrån, dit jag kan kalla min far och där vi kan kalla på våra andra resurser”, fortsatte hon mer beslutsamt, nu när den värsta chocken av det som skett passerat.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Ayperos mörka ögon fortsatte betrakta henne, tog in hennes känslor och kontrollerade sina egna. Det var bra att se att trots den delade oron och ilskan de kände över Nenyas försvinnande så kunde de båda hålla huvudet kallt. Tänka på nästa steg.
    ‘Du har så klart rätt, min kära.’ svarade Ayperos tankfullt. ‘Och jag tror jag vet exakt vart vi ska rikta våra blickar.’

    Många skulle kanske kalla det dårskap, men två dygn senare tornade sig Karms huvudstad framför dem. Hannadons vita torn och höga murar blev högre och högre, mer imponerande ju närmare de kom. För dem kanske en hotbild, för de flesta en symbol för hopp.

    ‘Välkommen till Hannadon, kära Isra.’ sa han, en bild av lugn beslutsamhet där han satt i vagnen som rörde sig på den stenbelagda landsvägen som ledde till Hannadons södra port.

    ‘Jag vet vad du tänker… Men jag kan säga dig en sak med säkerhet, Karmanernas fåfänga är omätlig, inte helt olik alvernas. De skulle aldrig förvänta sig att fienden som decimerade deras västra försvar frivilligt skulle resa in här. Men kung Sandor har ett helt land i uppror att ta hand om, de kommer varken söka efter oss, eller misstänka oss här.’ sa han med ett snett leende. Kanske var det Ayperos som var fåfäng, självgod och självsäker, men han verkade övertygad om sin sak.

    ‘Bara minns vad jag lärt dig, min kära, om vakterna frågar oss vilka vi är, placera en annan bild i deras sinne och ersätt den de har då de ser dig. De kommer inte kunna motstå våra krafter.’ dessa ord sa han uppmuntrande då de enorma portarna närmade sig. Kanske var det något han länge sedan lärt sig av alven som nu tillfångatagit Nenya, eller kanske var det han som från första början lärt henne det, och nu var det dags för Isra att visa vad hon kunde.

    Som Ayperos förespådde blev deras vagn stannad av vakterna vid porten, som i dessa tider av krig och oro var noggrannare än vad de en gång varit. Trots allt var Karm inte längre så säkert som det en gång varit. En rustningsbeklädd man knackade på dörren till vagnen, och öppnade den.
    ‘Era identiteter, och ärenden.’ sa han monotont, uppenbart att detta var tusende gången denna dag han ställde samma begäran, med en sekreterare i bakgrunden som dokumenterade allt i en stor bok, fjäderpännan i högsta hugg. Medan han först inte verkat så på alerten såg han nu lite mer misstänksam ut, då han betraktade de två märkliga främlingarna. Ayperos nickade lite uppmuntrande åt Isra.

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Hon hade aldrig sett Hannadon med sina egna ögon, och till en början hade hon inte misstänkt att det var dit deras färd tog dem, men i och med att timmarna gick och riktningen blev uppenbar även för henne så förstod hon vart de var på väg. Hon höll förstås sina tankar kring klokheten av detta val för sig själv, hon litade på att Ayperos visste vad han gjorde, men ändå kunde hon inte helt undkomma den gnagande oron i magen när de vita tornen och höga murarna närmade sig.

    ”Jag litar på dig, käre make, men jag kan inte påstå att det känns mer betryggande för den delen. Vi vandrar rakt in i lejonets håla, i förtid och utan den armé som vi planerat att ha med oss”, svarade hon med ett litet, snett leende, i ett försök att lätta sin egen oro. Att han dessutom förväntade sig att hon själv skulle lyckas dölja sin identitet för huvudstadens vakter gjorde inte saken bättre. Det var hennes bror som varit naturbegåvningen när det kom till den typen av charader, men hon hade haft en bra lärare, och inflytandet både från kraftkällan under hennes stad och Ayperos uråldriga visdom hade kanske tagit henne längre än vad hon själv anade.

    Med en liten suck och en beslutsam nick så vände hon ansiktet mot vagnens dörr lagom till att den öppnades, ett leende över hennes läppar och inget spår av den oro hon egentligen kände. Hon var en drottning, Ayperos maka och en kraft att räkna med, hennes styre skulle inte ta slut så enkelt, vid en rutinkontroll i Hannadons utkanter.

    ”Mitt namn är Isanna och det här är min make Aoritius. Vi kommer från Linenna, på vår bröllopsresa om ni kan tro det! Min make här har alltid talat så gott om sin tid i Hannadon när han var yngre och jag kände att jag bara måste se det med mina egna ögon. Det hela är så spännande. Vi har bokat ett rum i ett av stadens värdshus och jag planerar att se så mycket jag bara kan medan vi är här! Jag har hört att det finns stora parker i själva staden, för att inte tala om templet! Jag bara visste att vi måste se det, det är inte alls som hemma…” Babblade hon på, allt medan hon projicerade en bild av sig själv som den vackra men alldagliga Isanna som alltid pratade för mycket, vars röst till en början var trevlig att lyssna till men som snabbt blev tjatig ju mer hon delade med sig av sina tankar. Att hon aldrig hade varit utanför sin hembygd var plötsligt uppenbart och trots hennes uppenbart barnsliga förtjusning över att se det som i folkmun kallades för ”storstaden” så fanns det bara så mycket tålamod hos en avlönad vaktpost och hans sekreterare.

    Misstänksamheten som för ett ögonblick funnits i männens ögon utbyttes snart mot en trötthet och en otålighet i att få fortsätta sin dag utan behöva lyssna på denna främmande kvinnas fascination, och efter att ha skrivit ned båda deras namn i boken så viftades de iväg av den rustningsbeklädda mannen. Dörren till vagnen stängdes och de rullade snart vidare in över de kullerstensbelagda gatorna, lagom till att Isra släppte den bild hon önskat att männen skulle se med en utmattad suck och ett litet frustande skratt.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Ayperos satt stillsamt och betraktade henne, analytiskt, tankfullt, men redo att stöda henne om det skulle behövas. Ett litet leende spelades på hans läppar då hon spelade sin roll, roande att beskåda hur enkelt och naturligt hon gick in i rollen som Isanna. Då hon inte behövde hans hjälp och såg till att de fick resa vidare nickade han och sa med låg nästan spinnande stämma.
    ‘Bra… bra… Du har tagit till dig vad jag lärt dig. Dina krafter växer sig starkare för var dag som går.’ han böjde sig fram för att ge henne en kyss på läpparna för att visa sitt stöd och sin uppskattning.

    Vagnen rullade vidare staden och dess myller av folk som skulle hit och dit, eller små patruller av soldater som skulle hålla staden säker. Patruller som hade som uppgift att arrestera sådana som dem, om de nu vore medvetna om att Ayperos och Isra befann sig i staden. Demonen kunde inte rå att le lite.
    ‘Senast jag var här hälsade jag på konungen och hans råd, och berättade för dem exakt vad som kommer hända i Loradon om de inte ställer sig till mina krav. De trodde att jag var självgod nog att avslöja mina planer utan en baktanke. Resten är historia.’ han nickade mot slottet.
    ‘En dag ska någon av våra arvingar styra där.’ lovade han. Vagnens hjul fortsatte rulla djupare in i staden, till de finare kvarteren, där de stannade vid ett stort värdshus precis som Isra berättat för vakterna. Det såg ut och verkade som ett värdshus, kanske var det med då de steg in bland de förfinade folken där.

    ‘Aoritius och Isanna.’ sa Ayperos simpelt då en välklädd man kom emot dem, som genast nickade och bugade sig hövligt, för att visa dem upp till den översta våningen dit ingen hade tillträde. Ingen förutom de, så klart. Dörren öppnades och där fanns en hel lägenhet med utsikt över hela staden, och Ayperos sneglade på Isra lite finurligt.
    ‘Jag har förberett detta, så klart, en dold plats åt oss i stadens hjärta, gömd rakt under ädlingarnas rika dubbelhakor. Eller ovan, ska vi väl säga.’ sa han och la en hand om hennes axlar, för att ställa sig på den stora balkongen där de hade panoramisk vy västerut, med sikt norrut mot de rika kvarteren, slottet och den stora insjön, och söder mot stadens fattigare områden och de stora torne, murarna och portarna.
    ‘All information färdas igenom Hannadon, vi ska nog hitta Nenya snart.’ sa han beslutsamt, och strök Isra långsamt över armen.
    ‘Vad tror du? Tror du att din kära far hittat vapnet vi förlorade på bröllopet?’

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Ansträngningen syntes inte utåt, men Ayperos skulle märka av den, även om hans uppmuntrande ord och kyss gjorde att det hela kändes lite mindre påtagligt. Lyckligtvis var det inte särskilt långt till värdshuset som Ayperos ordnat åt dem, men nog för att hon skulle hinna pusta ut en aning.

    ”Människornas egen hybris… Men som ni säger, käre make, så ska vi nog råda bot på det, med en av våra arvingar på tronen i Karm…” Svarade hon med ett litet, vetande leende. Det smärtade henne att saker gått så snett innan hon hunnit berätta för både Nenya och Ayperos, hon skulle trots allt inte kunna dölja sanningen för Ayperos särskilt länge till.

     

    Hon lät dock saken bero för stunden och betraktade istället staden utanför passera förbi, imponerad över dess storhet, något som fick Antrophelia att kännas litet. Först när de var framme vid värdshuset och gått upp på sina rum så lät hon sin trötthet synas. När Ayperos lade en arm om henne så lutade hon sig mot hans axel och slöt ögonen för en stund, om så bara för en stunds illusion av ömhet.

    ”Jag vet inte… Men jag tror det är dags att vi kallar på honom och tar reda på det”, svarade hon med ett litet leende innan hon öppnade ögonen igen och betraktade staden nedanför dem. Så mycket potential som Karms härskare slösade bort. De skulle hitta Nenya, förr eller senare, och när de gjort det så skulle de sätta sina planer i verket.

    ”Hjälper du mig?” Frågade hon mjukt, medveten om att hennes egna förmågor aldrig skulle kunna sträcka sig så långt som behövdes för att kunna kalla på hennes far.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Ayperos verkade nöjd med Isras prestation med vakterna och gav henne ett litet uppmuntrande leende, trots den allvarliga sits de befann sig i. Ändå var det som om han såg på henne en lite längre stund med sina mörka ögon, nu då situationen landat och de landat i fristadens säkerhet.  De hade så klart ett tydligt mål här, att finna Nenya så fort de kunde, men för det behövde de båda klara sinnen och en trygg plats att påbörja sökandet.

    Då Isra väl lutade sig mot honom kramade hans hand med de långa kloliknande naglarna om hennes axel, varsam med att inte skada henne, medan den andra handen rörde sig ned, först längs med hennes arm innan den stannade på hennes höft. Hans sinne nuddade hennes, som om han kände att något var annorlunda hos Isra, något i hennes sinne eller fysik då hon verkade mer ansträngd än vanligt. De hade så klart varit med om mycket, men han hade bevittnat hennes styrka under bröllopets kaos, och hört det berättats om hur hon tog tronen i Antrophelia. Detta verkade inte vanligt för henne. Han nuddade hennes sinne igen, en liten frågeställning, som för att se hur hon mådde, innan han sedan nickade över hennes begäran.

    ‘Ja, jag hjälper dig, men du måste inleda kontakten. Jag vill att du lär dig, och övar dig, ifall vi blir tvungna att separera nu då vi måste finna Nenya.’ han sammanlänkade sitt sinne med henne, redo att dela sin kraft och styrka med henne då hon väl påbörjat processen.

     

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Att han betraktade henne lite närmre var inget som undgick drottningen, och när han lite försiktigt rörde även vid hennes sinne så var det som att hon vacklade för ett ögonblick. De tudelade känslorna inför den hemlighet hon fortfarande höll sipprade fram, som vatten genom en spricka. Först tänkte hon försöka dölja det, täppa till sprickan, men hon insåg att det inte var någon mening. Vem visste när de skulle finna Nenya igen? Hur länge kunde hon vänta innan det blev uppenbart? ’Snart nog’, hon lät orden lägga sig som en filt över hemligheten och känslorna, inte för att dölja det, men för att undvika fler frågor från demonens sida. Han skulle få veta snart nog, om han inte redan sett sanningen, men de hade en annan uppgift att fokusera på, de kunde inte tillåta sig att bli distraherade av något som ännu bara var ett svagt hjärtslag jämte hennes eget.

    ”Det var min bror som hade fallenhet för den här typen av konster… Men ni är en bra lärare, min käre make. Jag har inte för avsikt att göra dig besviken”, sade hon lite retsamt innan hon sträckte på sig och drog ett djupt andetag när hans sinne länkade samman med hennes. Det kändes fortfarande så konstigt att inte ha Nenya där. Hennes frånvaro var som ett öppet sår och det tog mer ansträngning än hon skulle vilja erkänna att ignorera den smärtan för att istället fokusera på uppgiften.

     

    Till en början var hon inte säker på om hon faktiskt gjorde något alls. Hon kunde fortfarande höra stadens kakafoni omkring sig, fåglarnas sång i bakgrunden och sina egna, jämna andetag. Men utan att hon egentligen märkte det så sjönk allt det andra tillbaka och gav plats för den enda tanke som uppfyllde hennes sinne, det namn som nästan blev som ett mantra, innan hon plötsligt såg honom för sitt inre. Hennes far. Det var som att hon stod i hans sinnes farstu och knackade på dörren. Nej, inte knackade, bultade.

    ”Izotar. Far.” Hon hörde sig själv säga det högt såväl som i tanken och hennes röst var befallande. Han skulle inte kunna ignorera henne.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Ayperos närvaro i hennes sinne var som ett mörkt hav, lugnande för att de kände varandra, men hisnande kanske då man började känna på djupet av de många år han levt vilket ruvade där i utkanten av deras kontakt. Något i hans närvaro verkade tveka en stund, kanske kände han skillnaden där i henne. Att det fanns något mer än det två där mellan deras kontakt, hur litet det än var. Men för tillfället tyglade han sig, och fokuserade på deras mål för stunden.

    ‘Nå, du är starkare än din bror. Trots allt, är det du som är här och inte han.’ sa Ayperos lugnt, med en full tillit på att hon skulle klara det. Kanske också en liten förväntan där. Så klart, det gapande hålet i deras trio skrek i tomheten, men Ayperos länkade sina krafter med henne för att hjälpa henne att fokusera och nå sina egna krafter. Allt verkade tystna då de inte längre kände av stadens invånare, utan sträckte sina sinnen längre bort. Kanske var det så, att de inte kunde nå honom. Men efter hennes ord var det en närvaro som mötte dem. En mörk sådan, en som de hade skapat, som svarade på kallet och vände sin uppmärksamhet mot dem. Ayperos suckade lågt då de släppte anslutningen.

    ‘Han är på väg.’ konstaterade Ayperos, och såg på henne med en gnutta stolthet i de mörka ögonen.
    ‘Bra, snart behöver du inte mig för att sträcka ut med ditt sinne. Fokus och vilja är vad som behövs, du hittade det till sist.’ sedan blev han tyst, försjunken i sina tankar över vad han känt då de anslutit sig med varandra. Han ledde henne till en av sofforna där i lägenheten, och satte sig ned med henne bredvid sig.
    ‘Isra, jag känner att det är något du vill berätta. Men ändå inte.’ sa han till sist, och såg på henne med en intensiv men förvånansvärt tålmodig blick.

     

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Hon gjorde alltid sitt bästa för att inte visa det, men konster som dessa tärde på henne och efter att ha förlett både vakterna i staden, samt kallat på sin far över ett så betydande avstånd, så vacklade hennes fasad en aning. Hon tog tacksamt emot hans hjälp när han ledde henne bort till en av sofforna och väl där sjönk hon trött ned, dock inte utan ett litet leende över läpparna, nöjd över vad hon lyckats åstadkomma. Hans fråga, eller snarare konstaterande, fick dock hennes leende att bli lite blekare, kanske en aning melankoliskt. Det var självklart att han skulle fråga, hon visste att han hade känt det när han hjälpt henne att kalla på Izotar.

    Med en liten suck vände hon blicken mot demonen, bara för att bli en aning förvånad över det tålamod som mötte henne där. Han var trots allt en demon, en varelse med hisnande krafter och ett obegripligt långt liv bakom sig, och ändå kändes hans blick just då så… Dödlig. Tanken fick henne att skratta lite och hon lade en betryggande hand över hans, hennes mörka hud i skarp kontrast mot hans ljusa.

    ”Jag hade hoppats på att få berätta det på värdshuset, för dig och Nenya samtidigt, men vi hann aldrig så långt och nu är vi här, och Nenya är det inte”, började hon försiktigt.

    ”Nenya är… Känslosam, vild… Styrd av känslor jag inte är säker på att jag alltid förstår, så jag tänkte att nyheten kanske skulle tas bättre emot när vi alla var tillsammans igen. När hon kunde få vara en del av det vi har skapat. Kanske har jag blivit blödig, men jag vill inte såra henne”, fortsatte hon med en suck innan hon lyfte handen från Ayperos och viftade lite avfärdande med den.

    ”Men nu är det för sent för sånt antar jag… Vår allians har burit frukt, käre make. Även om det ännu är tidigt så känner jag det, hjärtslaget bredvid mitt. Vår arvinge är stark”, tillade hon slutligen, och som för att ge honom tillåtelse att se efter själv så tog hon hans hand och lade den mot sin mage utan vidare ceremoni.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Ayperos höjde ett ögonbryn, en nyans av ett leende i hans mungipor över hennes skratt.
    ‘Vad är det som är så lustigt nu?’ kunde han inte undgå att fråga. Det hade ju bara varit en vanlig fråga, ändå trots sin demoniskhet, sitt långa liv, kände han sig förvånansvärt spänd över det samtal de hade nu. Kanske gick det inte att komma ifrån denna rädsla som alla blivnade föräldrar känner, även om man var en som han.
    ‘Ah.’ konstaterade han simpelt åt hennes förklaring. ‘Ni kvinnor har en tendens att överkomplicera saker, vet du? Du och Nenya, tillsammans. Ni kompletterar varandra men… är ändå som olja och vatten ibland.’ frågade han lite finurligt. Men det var sant, Nenya kunde vara svår – trots allt var hennes explosionsartade humör en orsak till att hon ramlat in i fiendens händer. Han skakade bort tanken och fokuserade istället på Isras ord.
    ‘Jag kan känna det med, nu då jag är medveten om det.’ konstaterade han, och gav hennes mage, sedan hennes ansikte en blick. Ja vad skulle man säga åt sådana saker?
    ‘Stark som sin mor, och sin far.’ fortsatte han hennes ord, då hon ledde hans hand till hennes mage, något förväntansfullt där i hans röst och blick då han sa det.
    ‘Vår arvinge.’ avslutade han, tankfullt, och såg lite drömlikt ut i intet medan han smakade på ordet. Så här långt hade han aldrig kommit förr, kändes det som, då det kom till de planer han så länge stiftat.
    ‘Så, har du funderat på namn redan?’ undrade han med de mörka ögonen fästa i hennes, nästan lustigt hur två som de kunde prata om så värdsliga saker.

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Precis som demonen så försökte Isra låta bli att tänka på Nenya och orsaken till hennes frånvaro. Om bara den andra kvinnan hade haft bättre vett att tygla sina känslor, då hade hon inte blivit tagen ifrån dem, så hade denna stund kunnat vara en annan, en delad av tre istället för två. Hon hade redan från början förlikat sig med tanken på att denna allians aldrig skulle bli en tvåsamhet, fått skjuta undan all avundsjuka och egoism och istället hade hon accepterat situationen och slutligen faktiskt kommit att tycka om den. Nenya var eld där hon själv var mer lik is, det var uppfriskande, men precis som Ayperos nu sade så gjorde det också allting lite mer komplicerat. Och ändå såg det nu ut som att hon och demonen verkligen var ensamma i detta. Det var tvåsamheten hon fått lägga åt sidan, och även om det kändes fel, som att en del av henne saknades, så kunde hon inte heller ignorera känslan av att ha lyckats med något stort. Hon bar på en arvinge, på Ayperos arvinge. En son, eller dotter, som skulle stå med en fot i båda världar och som en dag skulle kunna ha makten att styra över båda. Hon rös nöjt över tanken, kanske med en blick liknande den som demonen själv hade när han såg ut i intet.

    ”Namn..?” Hon väcktes ur sina tankar vid Ayperos ord och trots den kortlivade förvirringen så kunde hon inte låta bli att flina lite åt vardagligheten i det hela.

    ”Nej, så långt har jag inte kommit än. Jag ville berätta för dig och Nenya först. Men du kanske hade något i åtanke, käre make?” Frågade hon med ett litet, retsamt leende. Att prata namn kändes så… Banalt. Det var frukten av deras förening som grodde inom henne, en pusselbit som behövde läggas på plats i det stora hela… Och samtidigt så var det kanske mer än så. Det var, och hon insåg att hon inte tänkt det förens nu, ett barn, en levande varelse som skulle behöva växa upp innan de kunde sätta honom på en tron.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Ayperos kunde inte rå att le ett finurligt leende och vända blicken mot henne över hennes uppenbara förvirring.
    ‘Ja, vårt barn måste ha ett namn, inte sant?’ undrade han, och det fanns något väldigt mänskligt plötsligt i deras relation. Han var gammal, han var en demon, men det blivande fadersskapet kanske också gjorde honom lite mindre övernaturlig och lite mer jordnära.
    ‘Ska det vara något fantastiskt namn som gått i din släkt, kanske? Eller något urgammalt från min sida av släkten? Ja, om man nu kan kalla de släkt. Rivaler vore väl mer passande.’ fnös han, då han tänkte på de demoner han varit sida vid sida med i äldre dagar.
    ‘Ayperos den andre?’ frågade han retsamt, ett torrt skämt, och funderade lite sedan.
    ‘Men att du är med barn nu betyder också att vi måste öka på din träning. Att du måste kunna försvara dig från exempelvis magiker som vill dig illa, som vill komma åt ditt sinne och ändra dina tankar. Om någonsin är du en större måltavla nu än du varit. Så vad sägs? Lite vila, och imorgon ska jag lära dig ännu mer om den magi som finns inom dig. Som säkerligen ökar nu, med ett barn som vårt växande inom dig. En halvdemon, som troligtvis gör dig mäktigare än du någonsin varit.’ sa han med en tankfull glimt i ögonen, för att sedan igen se ut över Hannadons vackra fasader som färgades av ljuset.
    ‘Med lite kamouflage, kanske vi till och med kan ta och njuta lite av staden som snart ska bli vår, medan vi söker rätt på rykten om Nenya. Vad säger du?’ undrade han, och sträckte fram en inbjudande hand åt henne.

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Nej, hon hade faktiskt inte tänkt så långt som namn, men det var förstås som Ayperos sade, och hans ord väckte tankar på ett liv som sedan länge låg i det förgångna. På hennes familj, den som varit och som aldrig mer skulle vara densamma. Men kanske ändå…

    ”Zator, om det är en pojke”, svarade hon med ett litet snett leende innan hon med en axelryckning såg tillbaka ut mot den stora, myllrande staden utanför deras fönster. Alla människor som rörde sig där utan att veta vilka som uppehöll sig mitt bland dem. Tanken på att gå ut och röra sig bland dem var lockande.

    ”Lite vila, sen kan vi börja”, tillade hon med en nick. Sanningen var att hon redan kände sig starkare, kraftfullare på något vis, och om det nu var någon som var ute efter Ayperos, samma kvinna som tagit Nenya, så vore hon dum om hon litade på annat beskydd än sitt eget. Det var trots allt inte bara Ayperos arvinge som hon bar, utan även sin egen.

    Ett par dagar senare hade de gjort sig hemmastadda på värdshuset som Aoritius och Isanna och med andra ansikten än sina egna hade de redan hunnit se lite av staden. De hade upptagit träningen, dess intensitet sådan att den oftast lämnade henne halvt utmattad, men till och med hon själv kunde se framstegen. Sådan var alltså situationen när de dag tre, eller kanske fyra, promenerade längs en av stadens kanaler. De väntade fortfarande på hennes far, men också på något ord om Nenya. Hitintills hade de inte hört något, men staden var obegripligt stor och det var lite som att leta efter en nål i en höstack, särskilt som kvinnan som tagit Nenya troligtvis visste ett och annat om kamouflage själv.

    ”All denna väntan… Tanken på vad Nenya får utstå för var dag som går… Jag gillar det inte”, sade hon med en liten suck efter att ha gått i tystnad en lång stund. Hon hade tränat på att sträcka ut sitt medvetande och leta bland de sinnen hon stötte på längs vägen, men hitintills var där inget av intresse och hennes tålamod började tryta.

Viewing 16 posts - 241 through 256 (of 256 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.