Oavsett vilka känslostormar som rasade inom Ayperos, allt från ursinne till oro, fortsatte han röra sig mo Nenya och… Athanishka. Inte en person han hade förväntat sig att lägga blicken på någonsin igen. Inombords svor han, men det fick komma senare. Genom Nenyas känslor och hennes blick i länken de hade kunde han se Athanishka på nära håll, känna stanken Nenya kände, känna känslorna Nenya kände. Även om allt inom honom i den stunden stred emot att acceptera nederlag tog han sig ett lugnt ögonblick att tala direkt i Nenyas sinne.

‘Jag älskar dig, Nenya. Vi kommer att rädda dig. Var stark…!’ han hade tänkt skicka fler tankar i det korta ögonblicket, kanske en uppmaning att hon inte skulle glömma det han lärt dem, att hon inte skulle tänka på känslostormen som lett till allt detta. Lärorna som kunde hjälpa dem att hitta henne och stå emot Athanishka åtminstone en stund, kanske någon svaghet hos kvinnan – eller varelsen – hon kunde utnyttja. Men i samma ögonblick bröts deras band och de var borta. Det enda som var kvar och hade etsat sig i hans sinne var Athanishkas fruktansvärda monstruösa leende. Innerst inne visste han nog att det var ett monster han skapat, även om han just då hellre skyllde på kvinnan själv. På samma vis kände han hur hon sett på Isra och hennes mage, och han fylldes av något. Vad var det som hon såg, som inte han såg? Tanken försvann lika snabbt som den funnits där, då hans tankar gick till faran Nenya befann sig i.

Den vanliga reaktionen hade väl varit att svära, gorma och skrika. Istället stod han bara stilla, som en skugga, med nästan en mörk tomhet inom sig som Nenya säkerligen skulle känna. Nästan som om mörkret och hans frustration växte djupt inom honom i ett kondenserat svart klot. Lika plötsligt verkade all den kraft sväva ut ur honom i en kraftvåg som fick träden omkring dem att klaga högt då de slets ur marken med rötter och allt, ett område av total förödelse runt honom och Isra som sträckte sig ända fram till värdshuset vars halva sida hade börjat klagande glida ned i jordskalvet som kommit på ett ögonblick.

Där stod han med uppspärrade mörka ögon, och andades tungt med sina kloliknande fingrar slutna så blodet droppade från handlederna. Han försökte nå ut med sitt sinne för att hitta den minsta lilla ledtråd om var Nenya befann sig, men inget än. Han fick försöka övertyga sig själv om att Nenya så fort hon kunde skulle ge dem något, en tanke, en bild… Något. Om inte Athanishka manipulerade Nenya till att leda dem till en fälla, vilket vore det mest sannolika.

Bakom dem var värdshuset fyllt av förfärade skrik, då folk rusade ut ur värdshuset för att komma ut ur den kollapsande byggnaden, men Ayperos la ingen tanke på det. Istället vände han sin blick mot Isra, och en lång stund mötte deras blickar. Han kunde se rädslan som Isra hade, känslorna hon kände för Nenya som på många vis tangerade hans egna.
‘Jag har mycket att berätta för dig, Isra.’ sa han, något trött i hans röst och blick, men också något beslutsamt, som om han vägrade ge upp varken Nenya, eller Isra. På samma vis betraktade han henne, som för att se att hon inte var skadad, med hans sinne som vandrade över Isras, försäkrade sig om att Athanishka inte fått tag i Isras sinne med.
‘Det verkar som en skugga ur mitt förflutna har kommit ikapp oss.’ han tog hennes hand i sin, och sneglade över axeln mot värdshuset vars tak fallit in nu med ett högt brak, följt av fler skrik.

‘Men först bort härifrån.’ sa han och med en hand på hennes rygg ledde han henne med raska steg, som om han inte ville lämna henne ensam nu med monstret de visste lurade i mörkret, till deras häst och kärra. Inte riktigt så de hade hoppats avsluta denna kväll, men det var dags att röra sig. Utan att ifrågasätta var den något skärrade kusken snabbt i sitt säte, och de igen på vägen, där Ayperos satt i tystnad och tittade ut genom fönstret mot skogen, som om han förväntade sig se mörkret som kommit dem ikapp när som helst. Men nej, hon och Nenya var borta.

‘Athanishka är hennes namn.’ sa han till sist. ‘En gång en alvisk magiker, som stred vid min sida.’ han fnös lite och viftade med handen, lättare att visa. Nenyas sinne fylldes av bilder från gångna tider, tusentals år sedan i andra tidsåldrar, då Harmasöknen fortfarande varit regnskog. Små minnesbilder från strider vunna och förlorade under Ayperos ledarskap, tills de besegrat och erövrat Mir Haradharos, Harmas huvudstad, en strålande vacker stad som fick Karms städer att blekna i jämförelse med sin storlek och briljans. Vid hans sida kunde hon se Athanishka så som hon sett ut då hon varit ung och fager, inte som monstret de mött denna dag.
‘Vi hade nästan nått vårt mål, erövrat världens centrala makt. Och då kände jag att änglar ledda av en ängel vid namn Uriel lämnade himmelriket för att komma och krossa mig, för att bistå mina fiender. Jag förutsåg min egna död.’ förklarade han, kanske något simplifierat, med en känslovåg av ursinne.
‘Så… Jag fångade Athanishka i ett magiskt fängelse. Ett fängelse som skulle hålla henne vid liv för alltid, utan mat och dryck och förse mig med livskraft. Livskraft som höll mig vid liv i mitt fängelse, tills Nenya fann mig och frigjorde mig. Ett fängelse hon aldrig borde ha kunnat fly…’ han fnös lite igen, irriterad.
‘Men nu är hon här.’ det var ett faktum, och hans blick mötte Isras igen. ‘Ute för hämnd, utan tvekan.’ han lät de orden sätta sig hos Isra, för att invänta hennes reaktion, samtidigt som han kände en djup oro för Nenyas välbefinnande. Men kanske det inte var så märkligt som bandet Ayperos kände till Nenya, det första ansiktet han sett efter tusentals år av mörker.

Då de väl satt där, med sin delade oro och sorg, var det spänt då Ayperos väntade på Isras reaktion och svar. Mycket hade hänt på så kort tid, och Isra verkade ovanligt… trött. Så han stannade upp lite, bäst att inte överösa henne med sinnesintryck kanske just då som han gjort så snabbt för att förklara sig.
‘En lös tråd, ja, väl sagt min kära.’ sa han på sitt belevade sätt nu då han samlat sitt lugn. Ilskan fanns där bubblande under ytan fortfarande, men han bemästrade den.

‘En lös tråd som vi måste klippa. Just nu har jag inga svar, men om jag måste gissa…’ sa han och funderade.
‘Kanske är det som du säger. Någon hittat platsen där hon hölls, och släppt henne lös.’ Något han i sin arrogans aldrig trodde skulle ha kunnat hända, men han hade ju haft fel förr. De skulle inte få reda på saken med säkerhet innan han konfronterade henne. Det hade varit en annan person närvarande, men vem var han?
‘Alla frågor får vänta, viktigaste är att vi hittar Nenya. Tur nog har vi skolat Nenya, men jag är rädd att om hon spenderar för mycket tid i Athhanishkas närvaro kommer hon till sist att bryta Nenyas motståndskraft och vända henne mot oss. Hennes specialitet är trots allt sinnet.’

Isras ord fick honom att lite tankfullt nicka.
‘Vi får hoppas att hon lyckas sända en tanke till oss. Men vi kan inte bara vänta på det, vi måste skicka ut våra spioner. Kanske din far kan hjälpa oss.’ sa han fundersamt. Eller den varelse som en gång varit hennes far.
‘Kalla på honom.’ uppmanade han, trots allt var det Isra som hade honom under sin kontroll, medan han funderade på vem mer som skulle hjälpa dem bland de kontakter de hade nära till hands. Han sträckte fram sina händer för att ta Isras i sina, en liten gest för att visa att de nog snart tillsammans skulle ha Nenya tillbaka.

Ayperos mörka ögon fortsatte betrakta henne, tog in hennes känslor och kontrollerade sina egna. Det var bra att se att trots den delade oron och ilskan de kände över Nenyas försvinnande så kunde de båda hålla huvudet kallt. Tänka på nästa steg.
‘Du har så klart rätt, min kära.’ svarade Ayperos tankfullt. ‘Och jag tror jag vet exakt vart vi ska rikta våra blickar.’

Många skulle kanske kalla det dårskap, men två dygn senare tornade sig Karms huvudstad framför dem. Hannadons vita torn och höga murar blev högre och högre, mer imponerande ju närmare de kom. För dem kanske en hotbild, för de flesta en symbol för hopp.

‘Välkommen till Hannadon, kära Isra.’ sa han, en bild av lugn beslutsamhet där han satt i vagnen som rörde sig på den stenbelagda landsvägen som ledde till Hannadons södra port.

‘Jag vet vad du tänker… Men jag kan säga dig en sak med säkerhet, Karmanernas fåfänga är omätlig, inte helt olik alvernas. De skulle aldrig förvänta sig att fienden som decimerade deras västra försvar frivilligt skulle resa in här. Men kung Sandor har ett helt land i uppror att ta hand om, de kommer varken söka efter oss, eller misstänka oss här.’ sa han med ett snett leende. Kanske var det Ayperos som var fåfäng, självgod och självsäker, men han verkade övertygad om sin sak.

‘Bara minns vad jag lärt dig, min kära, om vakterna frågar oss vilka vi är, placera en annan bild i deras sinne och ersätt den de har då de ser dig. De kommer inte kunna motstå våra krafter.’ dessa ord sa han uppmuntrande då de enorma portarna närmade sig. Kanske var det något han länge sedan lärt sig av alven som nu tillfångatagit Nenya, eller kanske var det han som från första början lärt henne det, och nu var det dags för Isra att visa vad hon kunde.

Som Ayperos förespådde blev deras vagn stannad av vakterna vid porten, som i dessa tider av krig och oro var noggrannare än vad de en gång varit. Trots allt var Karm inte längre så säkert som det en gång varit. En rustningsbeklädd man knackade på dörren till vagnen, och öppnade den.
‘Era identiteter, och ärenden.’ sa han monotont, uppenbart att detta var tusende gången denna dag han ställde samma begäran, med en sekreterare i bakgrunden som dokumenterade allt i en stor bok, fjäderpännan i högsta hugg. Medan han först inte verkat så på alerten såg han nu lite mer misstänksam ut, då han betraktade de två märkliga främlingarna. Ayperos nickade lite uppmuntrande åt Isra.