Post has published by Maeve
Viewing 20 posts - 221 through 240 (of 256 total)
  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Ayperos ögon betraktade stället igen, och inombords log han lite. Besökarna hade ingen aning att de var i samma rum som en demon, och inte vilken som helst. Kanske hade stämningen redan ändrats lite där inne av hans närvaro, på små sätt som gästerna själva inte ens ännu var medvetna om. Trots allt hade han en utstrålning omkring sig, som var svår att motstå. En utstrålning som gjorde det svårare för de i omgivningen att motstå sina egna fantasier och inre impulser och begär. Hur det skulle påverka kvällens gång återstod att se, så klart.

    ‘Som alltid lyckas leverera det man behöver, säger du?’ upprepade Ayperos lite roat med blicken vandrande över sällskapet där inne än en gång, innan han vände uppmärksamheten till de två damerna och satte sig ned. Hans blick följde värdshusflickan som lämnade dem ensamma, kanske något hungrigt där i hans blick en stund, innan han återigen var där med dem.
    ‘Vin är på väg, det behöver du inte oroa dig för, kära Nenya.’ sa han roat.

    ‘Och hur skulle vi inte kunnat sakna dig och din charm, hm?’ frågade han med en menande gest över henne och hennes klädsel, ett komplement till Isras berömmande kommentar, sällan man såg Nenya klädd så, trots allt, snarare än kläder som gjorde henne till mer av en krigare. De mörka ögonen vandrade till Isra, som om han läste hennes tankar om deras trefacetterade relation, och det ljusa håret hon nu avslöjade då de var i deras mer privata del av sällskapsrummet. Ja man kunde ju ha det mycket värre än han, med dessa två vid sin sida, och kanske det skulle bli en intressant kväll – de hade mycket att fira och ta igen. Som på beställning kom det dryck och vin levererat till dem, och kanske hade redan ljusen på borden tagit en liten annan nyans än i resten av värdshuset.

    ‘Vi måste skåla för att vara tillsammans igen!’ sa han muntert, och hällde upp vin åt dem alla tre ur en av flaskorna som ställts på bordet, och delade ut varsin bägare åt Nenya och Isra, innan han tog en själv och skålade med dem, för att luta sig fram och ge dem båda en kyss i tur och ordning.
    ‘Så, berätta hur det har gått för vår vackra adelsdam?’ frågade han nyfiket, även om de fått rapporter med jämna mellanrum var det alltid en annan sak att tala ansikte mot ansikte.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    “En mardröm kanske, hm?” påpekade Nenya lite roat åt Isras ord för att milt lägga sina armar om drottningen för att besvara kyssen lite djupare för att på sitt sätt visa att orden som Isra sagt stämde. Så klart hon hade saknat dem. Mer än vad hon egentligen ville avslöja åt dem. Det var förstås inte svårt att se irritationen hos Isra över att behöva dölja sin skönhet så. Nenya strök hon undan huvan för att avslöja det vackra ljusa håret där under för att ömt stryka sin hand genom Isras hår.

    En liten fnysning lämnade hennes läppar över Ayperos ord och beröm, efter hans milda kyss som hon besvarade. De båda överdrev en smula och hon rynkade på näsan och sträckte ut tungan åt dem för att visa att hon nog var obekväm där. Lite disträ slog hon med ena nageln på bägaren. Det var svårt att riktigt veta vart hon skulle börja. Det var förstås mycket information och en smula av det som hon hade berättat.

    “Det är… spridda tankar kring Saelorians i trakten. Än tycks de vara kvar i Gröndal med makten. Många anser förstås att de ska avsättas… medan några inte. Mest för att de alltid har lyckats hålla ekonomin väl här.” hummade hon och gjorde en gest runt omkring sig. För att slå sig ner i fåtöljen igen som hon hade suttit i när de kommit. Drack en klunk av vinet. Det fanns väl inte direkt någon brådska att tala om allting nu?

    Natten var ung ännu och hon lät sin tungspets röra sig över sin underläpp medan hon funderade. Plötsligt ändrade hennes ögon, det blev lite mer mörka och vaksamma. Hon drog in ett par andetag och rynkade lätt på ögonbrynen. Det var en lukt som hon kände väl igen. En som hade försvunnit rätt hastigt ifrån hennes barndom. Damerin? Hennes farfar, en bestämd man. En gång var han stolt, men precis som resten av familjen hade han visat sin avsky när hon visade upp Ayperos. Omedvetet lät hon sin ena nagel pressas in i träet och fick bort några träflisor.

    För att sedan vakna upp lite ur sina minnen och ett svagt samt ursäktande leende fanns där.

    “Ursäkta mig, mina kära…” hummade hon för att se mot Ayperos, som för att se om han hade känt något mer. Den var svag, som om den var i närheten men ändå inte. Ännu svagare var hans frus doft. Som om den näsan rann ur fingrarna på dem.

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Att vara tillsammans igen var en lättnad, och Isra sjönk tacksamt ned i en av fåtöljerna lagom till att vinet serverades. Hon, till skillnad från Nenya, fann det lätt att uppskatta de ömma gesterna från både Nenya och Ayperos, och kanske log hon lite för sig själv trots det allvarliga samtalsämnet. Hon gjorde sig inga föreställningar om att detta var något annat än en praktisk allians, men ändå tillät hon känslan av värme och tillgivenhet att fylla henne. Varför kunde de båda inte gå hand i hand, trots allt?

    ”Och vår ankomst, hur tror du att den kommer mottas av din familj..?” Började hon, bara för att en sekund senare låta frågan rinna ut i sanden när hon noterade förändringen hos Nenya. Det var inte bara en synlig sådan, hon kunde känna den i luften, i bandet de delade.

    ”Vad är det?” Frågade hon lågmält, hennes leende lite mattare nu än för bara någon sekund sedan.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    ‘Mardrömmar beror väl på vem man frågar?’ undrade Ayperos med en skämtsam ton, medan han betraktade de två damernas tillgivenhet till varandra. Istället lät han sig sedan sätta sig ned och lyssna på vad Nenya hade att berätta.
    ‘Så klart…’ hummade han med en handviftning, lite tankfull kring deras nästa steg. Det fanns trots allt många vägar att gå, många möjligheter som skulle påverka deras framtid. Frågan var vilken som var bäst. Ayperos smuttade lite på sitt vin, försjunken i sina egna tankar, för att sedan studera Nenya då hon sjönk in i sina egna tankar. Isra verkade haka på det snabbare och ställa frågan som de båda redan funderade kring. Hon verkade söka efter svar från honom, och han slöt ögonen en stund för att fokusera och känna på omgivningen. Ja, kanske det fanns något där i närheten, men inget han bekymrade sig över just då. Kanske något som kunde gynna dem, ifall ödet spelade i deras händer. Han sträckte fram en hand för att ta Isras i sin och stryka den långsamt medan han betraktade Nenya.
    ‘Ja, vi båda undrar. Vad är det du ser, Nenya?’ undrade han, trots allt nyfiken på om hon lärt sig att använda sina nyfunna förmågor än eller ej.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    En liten frustration fanns i hennes ansikte, över att de inte riktigt kunde mer än se hennes oro och bekräfta den fanns. Kanske var det lite förvånande att hon istället för att lämna en spydig kommentar drog ett andetag för att hålla sig lugn och försökte att visa det som hon oroade sig att det var. Damerin och Sanora Saelorians. Fast kanske det kunde vara en möjlighet med?

    Hon drog lätt efter andan för att sedan sjunka ner i sin fåtölj igen med fingrarna masserande på hennes tinning. Egentligen var hon väl inte helt redo ännu för ett kärt familjeåterseende. Eller ja, kärt var väl något man kunde diskutera.

    “Det känns som om… mina farföräldrar är här. Och  jag är inte helt säker på om det är något som kan vara en fördel till oss.”

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Att Nenya var något frustrerad syntes tydligt, men först när hon slappnade av och faktiskt försökte visa dem vad det var hon känt av så kunde Isra mer än se hennes oro. Hon tryckte lätt Ayperos hand när han tog hennes i sin, dock utan att ta blicken från Nenya.

    ”Jag är rädd att jag inte känner till er historia med dem… Men av din oro att döma så antar jag att den inte är helt fläckfri?” Sade hon försiktigt, kanske mer ett konstaterande än en fråga.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Ayperos slöt sina ögon, som om han frammanade bilden i sitt sinne som Nenya pratade om. Det äldre paret Saelorian, inte det som de var ute efter, men det kunde spela till deras fördel.
    ‘Intressant…’ sa han, och sträckte på sig igen då han delat hennes känsla om hennes farföräldrar.
    ‘Så berätta för oss, Nenya, hurdana är Damerin och Sanora Saelorian?’ frågade han, med huvudet lite nyfiket på snedden, liksom Isra hade han inte hört mycket om dem. Skulle de bli glada över att se Nenya, eller skulle det bli konflikt? Eller var de liksom Isras förflutna, något som måste dras upp med rötterna och förstöras?

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    “Fläckfri…” hummade hon roat åt Isras kommentar, det var väl ett sätt att prata om det. Hon kunde inte rå för att le lite och sjönk ner lite i fåtöljen igen. Trots allt kändes det inte som om det skulle kunna vara ett hot. Och om de var ett hot mot dem, kunde de ju trots alltid… eliminera dem. Även om tanken fick henne att grimasera. Inte direkt något som hon hade önskat.

    Tankarna rörde sig kring vad som var och vad som kunde bli. Djupt in i sina tankarna att hon inte ens hörde Ayperos fråga först. Det var först efter några långa minuter som hon harklade sig och såg lite ursäktande på dem båda.

    “Farfar… eller Damerin, var en rättvis man, antar jag. Rätt… hård och tuff mot alla, inte minst sin familj. Beskyddande. Den enda som någonsin gjort honom mjuk var min farmor, Sanora. En mild och kärleksfull person. De båda… tog avstånd ifrån mig när jag svor min trohet till… Nå ni vet.” sa hon och gjorde en road gest mot Ayperos.

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Hon lyssnade under tystnad medan Nenya talade, men kanske mer än lyssnade så kände hon, kände Nenyas osäkerhet och tveksamhet kring det hela, hur hennes känslor inte var lika klara och tydliga som de vanligen var. Dock gick hon inte längre än så, utan lät saken bero. Det kunde betyda mer än en sak och hon litade trots allt på Nenyas omdöme i frågan, och på hennes lojaliteter.

    ”Och hur är deras relation till dina föräldrar? Om vi nu ska kliva rakt in i drakens håla så föredrar jag att veta vart alla pjäser står redan från början”, sade hon med ett litet leende i ett försök att ge en lättare ton till samtalsämnet. Trots allt så vore det bra att veta om de skulle få mer än en generation Saelorians emot sig när de anlände, särskilt med tanke på omständigheterna.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Ayperos kunde inte rå för att skratta lite över ordvalen. Alliansen, som om den var gjord till någon annan än honom. Men där satt han, i kött och blod, mitt i provinsen som hatade honom.
    ‘Ja, som Isra säger?’ undrade han med en handviftning.
    ‘Kanske er relation var bristfällig en tid då Calendiet var starkt, då er lilla hemlighet inte avslöjats för kungahuset. Men med tanke på vad vi sett och hört är inte provinsens position lika stark längre. Kanske de är villiga att lyssna på de som har en chans att förbättra situationen?’ frågade han med ett litet lurigt leende, och sneglade på Isra.
    ‘Kanske kan Calendiets glansdagar återuppstå, med en ny visroy på tronen. Kanske någon vid namn Saelorian?’ frågade han och såg menande på Nenya.
    ‘Så klart skulle den nya regenten behöva trogna ställföreträdare, ifall hennes plikter tog henne till andra intressanta platser i världen.’

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Åt Ayperos förlag rynkade hon något på ögonbrynen. Inte alls nöjd över tanken. Den typen av makt var trots allt inget som hon begärde eller ens önskade sig. Speciellt när det skulle betyda att hon många dagar skulle vakna upp utan varken Ayperos eller Isra. Hon ville grimasera och säga något spydigt – eller för den delen protestera. Men istället valde hon att föra vinglaset mot sin mun för att dricka en stor klunk och låta tystnaden besvara det förslagen.

    “Kanske är de mer villiga att lyssna nu. Jag tror att Damerin var mer rädd för att skydda familjen. Kanske det är en hålhake vi skulle kunna använda. Men Sanora kan nog bli ett problem.” påpekade hon för att låta blicken vara ner på hennes händer.

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Om drottningen blev förvånad över Ayperos förslag så visade hon det inte utåt, trots allt så vore det klokt att placera någon som var trogen både henne och Ayperos som regent för en ny provins… Och vem var mer trogen än Nenya? Det skulle dock ta henne ifrån demonens sida, från hennes sida, men vad för spel spelade de som inte krävde uppoffringar? Hon visste dock att Nenya skulle ogilla idén redan innan den andra kvinnan rynkat ogillande på ögonbrynen, men protesten som hon väntat sig kom aldrig. Kanske förstod även Nenya att detta kunde vara ett klokt drag, eller så valde hon bara att inte gräva djupare i saken. Det var, trots allt, bara teoretiskt.

    ”Ett litet problem. Ett vi enkelt kan göra oss av med”, sade hon med en liten avfärdande handviftning.

    ”Det skulle till och med kunna gynna vår sak. Vad bättre orsak att välja vår sida om er farfars kära hustru skulle möta sitt öde vid, låt oss säga, en monsterjägares hand. En monsterjägare skickad av Karms egen krona, till exempel”, fortsatte hon med ett litet leende medan hon snurrade vinglaset mellan sina fingrar.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Ayperos hade fortfarande ett litet lurigt leend,e som om han förväntat sig Nenyas reaktion. Han visste väl att Nenya ville vara vid hans sida, och klart ville han ha henne vid sin sida. Men de hade en möjlighet här att forma ett starkt fäste i Karm.
    ‘Kanske mer villiga att lyssna ja. Kanske till och med villiga nog att ge över makten till dig, om fästet er familj byggt i generationer inte behöver decimeras till aska? Hellre en Saelorian på tronen, än förintelse. Inte sant?’ undrade han.

    ‘Som jag förstått det är familjen och blodslinjen väldigt viktig för hus Saelorian. Men varför måste det vara Aethriatan och Aetas som styr, då det kunde vara du, Nenya, med någon du litar på som styr som dina trogna ögon och öron? Speciellt om Aetas och Aethriatan får leva sitt liv i exil.’ hans blick for till Isra, för att se vad hon tänkte om det förslaget.
    ‘Ah, där har vi något. Jag visste att jag gifte mig med en slug kvinna.’ sa han lite roat över Isras lömska plan, men man blev ju inte Me’erisias härskarinna utan att ha lite slughet.

    ‘Vad tror du, Nenya? Kan du släppa dina egna band och låta en sådan sak ske?’ undrade han, trots allt visste han att Nenya fortfarande hade konflikt inom sig, både hat och kärlek för sin familj.
    ‘Kanske dags för en familjetragedi, som för er samman mot en gemensam fiende?’ han gjorde en grimas.
    ‘Så jag önskar att jag hade monsterjägaren Arand här nu som genomborrade mig med sin klinga i Loradon, då hade jag kunnat tvinga honom utföra dådet och bli avrättad på samma gång.’ sa han med en knuten näve.

     

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Logik hade aldrig riktigt varit Nenyas största sida. Även om hon förstås försökte få bort sina känslor var det svårt att helt hålla dem borta. Speciellt nu. Hon hade inte sett dem på… ett tag och hade hoppats på ett mer hjärtligare återseende. Istället hann de knappt sätta sig ner innan de sköt iväg henne igen. Det var inte svårt att se hennes ögon som var fuktiga och hon vände sig om för att hastigt dra sin hand över sina kinder som var blanka.

    Irriterat knöt hon sin näve för att resa sig upp. Obrydd över att det välte vinflaskan och att dess innehåll rann ut över bordet och golvet.  Ilskan bubblade upp inom henne, men även kanske en viss sorg och rädsla. Trots allt, vad hindrade dem att lämna henne? Speciellt då de talade så enkelt om det. Hon gav till en fnysning för att sätta ner vinglaset så hårt så att foten sprack.

    “Ni behövde inte vänta så länge för att säga att ni vill bli av med mig.” röt hon ilsket till, rösten något bruten av alla känslor inuti henne. För att sedan storma mot dörren. Utanför hade solens strålar redan börja röra sig ovanför trädtopparna. Något som vanligtvis inte gjorde något för Nenya med den ring hon hade fått ifrån Ayperos. I sin ilska och sorg slängde hon ringen för att fortsätta ut genom den första dörren och snart nog kunde de höra hur dörren till utgången öppnades och sedan stängdes.

  • Rollspelare
    Member since: 20/03/2023

    Lugn och fin nu, flicka lilla, ljöd en röst som trängde sig in i Nenyas tankar. Den kvinnliga rösten väste och lät allt annat än välmenande samtidigt som den var len och sjungande vacker. Fördärvad och ljuvlig, mörk och klingande – en motsägelse i allra högsta grad. I samma ögonblick som den upprörda kvinnan stormat ut genom ytterdörren grep något tag om henne. En knotig, kall hand med långa kloliknande fingrar som grävde sig in i sammetstyget på hennes vackra klänning. En oundviklig stank osade kring kvinnan som plötsligt greppat Nenya. Doften fanns det inget tvetydigt i. Hon luktade likt en fuktskadad källare eller som den mest bortglömda delen av en murken skog, unket och gammalt. Kvickt drog hon in henne i närmsta skugga och såg på henne med två bleka ögon. Hon var till synes blind men tycktes ändå genomborra Nenya med sin blick. Hennes slitna svarta hår låg tunt kring hennes bleka men annars onaturligt vackra ansikte. Vidare var kroppen lika blek och syntes väl under en mycket tunn klädnad av svart silke.

    Intill henne stod en kortväxt gammal man med ihålig, tom blick. Han tittade knappt på dem utan stod redo med händerna utsträckta, handflatorna uppåt. På något vis tycktes han inte medvetande om världen omkring sig. Han bara var.

    Den smäckra och samtidigt vämjeliga kvinnan lät en lugnande känsla stryka sig mot Nenyas sinne, men bet ihop käkarna som ett litet tecken på något oväntat eller ansträngande. Hon betraktade henne från topp till tå och tog in varje detalj i en snabb överblick utan att släppa sitt hårda grepp. Nenyas självskadebeteende tycktes inte bekymra kvinnan det minsta. Bestämt tog hon tag om mannens ena hand, sände honom en tanke och han började sedan sträcka sig efter Nenya.

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Hon hann knappt insupa berömmet från Ayperos innan Nenya lät ilskan och osäkerheten ta över, och istället sjönk hon ned något i fåtöljen där hon satt. Hon var väl bekant med känslorna som vällde upp inom Nenya, men till skillnad från den andra kvinnan så hade hennes tid vid Ayperos sida lärt henne att kontrollera dem, att se dem för vad de var – känslor, ologiska reaktioner som höll hjärtat och sinnet bundna, snarare än fria. Vad hade hon trots allt inte gett upp för att bilda denna allians? Hon hade skjutit sina känslor åt sidan och funnit det mer belönande än något hon kunnat föreställa sig. Men Nenya… Nenya var känslor personifierat. Kanske en av de saker hon uppskattade med den andra kvinnan, även om det, som nu, gjorde många situationer mer besvärliga än de behövde vara.

    ”Nenya…” Det var allt hon hann invända innan den andra kvinnan slog ned vinglaset i bordet och rusade ut.

     

    Kanske lite trött vände hon den ljusa, grå blicken mot Ayperos. De hade trots allt varit på resande fot ett bra tag och hon hade sett fram emot att få vila, särskilt som tröttheten kom allt oftare över henne nu. Kanske hade hon tänkt det lägligt att berätta, nu när de alla var samlade på en plats, men tillfället slets ur hennes händer innan hon hann fatta det.

    ”Ni borde ha väntat med det förslaget, kära make”, sade hon slutligen innan hon med en suck ställde ned sitt eget vinglas på bordet och reste sig upp ur den mjuka fåtöljen med avsikten att följa efter Nenya.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Ayperos suckade inombords över Nenyas kraftiga reaktioner. Visst var det den explosiva personligheten som gjort att han hållit henne vid sin sida, men ibland hade den en tendens att försvåra saker. De senaste veckorna hade det känts som om hon hade börjat kontrollera sina känslor mer och mer, men det verkade som om han gjort en missbedömning denna gång. Irriterande. Speciellt då Isra hade rätt, något han ogärna erkände. Manlig fåfänga var väl en sjukdom som även demoner led av. Kanske speciellt demoner. Säkert därför han också såg mycket, men missade minst lika mycket, som Isras hemlighet i sina egna planer och storhetstänk. Trots att han var så planerande och framsynt hade han inte lyckats förutspå den reaktionen, och nu hade han vin över hela sig och en ilsken kvinna att hantera.

    ‘Jag antar att du har rätt, min kära.’ sa han med en suck, lite stelt och korrekt, och rullade något med de mörka ögonen, även om han hade ett rätt stort tålamod så sträckte det sig inte riktigt så här långt. Inombords flammade det till av ilska, och det kanske både Nenya och Isra kunde känna, även om han utåt såg ut att ha kontroll över sig själv. Kanske han heller inte ville erkänna för sig själv att Nenyas ilska och sårade uppsyn, hur hon slängde bort ringen han gett henne, faktiskt väckte någon slags sorg och skuldkänsla inom honom själv – kanske han själv blivit vek och känslosam? Irriterat försökte han vifta bort den tanken, även om det inte riktigt gick. Så han reste sig liksom Isra, plockade upp ringen, och började följa henne ut ur värdshuset.

    De passerade genom sällskapsrummet där hans passiva inflytande verkade ha fått igång ett rejält festande, där värdshuset tidigare varit lågmält och stillsamt var det nu en helt annan atmosfär. Kanske hade det demoniska i luften fått folk att slappna av, släppa loss och följa sina instinkter. I mitten stod några och hade ett rejält bråk, som säkert snart skulle kulminera i blod och nävar, på andra ställen satt älskare i varandras armar djupt inne i sina kyssar och smekningar på högst opassande vis för ett offentligt utrymme. Musiken som tidigare varit stillsam från trubadurerna var nu hetsig och hög, drycken flödade och det skrattades och stojades. Det hade kunnat bli en spännande kväll, men det verkade som om de skulle få vänta på att ta del av sådana förnöjelser. Nästan lite längtansfullt såg Ayperos över axeln, men la det bakom sig då de kom ut i den svala luften som snart skulle bli varmare av solens lågor. Bäst att hitta Nenya innan solen började bränna. Men det var något annat i luften med.

    ‘Isra… jag… känner något. En närvaro jag inte känt på…’ sa Ayperos plötsligt och stannade upp precis innan de skulle gå genom dörren. Han rynkade på sina ögonbryn och mötte Isras blick, innan han slöt sina ögon. Han försökte minnas vad det var  han kände. Något från minnen långt bort i tiden, längre än vad han kunde minnas där och då. Precis bortom hans mentala synfält.
    ‘Jag tror Nenya är i fara.’ konstaterade han. ‘Och inte bara från gryningsljuset. Låt oss röra oss. Vi har fiender här.’ sa han, och öppnade dörren, för att se Nenya lite fram, och några andra figurer som stod en bit ifrån henne.
    ‘Nenya, vänta!’ sa han, nästan befallande, både i sinne och i ord, då han började röra sig på snabba steg mot Nenya och figurerna som han inte ännu lyckats identifiera.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Det var inte långt som Nenya hade hunnit innan stanken fyllde hennes näsa och snart kunde hon även känna en smak av mögel på sin tunga. Något hon nästan aldrig hade smakat på, bortskämd som hon var. Men trots det så var det ingen tvekan om att det var just det som smaken påminde om. Rösten fick henne att stelna till, trots att hon ville springa därifrån. Bort från allt. 

    Stank, smak och röster i hennes huvud. Det var svårt att säga vilken röst som var hennes egna nu. Både Ayperos ilska som började blossa upp i henne, men även oron från honom… och sedan främlingens lugna röst.

    “Släpp mig…!” väste Nenya, ilsket och mellan sina tänder som ett morrande och väsande på samma gång. Ögonen var blixtrande blåa, som en storm. Hon ville försvinna, men det var nästan omöjligt att röra sig. Rädslan speglades i hennes ögon när hon såg på kvinnan och mannen som rörde sig framför henne.

    Det var något med situationen som hon inte tyckte om, vanligtvis kunde hon strida – slå sig loss. Men allt gav henne en bitter eftersmak. Som om något… värre var på väg att hända.

    Ayperos… Isra! Jag menade inte… Jag älskar…e. Febrilt försökte hon få tanken att nå dem båda, men om hon lyckade innan hennes koncentration försvann helt och mannen närmade sig farligt nära, var hon själv osäker på.

  • Rollspelare
    Member since: 20/03/2023

    Greppet om Nenya hårdnade ytterligare när hon väste. Athanishka bara tittade obekymrat på henne men strax därpå smalnade ögonen av en aning.

    Dumma flicka. Du ska få exakt vad du bett om – att komma bort från allt. Det kommer inte vara lätt att hitta dig dit du ska. Lugna ner dig nu.

    Åter igen lät hon lugnet smeka sig mot Nenyas sinne i en förhoppning om att bryta sig igenom. Samtidigt vred Athanishka på huvudet och såg sig över axeln. Där kom Ayperos skyndandes emot dem. Men det var för sent. Han hade släppt sin lilla flickvän och låtit henne falla i händerna på någon annan, någon som han känt för många, många år sedan. Athanishkas anlete var kallt och orörligt. Hon sneglade mot kvinnan bakom Ayperos – Isra. Först såg hon på hennes mage innan de bleka ögonen vreds upp mot hennes ansikte. Omedelbart föll blicken på demonen som närmade sig. Istället för det hat som borde färga hennes vackra ansiktsdrag när hon såg på honom, demonen som förrått henne en gång i tiden, spred sig bara ett brett leende över hennes läppar. Vita tänder blottades och med det försvann de tre personerna som stod där i skuggan.

    Den äldre mannen som stod intill dem hade gripit tag om Nenyas handled och därmed var de som bortblåsta. Athanishka kanske inte hade kraften att förflytta sig genom magi, men det betydde inte att hon inte kunde manipulera någon med den förmågan att lyda hennes minsta vink. Kvar fanns inte ett spår av att de ens varit där.

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Känslorna som vällde mot henne från Ayperos var väntade, åtminstone de som osade av irritation och ilska, men mindre så var de som faktiskt liknade skuldkänslor. Hon hade inte upplevt det från honom tidigare men istället för att bekymra henne så lockade det fram ett litet flin över hennes läppar. Åren hade kanske gjort honom mjukare, eller så misstog hon sig. Oavsett så skvallrade det om att där fanns mer att utforska och det gjorde henne, situationen till trots, något nyfiken.

    Alla sådana tankar rann dock snabbt av henne när de väl klev ut i den svala luften utanför värdshuset. Hennes sinnen var inte lika skarpa som Ayperos eller Nenyas, men genom bandet de delade så kunde hon känna båda deras sinnesstämningar skifta, och nästan samtidigt som Ayperos förkunnade att Nenya var i fara så kunde hon se det som orsakat Nenyas plötsliga reaktion.

    Oron flammade upp inom henne och fick hennes knän att kännas svaga, men om hon någonsin varit sin fars dotter så var det tydligt när hon istället för att vika sig för rädslan sträckte sig efter den kniv som hon lämnat bakom sig i vagnen de rest hit i.

    ”Nenya!” Hann hon utbrista, hennes röst stadigare än hon förväntat sig att den skulle vara, men hennes sinne i uppror. Kvinnan och mannen som höll fast Nenya kändes… Fel. Det låg något osande kring båda två, något som fick håret i hennes nacke att resa sig och lämnade en bitter smak i munnen. Att det var den förfärliga men vackra kvinnan som var källan till de motstridiga känslorna blev uppenbart för henne i samma stund som deras blickar möttes. Hon hade känt den kalla blicken fästas på hennes mage innan den for upp för att möta hennes egna, grå blick, och hon rös. Hon stapplade till något av det plötsliga illamående som svepte över henne och det tog all hennes viljestyrka att inte gripa efter Ayperos för att hindra sina ben från att ge vika.

    Och lika plötsligt som de varit där så var de borta. Den förfärliga, vackra kvinnan, mannen som gripit tag om Nenya, och såklart Nenya. Älskade Nenya. Där de tidigare stått fanns inte ett spår kvar och luften som tidigare känts så frisk omkring dem kändes nu kall och bitande.

Viewing 20 posts - 221 through 240 (of 256 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.