- This topic has 277 replies, 4 voices, and was last updated 1 vecka, 6 dagar sedan by Maeve.
-
Ett par dagar hade förflutit sedan vigseln mellan henne och Ayperos och trots att dagen varit fylld av fler överraskningar än hon möjligen hade kunnat förvänta sig så hade allting gått över förväntan. Visst hade flera av gästerna givit sig av med en smak av död och aska i munnen, men flera hade stannat, kloka nog att inse att detta var en allians de inte hade råd att motsätta sig.
Isra hade sett till att fängsla sin far för mordförsöket på henne och hennes make men ännu hade hon inte gått dit för att tala med honom. Låt honom vältra sig i sin misär ett tag hade hon sagt, men anledningarna var egentligen flera. Hon var duktig på att dölja det, att hantera det, men smärtan över att ha förlorat sin farmor gick inte att ignorera helt. Hon hade begravt Ziyaté i kungafamiljens mausoleum och hon hade gråtit, spillt de bittra tårar som behövde spillas för en av de enda familjemedlemmar hon hade haft kvar, hur dysfunktionellt deras förhållande än varit. Ziyaté hade trots allt sökt upp henne på eget bevåg, hade tagit hand om henne på det enda sätt hon visste att ta hand om någon, hade lärt henne mer än hon kunde uttrycka i ord och hon hade blivit starkare. För det var hon henne evigt tacksam.
För tillfället satt hon i det kungliga biblioteket, en bok uppslagen på bordet framför sig och ett halsdrucket glas vin bredvid sig. Hon var lättklädd, endast iförd en vit, skir klänning och med det vita håret utslaget över axlarna. Att hon var försjunken i djupa tankar var uppenbart, hennes blick någonstans långt borta och för den som kunde känna av sådant, sitt sinne sökandes i ett uråldrigt medvetande.
-
Ett av fönsterna var öppna och en plötslig vindputs och skugga la sig i rummet. Ståtligt stod Nenya där och slog ihop sina lädervingar på sin rygg. Det fanns ett snett leende på hennes läppar när hon hoppade ner på golvet och rörde sig mot drottningen med sina små klackar som ekade i salen.
“Min drottning…” hummade hon, lite lekfullt och retsamt nästan för att lägga sin hand under hennes haka och lyfte den för att dra hennes blick till sin. Milt strök hon sin tumme över hennes haka och höjde på ena ögonbrynet. Lite roat och tippade huvudet på snedden.
“Och vart är dina tankar, hm?” frågade hon för att sedan släppa Isras haka för att sedan sträcka på sig och korsa sina armar.
-
Hon noterade Nenyas ankomst någonstans i sitt undermedvetna, enbart tack vare det band de delade med varandra, men hon tycktes inte reagera förens Nenya lade sin hand under hennes haka och vände hennes blick mot sin. Det tog några ögonblick för Isra att återvända från den plats hon befunnit sig på men när hon väl mötte Nenyas blå blick med sin egen grå så kunde hon inte låta bli att le, ett roat leende som speglade det som Nenya gav henne.
”Min drottning, hm..?” Ekade hon lite retsamt innan hon drog ett djupt andetag och återvände helt till verkligheten.
”Jag gillar hur det låter, kära Nenya”, tillade hon i samma retsamma ton innan hon sträckte sig efter sitt vinglas och tömde det i ett svep. När hon ställt tillbaka et nu tomma glaset på bordet så gick hennes blick osökt till Nenyas ena arm, den som inte matchade hennes figur och hon rynkade lite på näsan.
”Besvärar den dig fortfarande…?” Frågade hon innan hon sträckte ut en av sina finlemmade händer och smekte ömt över den nya armen.
-
Lite roat och retsam över Isras egna lekfullhet räckte hon ut sin smala tunga åt henne samtidigt som hon blinkade med ena ögat och ögnade snabbt vinglaset som snart var tomt på bordet. Att armen var något känsligt, eller ett ämne hon helst lämnade åt sidan lade man snabbt märke till när hon lite irriterat grimaserade och den nya armen greppade lite hårdare tag om Isras smala handled. Trött på liknande händelser tog hon tag i sin egna hand och drog bort den för att sedan milt stryka Isras hand. Nästan lite ursäktande för att fnysa till.
“Ibland undrar jag om det bästa hade varit att låta mig vara armlös. Det är ett helvete att strida med en arm som vill se ens egna död främst och inte fiendens.” påpekade hon med en dramatisk suck för att sedan le lite, även om det fanns en liten mer allvarlig glimt där i ögonen.
“Förstås gjorde Ingeborg ett gott jobb. Men det är armen i sig som inte riktigt vill.” hummade hon vidare för att sedan göra en gest framför sig.
“Nå väl, vi har väl annat som bekymrar mer. Hur är det gifta livet? Giftigt? Eller berusande av kärlek?” frågade hon roat, kanske med en eftersmak av både sarkasm och ett uns avundsjuka. Även om hon hade accepterat det, kändes det alltid lite… som en besk eftersmak.
-
Den onaturliga styrkan i den nya armen förvånade henne en aning, men hon gav inget sken av att tilltaget skulle ha gjort ont, utan kramade bara om Nenyas hand när hon milt strök den.
Nenyas ord om hur armen plågade henne gjorde ont och även om hon till viss del höll med så hade det inte funnits något annat alternativ just då, men det behövde ju inte betyda att man fick nöja sig. Tvärt om så övertygade det henne att hon var på rätt spår och att kunskapen hon sökte var rätt. Hon skulle säga något om det när Nenyas fråga, och den lilla tonen av sarkasm och avundsjuka, nådde genom hennes funderingar.
Hon hade gått in i denna allians med en tanke om att förskjuta Nenya, att ersätta henne och förpassa henne till skuggorna. När hon insett att det inte skulle gå så hade hon själv först varit fylld av avundsjuka, till dess att hon insett att det fanns en annan väg att gå.
”Nenya…” Spann hon mjukt innan hon reste på sig och lade sina armar om den andra kvinnans midja. ”Avundsjuka passar dig inte. Du vet att jag aldrig skulle kunna ta din plats, inte ens om jag skulle vilja försöka. Tvåsamheten är ett spel för gallerierna”, fortsatte hon försäkrande och höjde sin ena hand för att ömt smeka Nenyas kind.
-
Det var förstås inte svårt att se att Isra blev något besvärad över hennes svar om armen. Men hon lämnade ämnet, trots allt var det inte direkt något att diskutera. Vad skulle de ens finnas för altnernativ? Inga. Något som stört henne ett tag, men nu verkade hon nästan acceptera det. Ett svagt leende fanns på hennes läppar och hon lade sina armar omkring Isras midja för att möta hennes blick.
“Du svarade inte på min fråga” konstaterade hon lite roat, för att sedan böja sig fram och milt placera en kyss på drottningens läppar och strök sin ena tumme över hennes midja.
“Jag vet, jag vet. Det var bara en lång natt.” sa hon sedan, lite klagandes för att snegla mot vinflaskan. Egentligen hade hon frånbörjat tänkt skjuta undan Isra, eliminera henne faktiskt. Men på senare tid hade hon inte ens lagt en tanke på det. Även om avundsjukan ibland smög sig på. Mest för att inte få vara hans framför samhället.
“Blir det en lång dag för dig?”
-
Hon besvarade den lilla, lätta kyssen med ett leende innan hon lät handen som smekt Nenyas kind glida ned mot hennes hals. Hon smekte den tunna huden där innan hon skakade på huvudet så att lockarna dansade kring hennes ansikte.
Med ett sista leende släppte hon taget om Nenya och gick ett varv kring bordet där hon suttit. Hon hade trots allt blivit avbruten i efterforskningar som i allra högsta grad angick Nenya och kanske för att understryka det så strök hon lätt över den öppna sidan i boken som legat framför henne.
”Det är faktiskt helt upp till dig, kära Nenya… Jag har en idé”, svarade hon lite kryptiskt innan hon vände upp sin blick mot Nenya igen.
-
Lite förvirrat nästan strök hon handen milt över Isras kind. Vad var det hon talade om ens? Faktum var att hon hade försköt att acceptera sitt öde länge sedan. Även om hon inte helt velat acceptera det. Hon rynkade sina ögonbryn och såg lite förvånat mot Isra. En av de få som hon skulle visa andra känslor än sina självsäkra. Hon lade sina armar om hennes midja och lade sin panna mot Isras med ett svagt leende.
“Isra? Vad menar du, min kära?” frågade hon med en förvånansvärt kär ton.
-
Nenyas kärvänlighet förvånade henne en aning och trots att hon sedan länge vant sig vid att hålla sina egna känslor på ett rationellt avstånd så kunde hon inte låta bli att le aning. Det var länge sedan hon verkligen känt något annat än ensamhet, men både Nenya och Ayperos hade börjat ta en större plats i hennes hjärta än vad hon kanske först planerat. Det var kanske inte optimalt, men hon tillät sig själv att känna känslorna så som Ayperos lärt henne, tillät dem att fortplanta sig i hennes hjärta och bli till en styrka snarare än en svaghet, som för hennes far.
”Du vet vad som finns under staden, det är trots allt hela anledningen till att ni kom hit, att Ayperos tackade ja till mitt förslag om en allians… Det är en kraftkälla, starkare än jag först trott, och nu… Tack vare Ayperos gåva och vägledning tror jag att jag förstår den bättre. Jag är inte säker, men av allt jag har läst, gamla skrifter som fanns här före mitt folks tid, så tror jag att vi kan använda den för att både förgöra och skapa. Ayperos berättade för mig att det var den kraftkällan som hjälpte till att bygga Antrophelia och kraftfältet runt oss, ett kraftfält som har bestått i tusentals år. Så varför skulle den inte kunna bygga, säg, en ny arm…?” Svarade hon med ett litet leende, ett leende som denna gång speglades i hennes grå ögon, ögon som tycktes ha ett annat djup än de än gång haft.
-
Lite förvånat höjde Nenya sitt ena ögonbryn och granskade Isra, som om hon väntade på att hon skulle säga att det hela hade varit ett skämt. Men det verkade inte vara ett sådant och hon kunde inte rå för att skrocka lite lätt för att ta ett steg tillbaka och försiktigt röra sin egna arm lite tankfullt.
“En ny arm, hm? Och vad hade du för tanke? Bygga den av korall, lera eller sten?” frågade hon för att sedan skratta lite lätt. Faktum var att hon skulle kunna tro att de mesta var bättre än den dårens arm hon hade nu. Hon sträckte sig efter ett vinglas som hon fyllde med vin för att sippa på det medan hon tänkte.
“Och du tänker att kraftkällan… bör användas för det?” frågade hon sedan, lite tveksamt kanske.
-
Hon visste inte riktigt vad hon hade förväntat sig, men Nenyas tveksamhet gjorde henne nästan lite tveksam själv. Pausen i samtalet gav henne dock tid att begrunda Nenyas fråga, och sitt eget svar.
Med ett litet leende över läpparna betraktade hon Nenya medan hon hällde upp ett glas vin till sig själv.
”Källan är vår. Vad vi gör med den är det bara vi själva som dikterar. Dessutom kan jag inte se ett mer värdigt, första användande av den. Du gav en bit av dig själv för mig och Ayperos, det är en uppoffring som kräver större belöning än… Nå, den där”, sade hon med en liten fnysning och gjorde en kort gest mot Nenyas omatchande arm.
”Korall, lera, sten… Allt kan gå sönder, förstöras, brytas ned… Nej, kära Nenya, varför inte använda energin själv? Precis som kraftfältet runt oss”, fortsatte hon med ett litet leende.
-
Ett bredare leende växte fram hos Nenya och hon hällde upp ett glas till Isra med innan hon höjde glaset i en skål.
“För nya tider och bättre…” sa hon med ett litet skratt för att sedan granska innehållet en kort stund medan hon funderade på vad som skulle ske här näst. För att sedan ta en klunk av vinet. Det rann enkelt ner i hennes strupe.
Nöjt smackade hon lite med läpparna över smaken. För att sedan snurra lite på glaset och den röda vätskan som rörde sig i en fin cirkel där i glaset.
“Så… hur ska vi gå till väga?” frågade hon sedan, lite nyfiket och med en entusiastisk ton.
-
Med en nickning, då hennes eget glas redan var tömt, besvarade hon Nenyas skål. Hennes leende blev dock lite bredare vid Nenyas nästa fråga, ett leende som snart nog förvandlades till ett något ursäktande skratt.
”Det… Har jag inte hunnit lista ut än. Det finns inga instruktioner, det är kunskap som är bortglömd sedan länge… Men vi har dock tur, en av de som närvarade vid Antrophelias skapande är ju här”, svarade hon med en liten menande blinkning åt Nenyas håll.
”Jag vet inte vad min kära make skulle tycka om förslaget, men jag tror nog att vi kan övertyga honom att bistå oss, eller vad tror du?” Fortsatte hon med en blick som inte gjorde några försök till att dölja exakt vad det var hon menade.
-
Blicken vandrade mot det tomma glaset i Isras hand och hon sträckte sig efter vinkaraffen för att fylla på både drottningens och sitt egna glas till bredden för att dra en stol lite närmare Isras. Åt hennes kommentar kunde hon inte rå för att le lite snett. Nog kände hon igen den blicken.
Lite retsamt strök hon sin fot över hennes för att sedan dra en hand igenom sitt hår och sjunka tillbaka lite i fåtöljen och luta huvudet tillbaka. Kanske lite tröttare än vad hon brukade se ut.
“Åh, jag tror inte vi behöver göra allt för mycket för att övertala honom. Tror du?” hummade hon, lite roat med ett lockande leende på läpparna.
-
Hon betraktade Nenya medan hon fyllde på båda deras glas innan hon själv lutade sig mot skrivbordet så att hon mer eller mindre satt mitt emot Nenya.
”Nejdå… Allt för dig, min kära”, sade hon lite retsamt, men hon menade det, något som syntes i hennes ögon när hon med ett leende betraktade den andra kvinnan.
”Jag skulle föreslå att vi kallar på honom direkt… Men Nenya, är det något som tynger dig? Det är oartigt att kommentera på en kvinnas utseende, men du ser trött ut, min kära Nenya”, fortsatte hon, mjukare i tonen denna gång.
Trots att både hon och Nenya hade nått en slags förståelse och faktiskt till och med börjat uppskatta varandras närvaro så visste hon ju att denna allians inte var något Nenya önskat, tvärt om. Kanske tärde det på henne att se Ayperos med någon annan.
-
Ett tag var hon tyst, inte alls samma retsamma ton eller aura omkring henne. Lite rosslande drog hon efter andan för att se upp mot Isra med ett snett leende. Som om hon hade tänkt kommentera med en retsam, eller skämtsam ton tillbaka. Men när hon öppnade munnen verkade inte riktigt något komma ut. Hon drog en djup suck, för att gräva ner sitt ansikte i sina händer.
“Det var mycket att stå i ovanför, inte lika grönt som gräset här… Får till och med mig att få påsar under ögonen” hummade hon för att dra en hand igenom sitt hår och se på Isra med en lite mer allvarlig blick.
“Och då sover jag, sällan.” påpekade hon, lite roat. Även om det fanns en underton av något annat där. Lite besvärat tog hon en klunk av vinet för att lite disträ stryka en hand över stolens armstöd med sina naglar så det skrapade i träet.
“Ett nytt… vapen, mer effektivt mot oss… vampyrer.”
-
Kanske hade hon inte riktigt förväntat sig uppriktigheten från Nenya, hon hade trots allt känt henne tillräckligt länge för att veta att hennes svar ofta var retsamma. Men nu… Svaret fick Isra att rynka ogillande på näsan medan hennes grepp kring vinglaset hårdnade en aning.
”Berätta för mig. Vad är det för vapen och vem brukar det?” Frågade hon, också hennes ton mer allvarsam nu än tidigare, och kanske fanns där också ett visst mått av ilska. Ilska över att någon skulle våga ge sig på Nenya eller Ayperos. Resten av Ayperos skapelser brydde hon sig föga om, de var undersåtar och krigare, en armé, inget mer, men det som kunde skada dem kunde förstås också skada Nenya, och det var något hon brydde sig om.
Istället snurrade hon lite på sitt vinglas innan hon förde det till läpparna och smuttade på drycken.
-
Hennes nagel sjönk ner lite längre i träet, blicken var fokuserat på sin egna nagel och dess rörelser. Tystnaden varade länge nog, som om man skulle kunna tro att hon inte hörde Isras fråga. Men till slut öppnade hon sina läppar igen och underläppen tycktes darra till, mest av ilska men det var någon sorg där med.
“Utvecklat i Caras Idhrenin, på önskan ifrån min far.” sa hon, med sin klarblåa ögon blixtrande när hon mötte Isra och hon knöt sin näve lite ilsket kring stolsarmen.
“Det tog mig… nästan en månad att läka såret. Och det…” fortsatte hon för att sedan skaka nätt på huvudet.
“Du har redan mycket på dina tankar…”
-
Det verkade inte som om de två behövde på kalla på Ayperos, för en stund senare öppnades de stora dörrarna in till biblioteket och Ayperos vandrade in med det långa håret svajande omkring honom. Trots att han nu var kung bar han inte kronan han fått på vigseln, eller några mer överdådiga adelskläder – trots allt varför skulle han behöva? Det var inte så stor tvivel på vem han var.
‘Så här sitter ni och konspirerar.’ konstaterade han, ett charmigt leende på hans läppar och en lättsam ton – som om han inte vetat att han skulle råka på just de två just där och då.Hans mörka ögon betraktade Nenya och hennes arm, och för ett ögonblick fanns det något mer allvarligt där i hans blick, men den försvann då han ställde sig bakom Nenya och strök sina långa klor i en öm gest över hennes överarmar. En sekund verkade han bli något spändare, och stannade upp i de strykande rörelserna, innan han lät ändan av klorna varsamt röra sig igen.
‘Vad har jag missat?’ frågade han. -
Ogillandet var tydligt i Isras ansikte och utan att tänka på det hade hon sträckt ut sin ena hand och lagt den om Nenyas knutna näve. Hon skulle just till att kommentera på Nenyas avslöjande när dörrarna till biblioteket sköts upp och Ayperos gjorde dem sällskap.
”Vi måste ju passa på när du inte tjuvlyssnar”, svarade hon retsamt åt hans ord innan hon släppte taget om Nenyas hand och istället lutade sig bakåt en aning. Hon betraktade Ayperos rörelser genom rummet och den ömma beröringen när han smekte Nenyas armar med ett visst mått av avund. Den känslan viftade hon dock snabbt undan och sträckte sig istället efter boken som låg på bordet bredvid henne. Hon sköt den närmre bordskanten, närmre Nenya och Ayperos.
”Vi satt precis och diskuterade möjligheterna för en mer… passande lösning”, tillade hon med ett litet leende.
You must be logged in to reply to this topic.