Post has published by Maeve
Viewing 20 posts - 201 through 220 (of 254 total)
  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Också drottningens blick gick mot Nenya, hennes grå blick lika delar road som nyfiken. Hon visste att Nenya ogillade tanken på att behöva blanda in sin familj, trots allt hade de förkastat henne, en känsla som Isra själv kände igen alldeles för väl… Men kanske skulle de båda behöva offra lite bekvämlighet för den värld de planerade för sig själva. Inte för att hon var så naiv att hon trodde att det skulle gå enkelt och smärtfritt, men det var en uppoffring hon var villig att göra. Frågan var bara om Nenya var lika villig?

    ”Som min make säger så behöver vi hjälp, allierade… Vår kära Nenya önskar nog inget hellre än att hjälpa oss, men hennes familjerelationer är ju något… Ansträngda”, spann hon lite roat, även om leendet hon gav Nenya lyckades vara både mjukt och aningen ursäktande, innan hon såg tillbaka på Aeldir för att invänta hans svar.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Alven betraktade Nenya och Ayperos, för att ge ett litet skak på huvudet.
    ‘Jag vet inte mycket mer än rykten, är jag rädd. Aetas och Aethriatan Saelorian kallades till hovet för att dömas för sina brott, som vampyrer. De förkunnade sin trohet till Karms tron, och kung Sandor tog med dem som rådgivare i kampen i Loradon… Vad som hänt med dem efter Karms förlust där vet jag inte. Jag har inte hört något, eller fått svar på mina brev.’ sa han och sneglade på Ayperos, som verkade finna det intressant hur man talade om dessa saker i Karm. Han själv hade ju inte direkt undkommit oskadd ur striderna, men här var de nu.

    ‘Det verkar som om vi har ett resmål till.’ konstaterade Ayperos, med en nickning till Isras inflikande.
    ‘Vem kan neka sin kära förlorade dotter, speciellt efter så dramatiska utfall som i Loradon?’ undrade han och såg på Aeldir.
    ‘Kanske lite familjär diplomati kan underlätta, trots allt kan vi redan konstatera att situationen inte kommer bli bättre varken för alver eller vampyrer. Tillsammans är vi starkare, och måste finna en väg framåt.’ med det höjde Ayperos till en liten skål, som Aeldir lite tankfullt höjde till medan han funderade på allt detta, innan han nickade och såg på Aetas.

    ‘Kanske är det sant, som herr Ayperos säger. Vi besöker Gröndal tillsammans, och ser om vi kan finna dina föräldrar? Det är aldrig försent för försoning.’ sa han och med det gav han Isra en liten blick, inte för att han förväntade sig någon försoning där direkt, men man kunde ju hoppas på att få lära känna sitt levande barnbarn något.

     

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Ansträngda… Jo, det var väl ett sätt att förklara situationen. Ett väldigt milt sätt. Orden fick henne att le något. Ett leende som blev stelt och smalt när Ayperos talade om Loradon. Det var mycket som hade hänt där. Förlorande av barnet, kniven hon hade satt i sin mors rygg… Förvånansvärt mycket som rörde om hennes känslor även om hon försökte att tygla dem. Det var dock inte svårt att se hur greppet hårdnade lite om vinglasets fot.

    Lite stelt nästan höjde hon glaset för att låta blicken vara på en punkt bakom Aeldir medan hon tänkte på allt som fanns däromkring för att långsamt nicka.

    “Gröndal… Ja. Det vore väl kanske någonting för dig att se med, Isra? En rejäl skog åtminstone.” sa hon med ett svagt leende, i ett försök att tränga bort sina tankar.

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Drottningen kunde känna tumultet inom Nenya, alldeles för bekant för att hon skulle kunna svepa undan det. Istället log hon bara mjukt och kanske lite uppmuntrande åt den andra kvinnan innan hon såg tillbaka på Aeldir. Att han verkade vilja följa med förvånade henne en aning, och kanske gjorde det henne något obekväm, även om hon också insåg att det kunde vara fördelaktigt för deras planer. Han verkade trots allt mottaglig för Ayperos idéer och med lite familjär diplomati, som han hade kallat det, så kunde de kanske vinna över honom helt. Hennes far skulle förstås kunna rasera deras planer, men det var ett senare problem. Han var trots allt ännu i tryggt förvar i Antrophelia.

    ”Jag tycker det låter som en alldeles utmärkt idé”, svarade hon med ett leende och en nick åt Aeldirs håll. ”När vi reste från Me’erisia vågade jag knappt tro på ryktena, men se på oss nu! Det tycks som om familjeåterföreningar kan komma att bli en vana,” tillade hon med ett litet, klingande skratt innan också hon höjde sitt glas till en liten skål. Det var övertygande nog.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    ‘Så vi är alla överens.’ konstaterade Ayperos, även om han så klart kände spänningen som skedde under ytan. Men hans ord som kanske lät trevliga var väl också något av en befallning. Det var hans önskan att detta skulle göras, och han var ju trots allt svår att neka även i denna tajta trio.

    Aeldir nickade, överygad efter Ayperos influens och ord, men kanske främst också av möjligheten att lära känna en till medlem i den lilla familj hade, och över möjligheten att få träffa sin halvsyster igen. Kanske var det också dags att röra sig, allt för många år hade han spenderat på denna vingård och saker hade knappast blivit bättre med åren. Ett vänligt leende gav han Isra.
    ‘Familjeåterföreningar, det verkar vara den nya trenden.’ höll han med och reste sig.
    ‘Jag måste göra lite förberedelser inför vår kommande resa, och lämna er tre att diskutera. Ta för er av vad ni önskar. Vid gryningen serveras frukost på bakgården. God natt.’ han gav dem ett sista leende, en liten bugning, innan han lämnade dem ensamma.

    Ayperos hummade lite för sig själv då de var ensamma igen, de tre.
    ‘Saker börjar bli mer och mer intressanta.’ konstaterade demonen då de var själva igen.
    ‘Knappast hade jag kunnat föreställa mig sidoeffekten av Loradons fall skulle bli att karmanerna skulle börja stöta ut alverna och andra som inte delar deras blod, precis som de gjort i Iserion…’ hummade han och strök sina fingrar tankfullt under sin skarpa haka. Alltid kugghjulen i rörelse, funderande på hur det kunde gynna dem.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Trots att de var ensamma verkade Nenya lite försvunnen i sina egna tankar och känslor.  Blicken fast i vinglaset där hon såg på hur den röda vätskan rörde sig när hon cirkulerade vinet mellan sina två fingrar på den nya armen. I vanliga fall hade hon förstås varit ivrig att kommentera, men hon verkade inte allt för nöjd med utveckling. Kanske var det till och med en rädsla där?

    Till slut höjde hon blicken för att ge Ayperos och sedan Isra ett vänligt leende och satte ner glaset utan att dricka ifrån det och lutade sig tillbaka något i stolen och stänga sina ögon.

    “Intressanta?” fnös hon och gjorde en nonchalant gest framför sig för att lägga upp sina fötter på benet så att klänningen drogs upp något nu när de var ensamma.

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Nästan i samma ögonblick som Aeldir lämnat salen lät Isra leendet dö och lutade sig tillbaka en aning i stolen där hon satt med en liten suck. Hon var inte missnöjd, inte alls, tvärt om så hade detta besök visat sig mer fruktsamt än hon först anat, men det gnagde henne en aning att behöva låtsas som om det var av andra anledningar än rent praktiska. När hennes mor och bror dött så hade hon trott att hon skulle slippa låtsas, men det verkade inte bättre än att charaderna behövde fortsätta.

    ”Seså Nenya… Vi måste alla göra lite uppoffringar för att rädda världen”, sade hon lite retsamt innan hon såg tillbaka mot Ayperos där han satt intill henne. Hon kunde se tankarna virvla omkring i hans svarta avgrundsblick och hon rös uppskattande för sig själv innan hon drack upp det sista av sitt vin.

    ”Min kära make har rätt, det är intressanta tider vi har framför oss. Om vi spelar våra kort rätt så kan vi komma att få fler bundsförvanter än vi vågat drömma om, och flera oväntade sådana dessutom. Vad skulle vi inte kunna uträtta med rätt vänner innanför Karms portar?” Fortsatte hon med ett litet leende. Det skulle vara så mycket enklare på det viset, och mycket mer effektivt än enbart en direkt attack framifrån.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    ‘Åh ja, intressanta.’ ansåg Ayperos, och studerade Nenya där hon sjönk ned i sitt vemod. Visst, det hade inte direkt varit något skärt avsked av hennes föräldrar sist de sågs. Men, sådant kunde alltid åtgärdas. Eller så kunde man kapa banden permanent, om det var vad som krävdes.
    ‘Lord och Lady Saelorian allierar sig med oss och sin dotter, eller så går de samma öde som Izotar till ödes.’ konstaterade Ayperos, som om det inte var mer komplicerat än så.

    ‘Och Isra uttalar mina tankar i ord, med fler allierade inom gränserna kommer våra nästa steg att bli betydligt smidigare. Men jag finner detta om alvernas situation fascinerande. Vad vet vi om situationen i Iserion?’ undrade han och såg på Isra, trots allt var hon ändå den som fått rapporter dagligen av sina rådgivare och anställda. Han gav även Nenya en blick, kanske hon hade hört något som var av intresse.
    ‘De har en population av alver som inte behandlas väl, om jag inte missminner mig? Kan faktiskt Iserion och Karm vara så lika i den frågan? Om både Karm och Iserion har interna konflikter att fokusera på, kommer de ha svårt att förbereda sig för rörelser som sker utanför deras gränser.’

     

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Åt Isras retsamma ord, kunde Nenya inte rå för att skratta ett klingande skratt för att skaka lite lätt på huvudet åt det hela. För att sedan fortsätta lyssna på vad hon hade att säga. Medan hon lyssnade strök hon sin hand under sin haka, funderande på vad de båda sa. Det var sant. Något som hon själv hade haft i tankarna när de diskuterade med hennes morbror.

    Vid Ayperos ord om hennes föräldrar fanns det något oroligt där – en kort stund. Var det verkligen något som hon ville? Hennes starka föräldrar… så svaga. Men tanken var inte där allt för länge när de tilltalade henne snart igen och det fanns något mer allvarligt där hos henne.

    “Så rätt, så rätt. Jag skulle vilja påstå att Iserion har haft ännu värre hantering av alverna. Det går många rykten om rebeller där omkring. Även alverna i Nela’thaënas är inte riktigt nöjda på sin nya drottning.” påpekade hon med ett svagt leende.

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Genom bandet de delade kunde Isra känna Nenyas sekund av oro, en flyktig känsla som Isra själv kände igen, en som behövt kapas på samma vis som den skulle behöva kapas för Nenyas egen skull. Det kunde inte finnas några andra än dem. Allting annat var oviktigt.

    ”Som Nenya säger, Iserion har låtit alverna förpassas till slumkvarter. Det senaste jag hörde om situationen där så användes de till slavarbete för att bryta den nya metallen som hittats i bergen kring staden. De rykten som Nenya talar om är inte längre rykten, mina källor är varse flera celler av rebeller, men så vitt jag vet är de inte enade ännu. Och när det gäller Nela’thaënas… ” Hon kunde inte låta bli att le lite för sig själv, trots allt hade de ju Nenya att tacka för den spektakulära gåva som resulterat i maktskiftet där.

    ”Missnöjet började redan innan maktskiftet. Om jag förstår det rätt så fanns det röster som höjdes för att bistå alverna i Iserion, men den gamla drottningen höll en allt för pacifistisk ställning och det har knappast blivit bättre sen hennes dotter tog över. Samma röster har också börjat göra sig ovänner med människorna i Mahadwen, folk de tidigare delat väldigt starka band med, så drottningen har inte haft några val annat än att fördöma deras handlingar, vilket såklart spär på missnöjet även hos de alver som ännu inte valt sida”, fortsatte hon nöjt, för trots allt hade hon haft ett intresse av att bekanta sig med situationen sedan deras möte med alvdrottningen.

    ”Kanske skulle vi kunna vara en välkommen, utsträckt hand till de alver som inte får någon hjälp ens hos sina egna”, tillade hon med ett litet, klingande skratt.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Ayperos studerade Nenya med en nyfiken glimt i de mörka ögonen, övervägde om Nenya skulle kunna kapa banden eller ej. Men den funderingen höll han för sig själv. Konflikten i henne var bra, den skulle gå att använda för att stärka hennes förmågor, stärka hennes törst för att skapa något eget. Föräldrarnas svek, om man vände det så, skulle ha potential att lägga Nenya på banan han lagt vägen för.
    ‘Rebeller?’ frågade Ayperos med ett litet skrockande, uppenbart road.
    ‘Dessa små fickor av uppror över allt, om och om igen under historiens gång… Så många drömmar och hopp om en bättre framtid, som nästan alltid krossas. Drömmar hos de svaga och förtryckta, vars arbetskraft och slit deras mästare förlitar sig på för att hålla sig rika och förmögna, små uppror som så gott som alltid blir krossade som små myror av sina förtryckare.’ han skakade på huvudet lite tratraliskt, och såg från Nenya till Isra, där blicken stannade en stund medan han talade med ett litet leende i mungipan och en lurig glimt i de mörka ögonen.

    ‘Det vore ju synd, om myrorna fick verktygen att verkligen resa sig mot sina förtryckare, eller vad säger ni? Det vore en väldigt stor… olägenhet för furstinnan Belsante. Det skulle så mycket oroligheter i regionen, om maktbalansen skulle skifta så radikalt… I Iserion… och i Nela’thaënas? Jag hörde att de inte har krönt någon sann efterträdare efter att drottning Nearena så oturligt nog sköts av en pil som inte var ämnad för henne under ett bröllop. Kan ni tänka er vilket dåligt samvete den alven måste ha?’ undrade han med ett litet skrockande.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Ett litet frustande lämnade Nenyas läppar, det fanns minsann många möjligheter att manipulera och att vinna ännu större stöd. Själva tanken gjorde henne kanske inte allt för upprymd, snarare var tanken på att skapa en framtid med både Ayperos och Isra något som gjorde henne mer exalterad. En bättre framtid.

    “Vilken tur de små myrorna har, att några så starka regenter sträcker ut en hand.” hummade hon lite roat och strök en hand igenom sitt hår. Kanske något lite oroligt. Karm, det var fortfarande ett land med många faror. Även för en demon som Ayperos.

    “Det bästa skulle nog vara om jag rörde mig lite inåt Karm själv först. För att se till att ni inte kommer till skada. Vem vet, ingen har hört ifrån Saelorians på ett tag. Kanske något oväntat har hänt dem?” påpekade hon. Sättet som hon nämnde deras namn var som om hon försökte distansera sig något.

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Hon kunde inte annat än humma sitt medhåll när Ayperos bekräftade hennes tankar och idéer och hon log nöjt för sig själv när hon tänkte på den obalans som var i antågande. Visst, det var farligt, oroligheterna skulle förstås påverka även hennes rike, men det var en risk som var värd att ta. Om de kunde styra oroligheterna i rätt riktning och samtidigt ansamla sig både bundsförvanter och folk som stod i skuld till dem…

    Nenyas förslag väckte henne ur sina tankar och för ett ögonblick kunde hon inte låta bli att rynka lite på ögonbrynen, kanske något ogillande över tanken på att hon skulle ge sig av själv, utan dem. Hon hade aldrig gillat känslan av att vara svag, men hon fick också påminna sig själv om att det inte var vad saken handlade om.

    ”Helst av allt skulle jag ha kvar dig vid vår sida, kära Nenya, men du har nog rätt. Du är mer välbevandrad i denna del av världen och mer kapabel än vad jag är om det skulle visa sig att oroligheter väntar vid vårt mål”, sade hon slutligen med en liten suck.

    ”Vad tycker du, kära make?” Frågade hon med ett litet leende och en blick åt demonens håll. Hon visste att han föredrog att ha Nenya nära, att han nog hellre skulle skicka någon annan, så därför låg väl beslutet mer hos honom än hos henne.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Ayperos betraktade de två kvinnorna i tur och ordning, stämningen blev mer allvarsam, och visst var det att utsätta Nenya för risk genom att göra som hon föreslog. Samtidigt fanns det en poäng i det hon sade.
    ‘Vi är i fiendeland, och Nenya – som Isra säger – är den med mest erfarenhet gällande Karm och dess provinser. Våra kontakter hade banat väg för oss men för vad som väntar är vi blinda, vägen till Calendiet är inte allt för lång… Så vi gör som du föreslår Nenya.’ beslöt han och gav Nenya en nickning. Så klart litade han på att hon skulle klara av att hantera det. Ayperos var ju formidabel själv, men som Karms mest efterlysta kunde det ju så klart sluta dåligt ifall de blev överraskade, och så behövde de ju hålla Isra säker.
    ‘Men var försiktig.’ det behövde knappast sägas, men Nenya kunde vara impulsiv.
    ‘Låt inte känslorna styra, även i landet som en gång var ditt. Snart blir det vårt igen.’ allt som behövdes var tid, att få igång alla spelbrickor, tills Karm skulle vara redo för deras framfart.
    ‘Men vi är överens då? Nenya banar väg, och vi ger oss av efter att du tar kontakt och meddelar att kusten är klar? Vi måste öva på din förmåga att kommunicera på lång distans först.’ sa han, trots allt hade de inte varit så långt ifrån varandra sedan de börjat med dessa gåvor han gett dem.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Allvarsamheten hos dem båda fick Nenya att rynka något på sin näsa, som om det smakade bränt i hennes mun. Hon reste sig upp och gick först fram till Isra för att lägga sina händer omkring hennes kinder för att långsamt stryka hennes kind med sin tumme. En varm blick, med en retsam glimt där, som mötte Isras gråa ögon.

    “Så söta ni är som oroar er för mig. Men jag är en stor flicka.” hummade hon för att böja sig fram och placera en hastig kyss på Isras läppar för att sedan ta ett steg bakåt och gav ifrån sig ett litet frustrerat läte över Ayperos förslag. Magi… Det var fortfarande något som hon inte tyckte om. Men istället för att kommentera det, fortsatte hon med sitt retsamma sätt.

    “Och utan mig har ni ju tid att äntligen få den där arvingen, hm?” påpekade hon.

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Det var uppenbart att Nenya ogillade allvarsamheten i samtalet, men det gick inte att rå för. Situationen var trots allt allvarlig. De befann sig i fiendens land, rakt under deras näsor, och de var tvungna att gå varsamt fram, precis som Ayperos påminde henne om.

    ”Någon måste ju oroa sig lite”, svarade hon med ett litet leende efter att Nenyas läppar lämnat hennes. ”Och gällande arvingar så vet du lika väl som jag att din närvaro knappast kan påstås vara ett hinder. Men om du insisterar…” Tillade hon lite retsamt, fullt medveten om att det fortfarande var en öm punkt för Nenya, men en som hon skulle behöva komma över förr snarare än senare.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Ayperos fnös lite roat åt Nenyas ord, alltid trotsig och självständig i alla lägen. Han höjde ett ögonbryn.
    ‘Ingen kyss åt mig?’ frågade han retsamt, och tog ansatsen för att resa sig och steg sedan fram till Nenya som han omfamnade och kysste. Ögonblicket deras läppar möttes var hans medvetande inuti hennes och Isras på samma gång, en plats där han kunde visa saker på ögonblick som annars skulle ta betydligt längre tid att förklara. Han visade dem hur de skulle utvidga sina sinnen, vilka kännemärken de skulle behöva söka efter för att finna varandra, de mentala övningar de båda behövde göra dagligen för att klara av att hålla kopplingen mellan dem. Men, med hans hjälp skulle det vara lättare till en början åtminstone. Då deras läppar sedan till sist lämnade varann hummade han med ett litet leende, och strök henne över kinden med sin tumme.
    ‘Kanske kommer det en arvinge till sedan.’ konstaterade han menande, och släppte henne från sin varma omfamning.
    ‘Res säkert, och kom ihåg vad jag lärt dig.’ med en hand la han hennes handrygg i sin hand, och med en av sina vassa naglar ristade han en komplicerad symbol i hennes hud som tycktes blöda först i ilsket rött, glödde lite, innan den blev silvrigt ärr.
    ‘Smörj lite blod på den, om du behöver hjälp.’ sa han, och såg henne i ögonen innan han tog Isras hand i sin.
    ‘Tre blir två och en för en stund, men vi möts snart igen i Calendiet.’

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Några veckor gick då de tre var separerade från varandra, Isra och Ayperos i Isilas medan Nenya reste på förhand till Calendiet för att spana och samla information om sin familj. De höll kontakt några gånger om dagen där de använde kunskaperna Ayperos gett dem för att kunna kommunicera på distans. Trots Loradons fall och allt vad det innebar verkade det som om familjen Saelorian med Aethriatan och Aetas, Nenyas föräldrar, fortfarande styrde. Så som läget såg ut hade varken kronan eller någon av de andra furstarna styrkan att avsätta dem trots att det blivit allmän kännedom att familjen Saelorian var vampyrer. På samma vis var inte den lokala befolkningen allt för nöjd över detta avslöjande, men samtidigt hade de inte möjlighet att lämna sina ägor, gårdar och jordbruk för att hitta en annan plats om det inte passade. Heller inte styrkan att avsätta visroy-familjen, även om det gormades och pratades lågmält på värdshusen där man inte uppskattade läget. På det hela var tonen betydligt mörkare än den varit då Nenya gett sig av. Andra tog en mer neutral ställning och hänvisade till att familjen alltid hållit provinsen rullande ekonomiskt.

    Till sist bedömdes det att kusten var klar nog för dem att lämna Isilas bakom sig och resa västerut mot Calendiet. Aeldir skulle resa några dagar senare, vilket passade Ayperos utmärkt som hellre reste mer lågmält för att inte dra till sig onödig uppmärksamhet. Till sist möttes de i en av de mindre städerna i riket som hette Linenna, inte långt ifrån maktens säte i Gröndal, där de kunde samlas. Ayperos bar en mantel och huva för att dölja sina drag som hade en tendens att dra till sig blickar, och det fick Isra göra med som stack ut en hel del. På skylten som vinglade utanför dörren till värdshuset de bestämt som mötesplats blänkte en målad hästsko i gyllene färg, med texten “Gyllene Hästskon”, och Ayperos steg in för att se sig omkring då de möttes av röster, musik och skratt.

    Det var en relativt charmig och inbjudande byggnad belägen vid stadens torg, byggd i två våningar med omsorgsfullt utsmyckad fasad med snidade detaljer. Ingången till värdshuset var en bred dörr av mörkt trä, och då de klev in genom dörren möttes de av rustik panel och väggar som var prydda med tavlor föreställande landskapsscener och porträtt av framstående gäster, bl.a. paret Saelorian. Ett stort öppet spis sprakade i ena änden av rummet och spred värme och behagligt sken. Mjukt ljus från takkronor och vägglampor spred en behaglig belysning över rummet.

    I entrén fanns en rymlig bardisk där en av värdarna stod redo att ta emot beställningar. Ayperos bad om vin och mat åt sig själv och sin hustru, för att stiga in och söka efter Nenya med sin blick. Till sist fann han henne sittandes lite längre in i värdshuset där det fanns flera små sittgrupper som var lite mer privata.
    ‘Nenya.’ konstaterade han med ett litet leende. ‘Vilken intressant… plats du hittat’. sa han och såg sig runt omkring, lite tankfull över vad han såg.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Stället som Nenya hade valt var inte helt spontant. Ett värdshus som hade huserat henne och deras familj ett flertals gånger. Till och med efter att de hade slutat styra, som Damerin. Fast nu verkade ingen mer än hon ifrån Saelorians vara där. Inte vad hon kunde känna. Det fanns även ett litet porträtt av Nenya som liten bredvid sina föräldrar.

    När Ayperos och Isra fann henne, reste hon sig upp för att dra några fåtöljer närmare sin egna fåtölj i hörnet där hon kunde ha uppsikt över alla som rörde sig i rummet. På sig bar hon en vacker svart sammetsklänning, som fick hennes form att likna den klassiska timglas skepnaden som var populär i Karm. Axlarna var det som Nenya hatade mest med klänningen, stora förstås även om det var lagt på ett lite mer delikat sätt än de andra. Röda detaljer syntes vid sömmarna, snöringen och de mörka handskarna som hon bar hade Saelorians blodek i rött broderat på sig med rötterna som sträckte sig ner över fingrarna. Klänningen var lång och dolde hennes klackskor. Det mörka håret var utspritt och föll ner som lockar över hennes bröstkorg förutom en liten del som hon hade satt upp i en vacker fläta med ett rött sidenband för att hålla håret borta ifrån ansiktet.

    Hela Nenya utstrålade en viss elegans och adlighet som hon annars inte gjorde. Läpparna var målade blodröda och lite rouge på kinderna fick det att se ut som om hon rodnade lite lätt. En liten suck av lättnad lämnade hennes läppar när hon betraktade Ayperos och Isra. De hade kommit hit. Utan några vidare skador. Leendet nådde upp till hennes ögon när hon lät blicken vandra mellan dem båda. För att göra en liten nonchalant gest åt Ayperos kommentar.

    “Ett värdshus som alltid har lyckats leverera det man behöver, när man behöver det.” påpekade hon och gjorde en liten axelryckning för att följa värdshustösen som hade kommit in för att plocka bort hennes tallrik och innan hon hade hunnit ta hennes glas greppade Nenya tag i foten för att dra det mot sig. För att sedan nicka mot dörren för tösen att röra sig ut.

    “Jag antar att ni redan har beställt vin nog för oss alla?” frågade Nenya med ett roat leende och placerade sin ena hand på sin höft för att se på dem med ett höjt ögonbryn.

    “Har ni lyckats sakna mig än?” frågade hon retsamt.

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Tiden de spenderat separerade hade visat sig vara både upplysande och fruktsam. Drottningen hade insett hur väl deras lilla trio funkade och hur inkomplett hon kände sig när de inte var tillsammans. Insikten hade gjort henne något besvärad till en början, men i och med att dagarna och veckorna gått så hade hon istället insett styrkan som fanns i det. Det var ingen svaghet att de var starka tillsammans, även om hon också var glad åt tiden hon fått spendera själv med sin make, de hade trots allt fått en hel del uträttat…

     

    Trots det så var hon glad när de äntligen kunde resa efter Nenya. Aeldir skulle komma efter dem, vilket precis som för Ayperos passade henne bra, trots allt var han en främling i deras led och hon föredrog att kunna tala ostört om sådant som inte angick främlingars öron.

     

    När de slutligen nådde sitt mål så var hon urled på att sitta i en skumpande, gungande vagn och dessutom irriterad över det faktum att både hon och Ayperos var tvungna att dölja sig för omvärlden. Det var förstås det kloka att göra, men hon kände sig knappast som en drottning när hon klev in på det obekanta värdshuset med en huva uppdragen över det vita håret. Irritationen sopades dock undan när hon fick syn på Nenya där hon precis rest sig ur en fåtölj i ett av rummets mer avskilda hörn. Hon såg knappt ut som sig själv, och Isra visste att hon nog var obekväm i klänningen, men trots det så kunde hon inte hindra sig själv från att le brett åt den elegans hon utstrålade.

    ”Nenya! Du ser ut som en dröm”, utbrast hon med samma breda leende innan hon skyndade sig fram och omfamnade den andra kvinnan.

    ”Du har saknats oss”, tillade hon lite mjukare innan hon placerade en försiktig kyss på hennes röda läppar.

Viewing 20 posts - 201 through 220 (of 254 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.