- This topic has 206 replies, 3 voices, and was last updated 1 vecka, 2 dagar sedan by
.
-
Noga lyssnade Nenya på både Isra och Ayperos. Även om det kanske inte såg ut så till en början när hon hade sitt nonchalanta sätt där hon drack lite av vinet och lutade sig tillbaka med ett retsamt snett leende på läpparna. Ett leende som säkert retat spader på många adelsmän som trodde sig ha övertaget om henne. Vid Ayperos fråga höjde hon på ögonbrynet med en missnöjd rynka i sin panna.
Faktum var att hon hade trott att de redan släppt hennes familj istället fnös hon lite och skulle säga något dumt, men hindrade sig i sista minuten genom att nästan bita sig i sin tunga.
“Det vet nästan min morbror bäst. När hade du senast kontakt med din syster, hm?” frågade hon och lade huvudet på snedden lite nyfiket själv.
-
Också drottningens blick gick mot Nenya, hennes grå blick lika delar road som nyfiken. Hon visste att Nenya ogillade tanken på att behöva blanda in sin familj, trots allt hade de förkastat henne, en känsla som Isra själv kände igen alldeles för väl… Men kanske skulle de båda behöva offra lite bekvämlighet för den värld de planerade för sig själva. Inte för att hon var så naiv att hon trodde att det skulle gå enkelt och smärtfritt, men det var en uppoffring hon var villig att göra. Frågan var bara om Nenya var lika villig?
”Som min make säger så behöver vi hjälp, allierade… Vår kära Nenya önskar nog inget hellre än att hjälpa oss, men hennes familjerelationer är ju något… Ansträngda”, spann hon lite roat, även om leendet hon gav Nenya lyckades vara både mjukt och aningen ursäktande, innan hon såg tillbaka på Aeldir för att invänta hans svar.
-
Alven betraktade Nenya och Ayperos, för att ge ett litet skak på huvudet.
‘Jag vet inte mycket mer än rykten, är jag rädd. Aetas och Aethriatan Saelorian kallades till hovet för att dömas för sina brott, som vampyrer. De förkunnade sin trohet till Karms tron, och kung Sandor tog med dem som rådgivare i kampen i Loradon… Vad som hänt med dem efter Karms förlust där vet jag inte. Jag har inte hört något, eller fått svar på mina brev.’ sa han och sneglade på Ayperos, som verkade finna det intressant hur man talade om dessa saker i Karm. Han själv hade ju inte direkt undkommit oskadd ur striderna, men här var de nu.‘Det verkar som om vi har ett resmål till.’ konstaterade Ayperos, med en nickning till Isras inflikande.
‘Vem kan neka sin kära förlorade dotter, speciellt efter så dramatiska utfall som i Loradon?’ undrade han och såg på Aeldir.
‘Kanske lite familjär diplomati kan underlätta, trots allt kan vi redan konstatera att situationen inte kommer bli bättre varken för alver eller vampyrer. Tillsammans är vi starkare, och måste finna en väg framåt.’ med det höjde Ayperos till en liten skål, som Aeldir lite tankfullt höjde till medan han funderade på allt detta, innan han nickade och såg på Aetas.‘Kanske är det sant, som herr Ayperos säger. Vi besöker Gröndal tillsammans, och ser om vi kan finna dina föräldrar? Det är aldrig försent för försoning.’ sa han och med det gav han Isra en liten blick, inte för att han förväntade sig någon försoning där direkt, men man kunde ju hoppas på att få lära känna sitt levande barnbarn något.
-
Ansträngda… Jo, det var väl ett sätt att förklara situationen. Ett väldigt milt sätt. Orden fick henne att le något. Ett leende som blev stelt och smalt när Ayperos talade om Loradon. Det var mycket som hade hänt där. Förlorande av barnet, kniven hon hade satt i sin mors rygg… Förvånansvärt mycket som rörde om hennes känslor även om hon försökte att tygla dem. Det var dock inte svårt att se hur greppet hårdnade lite om vinglasets fot.
Lite stelt nästan höjde hon glaset för att låta blicken vara på en punkt bakom Aeldir medan hon tänkte på allt som fanns däromkring för att långsamt nicka.
“Gröndal… Ja. Det vore väl kanske någonting för dig att se med, Isra? En rejäl skog åtminstone.” sa hon med ett svagt leende, i ett försök att tränga bort sina tankar.
-
Drottningen kunde känna tumultet inom Nenya, alldeles för bekant för att hon skulle kunna svepa undan det. Istället log hon bara mjukt och kanske lite uppmuntrande åt den andra kvinnan innan hon såg tillbaka på Aeldir. Att han verkade vilja följa med förvånade henne en aning, och kanske gjorde det henne något obekväm, även om hon också insåg att det kunde vara fördelaktigt för deras planer. Han verkade trots allt mottaglig för Ayperos idéer och med lite familjär diplomati, som han hade kallat det, så kunde de kanske vinna över honom helt. Hennes far skulle förstås kunna rasera deras planer, men det var ett senare problem. Han var trots allt ännu i tryggt förvar i Antrophelia.
”Jag tycker det låter som en alldeles utmärkt idé”, svarade hon med ett leende och en nick åt Aeldirs håll. ”När vi reste från Me’erisia vågade jag knappt tro på ryktena, men se på oss nu! Det tycks som om familjeåterföreningar kan komma att bli en vana,” tillade hon med ett litet, klingande skratt innan också hon höjde sitt glas till en liten skål. Det var övertygande nog.
-
‘Så vi är alla överens.’ konstaterade Ayperos, även om han så klart kände spänningen som skedde under ytan. Men hans ord som kanske lät trevliga var väl också något av en befallning. Det var hans önskan att detta skulle göras, och han var ju trots allt svår att neka även i denna tajta trio.
Aeldir nickade, överygad efter Ayperos influens och ord, men kanske främst också av möjligheten att lära känna en till medlem i den lilla familj hade, och över möjligheten att få träffa sin halvsyster igen. Kanske var det också dags att röra sig, allt för många år hade han spenderat på denna vingård och saker hade knappast blivit bättre med åren. Ett vänligt leende gav han Isra.
‘Familjeåterföreningar, det verkar vara den nya trenden.’ höll han med och reste sig.
‘Jag måste göra lite förberedelser inför vår kommande resa, och lämna er tre att diskutera. Ta för er av vad ni önskar. Vid gryningen serveras frukost på bakgården. God natt.’ han gav dem ett sista leende, en liten bugning, innan han lämnade dem ensamma.Ayperos hummade lite för sig själv då de var ensamma igen, de tre.
‘Saker börjar bli mer och mer intressanta.’ konstaterade demonen då de var själva igen.
‘Knappast hade jag kunnat föreställa mig sidoeffekten av Loradons fall skulle bli att karmanerna skulle börja stöta ut alverna och andra som inte delar deras blod, precis som de gjort i Iserion…’ hummade han och strök sina fingrar tankfullt under sin skarpa haka. Alltid kugghjulen i rörelse, funderande på hur det kunde gynna dem. -
Trots att de var ensamma verkade Nenya lite försvunnen i sina egna tankar och känslor. Blicken fast i vinglaset där hon såg på hur den röda vätskan rörde sig när hon cirkulerade vinet mellan sina två fingrar på den nya armen. I vanliga fall hade hon förstås varit ivrig att kommentera, men hon verkade inte allt för nöjd med utveckling. Kanske var det till och med en rädsla där?
Till slut höjde hon blicken för att ge Ayperos och sedan Isra ett vänligt leende och satte ner glaset utan att dricka ifrån det och lutade sig tillbaka något i stolen och stänga sina ögon.
“Intressanta?” fnös hon och gjorde en nonchalant gest framför sig för att lägga upp sina fötter på benet så att klänningen drogs upp något nu när de var ensamma.
You must be logged in to reply to this topic.