Post has published by Maeve
Viewing 13 posts - 181 through 193 (of 193 total)
  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Ett svagt leende, som verkade finnas på Nenyas läppar allt för ofta, fanns där nu med. Hon lade sina händer på Isras kinder för att smeka dem milt och luta sig fram för att retsamt placera en kyss på hennes nästipp och lutade sin panna mot hennes för att se in i Isras vackra ögon med sina stormiga.

    “Säg inte så mycket dumt om dig själv, Isra.” hummade hon milt för att lite lättsamt klappa hennes kind för att ta ett steg bakåt och fundera över Ayperos ord.

    “Det har inte varit mycket kontakt emellan min mor och honom på senare tid när de fick veta om att Aetas gift sig med en vampyr. Jag är lite osäker på om han vet om att Aetas är en nu…” sa Nenya med rynkade panna för att sedan göra en gest framför sig och fnös nästan som i ett skratt.

    “Men oavsett, måste vi vara försiktiga. Hans hat kan säkert leda till något… dumt om vi inte tar och vinner hans tillit.”

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Hon viftade med ena handen, som för att vifta undan demonens ord, men hon gjorde det med ett svagt leende på läpparna, ett leende som blev lite bredare när Nenya lutade sig fram för att kyssa hennes nästipp. Hon kunde inte låta bli att sucka nöjt, men för att inte spä på Nenyas redan stora ego så himlade hon lite med ögonen och sträckte sig efter ett av vinglasen som Ayperos hällt upp åt dem.

    ”Nå, vad är chansen att någon annan i samma familj skulle ha en hemlig romans med en mörkeralv?” Frågade hon lite retsamt, men nickade sedan för att visa att hon ändå höll med om de andras ord.

    ”Jag är inte intresserad av en familjeträff till… Men du har rätt, kära make, att det är bra att ha alla kort på bordet. Jag är inte lika bevandrad som er båda i denna värld, men jag är ändå uppfostrad av en politiker. Om det finns en användning för vår värd så kan vi nog finna den”, tillade hon med ett litet leende innan hon smakade på sitt vin.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Ayperos verkade nöjd över att de hade kommit till någon slags slutsats över situationen, och att resan troligtvis inte verkade vara gjord i onödan. De två damernas jargong fick honom att le lite, och han la en arm om dem båda och höll dem nära sig.
    ‘Så intellektuella som ni båda är hittar vi nog en bra användning, det råder ingen tvekan. Åh, det ska bli en intressant middag, jag känner det på mig.’ det fanns en lurig och samtidigt förväntansfull stämning över honom. Innan middagen tvättade de sig och gjorde sig redo, tills tjänstefolket kom kallandes på dem och förkunnade att middagen var serverad.
    ‘Se så, mina damer, dags att röra sig!’ sa han åt dem båda med lite högre stämma och såg sig i spegeln då han justerade de dyra tygerna som klädde honom, ja en kung måste ju vara lite modemedveten i alla fall – och vad annat kunde man då man var i sällskap av en drottning och en adelsdam? Han gav dem båda och deras utstyrsel uppskattande blickar, innan han erbjöd dem sina armar så de tillsammans kunde börja röra sig ned till middagen.

    Där blev de ledda till hedersplatserna i den stora ljusa matsalen, med stora fönster och vacker utsikt då den låg på övre våningen med utsikt över vingården och det lummiga landskapet.
    ‘Ah, väldigt smakfullt!’ berömde Ayperos deras värd som stod och väntade på dem, och satte sig då de andra gjort det, Nenya vid hans sida, Ayperos och Isra mittemot honom.

    ‘Min far ansåg alltid att landskapet och jorden var rikedomen här i Isilas, och ville att den skulle vara närvarande i hemmet.’ förklarade Aeldir med ett milt leende. Förrätt serverades, vinglasen fylldes, och Aeldir höjde sitt glas för att skåla.
    ‘Till mina kära gäster. Jag har valt vin enskilt för van och en av er, jag hoppas det smakar.’ sa han vänligt. Lite småprat ledde till annat, huvudrätten serverades och Ayperos charmade så klart deras värd på sättet han bara kunde. Till sist var det Aeldir som mötte Isras blick.
    ‘Så, det nämndes ett visst rykte om mig och min familj, fru Isanna?’ frågade han, och såg från Isra till Nenya för bekräftelse.
    ‘Något du tydligen också hört, kära Nenya?’

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Isras ord fick henne att skratta hjärtligt och om man såg noga fanns det kanske till och med en liten rodnad där på hennes kinder. Det var sällan, om nästan aldrig, som Isra talade om deras relation på det sättet och på något konstigt vis blev hon nästan lite varm av det. Fast för att inte låtsas om det, himlade hon med ögonen. Till middagen hade hon bytt till en annan klänning. Alldeles för mycket tull för hennes egna smak, lite för söt. Som en kaka där man fick socker på läpparna och klarade sig med en tugga. Men vad gjorde man nu inte för charaden de spelade?

    Nöjt åt Nenya av maten och drack av vinet. Faktiskt intresserad av hennes släkting som hon inte hade träffat på… många år. Om ens hon mindes när de träffades senast. När han tilltalade henne torkade hon sig om munnen med servetten för att sedan veckla ut den och placera den i knät. Det fanns nästan en spelad blyghet där hos Nenya.

    “Åh, bara berättelser ifrån min mor. Du vet kära morbror, en hopplös romantiker. Hon nämnde att det var en mörkeralv som hade fångat ditt hjärta en gång för länge sedan. Som var här när jag var liten. Stämmer det?” frågade hon med en fundersam min och blinkade något med sina ögon och långa ögonfransar.

     

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Precis som Nenya och Ayperos så hade också Isra bytt från sina resekläder till något som bättre passade för en middagsbjudning. Som alltid så bar hon en typiskt böljande klänning med många lager skirt tyg och mer bar hud synligt än vad som var vanligt hos kvinnorna i Karm. Klänningen var hög i halsen, men dess rygg var bar och längs sidorna var klänningen öppen så att hennes ben syntes när hon gick, något som också avslöjade de grönskimrande fjällen som prydde utsidan av hennes lår.

     

    Den ljusa matsalen var välkomnande och påminde henne på något vis om hur hennes hem varit när hon var yngre, innan allting hade fallit i mörker. Hon var inte säker på hur hon kände inför den liknelsen, men hon skakade av sig tankarna och följde Ayperos och Nenyas exempel, log när ett leende var passande, njöt av vinet och maten och låtsades för en stund att detta var allt det var, att hennes namn var Isanna och att hon inte var mer än en nyfiken resande, en fisk på torra land som råkat i sällskap med finare folk än hon var van.

    Först när alven mötte hennes blick, en stund efter huvudrätten serverats, så lät hon sig själv sluta låtsas, åtminstone för ett ögonblick. Det var bara flyktigt, ett svagt leende och en blick, sedan viftade hon lite avfärdande med handen medan Nenya svarade åt henne.

    ”Säkerligen bara ett rykte, men det finns väl alltid ett uns av sanning i alla sådana. Kanske är kopplingen inte lika skandalös som Nenya här föreslår, men kanske kände ni en gång en mörkeralv? Ni får ursäkta att jag kanske verkar lite framfusig i mitt sökande efter svar, men som ni kanske förstår så går mitt påbrå inte riktigt att dölja och i Me’erisia finns det få som ser ut som mig”, svarade hon med ett ursäktande leende.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Den ljushåriga alven gav Nenya en liten tankfull blick.
    ‘Som om du kommer ihåg något sådant, du var bara ett litet barn.’ konstaterade han. Men visserligen hade väl hans adoptivsyster Aetas varit något av den romantiska flickan, åtminstone i sina yngre dagar. I sin hand snurrade han sitt vinglas, lite som han brukade göra då han tänkte och eventuellt var lite osäker.
    ‘Jag är inte så säker på att det där är hela sanningen, du försöker bara charma mig, Nenya.’ sa han vetande, trots allt inte född igår.

    Ayperos såg lite roat på Nenya och kläderna han visste hon inte gillade, men hon kunde nog få den stilen att fungera om hon så önskade. Han gjorde en gest åt hennes hand.
    ‘Verkar som om du har en intressant berättelse att berätta åt mig med, som antagligen är av högst mycket större intressevärde än vad något jag kan berätta är.’ men han återgick till de två främlingarna. Han studerade Isra och hennes blick en lång stund, som om han vägde mellan det ena eller andra alternativet, innan han suckade djupt.

    ‘Åh, vad kvittar det…’ sa han till sist och skakade på huvudet.
    ‘Här försöker jag bevara min familjs rykte, gräva ned gamla berättelser som kunde dra ned oss i smutsen. Men, så som det politiska läget ser ut i Karm idag kommer de väl driva ut mig härifrån förr eller senare för att jag är en alv. Tur att mina viner smakar för bra än, många andra har inte haft samma tur.’ han skakade lite melankoliskt på huvudet. Detta såg Ayperos lite nyfiken ut över, men vad tyst för stunden. Aeldir var tyst igen, innan han började prata.
    ‘Jag var ung en gång, och i mina unga dagar bestämde jag mig för att jag skulle se världen innan det skulle bli min tur att ta över Derendes gård.’ förklarade han, och log lite snett.

    ‘Vad gör unga personer? Dumma saker. De reser och utforskar, det är en del av att växa upp, jag är säker på att ni också gjort liknande saker, ni unga personer som vistas här i mitt hem nu. Nå, för att inte gå in på för många detaljer befann jag mig en vacker dag i Celeras. Det visade sig att flera furstar här i Karm inte var så nöjda över att min familj adlats av dåvarande kung Belgara, så de hade satt ett pris på mitt huvud. Jag blev fångad av gillesmedlemmar från en av de många mörka organisationer som finns i Celeras, och vaknade gul och blå i en mörk cell. Till min förvåning delade jag cell med en mörkeralv.’ han gjorde en gest.
    ‘Ni kan väl gissa er till resten. Hon räddade mitt liv, och på något vis drogs vi till varandra.’ en liten drömmande men melankolisk suck lämnade hans läppar då han tänkte tillbaka.

    ‘Så mycket dumheter, och så mycket hjärtesorg. Vi hade en god tid tillsammans, från och till, vi spenderade en hel del tid och resor tillsammans. Sedan försvann hon utan ett ord, och efter mycket sökande fick jag ge upp och återvända hem hit till mina plikter. Ibland dök hon upp, aldrig någon förvarning, kanske en dag, kanske en vecka, ibland några år emellan, ibland några månader. Det gick aldrig att förutspå när hon skulle dyka upp.’ Han ryckte sig ur sina tankar och betraktade Isra igen.

    ‘Men min berättelse är knappast unik, många mörkeralver lämnar Dar Zakhar för att skapa nya liv i världen. Vad har fått er att tro att jag skulle vara kopplad till er, min dam?’ undrade han.

     

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    “Vad vet du? Kanske jag minns? Barn har ögon med, vet du!” påpekade hon med ett litet roat leende för att se ner på hans arm något fundersamt när Aeldir nämnde den. Hon strök den lätt med sin andra. Lite ironiskt att det var samma minne som när hans forna kärlek hade dött. Skulle det påverka honom och hans beslut? Hon skakade nätt på huvudet åt hans förslag så att lockarna virvlade omkring henne och försökte att fokusera på annat.

    Det var inte så svårt när han började berätta, faktum var att hon drogs in i historian och hon lade huvudet på snedden medan hon lyssnade på sin mors adoptivbror. Där hade de en öppning med. Karm hade allt skjutit sig i foten med deras politik, där allt utom människor syntes vara ett hot.

    “Älskade du henne?” frågade Nenya lite naivt med sina stora ögon för att sedan vända dem mot Isra.

     

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Precis som Ayperos och Nenya så kunde hon inte ignorera kommentaren om Karm och hur de behandlade alverna i riket, och kanske helt omedvetet sträckte hon ut sitt sinne till de båda andra för att uppmärksamma dem på den lilla detaljen. Det var en situation som de potentiellt skulle kunna använda sig av…

    Hon skulle just till att svara alven när Nenya ställde sin fråga och då kunde hon inte låta bli att le smått och himla lite med ögonen. Det var dock en klok fråga, även om Nenya fick det att låta mycket mer romantiskt än klokt. Om denna man, denna alv, älskat Ziyaté så fanns det en möjlighet att vända honom till deras sida, inte bara för Karms fientliga politik men också för att det trots allt varit en av Lloths prästinnor som dödat mörkeralven, som också planerat att döda henne själv. Att Ziyaté i själva verket kommit tillsammans med sin son för att döda Isra… Det var något han inte behövde få veta.

    Så hon väntade, väntade med att svara på hans fråga till dess att hon fått höra hans svar. Beroende på hur han svarade skulle hon kunna vända det och hävda ett missförstånd, eller så kunde hon lägga korten på bordet. Nå, en del av dem i alla fall.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Aeldir fnös lite roat åt Nenyas naiva kommentar, det var ju lite sött. Sådant som folk, speciellt män, och speciellt i Karm, inte talade om högt. Han var ju en tudelad figur han, en alv, uppvuxen med alviska föräldrar – men i Karm. Delvis var han en Karman, så långt det gick, men ändå gick det inte att frångå hans arv. Hans alviska arv som gjorde sig synlig i hans utseende, som gjorde att alla där i riket såg på honom annorlunda. Men han hade blivit lärd av sina föräldrar att inte skämmas för sina känslor, så det gjorde han inte heller.
    ‘Ja, Nenya, jag älskade henne. Dåraktigt nog. Men som man ofta säger kan vi inte bestämma över våra hjärtan med logik.’ sa han.

    Ayperos gav tillika en liten mental knuff åt de två damerna, som för att visa att han höll med dom. Ja det fanns något där, något intressant att använda. Kanske hade han räknat med det, då de splittrat Karm med sitt ingrepp i Loradon, men att det började bära frukt redan nu var intressant. Någon behövde alltid vara syndabocken, trots allt, och i Karm var det säkert de som var annorlunda, som på de flesta ställen.

    Aeldir suckade lätt till sist.
    ‘Men vad spelar kärlek för roll? Jag har inte sett eller hört av henne på åratal.’ sa han, och ryckte lite på axlarna och tog en lite större vinklunk ur sitt glas, för att se på sina gäster.
    ‘Några brev här och där, det är allt.’ och det var sant nog. Alvherren såg i sitt glas en stund, och skakade på huvudet.
    ‘Vi hade en son, hon och jag. Eller, kan man säga vi? Hon bar honom i hemlighet, jag visste ingenting förrän hon dök upp en dag med en liten pojke.’ han gjorde en liten grimas.

    ‘Men hon kunde aldrig släppa sin härkomst, kallelsen kallade hon det. Och kanske kunde inte han det heller. De är säker i Dar Zakhar, eller på rymmen från Dar Zakhar, långt bort från mig.’ han suckade djupt, uppenbarligen upprörd över samtalet och minnena som dök upp.
    ‘Ursäkta mig.’ sa han, något skakigt, och han reste sig från sin sittplats, ställde sig med ryggen mot dem vid det stora fönstret och blickade ut utan mål eller mening.

    Ayperos mötte blicken med de två damerna igen, och gav dem en mental knuff. Ge honom vad han vill ha!

    En stund stod han bara där.
    ‘Jag är ledsen, mina kära gäster, men jag tror inte jag är till så stor nytta i ert sökande.’ sa han då han återigen funnit lite kontroll över sin röst, utan att se på dem.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Någonting inom Nenya tyckte nästan synd om mannen. Speciellt med tanke på att hans kärlek aldrig skulle komma tillbaka till honom mer. Tänk vad mer de kunde åstadkommit med mörkeralven levande. Ödet hade sitt egna lilla sätt att förvärra situationen för dem. För att samla lite mod drog hon lätt efter andan, för att resa sig upp och ta några steg närmare Aeldir. Först verkade hon tveka men sedan placerade hon en hand på Aeldirs axel.

    “Morbror, jag är ledsen… Jag menade  inte att ta upp alla de minnena…” började hon först för att vända sitt huvud åt Isra med ett svagt leende och nickade mot Aeldir och henne att komma närmare och ta vid efter. För hon ville förstås inte vara den som avslöjade utan harklade sig lite obekvämt nästan.

    “Hennes namn var möjligtvis inte… Zarant…Ziyas… Zyiaté?” frågade hon, som om hon försökte komma på rätt namn.

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Så han hade verkligen älskat Ziyaté. Det förvånade drottningen en aning, och kanske borde det ha fått henne att känna sig lite sorgsen för hans skull, men hon fann att inga sådana känslor infann sig. Istället fylldes hon bara av en oförklarlig ilska och avsky som hon tvingade sig själv att trycka undan för att fortsatt kunna hålla masken.

    Ayperos mentala knuff, och Nenyas nästan naturliga sätt att visa sympati, fick henne att rynka på näsan. Det här var inte vad hon ville, men hon förstod att hon inte skulle ha något val om de ville ha denna alv, och de som var honom trogna, på sin sida.

    Så med en liten suck så reste hon på sig, svepte sitt vinglas och gick fram till Aeldir och Nenya. Hon lade ingen hand på alvens axel, han var trots allt knappt mer än en främling, utan knäppte sina händer framför sig.

    ”Min farmors namn var Ziyaté, och min fars namn är Izotar”, sade hon lågmält och nästan sakligt, hennes ljusa blick fäst på alven medan hon talade.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Aeldir drog djupt efter andan då han samlat sig något, med Nenya på sin sida. Då hon började gissa namnen rynkade han på ögonbrynen – ett namn han inte direkt förväntat sig höra. En stund stirrade han på henne bara.
    ‘Det är inte möjligt.’ fick han ur sig bara spontant, sannolikheten var för låg. Samtidigt kunde inte många bära det namnet heller. En stund stirrade han bara på Nenya, för att vända blicken mot den andra kvinnan som kommit till hans andra sida.

    Det hon sade hade han ännu svårare att ta in. Hennes farmor? Hans blå ögon betraktade henne med nya ögon, som såg förbi vad han trodde sig se och faktiskt såg på henne. Tog in hennes utseende, då hans grå ögon såg in i hennes. Ja, det fanns likheter där som var uppenbara om man inte var blind, som han varit. Vad det betydde var uppenbart, men han hade svårt att ta in det. Han fylldes av blandade känslor, för det var uppenbart att detta betydde att han hade ett barnbarn. Men hur kunde det vara så, utan att han vetat om det? Varför hade ingen sagt något? Det fyllde honom med ilska, och frustration. Men det var ju så klart inte hennes fel.

    Ett djupt andetag drog han än en gång, för att samla sig.
    ‘Förlåt, jag har lite svårt att… ta in detta.’ sa han, och slöt ögonen för att skaka på huvudet.
    ‘Faktumet att jag har ett barnbarn jag aldrig hört något om är… överväldigande.’ han tog sig inte friheten att röra henne, detta måste gå på hennes villkor även om det var svårt. Men hon hade sökt upp honom.
    ‘Jag är… väldigt glad över att du valde att söka upp mig.’ sa han, ärligt. ‘Medan jag har… allt för många frågor för att det ska vara artigt, gissar jag att du har några likväl?’ undrade han.

     

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Tanken på att hon skulle behöva låtsas som om detta var något hon gjorde på någon slags känslomässig grund gjorde henne lite obekväm till mods, trots allt hade hon inget egentligt intresse av att knyta några nya familjeband, men möjligheten var för bra för att ignoreras. Denna man, hennes direkta släkting, hade band och kontakter som hon aldrig skulle kunna komma åt på något annat vis, hans namn bar vikt i dessa trakter, både bland alver och människor. Ayperos och Nenya må ha varit skyldiga till att lägga Loradon i ruiner, men det var människorna i Karm som helt på egen hand stött bort alverna ur sin gemenskap, som hotade att ta deras marker, deras hem och uppehälle. Om hon skulle ge dem det som Karm förvägrade dem, skulle de välja att stå på hennes sida? Kanske. Hennes make var dock något av ett problem, men kanske hade dessa alver i Karm inte samma ingrodda hat mot honom som alverna från skogsriket?

    Hon samlade sina tankar en aning och log, ett väldigt övertygande leende, även om det inte riktigt nådde hela vägen till ögonen.

    ”Jag… Ber om ursäkt för det. Jag ska erkänna att jag inte riktigt vågade tro på att det verkligen skulle vara sant, att jag hade familj här. Om det inte vore för att Nenya en gång hört sin mor tala om Ziyaté… Förlåt, jag svamlar. Om sanningen ska fram så har ni redan svarat på många av de frågor som jag hade med er berättelse”, sade hon och tog med förvånansvärd ömhet tog hans ena hand mellan sina båda. Hennes hud var mjuk och sval, men där fanns en styrka som skvallrade om hennes träning med svärdet, en som hennes farmor påbörjat och hennes far fortsatt. Nå, fram till dess att han övergav henne igen och endast återvänt för att döda henne.

    ”Vi kan väl låta artigheten stå åt sidan för ikväll? Ställ era frågor så ska jag ställa mina sen”, tillade hon med samma milda leende innan.

Viewing 13 posts - 181 through 193 (of 193 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.