Post has published by Maeve
Viewing 20 posts - 181 through 200 (of 258 total)
  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Hon viftade med ena handen, som för att vifta undan demonens ord, men hon gjorde det med ett svagt leende på läpparna, ett leende som blev lite bredare när Nenya lutade sig fram för att kyssa hennes nästipp. Hon kunde inte låta bli att sucka nöjt, men för att inte spä på Nenyas redan stora ego så himlade hon lite med ögonen och sträckte sig efter ett av vinglasen som Ayperos hällt upp åt dem.

    ”Nå, vad är chansen att någon annan i samma familj skulle ha en hemlig romans med en mörkeralv?” Frågade hon lite retsamt, men nickade sedan för att visa att hon ändå höll med om de andras ord.

    ”Jag är inte intresserad av en familjeträff till… Men du har rätt, kära make, att det är bra att ha alla kort på bordet. Jag är inte lika bevandrad som er båda i denna värld, men jag är ändå uppfostrad av en politiker. Om det finns en användning för vår värd så kan vi nog finna den”, tillade hon med ett litet leende innan hon smakade på sitt vin.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Ayperos verkade nöjd över att de hade kommit till någon slags slutsats över situationen, och att resan troligtvis inte verkade vara gjord i onödan. De två damernas jargong fick honom att le lite, och han la en arm om dem båda och höll dem nära sig.
    ‘Så intellektuella som ni båda är hittar vi nog en bra användning, det råder ingen tvekan. Åh, det ska bli en intressant middag, jag känner det på mig.’ det fanns en lurig och samtidigt förväntansfull stämning över honom. Innan middagen tvättade de sig och gjorde sig redo, tills tjänstefolket kom kallandes på dem och förkunnade att middagen var serverad.
    ‘Se så, mina damer, dags att röra sig!’ sa han åt dem båda med lite högre stämma och såg sig i spegeln då han justerade de dyra tygerna som klädde honom, ja en kung måste ju vara lite modemedveten i alla fall – och vad annat kunde man då man var i sällskap av en drottning och en adelsdam? Han gav dem båda och deras utstyrsel uppskattande blickar, innan han erbjöd dem sina armar så de tillsammans kunde börja röra sig ned till middagen.

    Där blev de ledda till hedersplatserna i den stora ljusa matsalen, med stora fönster och vacker utsikt då den låg på övre våningen med utsikt över vingården och det lummiga landskapet.
    ‘Ah, väldigt smakfullt!’ berömde Ayperos deras värd som stod och väntade på dem, och satte sig då de andra gjort det, Nenya vid hans sida, Ayperos och Isra mittemot honom.

    ‘Min far ansåg alltid att landskapet och jorden var rikedomen här i Isilas, och ville att den skulle vara närvarande i hemmet.’ förklarade Aeldir med ett milt leende. Förrätt serverades, vinglasen fylldes, och Aeldir höjde sitt glas för att skåla.
    ‘Till mina kära gäster. Jag har valt vin enskilt för van och en av er, jag hoppas det smakar.’ sa han vänligt. Lite småprat ledde till annat, huvudrätten serverades och Ayperos charmade så klart deras värd på sättet han bara kunde. Till sist var det Aeldir som mötte Isras blick.
    ‘Så, det nämndes ett visst rykte om mig och min familj, fru Isanna?’ frågade han, och såg från Isra till Nenya för bekräftelse.
    ‘Något du tydligen också hört, kära Nenya?’

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Isras ord fick henne att skratta hjärtligt och om man såg noga fanns det kanske till och med en liten rodnad där på hennes kinder. Det var sällan, om nästan aldrig, som Isra talade om deras relation på det sättet och på något konstigt vis blev hon nästan lite varm av det. Fast för att inte låtsas om det, himlade hon med ögonen. Till middagen hade hon bytt till en annan klänning. Alldeles för mycket tull för hennes egna smak, lite för söt. Som en kaka där man fick socker på läpparna och klarade sig med en tugga. Men vad gjorde man nu inte för charaden de spelade?

    Nöjt åt Nenya av maten och drack av vinet. Faktiskt intresserad av hennes släkting som hon inte hade träffat på… många år. Om ens hon mindes när de träffades senast. När han tilltalade henne torkade hon sig om munnen med servetten för att sedan veckla ut den och placera den i knät. Det fanns nästan en spelad blyghet där hos Nenya.

    “Åh, bara berättelser ifrån min mor. Du vet kära morbror, en hopplös romantiker. Hon nämnde att det var en mörkeralv som hade fångat ditt hjärta en gång för länge sedan. Som var här när jag var liten. Stämmer det?” frågade hon med en fundersam min och blinkade något med sina ögon och långa ögonfransar.

     

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Precis som Nenya och Ayperos så hade också Isra bytt från sina resekläder till något som bättre passade för en middagsbjudning. Som alltid så bar hon en typiskt böljande klänning med många lager skirt tyg och mer bar hud synligt än vad som var vanligt hos kvinnorna i Karm. Klänningen var hög i halsen, men dess rygg var bar och längs sidorna var klänningen öppen så att hennes ben syntes när hon gick, något som också avslöjade de grönskimrande fjällen som prydde utsidan av hennes lår.

     

    Den ljusa matsalen var välkomnande och påminde henne på något vis om hur hennes hem varit när hon var yngre, innan allting hade fallit i mörker. Hon var inte säker på hur hon kände inför den liknelsen, men hon skakade av sig tankarna och följde Ayperos och Nenyas exempel, log när ett leende var passande, njöt av vinet och maten och låtsades för en stund att detta var allt det var, att hennes namn var Isanna och att hon inte var mer än en nyfiken resande, en fisk på torra land som råkat i sällskap med finare folk än hon var van.

    Först när alven mötte hennes blick, en stund efter huvudrätten serverats, så lät hon sig själv sluta låtsas, åtminstone för ett ögonblick. Det var bara flyktigt, ett svagt leende och en blick, sedan viftade hon lite avfärdande med handen medan Nenya svarade åt henne.

    ”Säkerligen bara ett rykte, men det finns väl alltid ett uns av sanning i alla sådana. Kanske är kopplingen inte lika skandalös som Nenya här föreslår, men kanske kände ni en gång en mörkeralv? Ni får ursäkta att jag kanske verkar lite framfusig i mitt sökande efter svar, men som ni kanske förstår så går mitt påbrå inte riktigt att dölja och i Me’erisia finns det få som ser ut som mig”, svarade hon med ett ursäktande leende.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Den ljushåriga alven gav Nenya en liten tankfull blick.
    ‘Som om du kommer ihåg något sådant, du var bara ett litet barn.’ konstaterade han. Men visserligen hade väl hans adoptivsyster Aetas varit något av den romantiska flickan, åtminstone i sina yngre dagar. I sin hand snurrade han sitt vinglas, lite som han brukade göra då han tänkte och eventuellt var lite osäker.
    ‘Jag är inte så säker på att det där är hela sanningen, du försöker bara charma mig, Nenya.’ sa han vetande, trots allt inte född igår.

    Ayperos såg lite roat på Nenya och kläderna han visste hon inte gillade, men hon kunde nog få den stilen att fungera om hon så önskade. Han gjorde en gest åt hennes hand.
    ‘Verkar som om du har en intressant berättelse att berätta åt mig med, som antagligen är av högst mycket större intressevärde än vad något jag kan berätta är.’ men han återgick till de två främlingarna. Han studerade Isra och hennes blick en lång stund, som om han vägde mellan det ena eller andra alternativet, innan han suckade djupt.

    ‘Åh, vad kvittar det…’ sa han till sist och skakade på huvudet.
    ‘Här försöker jag bevara min familjs rykte, gräva ned gamla berättelser som kunde dra ned oss i smutsen. Men, så som det politiska läget ser ut i Karm idag kommer de väl driva ut mig härifrån förr eller senare för att jag är en alv. Tur att mina viner smakar för bra än, många andra har inte haft samma tur.’ han skakade lite melankoliskt på huvudet. Detta såg Ayperos lite nyfiken ut över, men vad tyst för stunden. Aeldir var tyst igen, innan han började prata.
    ‘Jag var ung en gång, och i mina unga dagar bestämde jag mig för att jag skulle se världen innan det skulle bli min tur att ta över Derendes gård.’ förklarade han, och log lite snett.

    ‘Vad gör unga personer? Dumma saker. De reser och utforskar, det är en del av att växa upp, jag är säker på att ni också gjort liknande saker, ni unga personer som vistas här i mitt hem nu. Nå, för att inte gå in på för många detaljer befann jag mig en vacker dag i Celeras. Det visade sig att flera furstar här i Karm inte var så nöjda över att min familj adlats av dåvarande kung Belgara, så de hade satt ett pris på mitt huvud. Jag blev fångad av gillesmedlemmar från en av de många mörka organisationer som finns i Celeras, och vaknade gul och blå i en mörk cell. Till min förvåning delade jag cell med en mörkeralv.’ han gjorde en gest.
    ‘Ni kan väl gissa er till resten. Hon räddade mitt liv, och på något vis drogs vi till varandra.’ en liten drömmande men melankolisk suck lämnade hans läppar då han tänkte tillbaka.

    ‘Så mycket dumheter, och så mycket hjärtesorg. Vi hade en god tid tillsammans, från och till, vi spenderade en hel del tid och resor tillsammans. Sedan försvann hon utan ett ord, och efter mycket sökande fick jag ge upp och återvända hem hit till mina plikter. Ibland dök hon upp, aldrig någon förvarning, kanske en dag, kanske en vecka, ibland några år emellan, ibland några månader. Det gick aldrig att förutspå när hon skulle dyka upp.’ Han ryckte sig ur sina tankar och betraktade Isra igen.

    ‘Men min berättelse är knappast unik, många mörkeralver lämnar Dar Zakhar för att skapa nya liv i världen. Vad har fått er att tro att jag skulle vara kopplad till er, min dam?’ undrade han.

     

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    “Vad vet du? Kanske jag minns? Barn har ögon med, vet du!” påpekade hon med ett litet roat leende för att se ner på hans arm något fundersamt när Aeldir nämnde den. Hon strök den lätt med sin andra. Lite ironiskt att det var samma minne som när hans forna kärlek hade dött. Skulle det påverka honom och hans beslut? Hon skakade nätt på huvudet åt hans förslag så att lockarna virvlade omkring henne och försökte att fokusera på annat.

    Det var inte så svårt när han började berätta, faktum var att hon drogs in i historian och hon lade huvudet på snedden medan hon lyssnade på sin mors adoptivbror. Där hade de en öppning med. Karm hade allt skjutit sig i foten med deras politik, där allt utom människor syntes vara ett hot.

    “Älskade du henne?” frågade Nenya lite naivt med sina stora ögon för att sedan vända dem mot Isra.

     

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Precis som Ayperos och Nenya så kunde hon inte ignorera kommentaren om Karm och hur de behandlade alverna i riket, och kanske helt omedvetet sträckte hon ut sitt sinne till de båda andra för att uppmärksamma dem på den lilla detaljen. Det var en situation som de potentiellt skulle kunna använda sig av…

    Hon skulle just till att svara alven när Nenya ställde sin fråga och då kunde hon inte låta bli att le smått och himla lite med ögonen. Det var dock en klok fråga, även om Nenya fick det att låta mycket mer romantiskt än klokt. Om denna man, denna alv, älskat Ziyaté så fanns det en möjlighet att vända honom till deras sida, inte bara för Karms fientliga politik men också för att det trots allt varit en av Lloths prästinnor som dödat mörkeralven, som också planerat att döda henne själv. Att Ziyaté i själva verket kommit tillsammans med sin son för att döda Isra… Det var något han inte behövde få veta.

    Så hon väntade, väntade med att svara på hans fråga till dess att hon fått höra hans svar. Beroende på hur han svarade skulle hon kunna vända det och hävda ett missförstånd, eller så kunde hon lägga korten på bordet. Nå, en del av dem i alla fall.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Aeldir fnös lite roat åt Nenyas naiva kommentar, det var ju lite sött. Sådant som folk, speciellt män, och speciellt i Karm, inte talade om högt. Han var ju en tudelad figur han, en alv, uppvuxen med alviska föräldrar – men i Karm. Delvis var han en Karman, så långt det gick, men ändå gick det inte att frångå hans arv. Hans alviska arv som gjorde sig synlig i hans utseende, som gjorde att alla där i riket såg på honom annorlunda. Men han hade blivit lärd av sina föräldrar att inte skämmas för sina känslor, så det gjorde han inte heller.
    ‘Ja, Nenya, jag älskade henne. Dåraktigt nog. Men som man ofta säger kan vi inte bestämma över våra hjärtan med logik.’ sa han.

    Ayperos gav tillika en liten mental knuff åt de två damerna, som för att visa att han höll med dom. Ja det fanns något där, något intressant att använda. Kanske hade han räknat med det, då de splittrat Karm med sitt ingrepp i Loradon, men att det började bära frukt redan nu var intressant. Någon behövde alltid vara syndabocken, trots allt, och i Karm var det säkert de som var annorlunda, som på de flesta ställen.

    Aeldir suckade lätt till sist.
    ‘Men vad spelar kärlek för roll? Jag har inte sett eller hört av henne på åratal.’ sa han, och ryckte lite på axlarna och tog en lite större vinklunk ur sitt glas, för att se på sina gäster.
    ‘Några brev här och där, det är allt.’ och det var sant nog. Alvherren såg i sitt glas en stund, och skakade på huvudet.
    ‘Vi hade en son, hon och jag. Eller, kan man säga vi? Hon bar honom i hemlighet, jag visste ingenting förrän hon dök upp en dag med en liten pojke.’ han gjorde en liten grimas.

    ‘Men hon kunde aldrig släppa sin härkomst, kallelsen kallade hon det. Och kanske kunde inte han det heller. De är säker i Dar Zakhar, eller på rymmen från Dar Zakhar, långt bort från mig.’ han suckade djupt, uppenbarligen upprörd över samtalet och minnena som dök upp.
    ‘Ursäkta mig.’ sa han, något skakigt, och han reste sig från sin sittplats, ställde sig med ryggen mot dem vid det stora fönstret och blickade ut utan mål eller mening.

    Ayperos mötte blicken med de två damerna igen, och gav dem en mental knuff. Ge honom vad han vill ha!

    En stund stod han bara där.
    ‘Jag är ledsen, mina kära gäster, men jag tror inte jag är till så stor nytta i ert sökande.’ sa han då han återigen funnit lite kontroll över sin röst, utan att se på dem.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Någonting inom Nenya tyckte nästan synd om mannen. Speciellt med tanke på att hans kärlek aldrig skulle komma tillbaka till honom mer. Tänk vad mer de kunde åstadkommit med mörkeralven levande. Ödet hade sitt egna lilla sätt att förvärra situationen för dem. För att samla lite mod drog hon lätt efter andan, för att resa sig upp och ta några steg närmare Aeldir. Först verkade hon tveka men sedan placerade hon en hand på Aeldirs axel.

    “Morbror, jag är ledsen… Jag menade  inte att ta upp alla de minnena…” började hon först för att vända sitt huvud åt Isra med ett svagt leende och nickade mot Aeldir och henne att komma närmare och ta vid efter. För hon ville förstås inte vara den som avslöjade utan harklade sig lite obekvämt nästan.

    “Hennes namn var möjligtvis inte… Zarant…Ziyas… Zyiaté?” frågade hon, som om hon försökte komma på rätt namn.

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Så han hade verkligen älskat Ziyaté. Det förvånade drottningen en aning, och kanske borde det ha fått henne att känna sig lite sorgsen för hans skull, men hon fann att inga sådana känslor infann sig. Istället fylldes hon bara av en oförklarlig ilska och avsky som hon tvingade sig själv att trycka undan för att fortsatt kunna hålla masken.

    Ayperos mentala knuff, och Nenyas nästan naturliga sätt att visa sympati, fick henne att rynka på näsan. Det här var inte vad hon ville, men hon förstod att hon inte skulle ha något val om de ville ha denna alv, och de som var honom trogna, på sin sida.

    Så med en liten suck så reste hon på sig, svepte sitt vinglas och gick fram till Aeldir och Nenya. Hon lade ingen hand på alvens axel, han var trots allt knappt mer än en främling, utan knäppte sina händer framför sig.

    ”Min farmors namn var Ziyaté, och min fars namn är Izotar”, sade hon lågmält och nästan sakligt, hennes ljusa blick fäst på alven medan hon talade.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Aeldir drog djupt efter andan då han samlat sig något, med Nenya på sin sida. Då hon började gissa namnen rynkade han på ögonbrynen – ett namn han inte direkt förväntat sig höra. En stund stirrade han på henne bara.
    ‘Det är inte möjligt.’ fick han ur sig bara spontant, sannolikheten var för låg. Samtidigt kunde inte många bära det namnet heller. En stund stirrade han bara på Nenya, för att vända blicken mot den andra kvinnan som kommit till hans andra sida.

    Det hon sade hade han ännu svårare att ta in. Hennes farmor? Hans blå ögon betraktade henne med nya ögon, som såg förbi vad han trodde sig se och faktiskt såg på henne. Tog in hennes utseende, då hans grå ögon såg in i hennes. Ja, det fanns likheter där som var uppenbara om man inte var blind, som han varit. Vad det betydde var uppenbart, men han hade svårt att ta in det. Han fylldes av blandade känslor, för det var uppenbart att detta betydde att han hade ett barnbarn. Men hur kunde det vara så, utan att han vetat om det? Varför hade ingen sagt något? Det fyllde honom med ilska, och frustration. Men det var ju så klart inte hennes fel.

    Ett djupt andetag drog han än en gång, för att samla sig.
    ‘Förlåt, jag har lite svårt att… ta in detta.’ sa han, och slöt ögonen för att skaka på huvudet.
    ‘Faktumet att jag har ett barnbarn jag aldrig hört något om är… överväldigande.’ han tog sig inte friheten att röra henne, detta måste gå på hennes villkor även om det var svårt. Men hon hade sökt upp honom.
    ‘Jag är… väldigt glad över att du valde att söka upp mig.’ sa han, ärligt. ‘Medan jag har… allt för många frågor för att det ska vara artigt, gissar jag att du har några likväl?’ undrade han.

     

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Tanken på att hon skulle behöva låtsas som om detta var något hon gjorde på någon slags känslomässig grund gjorde henne lite obekväm till mods, trots allt hade hon inget egentligt intresse av att knyta några nya familjeband, men möjligheten var för bra för att ignoreras. Denna man, hennes direkta släkting, hade band och kontakter som hon aldrig skulle kunna komma åt på något annat vis, hans namn bar vikt i dessa trakter, både bland alver och människor. Ayperos och Nenya må ha varit skyldiga till att lägga Loradon i ruiner, men det var människorna i Karm som helt på egen hand stött bort alverna ur sin gemenskap, som hotade att ta deras marker, deras hem och uppehälle. Om hon skulle ge dem det som Karm förvägrade dem, skulle de välja att stå på hennes sida? Kanske. Hennes make var dock något av ett problem, men kanske hade dessa alver i Karm inte samma ingrodda hat mot honom som alverna från skogsriket?

    Hon samlade sina tankar en aning och log, ett väldigt övertygande leende, även om det inte riktigt nådde hela vägen till ögonen.

    ”Jag… Ber om ursäkt för det. Jag ska erkänna att jag inte riktigt vågade tro på att det verkligen skulle vara sant, att jag hade familj här. Om det inte vore för att Nenya en gång hört sin mor tala om Ziyaté… Förlåt, jag svamlar. Om sanningen ska fram så har ni redan svarat på många av de frågor som jag hade med er berättelse”, sade hon och tog med förvånansvärd ömhet tog hans ena hand mellan sina båda. Hennes hud var mjuk och sval, men där fanns en styrka som skvallrade om hennes träning med svärdet, en som hennes farmor påbörjat och hennes far fortsatt. Nå, fram till dess att han övergav henne igen och endast återvänt för att döda henne.

    ”Vi kan väl låta artigheten stå åt sidan för ikväll? Ställ era frågor så ska jag ställa mina sen”, tillade hon med samma milda leende innan.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Aeldir lyckades samla sig relativt snabbt dock, trots denna uppenbarelse. Bättre att fokusera på nuet, på det som fanns än det som var förlorat. Så klart tänkte han kanske inte i de banor som dessa nu tänkte om honom, men det gick inte att missta att han hade någon typ av vikt, någon typ av makt. Men till skillnad från Izotar och Ziyaté som varit krigare verkade han snarare vara en diplomat. Han vände blicken mot Isra för att studera henne, ja nog fanns det lite bekanta drag där.
    ‘Du har inget att be om ursäkt för. Vi är inte våra föräldrar och deras val och synder, inte sant?’ frågade han stillsamt, med ett litet leende. Han hade inte förväntat sig att hon skulle vilja veta av honom, men hennes beröring kändes betryggande. Vid hennes ord nickade han.
    ‘Det låter som ett bra utbyte… Kom.’ sa han och gjorde en gest till stolarna, och gjorde en gest åt Nenya och Ayperos med.
    ‘Jag antar ni är en lika stor del av detta nu.’ sa han och då han satt sig ned vid fönstren drog han lite efter andan för att samla tankarna.
    ‘Om vi börjar med ett rent bord… Så gissar jag att ditt namn inte är Isanna.’ sa han till sist, och studerade henne noggrant.
    ‘Det låter inte som ett namn Ziyaté eller Izotar skulle gett.’

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Nästan lite nonchalant såg Nenya upp, som om hon inte hade tänkt bli störd på ett tag av deras kära återseende. En sista gång såg hon ner på sina naglar, för att sedan sträcka sig efter vinglaset och ta sig en klunk. Det verkade som om vinet skulle kunna behövas senare.  Åt Aeldirs kommentar om rent bord kunde Nenya inte rå för att ge ifrån sig ett hjärtligt skratt och höja glaset något roat åt alvens håll.

    “Diplomatisk som alltid, morbror.” kommenterade hon roat, men det kändes inte riktigt som hennes plats att presentera Isra eller Ayperos vid sitt rätta namn. Utan såg på Isra med ett roat leende med en nyfiken glimt i ögonen. Däremot kunde hon inte riktigt hålla sig ifrån att var något retsam.

    “Men för Izotar och Ziyaté att namnge, det skulle betyda att någon av de varit närvarande.” kommenterade hon vidare med ett litet menande leende.

    “Som om du skulle valt namnet Izotar?”

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Kanske i ett försök att hitta styrkan att fortsätta denna charad så såg hon som hastigast på Ayperos, mötte hans blick med sin, ty även om han dolde sitt rätta jag så kunde hon fortfarande känna det uråldriga däri, styrkan som han besatt och som han, och Nenya, valt att dela med henne. Hon insöp det för ett ögonblick, lät det stärka henne, innan hon såg tillbaka på alven och nickade med ett välvilligt leende och följde honom sedan tillbaka till platserna intill fönstret.

    Med en liten suck och ett skratt satte hon sig ned igen och precis som Nenya sträckte hon sig efter sitt vinglas, mest för att ha något att sysselsätta sina händer med. Hon var inte säker på hur mycket denna alv visste om världens alla nuvarande regenter, men om hon skulle ha en chans att rekrytera honom till sin sak så kunde hon knappast fortsätta med fler lögner. Så hon gestikulerade lite avfärdande åt Nenyas ord, om än med ett litet leende på läpparna. Hon visste faktiskt inte ens själv om hennes far varit där eller inte, även om hon misstänkte det. Zator och Isra, knappast namn sprungna ur Me’erisisk tradition.

    ”Nej… Det är inte mitt riktiga namn. Du får förlåta oss för det, vi, det vill säga Nenya, min make och jag, vi visste inte säkert om ni verkligen var den vi misstänkte och det finns skäl för oss att vara… Diskreta” Svarade hon med ett litet leende innan hon smuttade lite på sitt vin, drog ut på stunden en aning, bara för att få en chans att känna på spänningen i luften.

    ”Mitt riktiga namn är Isra”, tillade hon mjukt.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Ayperos sneglade på Nenya, ett svagt tankfullt leende över hennes uttryck och sätt. Kanske antog han, eller kände, att det låg mer där under ytan. Men han valde att inte lägga sig i denna diskussion så mycket, utan höll sig utanför och observerade. Detta var något för dessa tre lösa relationer att sammanfoga, och hur han än vände och vred på det var väl han en del av denna familj nu med. Ayperos mörka ögon mötte Isras då hon sökte hans, och han gav henne en liten nickning, en uppmuntran. Både han och Nenya var där, med henne.

    Aeldir gav ifrån sig en liten suck, kanske för att samla sig över allt som skedde på en gång. Även han verkade behöva lite mer vin än vanligt denna dag, så han hällde upp lite mer åt dem alla, och sig själv, med hjälp av kristallkaraffen på bordet. Ett tecken på hur förmögen hans familj ändå var.

    ‘Kanske du har rätt, Nenya. Men Izotar var namnet som valdes, och ett olyckligt liv är jag rädd att min son fick genomlida i Dar Zakhar.’ han skakade på huvudet och suckade.
    ‘Om jag visste, om jag hade kunnat göra något, kanske saker varit annorlunda. Men det står inte i vår makt att ändra vad som varit, vi kan bara vara här och nu.’ han nickade åt Isra och studerade henne.
    ‘För ett ögonblick sedan visste jag inte att jag hade ett barnbarn, även om jag knappast har rätten att kalla henne det.’ Han tog in namnet och nickade.
    ‘Isra.’ upprepade han, smakade på det och tog in det, ett litet leende på läpparna.
    ‘Ett vackert namn, för en vacker kvinna. Jag ser Ziyaté i dig, så som hon var i sin ungdom. Beslutsam och stark. Kanske det går i familjen?’

    Han satte sig ned, och drog lätt efter andan.
    ‘Isra, drottning över Me’erisia.’ konstaterade han, trots allt var han inte helt under en sten.
    ‘Hur det gick till har jag svårt att förstå.’ han såg frågande på den ena och den andre, och gjorde en gest åt Nenya.
    ‘Familjen Saelorians namn har hamnat i mörker i hovet den senaste tiden, men det var bara en tidsfråga. Så berätta nu, hur har cirkeln slutit sig så här?’ han gjorde en gest över dem alla.
    ‘Allting som skett, min halvsysters giftemål med Aethriatan Saelorian och min kära Ziyatés hemligheter tycks ha lett oss till detta ögonblick.’

    Ayperos nickade långsamt, och gjorde en liten gest med sin hand.
    ‘Många överraskningar på en gång, lord Derendes. För även jag är någon annan än den jag påstod. Ayperos är mitt namn.’ och ett litet skimrande följde som avslöjade Ayperos sanna skepnad, de mörka ögonen, det långa mörka håret och de kloliknande naglarna.
    ‘Som du säger, min herre, historien har lett oss hit, tillbaka till en kamp för rättvisa för de som är annorlunda.’ sa han, som vanligt hans smidiga tunga i arbete. Han gjorde en gest åt Nenya.
    ‘Vampyrer…’ han gjorde en gest åt Isra. ‘Mörkeralver…’ och sedan åt Aeldir. ‘Alver.’ och slutgiltigen åt sig själv.
    ‘Demoner… Alla vi som är något annat än människor, som får leva i förtryck om inte vi kämpar för vår rätt att leva. Isra har påbörjat en kamp, med målet att skapa en rättvis värld.’ sa han, övertygelse i hans röst, som verkade krypa in i Aeldir som nickade långsamt, tankfullt.

     

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Det var intressant, nästan nagelbitande att se hur allting verkade falla på plats för hennes morbror. Pusselbitarna som lades framför dem. Sättet som  både Isra och Ayperos arbetade tillsammans, nå och en liten del henne själv, var nästan vackert. Små, små steg som ledde till något stort. Som skulle i sin tur leda till något ännu större. Hon lutade sig bakåt i stolen för att ta ännu en klunk av vinet.

    “Saelorians i mörkret? Det är inte vi som satt dem där. Det är som kära Ayperos säger. Vi udda själar som inte passar in i den verkligheten som människorna målar upp.” hummade hon och höll vinglaset mot ljuset för att se på dess vackra röda och genomskinliga färg.

     

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Ett litet leende spred sig över drottningens läppar när alven avslöjade att han visste vem hon var och hon kunde inte låta bli att insupa ögonblicket en aning, ännu mer när Ayperos avslöjade sitt verkliga jag och började spinna sitt nät med de så lockande orden. Hon suckade nöjt och lutade sig bakåt i den mjuka fåtöljen medan hon betraktade de andra tre. Hennes makes ord var övertygande och hon kunde nästan se hur de kröp in i Aeldirs sinne, hur de speglade hans egna åsikter och förstärkte det redan växande missnöjet där.

    ”Allt för länge har vi behövt gömma oss, försökt smälta in, allt för att inte bli utplånade eller förslavade av de som ser ned på oss. Se hur alverna i Iserion lider under människornas förtryck, hur Karm har förkastat de som så länge stått sida vid sida med dem, bara för att de inte är människor, för att de inte delar samma tro”, sade hon med en handgest och en liten fnysning.

    ”Mitt eget bröllop avbröts av utsända, ”heliga” krigare som ämnade förgöra både mig och min make, bara för att vi vågar existera. Vart finns rättvisan i det?” Tillade hon med viss irritation i rösten, även om hon utelämnade detaljen att det också varit Lloths utsända som varit där med samma avsikter.

    ”Jag besteg tronen när min mor dog trots att många röster höjdes mot mig, för vem, eller vad, min far är. Det hade varit enkelt att abdikera, men vore det inte att ge upp? Jag har blivit given en möjlighet att förändra världen till det bättre, men jag kan inte göra det själv…”

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Alven betraktade de kända namnen i sitt hem, han var ju inte direkt ovan att möta kungligheter – fin vinmakare som han var, och adel för den delen hade han sett fint folk på nära håll många gånger förr. Men han hade ändå inte riktigt räknat med att ha kungligt blod i sin familj, och heller inte en så övertygande men även farlig figur som Ayperos i sitt hem. Det var lätt att bli snärjd av hans ord, hans lockande röst och fagra men farliga yttre.

    Som om han inte riktigt hade makten att se något annat än sunt förnuft i det Ayperos sade. Ett snabbt ögonblick mötte Aeldirs blick Nenyas, och han nickade lätt – trots allt hade han sett det själv den senaste tiden – hur hans gård och hans namn blev allt mer och mer hotat av andra karmaner, snarare än yttre hot. Han nickade lite sorgset över vad Isra sade, han kände igen det – livet med Ziyaté hade mött mycket fördomar och motgångar det med.

    ‘Världen tycks bli mörkare och mörkare, som ni säger… Rättvisa och frid är ord som glömts bort.’ sa han tankfullt, och snurrade vinglaset lite i sin hand innan han tog en klunk.

    ‘Men det ser ut som om det finns mycket styrka hos er, och hos dig Isra som överkom allt det där trots makterna som stått emot dig.’ han gav henne ett litet leende, hon var inte helt olik Ziyaté som alltid haft kämparglöd, trots allt. Han studerade Nenya, och kunde se det där med, en vilja och styrka att förändra världen.
    ‘Och vad är ert nästa steg för att nå denna värld?’ undrade han efter en stunds tystnad efter att Isra talat. Han såg lite frågande på dem, en efter en.

    Ayperos log svagt, och lutade sig lite framåt där han satt.
    ‘Det är ett delikat spel vi spelar…’ inledde han.
    ‘Ett spel på flera fronter. För att rädda så många som möjligt från ett liknande öde som i Iserion där alver och andra annorlunda samlats i ghetton och förlorat alla sina privilegier måste vi agera snabbt, innan det sker här i Karm med. Det är redan på gång, som du själv märkt.’ konstaterade Ayperos, med en vetande glimt i sina mörka ögon. Aeldir nickade. Ja, så var det. Snart skulle de alla förvisas eller fångas, han kände det på sig – Ayperos ord bara bekräftade vad han redan fruktade.

    ‘Vi måste ta Karm, innan Karm sliter sig själv i stycken med alla dessa furstar och visroyer som törstar efter makt. Men vi kan inte göra det utifrån, inte än.’ han gjorde en gest åt Isra och Nenya.
    ‘En stor här har vi samlat, men det kommer inte räcka för att ta Karm så snabbt som vi önskar. Vårt drag i Loradon har försvagat de makter som styr detta land, men inte tillräckligt. Vi behöver hjälp här inifrån för att få provinserna att använda sin styrka mot varandra.’ förklarade han och såg sedan på Nenya.
    ‘Och tyvärr finns de de bland oss som är för hjärntvättade av det gamla sättet att styra. Vi måste övertyga Nenyas föräldrar att stå på vår sida.’ tillade han, alternativet var att förinta dem, men det sa han inte högt.

    ‘Vad tror du Nenya, kan vi övertyga familjen Saelorian att stå på vår sida tillsammans med Aeldir?’ undrade han,

     

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Noga lyssnade Nenya på både Isra och Ayperos. Även om det kanske inte såg ut så till en början när hon hade sitt nonchalanta sätt där hon drack lite av vinet och lutade sig tillbaka med ett retsamt snett leende på läpparna. Ett leende som säkert retat spader på många adelsmän som trodde sig ha övertaget om henne. Vid Ayperos fråga höjde hon på ögonbrynet med en missnöjd rynka i sin panna.

    Faktum var att hon hade trott att de redan släppt hennes familj istället fnös hon lite och skulle säga något dumt, men hindrade sig i sista minuten genom att nästan bita sig i sin tunga.

    “Det vet nästan min morbror bäst. När hade du senast kontakt med din syster, hm?” frågade hon och lade huvudet på snedden lite nyfiket själv.

     

Viewing 20 posts - 181 through 200 (of 258 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.