Med hjälp av både Isra och Ayperos hade hon snörat på sig både korsett och en klarblåklänning som var enligt Karmanskt mode och allt för sött för Nenyas smak. Hon hade precis tagit på sig sina småklackskor och sträckte sig efter ett lika blåa band när hon ställde sig vid spegeln för att få bättre uppsikt över hur hon såg ut. Men hon koncentrerade sig på sina händer när hon flätade in sin lugg på sidorna och avslutade med en blårosett och lät resten av håret hänga fritt över skuldrorna. Försökte med all sin kraft att inte se på resten av sin kropp. Det allt för söta och korrekta sättet.

Innan hon vände sig om till de två andra i hennes sällskap och korsade sina armar. För att skaka nätt på huvudet åt Ayperos fråga som om hon ansåg den vara dåraktig.

“Nej nej, jag tänker att vi improviserar.” sa hon, för att lägga till en tystnad för att sedan skrocka till och skaka på huvudet återigen för att göra en gest framför sig.

“Så klart allt är planerat. Ha lite tro på mig!”

Ayperos hade en road glimt i ögonen över Nenyas förvandling.
‘Du vet att jag föredrar noggrant planerade drag, såsom Loradons slag.’ påminde han henne, och skakade på huvudet lite, då han ändå gissade att saker inte var så välplanerade som Nenya påstod. utan snarare säkert skulle bli någon form av improviserad planering.
‘Men bra, då ser vi framemot att lösa detta mysterium.’ givetvis kunde han känna av Isras sinnestämning, och studerade henne nyfiket. Han kunde kanske gissa sig till var som rörde sig där, även om det inte sades högt. Då skeppet var i hamn och han ställde sig vid sin drottnings sida sade han lågt till henne så bara hon kunde höra.
‘Världen är vår.’ konstaterade han neutralt.
‘Hur vi rör oss och bär oss i den är upp till oss. Håll hakan högt bara.’ var hans råd, innan de följde Nenya in i hamnen.

Det gick inte att missta skönheten de fann där i Aieras, varje sten tycktes vara formad med omsorg och polerad nyligen – säkerligen en del av provinsens ledare i hus Astors fåfänga, men det kunde inte neka att de hade sin effekt.
‘Så vad tror vi, ett behagligt sommarpalats?’ hummade han till de två damerna. ‘Havsutsikt och allting. Vi måste säkerligen ge Visroy Astor ett besök, innan vi återvänder tillbaka till Antrophelia. Men familjeangelägenheter kommer så klart först. Så, Nenya, hur tar vi oss snabbast vidare till denna gård tillhörande Derendes?’

Elegant lät Nenya sig hjälpas ut ur vagnen, även om hon enkelt hade tagit sig ut själv. Men om nu onödigheter behövdes. Lite kritiskt såg hon ner på sin klänning och borstade bort lite smuts samtidigt som hon rättade till sin håruppsättning något efter en snabb glans i spegeln på dörren till vagnen.  Hon drog ett par djupa andetag. Nöjd över att slippa vara instängd i vagnen och över hur förvånansvärt rent det verkade vara på Derendes vingård. De blå blixtrande ögonen vände sig mot vakterna och sedan tjänaren, hon gav den ett svagt leende och en nickning som en hälsning.

Nyfiket såg hon sig omkring på vingården.  Även om hon inte ville erkänna det, lät hon fantasin röra sig mot vad hennes mor kunnat tänka sig ha gjort här. Hennes liv tillsammans med sin bror,  och deras föräldrar. När väl Aeldir hade kommit in i salen sken Nenya upp i ett vackert genuint leende och tog tacksamt emot rödvinsglaset. Hastigt lät hon sin blick vandra mellan glasen och strök sin näsa över sitt egna för att se om det skulle vara något skumt med det – gift eller så. Fast hon gjorde det elegant medan hon rörde på glaset så att vinet rörde sig i en delikat cirkel i glaset. På så sätt skulle det inte uppfattas som kränkande och hon hummade lätt medan hon gjorde det.

“Spännande, lagrat i några år, hm? Några vanilj toner känner jag…” kommenterade hon och lät blicken vandra upp mot Aeldir igen med samma leende för att sedan göra en ursäktande gest åt sin nyfikenhet och sänkte vinglaset i sin ena hand för att fundera på hur hon skulle närma sig hans fråga.

“Stämmer, min herre. Nenya Saelorian, dotter till er syster lady Aetas Saelorian. Oerhört tacksam över att ni accepterade min förfrågan om ett möte.  Det har varit en önskan länge att träffa er och förstå mer om min mors uppväxt här. ” förklarade Nenya och gjorde en gest mot Isra och Ayperos.

“Det här är mina nära vänner ifrån Me’ersia, som är mitt sällskap under min resa och de är samtidigt väldigt intresserad av att lära mer om er och er vingård. Speciellt Aoritius här, men även hans fru Isanna” sa hon och gjorde en gest mot Ayperos och sedan Isra, namn som de  Förstås ville de inte bli utslängda direkt och det skulle vara lättare att förhandla om han förstod att de inte var hans fiender.

Ett litet hummande lämnade hennes läppar igen och hon knäppte med fingret, som om hon försökte att komma på något. Samtidigt rynkade hon sin panna som om hon verkligen försökte komma på något.

“Men kanske ni själv varit i Me’ersia? Om jag förstod det rätt ifrån min mor har ni ett barnbarn där? Har inte haft möjligheten att röra mig ner själv ännu, men det verkar fantastiskt!” frågade hon, och det sista utbrast hon nästan barnsligt entusiastiskt och  rodnade sedan lite lätt och försökte gömma sin rodnad genom att försöka dölja den under sin ena hand.

“Förlåt mig, min herre Derendes, jag menade förstås inte att vara oartig. Det hela är så väldigt spännande för mig”

Alvherren såg trevlig ut, en nyfiken glimt i ögonen och kanske måttligt förvånad över Nenyas till synes kunnighet då det kom till vin.
‘Faktiskt… Ja, det stämmer nog, min dam.’ sa han, ett svagt och lite måttligt roat leende på läpparna, medan han hällde upp åt sig själv i ett glas för att dofta på vinet som för honom så klart var helt välbekant. Ayperos skrockade lite roat över Nenyas prat om vin, och doftade på vinet själv, som om han försökte känna samma dofter som de pratade om. Aeldir lyssnade artigt på vad Nenya hade att säga, och studerade de två främlingarna nyfiket. Han verkade inte skärrad över Isras utseende, snarare var det kanske som om han var van att ha den typen av närvaro i sitt hem.

‘Jag får väl höja glaset i en skål för mina nya gäster.’ sa han muntert, och höjde sitt glas.
‘Nenyas vänner är trots allt mina vänner, min systerdotter – trots allt, och det är inte allt för ofta vi får gäster, inte här ute på glesbygden… Vilket kanske  var en av orsakerna till att min morfar Inaen Derendes valde denna plats från första början då han grundade denna vingård.’ han mötte gästernas blick i tur och ordning, och Aoritius log bara muntert tillbaka, oblygt. Vid Nenyas plötsliga och något oförväntade kommentar skrattade han till lite.
‘Här har vi drivit vår vingård i nästan tusen år, den köptes några år efter Tharmads fall… Kan ni tänka er? Den har varit i mina ägor de senaste århundradena.’ han viftade lätt med handen, som om det inte var så viktigt.
‘Min far Laeros var något av en druid, kan man väl säga i brist på bättre termer, han utvecklade flera av vinsorterna själv tillsammans med min morfar.’

Vid Nenyas nämnande av barnbarn skrockade han till lite förvånat.
‘Barnbarn?’ undrade han, som om tanken var befängd. Men kanske var det en liten skugga som gick över hans ansikte då han tänkte över möjligheten. Men tittade man noga kunde man nog se ett par bekanta grå ögon där i den ljusa alvens ansikte.
‘Om så är fallet, är det inget jag känner till.’ han sneglade lite ursäktande på de två adelsgästerna, eller åtminstone vad han antog var adelsgäster efter Nenyas presentation.

‘Tyvärr har jag aldrig haft glädjen att själv lägga mina fötter i Me’ersias fagra rike.’ sa han och snurrade vinglaset lite tankfullt i sin hand, som om han funderade vad han skulle säga eller inte. Lite nyfiket såg Ayperos, eller Aoritius som han blivit presenterad som, på Aeldir och sedan sin kära fru och kramade hennes händer muntert.

‘Åh, vi menade inte att tränga oss på, lord Derendes. Sanningen är att vi inte rest så mycket själva ifrån Me’erisia, utan snarare upplevt världen genom exotiska utländska smaker och dofter, som detta vin som vi köpt hem till oss i Antrophelia. Då jag hörde att lady Saelorian här, som vi har haft kontakt med i några år, hade anknytningar hit kunde jag inte låta bli att fråga om vi kunde få komma och besöka denna plats, vi är på vår bröllopsresa, förstår ni, och vi ville se mer av världen. Det är en sak att drömma om platsen där detta vin tillverkats hemma under vattenytan, helt annan att se den här i verkligheten.’ sa han lite drömmande, och kramade lite nyförälskat Isras händer i sina. En övertygande roll.
‘Min anspråkslöse Isanna här har också ett blandat förflutet, med obekräftade rötter här i detta land som vi är nyfikna att utforska.’ han kramade hennes händer igen, som för att visa stöd för denna besvärliga sits.

Aeldir studerade dem lite nyfiket, och skrockade lite med en liten huvudskakning.
‘Ja, vi spelar väl ofta spel där vi låtsas som om allting är klart och tydligt, men i själva verket är sanningen sällan så simpel, får jag erkänna själv. Som min och Nenyas koppling här, exempelvis.’ sa han och gjorde en gest mot henne.
‘Mina föräldrar adopterade Nenyas mor, Aetas, då hon bara var ett barn. Jag var givetvis redan en vuxen alv då, men hon blev som min lillasyster. Om ni är bekanta med Nenya kanske ni känner till berättelsen om hur Aetas och Nenyas far träffades?’ undrade han, lite nyfiket, men då Ayperos bara såg nyfiket frågande ut fortsatte Aeldir.
‘Nej, det kan jag inte säga att vi hört, men vi vill så klart inte tränga oss på.’

‘Nej, nej, men en lång historia kort då.’ sa han och såg lite ursäktande på Nenya.
‘Då Aetas precis blivit en vuxen kvinna reste vår mor Ilia och Aetas för att träffa våra släktingar i väst, men de kom inte långt då deras vagn blev attackerad halvvägs.’ han såg sorgsen ut ett ögonblick, men verkade inte lägga så mycket tyngd på det då.
‘Tyvärr överlevde inte vår mor olyckan, och Aetas i sin tur tappade sitt minne men blev omhändertagen hos familjen Saelorian och arbetade där som en piga. Kan ni tänka er? En karmansk adelsdam som blev en piga i ett annat hus? Och ingen visste något!’ han skrockade lite åt det.
‘Trots att händelseförloppet hade en mörk början var jag ju glad då jag fick höra att Aetas fortfarande levde, och hade återfått sitt minne. Och enklare blev det ju för hus Saelorian, då deras son Aethriatan faktiskt kunde ingå ett legitimt äktenskap med Aetas som inte visade sig vara en piga utan en adelsdam.’ han skakade på huvudet.
‘Ödet har en tendens att spela ett spratt då och då, verkar det som.’

Lite avslappnat satte han sig i en av stolarna liksom de andra, och sneglade på sina gäster.
‘Men här pratar jag på. Berätta lite mer om er själva!’ bad han uppmuntrande.
‘Vad kan jag visa er som kunde vara av intresse?’

Ayperos vände sig till sin hustru, och såg på henne lite uppmuntrande.
‘Tack för er givmildhet, Lord Derendes… förutom lyxen att vara på vår efterlängtade bröllopsresa… är min hustru här väldigt nyfiken på att spåra sitt förflutna.’ sa han, fortfarande i sin mjuka roll.
‘Vi hörde några intressanta rykten, som ledde oss hit, ett lyckligt sammanträffande kan man väl kalla det.’

Aeldir såg lite nyfiken ut, och tog en liten klunk ur sitt vinglas igen.
‘Åh, vad kan det ha varit för rykte, min dam?’ undrade han, och mötte Isras blick, för att sedan snegla på Nenya, som för att se om hon kunde bekräfta något.

Förstås var det inte svårt att känna Isras irritation, någonstans ville Nenya sända henne ett ursäktande leende. Samtidigt som hon inte alls ville det, för vart hade denna överraskning då tagit plats? I slutändan skulle de ge mer åt henne än henne själv. Trots allt var hennes mor adopterad och även om uppväxten var något som präglade en person. Var hon inte helt säker på om det var hela sanningen.

Lite disträ nickade  hon till det som sades för att lägga till några flickaktiga fnitter där det passade och sedan ivrigt och artigt lägga sin hand på sin morbrors arm. Blicken vandrade igenom korridoren och allt vackert som fanns där omkring dem. Så ljust till skillnad från sin egna uppväxt.

“Kokat ihop? Åh, se så morbror! Vi Saelorians har många rykten omkring oss – men häxor är då inget rykte om oss.” sa hon med ett litet roat leende och slog honom något på armen för att blinka med ena ögat för att sedan dra lite lätt efter andan.

“Det är, för att vara helt ärlig, ingen större baktanke med besöket. Jag är väldigt nyfiken på min bakgrund, Isanna likaså och herren där bak är nära på att skapa sin egna vingård. Kanske du har några riktmärken där, hm?” påpekade hon för att sedan böja sig lite närmare och viska.

“Men säg nu, stämmer det om mörkeralven?”

Aeldir såg lite skeptiskt på Nenya.
‘Många rykten, ja.’ sa han, kanske inte helt nöjd över vad Aetas med åren hade blivit. Men hon hade alltid visat sig vara en god och trovärdig person, precis som hon varit då hon varit ett barn och sedan en ung kvinna. Hennes vampyrism hade inte märkbart förändrat hennes karaktär, men ryktena om Nenya sa något annat. Just nu försökte han mest avgöra om hon var genuin mot honom, eller inte.
‘Varför är du så intresserad av att gräva i rykten om en mörkeralv?’ frågade han.
‘Jag förstår om hon är det.’ sa han och nickade bakåt. ‘Men du?’ han var inte övertygad, men han ryckte till sist på axlarna.
‘Och vad om de är sanna?’  han suckade djupt, och sneglade över axeln mot den mörka kvinnan.

Ayperos som vandrade lugnt vid hennes sida visade ingen större bekymran över situationen. Han skrockade lite åt henne, och kramade om hennes arm lite.
‘Tålamod, Isra. Du får snart dina svar. Jag vet lika lite som du. Nenya hade säkert sina misstankar, men tror inte hon heller visste med säkerhet vem denna potentiella kärlek till Aeldir varit… Om en sådan verkligen existerat. En sådan skandal, en högalv och en mörkeralv… Det skulle tystats ned. De är familj, om än något avlägset, så har säkert rykten nått dem med. Men med din fars ord i åtanke börjar kanske man kunna räkna ut två och två till sist…’ han log lite roat.
‘Om vi lägger våra tankar till Lloth en stund och Dar Zakhar… Hur många har lämnat, eller ens haft styrkan och motståndskraften, eller friheten att kunna lämna Dar Zakhar? Du vet hur det var där nere. Lloth är en avundsjuk regent.’

Till sist var de framme vid gästrummen som tilldelades dem, en dörr mellan de två gästrummen om de så önskade. Aeldir lämnade dem med förklaringen att han skulle se till middagen, och bara en stund senare kunde Ayperos öppna dörren mellan de två gästrummen för att bjuda in Nenya till deras gästrum.
‘Så?’ frågade han. ‘Tror vi det är alven vi söker?’ undrade han, och sneglade från Nenya till Isra.
‘Vad säger din känsla?’

Ett svagt leende, som verkade finnas på Nenyas läppar allt för ofta, fanns där nu med. Hon lade sina händer på Isras kinder för att smeka dem milt och luta sig fram för att retsamt placera en kyss på hennes nästipp och lutade sin panna mot hennes för att se in i Isras vackra ögon med sina stormiga.

“Säg inte så mycket dumt om dig själv, Isra.” hummade hon milt för att lite lättsamt klappa hennes kind för att ta ett steg bakåt och fundera över Ayperos ord.

“Det har inte varit mycket kontakt emellan min mor och honom på senare tid när de fick veta om att Aetas gift sig med en vampyr. Jag är lite osäker på om han vet om att Aetas är en nu…” sa Nenya med rynkade panna för att sedan göra en gest framför sig och fnös nästan som i ett skratt.

“Men oavsett, måste vi vara försiktiga. Hans hat kan säkert leda till något… dumt om vi inte tar och vinner hans tillit.”