Väggen som Isra byggde upp växte en ilska inom Nenya som bubblade och var på vippen att koka över. Hon hade försökt att återigen visa sin sårbarhet. Och vart hade det tagit henne? Ingenstans. Till ensamheten. Oron inom henne, att inte vara något mer än ett verktyg… Någon som Ayperos och Isra inte behövde i sin framtid… Tankarna gjorde att ögonen blev lite suddiga av tårarna som började synas. Men istället för att visa dem för Izotar, drog hon loss honom från väggen. Inte brydd om att väggen gick sönder och att han satt kvar i en obekväm ställning med kedjorna och en bit av väggen på var sin sida av armarna.

“Här” väste hon, nästan omöjligt att frånskilja hennes ord ifrån ett djurs väsande.

Izotar skakade på huvudet igen åt hennes hast, hennes antaganden och hennes ord.
‘Kanske borde jag hållit mig borta, men gjort är gjort. Men innan du avfärdar alla kopplingar till ditt tidigare liv kanske du ska söka upp Aeldir… Aeldir av hus Derendes i Karm.’ sa han, högt nog för henne att höra trots att hon rusade iväg, trots allt om det fanns någon som kunde lugna stormen i Isra var det kanske hans egna far. Saker var för inflammerade mellan honom och Isra, men kanske det fanns en chans. Medan Isra rusade iväg låste Nenya in Izotar i ett rum där han skulle få vård av någon tjänare. Uppgraderingen från att vara i en cell och inlåst i ett rum i palatset var inte så stor, men det var i alla fall något. Nu återstod bara att vänta och se…

När Nenya äntligen återförenade sig med Isra hann de inte samtala länge innan en av kaptenerna kom rusandes in i kammaren utan att ta hänsyn till vanlig rutin och artighet.
‘Ers höghet!’ sa han hastigt, i givakt.
‘Ursäkta avbrottet men er make, konung Ayperos…!’ kaptenen drog efter andan.
‘Vakterna vid mausoleet, de säger sig höra hans röst i deras huvuden, ers höghet, men bara ni och prästerskapet kan öppna dörren, ers höghet.’

En oro bubblade inom Nenya, nästan innan kaptenen kom in. Känslan av att något var fel. Kopplingen med Ayperos verkade tunnare och det var något som hon själv hade tänkt ta upp med Isra. Men Kaptenen verkade hinna före henne. Hon spärrade upp ögonen, för att möta Isras blick för en kort stund när hon rörde sig vid hennes sida. Samma oro och nästan en intimitet där.

När hon passerade Isra lät hon diskret en hand strykas över hennes rygg och arm. För att sedan låta blicken och uppmärksamheten vändas till kaptenen.

Ljuset silade långsamt in i tunnlarna och trapporna som ledde djupare ned under staden. Inte ett mausoleum hade de fått lära sig, inte ursprungligen i alla fall, men ett mausoleum var vad det hade blivit med tiden. Men inget mörker svartare än svart verkade ha tagit över där nere, som det de sett i revan innan Ayperos tvingat dem ut därifrån. Det såg ut så som det alltid gjort, med Antrophelias kungligheters gravar inuti väggarna, deras namn och liknelser i väggarna och på deras lock.

Nedanför trappan satt Ayperos med ryggen mot väggen och verkade återhämta sig eller vila, då ljuset träffade honom höjde han en hand för att skydda sina ögon mot ljuset, som om det gjorde ont för honom att se så mycket ljus. Inte för att det i ärlighetens var så mycket ljus. Han drog ett långsamt andetag då han hörde Nenyas röst.

‘Det är jag.’ sa han trött, ovanligt trött för honom. Inte helt olikt hur det hade varit efter slaget om Loradon.
‘När är vi?’ undrade han, och såg på dem som för att försöka se något som var svårt att greppa tag om.
‘Hur länge var jag borta?’ undrade han, och drog en hand genom sitt hår lite disträ. Hans kläder såg något slitna ut, ifall man tog en bättre titt, kläder som varit skräddarsydda och nya bara en stund sedan tidigare samma dag.

Bekräftlsen på att det faktiskt var Ayperos fick henne att andas ut, lättat och strök sin tumme över Isras handrygg för att sedan  röra sig så att hon stod framför Ayperos. Hon slog ut sina vingar så att det skapades en större skugga över Ayperos för att underlätta. Lite orolig när ett sådant svagt ljus inte vanligtvis brukade blända honom.

“Vad hände?” frågade hon, rak på sak som hon så alltid var och hindrade sin känsla av att hoppa på honom där och nu. Men de skulle nog känna hur känslorna bubblade under henne. Hon kastade en orolig blick mot Isra.

Ayperos tog tag i Isras hand för att sedan på något svaga ben resa sig upp, nästan svagare än då han fått monsterjägarens svärd genomborrad i bröstet. Han gjorde en äckla grimas över sin egna svaghet.
‘Glad att vara tillbaka…’ muttrade han, men han var ärlig och det kunde de känna då han lutade sig både mot Isra och Nenya. Han nickade trött åt Isras ord, och skiftade sin vikt mot Nenya. Han lät Nenya ta honom till deras kammare, och med trötta händer tog han av sig sina slitna kläder som praktiskt taget föll samman av sig själva, för att sjunka naken ned på sängen.
‘Ah…’ suckade han, långt och utdraget, som om han aldrig tidigare känt något så skönt som en mjuk säng.
‘Blod…?’ hummade han över Nenyas fråga.
‘Kanske lite.’ han hade inte behövt blod på länge. ‘Men mest behöver jag nog… tid…’ sa han, och gjorde en grimas, något ilsket.
‘Tid.’ han fnös åt sig själv, som om bara ordet äcklade honom.
‘Var jag bara borta några timmar?’

Lite oroligt såg Nenya på Ayperos och hade tänkt erbjuda sitt egna blod, om inte Isra hade hunnit innan. Hon reste sig upp ifrån Ayperos sida, en liten gnagande känsla att hon inte riktigt var lika välkommen. Även om hon försökte att skjuta den åt sidan. Trött, efter allt som hänt idag, speciellt all känslor som kändes som en bergodalbana.

Elegant rörde hon sig mot glasen och hällde upp ett glas av det lite starkare åt sig själv och sedan ett glas vin åt Isra. För trots allt var hon inte mycket för det lite mer starkare typen.

“Nå, du har inte missat mycket här, åtminstone.” sa hon, lite tyst för att röra sig mot fönstret. Sina vingar utslagna och nästan lite skyddande ifrån dem och omvärlden. Hon höll glaset nästan lite krampaktigt i handen.

“Som vanligt en trevlig familjefest, var det inte, Isra?”