Natalia Sacharov
Hon såg på honom där han höll en hand om hennes nacke, inte helt ömt men inte heller omilt och hon log ett litet leende då han trots allt verkade bedöma hennes ord som trovärdiga. Hans lilla nickning fick henne att le något större, glad att han trott henne, att han förstod henne. Men då han fortsatte att tala fick hon en liten ry…[Read more]
Ranghildr lyssnade på hennes ord, fortfarande med ett litet leende och skakade på huvudet lite klagandes över hennes ord. För att sträcka sig efter flaskan och ta sig en klunk till. Smärtan kom tillbaka när hon rörde på huvudet på det sättet. Hon drog ett rasslande andetag och gav Ylva flaskan igen, hon skulle trots allt kunna tro att hon behövd…[Read more]
Ylva Sigvaldadottir
Hon såg på kvinnan som ilsknade till när hon nämnde Gerdas gård. Hon höll upp händerna i en avvärjande gest.
” Han sa det. Att det inte var hans att ge bort. Allt han lovade var att försöka se till att jag fick chansen, när det var dags, att be om det” . Hon såg allvarligt och uppriktigt på Ragnhild. Asgeir hade varit tydlig…[Read more]
Ranghildr stelnade till, som om hon inte hade tänkt på den gården. Det tog lite i att ge bort den. Trots allt betydde den mycket för henne. Gamla minnen, mestadels goda. Hon suckade tungt för att sträcka sin hand mot spriten som hon tog en klunk av och ännu en klunk innan hon skickade tillbaka den till Ylva.
“Den gården är inte hans att ge bort.…[Read more]
Ylva Sigvaldadottir
Hon såg på Ragnhild som arbetade på med hennes skador och hörde hennes erkännande. Hon drog bara på munnen i ett snett leende. Hon hade sina aningar om varför vakten gjort som han gjort. Hon trodde inte Ragnhild förstod vilket stöd hon hade hos sitt folk. De älskade och vördade henne och hon, en smed och novis till sköldmö ha…[Read more]
“För att vara ärlig är jag lite irriterad på dem. Det var ingen orsak att skada dig så, slag visst. Men stryptag?” påpekade hon och spottade ut lite mer blod, samtidigt som hon fnös ilsket över det. Järnsmaken var hon nästan som en vana nu. Hon hade dolt det länge för alla, även sin egna familj. Blodet hon hostat upp i veckor nu. Men det fanns in…[Read more]
Ylva Sigvaldadottir
Hon såg hur drottningen körde med vakterna. De gav både henne och varandra blickar men hon lät direkt bli att möta någon av deras blickar. Det här var något mellan drottningen och hennes vakter. Tillslut, med en ljudlig suck och mer än en invändelse gav de med sig och lät drottningen själv hjälpa både henne och Ylva till stu…[Read more]
Drottningen låg kvar, nästan alldeles för länge. Ett tag funderade hon på att det kanske hade varit lika bra att inte resa sig upp. Det var som om hon hade sett Kettil där ett kort tag och kanske skulle Ylva som låg så nära henne hör hur hon desperat viskade den yngsta sonens namn. Allt bultade och gjorde ont. En känsla som inte blivit bättre med…[Read more]
Ylva Sigvaldadottir
Hon hade trott någonstans att striden skulle vara över. Att drottningen faktiskt skulle hjälpa henne upp. Istället kände hon sparken i magen och hon hejdade impulsen att kräkas. Så striden var inte över och hon fortsatte envist tills de båda låg på de kalla, skrovliga stenarna.
Hon kände drottningens arm över sig och hon förs…[Read more]
Drottningens kropp värkte. Faktum var väl att båda hennes söner hade gett henne en käftsmäll om de såg vad hon gjorde nu. För att inte tala om sin make. Den sista striden hade tagit hårt på henne, skadorna var fortfarande kvar och någonstans i bakhuvudet var hon rädd för att de var permanenta. Hon tog emot skinnet ifrån en av vakterna och…[Read more]
Ylva Sigvaldadottir
Hon log åt kvinnan som reaktion på den blödande näsan. Hon var inte helt säker på att den inte brutits för det dunkade oroväckande i hela ansiktet. Hon skrattade dock till åt kvinnans häcklande och istället för att parera det hårda slaget så vek hon undan, vilket satte kvinnan i obalans. Hon hade sett att hon tagit i för a…[Read more]
Leoric satt där fortfarande spänt och stampade lite nervöst med foten under bordet i rask takt, tyckte inte om att sitta där själv. Visst han var en man som kunde försvara sig själv, men han hade lämnat sin rustning och allt annat då han kom hit för att inte dra till sig onödig uppmärksamhet. Nå, svärdet hade han så klart och det gav honom lite…[Read more]
“Utan att meddela dig?” frågade hon med ett höjt ögonbryn. Det var något roande att se hans irritation, även om den kanske inte var så bra planerad. De var ännu inte långt utanför staden och vem visste vad som kunde hända här i Iselem?
Trots allvaret i situationen kunde hon inte rå för att skratta till, hon försökte att dölja hur roligt hon tyck…[Read more]
Sköldmön betraktade henne med ett snett leende när hon skymtade att blodet rann ner för hennes näsa. Inte direkt något dåligt samvete över det. Det fanns inga regler och hon ville se hur kvinnan agerade under en intensiv strid. Hur hon tänkte. Förstås var det inte svårt att se att hon ännu tvekade att ge sitt bästa, vilket gjorde Ranghildr lite…[Read more]
Noah
Han kunde inte låta bli att flina större då hon erkände för honom att hon inte varit helt säker på att han skulle komma. Bra, då förstod hon säkert hur otroligt, obotligt idiotiskt det här äventyret var. Han var fortfarande inte helt säker på vad han gjorde, varför han valt att bryta upp från det han ordnat för sig i staden för att ge sig u…[Read more]
Ylva Sigvaldadottir
Hon såg på drottningen som verkade syna svärdet lika mycket som hennes ord innan hon ruskade av sig de tjocka plädarna plötsligt och klättrade ur båten. Hon såg efter henne, hon hade inte bett henne att följa med samtidigt verkade det som ett underligt avsked så hon klättrade ur båten en kort stund efter henne och följde henn…[Read more]
Utan att tveka en sekund ruskade drottningen av sig plädarna. Inte så brydd om de blev lite blötare av snön och klev ur båten för att sätta yxan i sitt bälte för att röra sig mot en stor ek som växte precis där stenstranden började. Det låg ett par tjockare grenar där och hon bröt den i två delar så att de blev liknande längd som ett svärd inna…[Read more]
Ylva Sigvaldadottir
Hon såg hur kvinnan tog emot hennes gåva. Såg hur hon inspekterade bladet, skaftet och yxan i sin helhet. Som om hon sett hundratals redan i sitt liv. Kanske hade hon det? Ylva såg på yxan själv också och log ett litet leende då drottningen berömde den.
Hon nickade lite.
” Jag har mitt svärd. Liknande Asgeirs. ”
Svarad…[Read more]
Lite fundersamt tog hon yxan ifrån henne, milt och ömt. En respekt som varje vapen förtjänade. Ett vackert hantverk. Tyngden låg bra i hennes hand och hon strök sin tumme över bladet med ett nöjt hummande. Kanske skulle det vara förvånande hur väl hon inspekterade vapnet eller hur intresserad hon var av hantverket. Men till slut höjde hon blicken…[Read more]
Ylva Sigvaldadottir
Hon nickade lite då kvinnan talade om sitt spjut. Varje krigare hade sin favorit. Spjut, svärd, yxa, pil och båge. Vissa föredrog till och med skölden. Hon strök händerna över byltet igen. Varje vapen hon gjort tog en del av henne med sig. Det var inte svårt att skiljas från dem hade hon märkt, när hon gett svärdet til…[Read more]