Arand teg en stund efter hennes ord. Han kände hennes hand mot sin kind, den var grov på sina ställen, märkt av allt hon genomgått, men trots det också varm. Han lutade sig lätt mot den, som för att minnas värmen, som om han skulle försöka bära med sig minnet av hennes beröring. De hade en tyst och ömsesidig förståelse för varandra. Hade tiderna varit lyckligare, kanske de också hade kunnat hitta lyck tillsammans i form av gemensamma resor och delade tystnader. Nu fick han nöja sig med en kyss, som han besvarade med värme och en stilla längtan, som om han inte ville att kyssen skulle ta slut. Men som med allt gott tog den slut, och tystnaden la sig om dem igen medan hans gula ögon såg in i hennes.

När hon drog sig tillbaka såg han på henne i det flackande skenet från runorna som ännu glödde svagt, och ett drag av något ovanligt mjukt vilade över hans annars hårda ansikte. Han var ingen man som klädde känslor i vackra ord, ingen som gjorde löften i skyn om evig kärlek eller trohet, han hade för många ärr för sånt. Men det fanns en ärlighet i hans tystnad, en tyngd i hans blick.

Han lutade sig sakta framåt, rörde vid hennes panna med sin i en stilla gest, en sådan som sade mer än de flesta ord. Sedan drog han sig tillbaka, men bara en aning, så att han kunde se henne rakt i ögonen.

“Trots allt som hänt, allt jag sett, är jag glad att det var vid din sida jag tog mig genom detta.” Det fanns nog ingen han hellre skulle sitta med, där i den förnannade kylan. Hans röst var hes, låg, som någon som talar till sig själv lika mycket som till henne.

“Jag vet inte om det är ett farväl vi säger nu. Kanske är det det. Vi vet båda vad en strid är, och vad som kan ske. Den tar, utan att fråga om lov. Och jag kan inte lova dig att jag kommer kunna stå där inne med dig när det brinner som hetast. Det här…” Han nickade mot sina runor och sina märkliga brygder. “Det är ett pris som ska betalas för vår ingång till staden. Jag vet inte hur mycket jag har kvar efteråt.”

Ett litet, snett leende spelade över hans läppar, kort och bittert men inte utan värme.

“Men om jag får önska något, för din skull, kanske även för min, så är det att du går därifrån. Att du får leva att se en annan sommar i det här förbannade landet. Och att du slipper behöva vara den där blodiga krigaren för alltid.”

Han drog handen genom håret, långsamt, och lät blicken sjunka ned mot marken en stund innan han åter såg på henne.
“Om era gudar lyssnar på något jag säger så hoppas jag de ser värdet med att låta dig leva lite till.”

Så andades han ut, tungt. Han strök med tummen över hennes hand där den vilade på hans kind. Han tystnade, lät orden ligga kvar i den kalla luften mellan dem som rök från en falnande eld, och böjde sedan åter nacken något för att återgå till sina förberedelser, som om han inte vågade säga mer än så.

Så gav Arand Maeve en sista blick, en blick som för ett kort ögonblick rörde vid hennes som en hand som vilade mot en axel i tyst förståelse. Något i honom skrek en tyst klagan, en längtan efter att vara med henne, men han var tvungen att släppa den där och då. Så drog han in ett djupt andetag, som för att samla modet som krävdes för att släppa taget om allt runtomkring sig. Släppa taget om Maeve.

Han vände åter blicken mot sin cirkel, runorna som lyste med sitt kalla, månbleka sken mot snön. Det var som om själva marken här höll andan. Han satte sig än mer tillrätta, lät ryggen sjunka mot en rak hållning som någon som satt vid ett altare, och började metodiskt sitt verk.

Han tog en av flaskorna, en blågrå vätska som skimrade matt när han skakade den lätt. Han förde den till munnen och drack, långsamt, som om smaken var hemsk men nödvändig. Ansiktet ryckte till, men han tvingade sig att svälja. Sedan torkade han mungipan med baksidan av handen och lade flaskan åt sidan.

Han tog en påse med rostbrunt pulver och doppade två fingrar i det, smetade det över sina tinningar, över ögonlocken och ned över bröstet där han öppnat sin tunika. På huden, blek och väderbiten, syntes redan gamla ärr efter liknande ritualer – tunna linjer som vittnade om ett liv i kamp inte bara mot vapen, utan mot själva kraften han brukade.

Sedan tog han ännu en flaska, denna gång grönaktig och tät som träskvatten, och med en säregen doft av malört och järn. Han smorde in sina handleder, armveck och hals med den, som om han mätte ut punkter där blodet pulserade närmast huden. Hans ansikte var helt stilla nu, uttryckslöst som en mask.

När allt detta var gjort lade han händerna i knät, öppna, som för att ta emot något. Han slöt ögonen och andningen blev stadig och jämn.

Luften omkring honom förändrades märkbart. Där tidigare bara den isiga vinden blåst sin klagande sång genom trädens  grenar och de vindpinade slätterna blev det nu en tryckande tystnad. Runorna runt honom glödde starkare, djupare, som om själva marken andades. Ett svagt ljud kunde höras om man lyssnade noga, ett lågt, pulserande hummande, som om världen självt svarade på de gamla orden ristade i marken om honom.

Arands kropp blev orörlig som uthuggen ur sten. Ansiktet slappnade av i en uttryckslös koncentration, ögonlocken darrade svagt men öppnades aldrig. Han var inte längre riktigt närvarande här. Andedräkten lämnade honom i långsamma, rytmiska suckar som rök i kölden och löstes upp.

Magin var ingen enkel sak för honom. Det var som att häva vatten ur en brunn där varje hink var tyngre än den förra, och repet skavde i händerna tills blodet droppade. Nu såg det nästan ut som att han sov, men det var inte vila. Det var snarare en dykning ned i något mörkt och kallt, där han letade efter den sista kraft han kunde tömma ur sig själv för deras skull.

Och omkring honom låg marken tyst och mörk, förutom den kalla elden i runorna som brann som frostklar månstråle i vinternatten medan de alla väntade på att skrida till verket.

Nattens timmar segade sig fram, trögflytande som kåda i vinterkyla. Kanske var det allas förväntan, oro och hemliga förhoppningar som fördärvade tidsuppfattningen. Kanske hade själva ödet fällt sin blick på dem, och därigenom fått tiden att darra.

Det första som återvände till Arands medvetande var ljudet. Inte sorlet från lägret, inte eldens knäppande eller snöns fall — men det dova, enträgna suset av hans egna andetag, vass och utdragen, som dragen över knivsegg. Som om kroppen tillhörde någon annan. Därefter kom smärtan: brännande, ilsk, lik rispor över varje sena, som om han slitits isär och syddes samman igen av kall nåd.

Ögonlocken fladdrade till. Sedan slogs de upp, tungt, som portarna till en glömd krypta. De gula ögonen lyste dovt i det bleka skenet från de ännu svagt glödande runorna. Cirkeln omkring honom hade slocknat, magin dragit sig tillbaka, men dess spår levde kvar inom honom som ett dovt ekande minne.

Han satt kvar som uthuggen ur sten. Fingrarna låg orörliga i knät, men inom honom pulserade nu magins kraft. Mager till skillnad från Caras Idhrenins magiker, men stark nog.

Det dröjde innan han rörde sig. En ryckning i axeln, ett drag i käken. Sedan skakade han av sig stelheten liky en varg som reser sig ur snön. Han reste sig, först till knä, sedan till fötter, långsamt, stapplande men viljestark.

Runt honom låg förbrukade brygder och pulvrtpåsar som reliker efter en utdriven ande. Han stod kvar en stund, vacklande mellan världar, inte fullt tillbaka än. Sedan började han röra sig. Steg för steg, med den beslutsamhet som endast tillkommer de som nyss kravlat sig tillbaka från döden.

När han närmade sig lägret hörde han röster, svaga genom morgonvinden. Elden spred sitt låga sken och kastade ryckiga skuggor över figurerna där. Men hans ögon sökte bara efter Maeve.

Maeve stod vänd mot honom, vaksam. Han stannade upp ett ögonblick och höjde handen. Inte högt. Bara så att hon skulle veta att han var där.

“Det är gjort, och jag har kommit tillbaka.” sade han, rösten raspig och sliten, som om den skurits ur sten. Ritualen hade krävt sitt pris. Han var blekare än vanligt, dragen kantiga, som om köttet själv pressats tillbaka från benen. Blodådrorna lyste blått under huden, och han såg ut som en man både gammal och nyfödd på samma gång.

Med en långsam rörelse satte han sig ned vid elden för att få i sig lite värme efter att ha suttit stilla i kylan hela natten.
“Jag är redo att skapa en öppning in i staden. Så redo jag kan bli.”

Magin hade slitit sitt pris. Arand, hukad där bland spillrorna av sin egen kraft, var inte längre fullt närvarande. Hans ögon, gula och tomma, fladdrade vagt då Maeve kommit honom nära och kysst honom, men något verkligt svar gav han inte, bara en svag skiftning i blicken, en rörelse lik en fisk som kämpar efter syre i grumligt vatten. Sedan försvann hon, och världen sjönk åter ned i mörker för Arand. Ett virrvarr av röster, blod och våld. Av hat som slagit rot så djupt i människors hjärtan att det nu blommade i staden.

Det första offret var en äldre vakt, silverhårig och mager under den malätna rustningen. Han höjde knappt sitt spjut innan Aslögs slägga fann honom. Slaget slog honom ur världen med en kraft så skoningslös att hans kropp kastades över gränden, för att till sist krossas mot en husvägg med ett ljud av krossat ben och något blött som om man slängt en våt trasa på en klippvägg.

En annan, knappt mer än en pojke, vägrade släppa sitt vapen. Han stod kvar med skälvande knogar runt sitt spjut, fastfrusen i skräck, tänderna blottade som på ett plågat djur, trotsig till det sista mot avgrunden som öppnat sig i muren. Men han mötte inte sin död från fienden, utan från sidan, där någon i panik trodde honom vara en förrädare, och hugget kom snabbt, skoningslöst, av en kamrat han vuxit upp med. Rop om förrädare i staden ekade nu över Ranheim, och inuti staden hördes ljudet av klingor mot klingor, av ursinnesvrål och dödsångest.

Förvirringen blev total. Det var inte många som kommit genom öppningen i muren, men det behövdes inte fler för att så kaoset. Redan spred sig elden inifrån i staden, i form av tvivel, av hat, av gamla räkenskaper som ropade efter blodsutgjutelse. Vänner blev fiender på bara ett ögonblick, som om alla väntat på signalen. Hålet i muren var som ett gapande sår, men Ranheim blödde nu även inifrån.

Gatorna var fyllda av ljud. Skrik, rop, befallningar och förbannelser. Fötter smattrade mot gatstenen, kläder fladdrade i virvlar av snö och aska. Rustningar gnisslade, pilar ven mellan tak och väggar, men det var de mänskliga rösterna som var värst – ljud som man inte trodde människor kunde göra, som om demoner ur helvetet stigit fram för att förtära dem levande.

Vissa föll på knä och bad till Ran, till Oden, till vem som helst som kunde hjälpa dem. Andra sprang, lämnade sina familjer och kamrater bakom sig, flydde ner i källare eller ut genom bakgårdar, eller ned mot hamnen. Men det fanns de som stred, och försökte upprätthålla ordning. Turins soldater — åtminstone de som ännu kallade honom för sin herre — försökte samlas vid borgens försvar. Men var Turin var verkade ingen riktigt veta. Budbärare for genom stadens hjärta som flugor över ruttet kött, bar med sig ord som förlorade betydelse redan innan de hunnit fram.

“Ulfhednas krigare är inne i staden!”
“En kvinna med slägga, hon är ostoppbar!”
“Maeve! Det är Maeve Ulfhedna! Hon är här för att hämnas sin bror!”

En av Turins kaptener ställde sig högt på en vagn som vält vid torget, höjde sitt vpaen ch skrek sig hes.
“För Svartfåglarna! För Ranheim!” Men han hann knappt yttra orden innan en pil träffade honom i halsen. Han föll med ett blodigt gurglande läte, rakt ned i sitt manskap, och med honom föll allt mod bland de som stor i närheten.

Tvivlet hade redan gnagt på Ranheims själ, men nu slog det ut i full blom. Vem stred för Turin, och vem stred av rädsla för att utstå hans vrede? Vem hade snan lojalitet till Svartfåglarnas sak, och vem för att de inte vågade något annat? Muren som fallit hade spräckt mer än sten, och öppnat för alla de känslor som byggts upp under år av terror, propaganda och förlorade ungdomar som dött i en kamp som aldrig tog slut.

Vissa vakter kastade sina vapen och försvann. I vredens rus gick det inte längre att avgöra vem som var vän och vem som var fiende. Blodet fläckade gatustenarna, och på flera platser låg kroppar från de som aldrig haft chans att välja sida. Men mitt i detta kaos hade en trupp samlat sig och kommit för att möta Maeve och Aslög. Det var en av Turins närmaste män, svartklädd, barhuvad, med ärrade kinder och bister blick. Kring sig hade han sin samling av veteraner, och deras kliv var tunga men fasta när de steg fram genom dimman med sköldar och svärd redo.

“Maeve Ulfhedna blöder som alla andra. Jag ser ingen bärsärk, bara en galen kärring!” De var inte många. Men de kom i led, med sköldar fram, svärd dragna, i formation och med målmedvetenhet. Om smällen kring muren skrämt dem visade det inte då de närmade sig Aslög och Maeve.

Bakom dem hördes någon ropa.
“Skydda konungen – försvara Turin! Till borgen!”

Arand visste inte hur lång tid som passerat sedan explosionen. Det kunde varit en minut. Det kunde varit en timme. Världen omkring honom var tyst på ett sätt som bara den den som varit på dödens rand förstå. Ljuden från staden fanns där, som ekon genom en tjock vägg, men hans sinne klarade inte av att förstå dem. Allting skälvde inom honom, ett stormande vakuum där kraften han samlat nu slitit sig loss och lämnat honom ihålig, i feberfrossa.

Snön hade lagt sig över hans axlar, över benen. Näsblodet hade stelnat till en svart skorpa nerför läppen. Någonstans långt borta hörde han fotsteg och någon viskade hans namn, men det var inte förrän en hand rörde vid hans axel som han blinkade till. Lauf, som försäkrade sig att han inte skulle sjunka in i dödens land.

Arands darrande fingrar höjde sig och slöts runt en flaska han haft gömd i innerfickan. Korken flög åt sidan, och drycken brände hela vägen ner i strupen. En tjock, mörk blandning gjord på björnbark, malört och andra ingredienser ingen borde dricka frivilligt. Hjärtat slog till som ett hammarslag i bröstet. Lungorna öppnade sig med ett rosslande andetag.

“Jag måste hjälpa till…” viskade han hest, knappt hörbart. Kanske ironiskt, med tanke på vad han redan gjort.

Lauf sa inget, bara hjälpte honom upp. Benen protesterade först, svaga som vassrör, men Arand satte ena foten framför den andra ändå. Ett steg. Ett till. Blodet och kroppen skrei i protest. I varje led kändes det som eld, men han gick framåt. Förbi spillrorna av muren, över brända plankor och förkolnade och blödande lik.

Staden var en mardröm. Inte för sin brutalitet, utan för sin tystnad. Den sortens tystnad som bara uppstår mitt i skrik, där örat slutar uppfatta enskilda ljud. Kroppar låg som blodiga trasor i gränderna. Män och kvinnor, unga och gamla. Inga uniformer kunde längre skilja vän från fiende, bara ansiktsuttryck stelnade i död: förvåning, smärta, raseri. På vissa ställen hade blodet runnit så fritt att det frusit i skarvarna mellan gatstenarna och bildat mörkröda iskanaler.

En häst låg på sidan med inälvorna utspridda som ett urspillt bylte av kött och hö. En kvinna låg under den, kanske hade hon försökt leda en attack mot fienderna som inkräktat och istället mött en odöd fasa med omänsklig styrka. Arand såg på dem ett ögonblick, sedan vände han blicken bort.

Han ville inte känna detta. Ville inte låta det sjunka in. Att det var han som öppnat hålet. Att det var han som släppt in stormen. Att allas död var hans fel.

Han stålsatte sitt sinne och fokuserade på stegen. På varje meter han tog mot platsen där han anat Maeve försvinna. Han visste inte vad han skulle göra när han kom fram. Skulle han slåss? Knappast. Hans svärd vägde som bly där det hängde vid sidan, och armarna kändes som om de var fyllda med krossat glas. Men han kunde höra hennes röst ropa längre bort, ett utmanande eko som bad konungen stiga fram. Så han rörde sig ditåt, och visste att om stunden skulle komma kräva det skulle han också dö vid hennes sida.