Aslög verkade inte ha några åsikter om att de stannade, utan helt enkelt bara stannade och såg sig om, släggan åter igen över axeln hennes, och där stod hon. Flyttade inte på sig, sa ingenting, blinkade inte, bara stod där.

Bodil rös åt synen och när det var klart att Arand och Maeve hade separata planer så tog Bodil med sig Lauf en längre bit bort, satt sig ner och började prata med honom på säkert avstånd från Aslög. Under hela tiden som de satt där så pratade de om Maeve, Turin, Ranheim och deras respektive filosofier, men konstant noga med att inte bli hörda av Aslög. Kvinnan fick definitivt inte veta om något av det de pratade om. Hon pratade inte med Lauf om saker hon inte redan hade pratat med Maeve om, men kanske på ett mer anpassat sätt.

Lauf var henne trogen bortom ord, till döden, men föraktade Maeve, och Bodil kände genuin sorg över att ha tvingat honom in i situationen han befann sig i. Han hade erbjudit sig att komma med, men det var fortfarande sorgligt, då Bodil visste att Lauf följde med för att skydda Bodil, inte hjälpa Maeve, så som allt pekade mot att de skulle göra nu.

Fram tills dess att Arand och Maeve var klara med deras smusslande så satt Bodil med Lauf, båda stirrande på Aslög som under hela tiden inte hade rört en muskel, annat än att vrida huvudet åt ett håll eller annat. Man kunde nästa tro att hon hade fryst fast.