- This topic has 167 replies, 6 voices, and was last updated 1 vecka, 2 dagar sedan by
.
-
Drycken han tagit innan höll fortfarande igång honom, även om det var lånad styrka. Även han visste att det vore bäst att vila om de skulle lyckas med sitt galna uppdrag. Han ögnade henne, som för att kritiskt se hur det stod till med henne. Såg han på dem helt objektivt fanns det ganska låg chans att de skulle klara detta. De hade redan kommit längre än vad turen vanligtvis tillät. För stunden tillät han sig ta in hennes förklaring och betraktade platsernah on talade om.
‘Vi behöver vila.’ ansåg han. ‘Men det riskerar att vi blir funna då dagens ljus kommer.’ Men utan vila skulle de troligen misslyckas med uppdraget. Han la en arm lite stödande om hennes axlar och lät henne luta sig lite mot honom medan han funderade.
‘Så, fiskestuga?’ frågade han och nickade mot några av de mer ensamma byggnaderna längs med vattnet längre ned i dalen som ledde ned till fjorden. -
Han yttrade hennes egna farhågor högt, men armen som han lade kring hennes axlar kändes betryggande och för ett ögonblick tillät hon sig att luta sig en aning mot honom. I mörkret skulle de inte vara synliga där de stod nu, men annat var de ju närmre byn de kom.
”Jag skulle gissa på att de är tomma så här års. Även om fjorden hålls öppen så fiskas det nog inte särskilt mycket. Det är nog kallt, men bättre än att sitta ute i vinden”, konstaterade hon efter en liten stunds fundering. Det var långt ifrån den bekvämlighet de haft kvällen innan, men det var inte särskilt troligt att någon skulle finna dem där om de bara höll sig gömda. Kanske skulle de till och med kunna se något som kunde vara till nytta?
Hon kastade en snabb blick upp mot himlen. Den var mörk och förebådande och hon kunde inte låta bli att önska att hennes bror varit där, att hans ögon kunde ha blivit deras. Så mycket enklare allt hade kunnat bli. Med en liten suck nickade hon som svar på Arands ord innan hon började röra sig ned mot fiskebodarna.
Den första boden de passerade var mer eller mindre förfallen, men ju närmre byn de kom desto bättre blev deras utsikter för att slippa frysa röven av sig under natten, men med den förmånen kom också en allt större risk att bli upptäckta. En av de stadigare bodarna i utkanten av byn fick duga.
De hade knappt hunnit stänga dörren till boden innan det hördes röster där utanför. Maeve höll fortfarande regeln i sina händer när knarrandet från nedtrampad snö blandades med ljudet av två mansröster. Ljuset från en lykta föll in genom bodens enda, igenfrostade fönster och för vad som kändes som en evighet höll hon andan och väntade. Lyckligtvis verkade det bara vara en förbipasserande patrull, de nådde aldrig hela vägen fram till fiskeboden innan de vände om och gick tillbaka mot byn.
”Vid Oden…” Muttrade hon lågt, hennes röst lite darrig, men om det var på grund av kylan, utmattning eller nervositet var omöjligt att avgöra i mörkret.
-
Strax efter att den förbivandrade patrullen de hört tidigare försvann dök det upp en annan grupp.
De kunde höra hur snön knarrade under deras fötter, följt av en dämpad hostning. De var minst två, kanske fler.
En man med raspig stämma bröt tystnaden.”Så… du var ju där. Vad hände egentligen med spionerna vi hittade i bergen?” Frågade han illvilligt, som att han gått och väntat på att äntligen få fråga.
”Han lämnade dem till Rans döttrar.” Svarade en kvinna myndigt och obekymrat.
”Så de slängde kropparna i havet?” Frågade mannen kort.
”Nej, han tog med sig dem levande ner i djupet. Och kom upp till ytan själv efter en stund… Sen rodde vi honom tillbaka till bryggan.”
Efter ett par sekunders tystnad fortsatte hon. ”Kölden verkar inte bita på honom alls.”En intensiv tystnad föll sedan över sällskapet som snart vandrade tillbaka mot byn igen.
-
Maeves ord lät vettiga, trots allt var han ingen expert på fiske och fick lita på hennes sakkunnighet. Inte för att hon såg ut som en fiskare direkt heller, men lite visste han om de ringa förhållandena hon vuxit upp med, där deras familj levt på fiske och att gå i viking som så många andra. Så han lät henne leda, och snart fann de en bod som såg ut som att den inte skulle falla i bitar stunden de steg in.
Arand bet ihop käken något spänt då de hörde rösterna, och hans hand gick mot hans vapen. Då de hörde rösterna fick han anstränga sig, under sin tid i Kaldrland hade han börjat snappa upp några ord här och där, men än var hans språkkunnighet inte stor nog att förstå allt som sades – men kanske var det något Maeve kunde ha nytta av. Han suckade lite lättat då de verkade ensamma igen. Han sjönk ned med en suck mot en av väggarna, för att se på henne och vågade knappt mer än att mima.
‘Vad talade de om?’ frågade han. -
Knappt hade hon hunnit regla dörren innan nya röster nådde hennes öron och hon frös till där hon stod. Först när rösterna, och de knarrande stegen i snön, försvann bort igen så kikade hon ut genom fönstret innan också hon sjönk ned på golvet intill Arand. Hennes ben kändes darriga och trots kylan så kände hon sig nästan lite febrig, säkerligen delvis en bieffekt av drycken hon fått av monsterjägaren, men kanske också på grund av orden hon precis hört från männen där utanför. Hon visste inte varför, men de fyllde henne med en oförklarlig fruktan och när Arand vände sig mot henne för att viskande fråga vad som sagts så skakade hon först bara på huvudet.
”De talade om spioner de funnit i bergen… Och vad Hrafn gjorde med dem”, började hon långsamt, hennes röst knappt mer än en hes viskning.
”Kvinnan talade om Ran. Att Hrafn själv drog med spionerna ned i havet och sen återvände till ytan själv”, fortsatte hon i ett försök att hålla sig så saklig som möjligt medan hon försökte återfå känseln i sina frusna händer genom att gnugga dem mot varandra.
-
Arand hummade och gav ifrån sig ett nästan lite roat leende över hennes förklaring.
‘Aha, vårt öde menar du.’ sa han lite sarkastiskt. Han sträckte fram en hand och armen om henne då hon närmade sig honom. Det där med gudar hade han redan pratat om avfärdande, men med sin yrkesbakgrund fick han väl försöka skärpa sig något.
‘Så vad, du tror att det är något verkligt väsen och inte bara skrönor?’ undrade han. ‘Denna Ran?’ Han lade sin mantel om henne som ett täcke, och la sig närmare henne så de kunde hålla varandra varma. Kanske var det bra att det var kallt, svårare att känna lukten av fisk då som var ingrodd i dessa väggar.
‘Om han är en sådan trogen troende, kan vi inte använda tron mot honom?’ -
När han lade armen om henne och drog henne till sig så kunde hon inte låta bli att känna hur oron mildrades en aning, en löjlig känsla och säkerligen bara temporär, så mycket visste hon, men hon lät sig själv slappna av en aning när han delade sin värme med henne.
”Du vet vad jag tror om våra gudar… Men ja… Kanske”, svarade hon med en liten suck och ett litet, flyktigt leende.
”Ran härskar över havets djup. Om Hrafn har henne på sin sida så gör vi klokast i att hålla oss undan vattnet”, tillade hon lite torrt medan hon tog en av Arands händer mellan sina och långsamt började massera tillbaka värmen i den.
”Men det är kanske också i vattnet vi kan överrumpla honom, eller åtminstone på vägen dit. Om han nu är trogen Ran så skulle det inte förvåna mig om han besöker henne för ett dopp eller två, och då tar han nog inte med några vakter, eller vapen för den delen. Det skulle dock kräva att vi kommer närmre hans högsäte så vi kan följa honom, och desto längre vi försöker hålla oss gömda desto större risk löper vi att bli avslöjade… Jag vet inte vilken väg som är rätt, jag var aldrig menad att leda och fatta beslut”, fortsatte hon med ett visst mått av frustration i rösten.
-
‘Ett sjömonster av något slag är mer troligt.’ fnös han. ‘Men folk tror vad dom vill tro, och fyller i det okända med sagor de lärt sig från barndomen. Kanske har han tämjt ett sjömonster genom att mata det tillräckligt många kadaver.’ han skakade på huvudet åt sådant, trots allt var det inte helt ovanligt söderut med sådana företeelser. Han hummade lite över hennes ord, och nickade.
‘Isande vatten är inte att leka med, men kanske kan det gå vägen.’ sa han, vad andra val hade de? Att försöka röra sig över taken var knappast det smidigaste i en stad som denna, som inte hade höga hus på samma vis som Celeras metropol.
‘Hur stor risk är de att någon skulla känna igen dig med en huva på?’ undrade han. ‘Eller en klänning, om vi kan få tag i en. De förväntar väl sig en bärsärk med blodiga yxor i händerna, om jag inte misstar mig.’ -
Turin Hrafn satt ensam med korslagda ben framför brasan i långhuset på klippans höjd och tittade drömskt in i flammorna, han satt avslappnat på en mörk björnfäll med en naken svärdsklinga vilandes i knät. Rapporterna om att ytterligare spioner hade skymtats hade nått honom för ett tag sedan nu, men inga hade blivit funna. Kanske var detta de krigare han fått ord om tidigare? som spillt blod i bergen… Om så vore, är det inga vanliga spioner, utan kanske rätt utsagt lönnmördare som var ute efter honom?
Turin skrockade roat för sig själv, att bli påmind om sig egen dödlighet fick honom att känna sig levande.
Allt för länge hade han suttit i Ranheim och väntat och planerat inför rätt tillfälle, hans tålamod var slut.Kanske borde han gå och finna dessa spioner på egen hand… Kanske skulle den utmaningen hålla honom på mattan från att ge sig av själv efter Audgisil som han ursprungligen tänkt. Att smyga iväg på ett sådant hämnduppdrag skulle förmodligen bli hans sista resa i denna värld, och han hade fortfarande andra fiender att förgöra. Så det fick vänta lite till.
Några minuter senare stegade han ihop med tre andra krigare ut i mörkret, beväpnade till tänderna och klädda i Svartfåglarnas mörka mantlar. De mörka huvorna skuggade deras ansikten, så det var omöjligt för folket i Ranheim att se att Jarlen själv hade gett sig ut på jakt.
-
Hans fnysning och misstroende ord lockade fram ett litet skratt från hennes läppar, men hon skakade bara på huvudet och fattade tag om hans andra hand för att långsamt börja massera tillbaka värmen även i den medan hon funderade på vad han sagt. Oavsett vad Ran var för varelse så tycktes hon vara på Hrafns sida, och precis som Arand sagt så var det iskalla vattnet i fjorden inget att fnysa åt.
”Det skulle kanske lura ett par av dem, men bara för en stund. Ranheim är ingen metropol, ingen stor stad, inte som Hannadon. Jag misstänker att de flesta här känner varandra och en främling på gatan, oavsett kläder, kommer sticka ut. De skulle notera två nykomlingar och då är det bara en tidsfråga innan vi blir stoppade och utfrågade, och varken du eller jag är särskilt… Alldagliga”, svarade hon lågmält.
”Men om du vill se mig i en klänning så för all del, det kanske vi kan ordna”, tillade hon med ett litet flin innan hon tystnade och lyssnade till natten där utanför fiskestugan. Hon kunde inte höra några nya fotsteg eller röster.
”Jag tycker vi smyger ut innan gryningen och ser om vi kan ta oss närmre högsätet i skydd av mörkret. De vet ännu inte att vi är här, så jag tycker vi använder det till vår fördel medan vi kan”, fortsatte hon efter att ha lyssnat till tystnaden under ett par sekunder.
”Väl där så kanske lyckan ler mot oss och Hrafn kliver ut för ett morgondopp. Om inte så ser du till att hugga mig i ryggen och ta skydd, så sköter jag resten. Med bärsärken lös i Turin Hrafns lilla by så lär ingen se dig smyga upp bakom honom.”
Det skulle vara hennes dödsdom och hon visste det, men för att avlägsna ormens huvud och öppna vägen för hennes far och hennes bröder så var det en uppoffring hon var villig att göra. Hon hoppades bara att Arand skulle hinna undan, en tanke som fick henne att se upp på honom där han satt intill henne. Varför hade hon dragit in honom i det här?
-
Arand hade misstänkt det hon skulle säga, men var ändå tvungen att känna sig lite besviken. De hade kommit hit, mot alla odds, men nu var det en svår utmaning de hade framför sig. Han rynkade på ögonbrynen då han tänkte och nickade då och då över hennes ord, de lät vettiga. De behövde se sig omkring för att skapa en tydligare plan.
‘En skenmanöver då?’ frågade han då, med en liten utmattad suck.
‘Du är dotter till Kaldrlands konung, Turins fiende. Utmana honom till vad ni nu kallar det… Holmgång, duell, vad som helst. Så länge de bara tror du är ensam så kommer alla ögon vara på dig.’ sa han.
‘Medan de har ögonen på dig kan jag ta mig närmare, och göra slut på allting. Eller frammana bärsärken… om det verkligen är enda utvägen.’ ett sådant förslag visste han inte om hon skulle gå med på, skulle hennes heder hindra en sådan plan? -
Turin pulsade fram i snön efter de andra, han lät en av sina trogna leda vägen och tala med möjliga vakter som ville veta vart de var på vägen. Det gav honom möjligheten att lyssna och iaktta de som rörde sig i Ranheim vid denna sena timme.
Om de hade skickat någon efter honom skulle de allt få en överraskning de sent skulle glömma.De mötte upp med den som sett Ulfhedna spionerna tidigare den natten och fick reda på att de troligtvis rörde sig om två individer, men kanske fler, och vid vilken plats de senast setts röra sig. Jarlen höll sig i bakgrunden medans hans hantlangare frågade ett par frågor till. Turin grymtade lite tyst för sig själv medans lyssnade, han tänkte att han hade kunnat få ur så mycket mer om han ställt frågorna själv, blott hans närvaro skulle ha påverkat mannen.. Men han höll tungan bakom tänderna och cirkulerade runt sällskapet som ett rovdjur istället, han hade klätt sig i de alldagligaste kläderna han hade för att inte väcka uppseende. Men hans maniska cirkulerande fick mannen de förhörde att bli illa till mods, och denne stirrade nu efter honom varje gång han passerade.
Men då de äntligen var klara begav de sig mot utkanten av Ranheim, inte längs den upptrampade vägen som de flesta spejarna hade gjort innan. Utan mellan stugor och stall, uthus och fiskebodar. Likt en flock med hungriga vargar smög de fram längs kustlinjen i en linje med ett par meters mellanrum, Turin hade roffat åt sig ett par kastspjut innan de begav sig och han vägde nu den första i handen girigt medans han sökte efter färska spår i snön.
-
Medan han talade så hade hon slutat massera hans hand, men hon höll den fortfarande mellan sina medan hon betraktade honom. Hans förslag fick det att knyta sig i hennes mage och hon vek undan med blicken från hans för att istället stirra ned i fiskebodens slitna trägolv. En gång i tiden hade hon aldrig ens övervägt ett sådant alternativ, men saker hade förändrats, hon hade förändrats. Det var ett ohederligt sätt att göra det på och hon visste att det skulle få konsekvenser. Hennes familj skulle behöva fördöma henne för att inte själva utmålas som ohederliga, för vem skulle följa en man utan heder? Men kanske var det bättre än alternativet, bättre att hon förvisades och hennes familj, och resten av Kaldrland, slapp mer blodspillan.
”Det är… Ohederligt”, sade hon slutligen efter vad som kändes som en lång stunds tystnad. ”Jag skulle inte längre vara välkommen i Frostheim, min familj skulle behöva fördöma mina handlingar och mig… Men kanske är det en uppoffring jag måste göra för att inte fler ska dö”, fortsatte hon lågmält innan hon såg tillbaka upp på Arand igen.
”Jag vet att du själv valt att följa mig in i det här, men jag vill inte att du ska kasta bort ditt liv för en konflikt som inte ens är din. Om saker skulle gå snett när vi konfronterar Turin Hrafn så vill jag att du räddar dig själv. Fly om du måste”, tillade hon tyst innan hon kramade hans hand, plötsligt fylld av en oförklarlig fruktan. Hon övervägde som hastigast att faktiskt knocka monsterjägaren och binda fast honom där i fiskeboden, men det var inte rättvist, blott en självisk tanke om att hålla honom säker undan faran, faran som hon dragit med honom i, faran som sakta närmade sig där utanför men som hon ännu var omedveten om.
-
De gula glimmande ögonen studerade Maeve och verkade gissa sig till vad hon tänkte. Kaldrländare och deras heder, det verkade aldrig finnas något slut på den diskussionen.
‘Ohederligt?’ frågade han, med en fnysning som sa precis vad han tyckte om saken.
‘Och var det hederligt av Turin Hrafn att skicka lönnmördare efter din bror, som inte gav honom en chans att försvara sig? Var det heder som fick honom att ta din mor till fånga och döda din morfar? Var det heder som hade dig att dräpa halva byn vid bergspasset?’ han skakade på huvudet, uppenbart frustrerad över detta tänk som la käppar i hjulet för vad de kommit att göra.‘Vi har ett jobb att göra, och det är att dräpa mannen vars liv just nu skapar denna konflikt. Är det inte då heder att se till att många kan få leva utan ett liv i krig, precis som du såger… så inte fler behöver dö?’ han suckade djupt över hennes ord, för visst fanns det ju sanning i att han inte praktiskt taget valt denna konflikt, men insyltad var han.
‘Gör jag inte slut på detta på ett vis eller annat kommer de jaga och döda den vithårige som dräpte så många av Turins trogna män och stod vid Ulfhednas sida, eller hur?’ frågade han menande, men han gav henne en tyst nickning något motvilligt.
‘Men jag tänker inte offra mitt liv om jag kan undvika det, inte för intet, kanske har jag inte samma heder som ni Kaldrländare.’ han kramade hennes hand tillbaka, fortfarande omedveten om spejarna vars steg blandades med ljudet av havets vågor. -
Hans ord fick henne att rynka ögonbrynen ogillande, för även om hon visste att han hade rätt och till viss del höll med honom så gick det emot alla värderingar hon vuxit upp med. Dessutom sved det när han påminde henne om vad hon gjort i byn nedanför bergspasset, för han hade rätt, det var inte hedersamt. Hennes bärsärk hade ingen heder, den var ett vilddjur som slaktade urskillningslöst och hon visste det.
”Jag vet, jag vet…” Muttrade hon lågt innan hon med en suck såg tillbaka upp på honom igen för att möta hans gula blick.
”Så låt oss göra som du föreslår då. Vid första ljuset så smyger vi ut och ser om vi kan komma närmre Turin Hrafn. Jag ska utmana honom till holmgång och om du får chansen att hugga honom i ryggen så gör det. Om det kan avsluta det här blodiga inbördeskriget så är det värt det. Vet dock att om vi lyckas med vår plan så kommer du tvingas dras med mig ännu lite längre”, tillade hon med ett litet flin, om än matt och kanske räckte det inte hela vägen till ögonen.
-
Arand såg på henne lite menande, men fick ett mildare uttryck sedan. Trots allt var han frustrerad, men det tjänade inget till att ta ut sin frustration över henne. Men hans ord verkade ha fått henne att komma till en slutsats som troligen skulle vara till deras fördel.
‘Bättre plan tror jag vi kommer ha svårt att finna i denna situation, åtminstone om man är begränsad till vårt gemensamma intellekt.’ sa han med ett litet finurligt leende sedan.
‘Och hur det än går, så tror jag du redan bevisat att du kunde gå med i Grå gillet, om inte annat. Trots allt har du vampyrblod på yxan.’ sa han med en blinkning. Där nära henne såg han en stund i hennes ögon, och driven av en impuls kysste han hennes läppar. Tröttheten efter deras långa resa började sjunka över honom och han sjönk ihop lite vid hennes sida.
‘Och vad fan gör vi om någon hittar oss i natt?’ frågade han lite trött. -
Hans retsamhet lockade fram ytterligare ett litet leende över hennes läppar, situationen till trots, och när han kysste henne så kunde hon inte låta bli att besvara den. Att ha honom vid sin sida var både betryggande och skrämmande. Vad skulle Hrafn göra med honom om saker gick snett? Och om saker inte gick snett, om allt gick över förväntan, om hon kom ur detta med livet i behåll, vad då?
Hon sköt de besvärliga tankarna åt sidan och sjönk istället ihop en aning där hon satt, axel mot axel med honom och huvudet vilandes mot hans.
”Då slåss vi. Eller dör, vilket som än känns vettigast i stunden”, svarade hon lite sarkastiskt, också hon tröttare än hon nog ville erkänna. ”Men jag tror inte att vi kan göra något annat än att hoppas att turen står på vår sida, för om jag inte får sova snart så tror jag att jag kommer dö ändå”, tillade hon med en liten suck innan hon slöt ögonen, bara för en stund, tänkte hon för sig själv.
-
Efter en stunds långsamt pulsande mot utkanterna av byn kom signalen igen, de hade tittat i ett skjul redan som det fanns färska spår framför, men det var bara en numera vettskrämd träl som gjorde sina nattliga sysslor.
En av svartfåglarna gav ifrån sig ett dovt kraxande, som ett imiterat korpläte. Han hade hittat spår utanför en fiskesbod längre ner mot vattnet och stod nu ett par steg ifrån dörren och andades tungt med spjutet i högsta hugg. De tog inga chanser, de hade trots allt hört vad de här spionerna var kapabla till. Och skulle de råka ha ihjäl nån annan klant som var ute mitt i natten och hade något fuffens för sig så fick denne skylla sig själv.
Turin begav sig försiktigt fram mot boden medans han signalerade åt de andra att cirkulera runt på baksidan, han visste ju inte om det fanns en fönsterglugg eller något där man skulle kunna smita ut igenom.
Väl framme vid fiskeboden stannade Jarlen upp brevid den andre mannen framför dörren och höll ett upp ett finger framför munnen, han trodde sig ha hört en röst, och försökte nu avgöra om den kom från boden eller huset bakom dem. -
‘Slåss låter bättre än att dö.’ ansåg han lite torrt, men hur god chans hade de egentligen att klara sig om något skulle hända? De var två mot ett okänd antal fiender. Han själv var på god väg att somna, men trots tröttheten var han på alerten. Ett kraxande fångades upp av hans öron, och han hade spenderat tillräckligt mycket tid i Kaldrland för att bli lite misstänksam. Det var något med ljudet som inte lät helt naturligt. Långsamt rätade han på sig och höjde sitt huvud. Hörde han ljud över vågornas läte? Hasande i snön, nästan en onaturlig tystnad. En stund var han övertygad om att han inbillade sig, tills han satte sig upp tydligare.
Hans kropps instinkt var att få hjärtat att börja slå snabbare, men han tvingade sig själv att hålla kontroll över sin andning och sina hjärtslag. Långsamt sträckte han sig efter sitt svärd, och drog bladet ur dess skida så långsamt han kunde medan han skakade om Maeve lätt för att lägga ett finger mot hennes läppar. Arands gula ögon var fästa på dörren, han kunde inte vara säker, men genom springorna i den dragiga boden kändes det plötsligt som om de var bevakade. Där satt han med klingan i hand, utan att våga sätta sig upp ännu i rädsla att något skulle höra hans rörelse.
-
Hon måste ha somnat, ty hon hörde inte det underliga kraxandet och när Arand långsamt rätade på sig och drog sitt svärd så sjönk hennes huvud ned mot hans axel, hennes andetag långsamma och djupa. Först när monsterjägaren skakade henne och lade ett finger mot hennes läppar så vaknade hon med ett ryck.
Golvbrädorna under dem knarrade lite vid den häftiga rörelsen och hon svor tyst för sig själv över att ens ha somnat från första början. De var mitt bland fienden!
Hon ville sträcka sig efter sitt eget vapen men hon var rädd att rörelsen skulle orsaka ytterligare ljud, så istället satt hon stilla och försökte lyssna efter det som påkallat Arands uppmärksamhet. Hon hörde först inget, men just när hon skulle vända sig mot Arand för att fråga vad han hört så nådde ljudet av knarrande snö henne egna öron. Någon rörde sig långsamt kring fiskeboden.
Långsamt, för att inte orsaka mer ljud, sträckte hon ut sin hand för att låta de kalla fingrarna sluta sig om skaftet på yxan som ännu låg vid hennes sida.
You must be logged in to reply to this topic.