Zifri hade hängt bland trädtopparna och sett ner på människobyn den senaste timmen, bevakat deras mönster, deras manskap, deras vapen, men också deras vanor. Människan var många saker, inte minst monster, men de var också otroligt intressanta. Kanske var det faktumet att hon aldrig skulle kunna gå fritt i deras värld som gjorde den så lockande, för ibland kom hon på sig själv drömma om ett liv bland dem. Putsa hennes fönster, sälja sina kor, sjunga för sina tio barn, de var roliga tankar att leka med, men de var någon annans liv. Hon var ofta ute och betraktade dem, hon hade bevakat byn sedan den var bara ett par trädstammar och nu var den ett fungerande samhälle. Ett samhälle som nu verkade ha ett väldigt bekant ansikte bland dem! Camthalion.

Hennes hjärta skuttade till när hon såg honom och efter en halv evighet av att vänta på att se vad han skulle göra, så gick han in i skogen. Hon hoppade från ena trädstammen till den andra och rörde sig bland skuggorna efter honom från högt ovan medan han gick djupare in i skogen, alvkvinnan så kvick och tyst i hennes rörelser att hon likaväl kunde ha varit vinden som studsade mellan träden. Med hennes gröna kappa och smutsiga hud och hår hade hon inte egentligen behövt gömma sig, hon smälte in i omgivningen enkelt ändå, men ändå höll hon sig bland skuggorna och bakom stammarna för att hålla sig bortom synhåll tills hon var säker på att hon kunde visa sig för honom. Hon använde sig av trädstammarna för att studsa mellan dem och ta sig neråt snabbare, men gjorde det ändå i princip ljudlöst.

Bara meter ovanför Camthalions huvud höll hon sig fast i trädstammen upp-och-ned, hennes fötter i sina tunna skor och hennes läderklädda händer starka nog att hon inte hade något problem att hålla sin kroppsvikt upp-och-ned mot en trädstam med knappt någon greppyta. Rep och remmar hindrade hennes gröna kappa från att falla ner över hennes huvud, utan kappan satt tätt fast mot kroppen hennes och där höll hon sig i några sekunder, leende, väntande, innan hon talade.

“Efter all den här tiden så sover du hellre än söker upp gamla vänner?” Frågade hon med tydlig glädje i rösten från ovanför honom, hennes ben nu lindade runt trädet och satta i kors så att de låstes på plats för att hon skulle slippa bära så mycket av sin vikt med sina händers grepp. Istället hade hon armbågarna nu mot trädstammen och vilade hakan sin i sina händer medan hon såg ner på honom med ett leende.

“Skäms Camthalion.” Hennes djurlika ögon glittrade grönt i iver, runda som ett rådjurs i stunden, vilket lämpade sig då hon hade stumpar av vad som hade en gång varit ganska tjusiga horn, förlorade efter fångenskap hos människorna.

“Så ensam var du väl ändå inte, jag minns att vi var många som sjung för dig när du blev tagen.” Hon log stort åt honom och tittade lite snett, hennes ögon försiktigt mjuknande när ruset av att upptäckt honom började dämpas. Hon skiftade sedan sin ställning och stötte ifrån trädet, slog en volt genom luften och landade i gräset framför honom. Hon ställde sig sedan på huk, som om hon inte redan var märkbart kortare än honom och såg nyfiket på honom, hennes huvud lutat åt sidan.

“Skönheten finns fortfarande där, du bär den lite annorlunda bara.” Hennes blick vandrade hastigt från Camthalion till Sunniva med ett lika kärt leende dit, en bekräftande blick att även hon var saknad.

“Sångerna är inte till dig, utan om dig. Vi är inte knäppa. Vi saknade dig och medan vi planerade försöken att rädda er, fick vi göra något för att behålla sinnesro.” Hon log åt honom, men tappade sedan leendet när han tog i hennes horn. Hon drog in huvudet lite mellan axlarna, hennes kropp spänd. Men det tog inte länge innan beröringen  kändes bra istället och hon lutade in huvudet mot handen.

“Några av oss angrep en av människornas utposter vid en utbyggnad för några månader sedan och det gick ganska fel.” Hon log svagt och ryckte sedan på axlarna.

“De flesta kom undan, men jag och en annan blev kvar. Tur nog ville de plåga oss innan de dödade oss, så jag kom undan när de var som mest självbelåtna.”

Hon sänkte sin kind in i handens hans när han berörde hennes nacke, pressade sig mot honom nästan som ett djur som saknat en av sina egna, nöjd med hans återvunna närhet.

“Argare än någonsin, va?” Hon såg sorgset honom i ögonen, hennes runda igen innan hon reste sig upp helt och placerade sina händer på hans bröstkorg.

“Oroa dig inte för mig det första du gör, jag är starkare än någonsin. Det var bara horn, inte mitt liv och det måste jag få vara glad för.” Hon log åt honom och klappade honom på bröstet medan hon såg honom i ögonen.

“Vad hände med dig? Du kom inte hem när eldhåret gjorde det.”

Det hade varit jobbigt när Aenya hade kommit tillbaka medan Camthalion inte gjorde det, inte bara för henne, utan för några andra i gruppen också. Hur kunde hon berätta för honom att det hon och några andra uthärdat var sökande efter honom och inte proaktivt våld mot människorna? Hon hade fått veta av en slump under sitt fångenskap dock att han hade kommit undan och i den stunden hade hon aldrig varit mer tacksam för människornas pratgladhet.

Hon log när han gav en av hennes händer en kyss och rodnade en aning innan hon lutade sig helt mot honom och lindade armarna omkring honom för en varm kram. Hon var inte en långsint person, hon var ingenting annat än glad att ha honom tillbaka, vart han hade tagit vägen besvärade henne ingenting när hon väl visste att han hade kommit undan. Zifri hade alltid varit otroligt nära naturen och delade naturens egenskap att invänta varje utfall tills det passade henne, med undantaget när Aenya och Camthalion hade blivit tagna. Annars lät hon oftast flocken eller vinden styra henne och om inte så kunde hon sitta dagar eller timmar i sin ensamhet utan att egentligen tänka på någonting alls.

“Stannar du, eller kommer du söka dig vidare igen?”

Hon kramade åt hårt när han använde så fina ord och såg upp mot honom med ett leende innan hon rätade sig lite för att komma så nära hans ansikte som möjligt. Hon såg honom först i ögonen innan hennes ögon drogs mot sidan av hans ansikte och hans öron. Hon såg mer allvarsam ut, hennes leende tömt från henne och hon förde en hand över hans öra, hennes tumme försiktigt berörande den skadade toppen.

“Varför kom du inte tillbaka tidigare?” Hon hade en mjuk röst och såg oroat på öronen, hennes huvud vickande från ena sidan till andra medan hennes händer studerade skadan. Det gjorde ont i henne att han hade behövt uthärda någonting så som det han gjort i potentiell ensamhet, Sunniva undantagen. Hon var fin, men hon var ingen alv, hon kunde kanske empatisera men aldrig förstå.

“Jag förstår det.” Hon svarade ömt och log åt honom, för att sedan ta sina händer bort från hans öron och placerade dem på hans kinder istället medan hon stirrade honom i ögonen, hennes egna stora och runda, glimrande.

“Om vi inte tar tillbaka dig efter något som det där, hur är vi bättre än människan? Jag delade din känsla när de tog mina horn, men de hemma omfamnade mig med kärlek ändå. Jag börjar tröttna lite på allt ömkande dock. De var bara horn, så synd om mig är det inte, jag har ju livet i behåll.” Hon lät en tumme stryka längst hans läppar försiktigt innan hon plötsligt stötte sig ifrån honom och studsade upp mot ett träd med ett skratt, med fötterna nu planterade mot trädstammen och en hand som höll om det hängde hon från trädstammen medan hon höll ut sin hand mot honom att ta.

“Jag vet att du inte är lika förtjust i klättrandet, men jag har blivit stabilare om du vill att jag bär dig. Jag vill visa dig en grej!”

Hon fnös till åt vad han sa om att benet var sönderslaget. Hon hade inte reflekterat över hur dåligt han kunnat röra på sig när hon såg honom, hon var bara glad att alls se honom. Men hon log när han sedan började klättra och hon studsade från ena trädet till det andra när han började få lite höjd.

“Erethil gav oss inte hela den här vackra världen bara för att stå still på marken.” Gradvis så klättrade hon högre och högre allteftersom han tog sig uppåt också. Hon väntade tålmodigt på honom varje gång hon klättrade ifrån honom, hennes leende utan sviktning. Hon såg till att hjälpa honom om han behövde det när hon bytte träd och förväntade sig att han följde med.

“Jag kan bära dig, vi har en del klättring framför oss. Jag lovar att jag inte kommer att tappa dig igen, det har bara hänt en gång.”

Hon hoppade över till hans träd, klättrade ner till hans höjd och såg honom kort i ögonen med ett leende innan hon först förde en hand genom hans hår, innan hon hjälpte honom komma upp på hennes rygg. Hon höll fast sig i trädet genom att linda benen runt stammen, sedan höll hon tag i hans händer med ena armen och den andra armen tog loss en gren från trädet. Hon placerade den mot sin midja och slöt sina ögon, vilket gjorde att grenen började växa och mjukna, och snart började den linda sig runt de två som om det vore en orm. När den fäste dem samman hårdnade den och drog åt hårt, så att de var tätt fästa i varandra. Hon strök sedan trädet där hon tagit loss grenen, och den brutna ytan började läkas, och snart kom en ny gren ut där hon brutit lös den gamla.

“Visst ja, min magi har blivit lite bättre också!” Hon log åt honom över sin axel innan hon plötsligt kastade sig ut i luften och landade mot ett annat träd. Hon hoppade sedan från träd till träd, märkbart mer långsamt än hon gjorde när hon färdades själv, då hennes vikt var mer än dubblad, men för att vara så liten och lätt och för att bära vikten hon gjorde, rörde hon sig snabbt ändå.

“Se här!” Hon klättrade uppåt, högre och högre, studsande från ett träd till ett annat när de nådde en trädtopp. Snart var mer av skogen under dem än ovanför och hon fortsatte klättra lite till. När de snart befann sig bland de högsta trädtopparna i området de befann sig i.

“Framme!” Hon stannade upp på en bred gren, för att avslöja en platt sammanknuten yta mellan fem stora träd. Grenarna var sammanvävda genom magi mellan de fem träden och detta tätt nog för att skapa en plattform, ett golv. Hon klev upp på plattformen och grenen lossade på Camthalion, så att han kunde sätta ner fötterna. Hon placerade en hand mot en av trädstammarna, och överallt omkring dem började trädgrenar växa fram och sluta sig omkring plattformen, och slutligen befann de sig i vad som enkelt kunde kallas för en hydda. Hon klev upp till en av väggarna och öppnade upp med sina händer som om hon gjorde ett fönster, för att sedan visa honom en otrolig utsikt söderut.

Inne i hyddan fanns det trälådor, säckar och prylar av alla möjliga slag från människornas by, innehållande alla möjliga prylar, verktyg och annat.

Från där hon stod vid fönstret kunde hon se byn människorna hade slängt upp vid skogens kant och hon fastnade för ett ögonblick med blicken på den innan hon vände sig om och gick in till Camthalion, för att sedan sätta sig ner mitt emot honom.

“Livet är inte riktigt som det var innan ni blev tillfångatagna. Det är mer ilska nu, mer impulsivitet,” Hon tog upp en trähammare från en av lådorna och tittade på den, vred och vände på den i sina händer innan hon lät den vila i famnen och såg Camthalion i ögonen igen.

“Jag tror fortfarande på kampen, självklart, men jag spenderar mer tid för mig själv också. Vilket gör gott för min magi! Jag är närmare naturen än någonsin.” Hon log åt honom. Hon hade vuxit otroligt mycket inom det magiska de senaste få åren.

“Nu när drottningen är död oroar jag mig för att det kommer bli värre innan det blir bättre. Klyftorna mellan folken blir tydligare.” Hon visste inte om Camthalion hade hört om drottningen eller inte. Här var det omöjligt att missa, men han kanske inte hade färdats på samma vägar som nyheter spreds.