- This topic has 120 replies, 2 voices, and was last updated 2 år, 2 månader sedan by
.
-
Precis innan Camthalion hann svara Zifri. Faktum var att han lugnade ner sig hade Ëlifi kastat bort Zifri ifrån Camthalion och höll honom hotfullt ned mot marken. Hans ögon blixtrade nästan av ilska och Camthalion hade svårt att riktigt göra något och han stannade helt av att försöka streta emot när han kände hans knivsegg mot sin hals.
“Ditt agerande dödade honom!” väste han, ilsket och pressade eggen emot hans hals så att blod började sippra ner för halsen.
-
Zifri log åt Camthalion när det såg ut som att hon lyckats resonera med honom. Hon skrek till plötsligt när hon slungades åt sidan och föll till marken. Innan hon hade samlat sig igen så var Ëlifi ovanpå Camthalion med kniven mot halsen. När hon såg blodet, såg hon rött.
“Ëlifi!” Röt hon och släppte ut ett djuriskt morrande, ett argsint läte en alv inte skulle kunnat klara av, och från där hon hade suttit flög nu en väldig svart varg på Ëlifi och stötte undan honom från Camthalion.
Zifri stötte ner Ëlifi i marken, hennes stora tassar på respektive av alvens armar för att hindra honom från att försvara sig. Hon morrade åt honom i hennes vargform, hennes stora tänder blottade, hennes käftar så nära honom att saliven rann ner på hans ansikte, hela hennes kropp helspänd.
-
Hela situationen fick honom att frysa till is. Det var som om att vara tillbaka i fångenskapen. Han låg och såg upp i himmelen, lite frånvarande. Sedan när han sansat sig skakade han på huvudet för att röra sig snabbt mot Zifri, som nu verkade vara en varg. Han lade sina armar omkring henne för att försöka dra bort henne lite ifrån den andra alven.
“Zifri…! Han har rätt åt sin åsikt! Kom nu, min kära!” sade han, lite skrämt för att försöka att ordna situationen framför sig.
-
Zifri blev hastigt en alv igen och hon stirrade intensivt på mannen på marken, innan hon motvilligt reste sig upp och vände sig till Camthalion.
“En kniv mot halsen är inte en åsikt!” Fräste hon till, men tog sedan ett djupt andetag och kände lugnet skölja över henne. Sedan skrattade hon till, och log åt Camthalion.
“Kan du fatta att jag blev en varg!” Hon skrattade till igen och lindade armarna runt honom, omfamnande honom kärt. Redan var Ëlifi bortglömd för henne.
-
Camthalion lade sina armar omkring henne för att låta blicken vandra till Ëlifi. Det var en mörk blick där, som visade att han inte skulle våga säga något och han kunde se hur han rörde sig bort. Så istället drog han tillbaka sitt huvud lite för att lägga sin panna mot hennes.
“Jag såg! Bara för min skull, hm? Och du kallar mig rövare och vild!” påpekade han med ett litet skratt för att sedan ge henne en lite djupare kyss för att se på henne.
“Grrrr….” retades han och visade sina tänder, som inte alla var där.
-
Hon placerade en hand på hans kind och log åt honom. När han sedan morrade så skrattade hon till och gav honom en kyss. Hon tänkte tillbaka på stunden hon såg Ëlifi ovanpå Camthalion och hur snabbt hon reagerade våldsamt oroade henne en aning. Men hon skulle andrig faktiskt skada Ëlifi … visst?
“Jag börjar få kläm på det där med att förvandlas, verkar det som! Det krävs bara att du är i fara!” Hon log åt honom och höll om honom hårt för en kort stund, innan hon särade på dem igen.
“Nu har du träffat Ëlifi, ska vi gå och träffa resten? Oroa dig inte, de flesta vill nog inte ha ihjäl dig.” Hon såg förbi Camthalion och gav Ëlifi ett dödsstirr, innan hon log till Camthalion igen och tog honom i handen för att fortsätta gå.
-
Det fanns en viss oro där hos Camthalion. Hur långt skulle hon gå för att försvara honom? Förhoppningsvis inte skada sina fränder, eller för den delen.. sig själv. Han såg på henne med ett svagt leende, medan han greppade tag i hennes hand och höll den hårt. Lite som om han var rädd att hon skulle försvinna för honom.
“Åh, det vet jag inte. Högalv, pompös, nonchalant och dessutom levande. Många kan bli besvikna.” påpekade han roat och ignorerade den andra alven helt. Varför ens lägga sin uppmärksamhet där?
“Men… det skulle inte vara allt för dumt med lite mat”
-
Hon nickade ivrigt åt honom och lindade sina armar runt hans ena arm och började leda honom genom skogen.
“Jag har ett litet gryte med gott ganska nära, faktiskt lite här och där i skogen. När man gärna spenderar sin tid för sig själv är det bra att spara undan lite mat borta från allt folk.” Hon log åt honom och styrde om lite. Visst ville hon visa alla att han var tillbaka, men hon ville samtidigt ha honom för sig själv så länge hon kunde.
“Jag är ledsen för det som hände där. Jag borde ha varit mer beredd, jag visste att han var en av de missnöjda.” Hon förde en hand upp till hans hals när de gick och strök den längst såret kniven hade skapat.
-
Så klart hade hon mat undangömt, nästan lite som en ekorre. Tanken fick honom att flina lite lätt för att se på henne. När hon strök sin hand över hans hals gjorde han en liten grimas av smärta. Även om det inte riktigt var något, jämfört med de andra som han hade utsatts för. Milt tog han tag i hennes hand och lyfte den mot sina nariga läppar istället och kysste den lätt.
“Oroa dig inte för mig…” hummade han och lade istället sina armar omkring henne för att sedan ta upp henne och börja snurra runt henne. Inte lika lätt som han hade gjort innan.
“Kom igen nu, vart är ditt leende?”
-
Hon skrattade till när han lyfte upp henne och snurrade, vilket fick henne att hålla hårt om honom, mer avsiktligt än instinktivt, men det var ett bra tillfälle för lite närhet, så såklart stal hon det. Hon lindade sina armar runt hans nacke och korsade benen runt honom, knutna över ryggen så hon hängde mot honom.
“Med dig ler jag alltid, även när jag inte gör det.” Hon log brett och gav honom en kyss.
-
Hennes närhet fick honom att le varmt och hålla henne nära sig. Höll henne ännu närmare för att besvara kyssen djupt. För att sedan skocka lite lätt.
“Du talar så mycket nonsens, vet du om det?” hummade han mot hennes läppar för att ge henne en kyss till och sedan knuffa ner henne för att sedan uppmana henne att röra sig framåt.
“Vad sägs som, vi möter andra nu, och sedan är jag din inatt?”
-
“Om jag visste det skulle jag inte göra det.” Hon log åt honom och skrattade till när hon blev iväg knuffad. Hon tog hans hand och började röra sig framåt.
“Vill du träffa resten först eller vill du ha dig något att äta? Och säg inte att du är min, du är din egna, jag lånar dig bara med fördel.” Hon log för sig själv och drog med honom när hon gick.
-
“Så jag måste välja, hm?” frågade han med ett litet skratt för att se sig omkring. Någon märklig tur, fick han syn på ett fruktträd som var nära dem och han sträckte sig efter en av de lågt hängande frukterna. För att sedan nicka framåt.
Han kom däremot på sig själv, att endast tänka på sig själv… Så själviskt. Ett litet grymtade lämnade hans läppar när han försökte att sträcka på sig efter en till frukt. Nätt och jämt fick han tag i den och höll fram den till Zifri.
“Så, mat avklarat!”
-
Hon fnös till åt hans lösning, ännu en gång misslyckad i sitt försök att vinna lite mer tid med honom. Men det var okej, det var orimligt av henne att bli otålig nu, för nu skulle han inte försvinna på ett långt tag till, visst? Hon log åt honom och accepterade frukten.
“Jag undrar vad som kommer hända nu. Om prinsessan tar tronen, kommer hon vilja starta krig mot Me’erisia? Eller människorna, som ändå fångade drottningen och levererade henne? Demoner gör demonsaker, borde vi hålla människorna ansvariga? Eller tror du hon avsätts? Kanske Aenya på tronen?” Hon hade en munter ton trots det mörka ämnet.
“Kanske du på tronen, du har ändå sett världen, till och med älskat med en människa. En allians med Kaldrland genom äktenskap.” Hon log åt honom.
-
Ännu en gång pratade hon så mycket och i en sådan munter ton. Det var svårt att helt pussla ihop men han skrockade lätt åt hennes sista förslag.
‘Eller ett mellan skogsalver och högalver. Drottning Zifri, min sköna” retades han och blinkade med ena ögat. Konung han? Bara tanken fick honom att vilja grimasera.
“prinsessan kan inte strida och knappt styra! Aenya är blind av sitt hat och ilska….”
-
“Drottning Zifri. Varför låter det som en tyrann?” Hon skrattade lätt och log, men tanken fastnade. Vad fruktansvärt att behöva ge upp sin frihet på det sättet, inte få gå hur man vill och göra vad man vill.
“Jag skulle regera med en järnhand. Älska alla eller in i fängelsehålan med dig!” Hon log för sig själv. Hon tänkte på Selyana och Aenya, och undrade för sig själv vad alternativet var. Någon från rådet?
-
“Fruktansvärt, vem skulle vilja ha så mycket kärlek?” frågade han lite retsamt och knuffade till henne lite roande för att sedan se på henne. Lite fundersamt, kanske till och med lite lockad av sina egna tankar.
“En resa kring världen, du och jag? Det skulle gå rätt smärtfritt om du kan förvandla dig till djur sådär.” påpekade han med ett glatt skratt och drog ut sina armar för att flaxa lite med dem och göra ett slags fågelljud för att sedan skratta hjärtligt till.
-
“Alla förtjänar och behöver lite kärlek, varesig de vill erkänna det eller inte.” Hon log och sedan började hon leka med tanken att resa runt i världen med Camthalion. Det hade varit väldigt spännande att få se alla kulturer, och att få spendera lite tid borta från tvisterna hemma. I resten av världen var hon bara en alv, inte en smutsig skogsalv.
“Försöker du säga att jag i så fall skulle bära dig genom världen? Det skulle behöva vara en väldigt stor fågel.” Hon tänkte tillbaka, och minns falken hon blev till som större än naturligt, och även vargen tyckte hon var större än vanligt.
“Undra om jag kan kontrollera hur stor jag blir. Jag skulle kanske kunna bli en väldigt liten varg som du kan bära i en väska!”
-
“Eller en häst? Ett ståtligt sto som tar mig över allt och ingenstans!” påpekade han med ett litet roat leende. Fast förstås skulle så inte vara fallet. Vare sig han ville det eller inte, hade han en roll att spela i Nela’thaënas nu.
Han såg på Zitri som ännu en gång verkar försvinna i sina egna tankar och möjligheter. All positivitet som bara bubblade inom henne och som fick honom att le. Även om allt kanske inte var perfekt… eller ens bra? Men just i det ögonblicket, kändes allt rätt.
“Eller en liten råtta?”
-
“Alla råttor är små, Camthalion. Det är väll ingenting märkvärdigt att ha en råtta i väskan, men hur många har egentligen en varg i väskan?” Hon log för sig själv medan hon navigerade genom skogen. Det tog henne en del tankar att hitta rätt, då Aenyas läger flyttade sig hela tiden.
“En häst skulle vara kul! Jag kan bo i stall i en massa gott sällskap medan du hänger ute i värdshusen och samlar in ledtrådar till vårt dåvarande stora äventyr! Säkert en människoprinsessa som är kidnappad. Så du förför någon oanande människohona som sitter på all möjlig känslig information och jag tar ett snack med hennes häst!” Hon lät ganska uppspelt åt fantasin och log stort för sig själv medans de gick.
You must be logged in to reply to this topic.