“Jag har hört att hon blev dödad av demoner, men det är bara rykten.” Hon log åt honom och ryckte på axlarna. Hon hade aldrig delat många av de andra rebellernas ilska för fienden, men hon delade deras passion för att göra Nela’thaënas bättre. Hon visste gott och väl vad många fått uthärda under gamla deras gamla regim, även om hennes vanligen soliga utstrålning inte gav mycket tecken på det.

“Men byte av ledarskap är inte alltid utan problem. Titta på Kaldrland. De har haft en ny, populär kung i över tio år och det är blodigare än någonsin där.” Hon hade lyssnat mycket på människorna, hon tyckte om deras skvaller, så som hon tyckte om mycket annat från deras värld. Hon lät honom ta hammaren från henne och bet ihop för att inte bara plocka fram någonting nytt att pilla på.

“Men vi borde inte prata om politik och död, det blir ett på tok för dystert första möte efter så här länge!” Hon släpade sig framåt närmare honom och såg honom muntert i ögonen.

“Vilka tillfångatog dig efter Iserion? Och hur var det att leva i ett rövarband?”

Hon skrattade till när han slog henne på näsan med skeden och tog sedan gladeligen emot den. Hon höll den i en hand och klappade andra handflatan med skedens baksida försiktigt, trummande för sig själv.

“Din kidnappning handlar om dig, inte om något annat. Då blir det genast mer intressant. Om du verkligen vill kan vi såklart prata om något annat dock.” Hon log åt honom och satt framåtlutad när han berättade. När han tog tag i hennes händer släppte hon skeden och höll om dem, hennes grepp fast och kärt.

“Så, Feonn … och en rövardrottning? Jag har så många frågor! Men före allt annat, hur mår hon? Är de lyckliga?” Hennes ögon var runda igen, uppspelta att få höra mer.

Hon skrattade till och ryckte bak kroppen lite, men höll fortfarande händerna hans. Hon hade blicken låst mot hans och höjde axlarna avfärdande.

“Och hon stannade såklart med Leif trots dina stränga ord. Som ni krossar era föräldrars hjärtan.” Hon skrattade till, men för ett ögonblick knöt det sig om hjärtat hennes. Hon hade förmågan att hitta fördelen i det mesta, men hennes möte med hans föräldrar var ett mörkt sådant, ett av få riktigt besvärliga minnen i hennes liv.

“Vi luktar inte sämre än skogen vi alla lever i!” Hon log åt honom och sparkade till honom innan hon tog hårt tag i händerna hans och drog in sig till honom så att hennes form lutade sin vikt mot hans, hennes huvud vilande mot hans axel, hennes händer fortfarande i hans medan hon sjunk in i hans famn.

“Du har varit borta för länge, solstråle. Skogen är sig inte lik utan dig, världen känns lite mörkare, ord gör lite mer ont.”

“Allt det gamla vanliga,” Hon ryckte på axlarna och höll om hans händer, slöt dem kring hennes armar över hennes bröstkorg, över hennes hjärta.

“Till och med bland skogsalverna är jag lite märklig. De menar inget ont, de flesta, men i din frånvaro besvärar det mig bara lite mer än när jag hade dig. I ditt sällskap är jag osårbar.” Hon log för sig själv och tog några djupa andetag för att se deras händer stiga och sjunka över hennes bröstkorg allteftersom lungorna fylldes med luft och den släpptes ut. Lättroad var ett annat sätt att beskriva henne.

“Vad händer nu? Ansluter du dig till upproret?”

Hon skrattade till när han kom så nära och slöt sina ögon när han gav henne en kyss. Så snart han drog sig undan igen öppnade hon ögonen stort och vred på sig för att kunna se upp mot honom och möta hans blick, som var väldigt hal och sökte sig överallt utom till hennes ögon. Hon fnyste till och vände på sig så att hon satt sig i hans famn, vänd mot honom. Hon placerade en hand försiktigt på hans kind och riktade blicken tillbaka till henne, där hon mötte honom med ett varmt leende.

“Du har spenderat för mycket tid bland rövare, hir vuin, så som du stjäl!” Hon skrattade till och lutade sig framåt för att ge honom en försiktig kyss tillbaka, en kort innan hon satte sig igen och såg honom i ögonen. Hon sökte reda på hans händer igen och höll dem ömt, hennes blick låst mot hans.

“Du och jag har båda genomlidit förändringar, men mina känslor för dig är oförändrade. Har jag inte gjort det kristallklart idag?” Hennes röst var mjuk, försiktig, hon ville vara helt övertygande om att det inte var någonting fel i vad han gjorde, trots hennes dåliga skämt.

Hon fnyste till och lät hennes hand färdas längst hans ansikte, under hakan, över läpparna, längst kinden, upp till hans öra där hon berörde spetsen. Hon hade ett allvarligt uttryck den här gången när hon lät blicken vandra mellan örat och hans ögon, för att sedan låsa blicken mot hans.

“Det du talar om är ytan, du är mer än den bitterhet de senaste åren har klätt dig med. Du är fortfarande högalven som presenterade en skogsalv till sina föräldrar trots att vi visste hur det skulle gå, du är fortfarande mannen som rodnar när vi kommer nära varandra, fortfarande alven som skulle låta sig tillfångatas om det innebär att låta andra komma undan.” Hon lät handen vandra ner från örat och placerade det ömt på hans skadade ben, som hon strök försiktigt.

“Det som gör mig lycklig går bortom ett soligt leende och en frisk kropp. Är det lycka jag behöver bär jag tillräckligt för oss båda och jag vågar påstå att min lycka är starkare än ditt självförakt, du har inte en chans.”

Zifri tog det inte personligt när han ryckte undan lite lätt från hennes beröring, det var inte konstigt att det var känsligt för honom. Hon bevakade hans blick nära och satt tyst efter hans kommentar, då det såg ut på honom som om han skulle säga någonting mer. När han inte sa någonting ytterligare rynkade hon lite på näsan och ryckte på axlarna.

“Jag kan kallas många saker, men dåre är nog inte en av dem. Jag är rätt smart för en skogsalv, ska du veta.” Hon log åt honom och lutade huvudet mot hans hand som strök igenom hennes hår. Annars höll hon sig nu på avstånd, inväntade att han skulle känna sig trygg nog att närma sig igen. Under tiden myste hon under hans beröring och slöt ögonen, axlar och hållning avslappnad.

Jagat människor som psykiskt sjuka djur i närmare ett år i jakt på dig. Tanken försvann lika snabbt som den kom till och efter att hon hade skrattat åt hans kommentar om larver så gav hon honom en knuff mot bröstkorgen hans, hennes ansikte skrynklat i lekfull upprördhet innan hon skiftade till ett lättare leende och ryckte lite på axlarna.

“Vad gör man när ens familjer slåss? Går dit vinden bär och gör vad man kan. Jag har försökt hålla mig undan politiken, så när vi inte varit ute bland människorna har jag mest varit för mig själv. Det har nog inte gjort nytta för mina sociala talanger, jag är bättre kompis med ekorrarna i grannträden än de flesta alverna från den gamla gruppen. Men det har gjort under för min magi, jag är närmare skogen än någonsin tidigare, än många andra av skogsalverna jag känner.”

Hon log åt honom och sträckte ut tungan innan hon följde hans blick till armbandet, men hann inte ägna mer än en tanke åt det fina armbandet innan han kröp iväg till en av lådorna. Hon satt enkelt och tittade på honom när han hämtade fram ett äpple och började försiktigt äta det, tålmodigt väntande på honom.

“Det hade varit ganska trevligt att bli ett rådjur. Jag har försökt, gång på gång, men jag får inte riktigt till det. Försökte be om lektioner, men ryktet att jag tycker om människorna sträcker sig långt, jag tror de oroar sig att jag kommer sprida kunskapen vidare till första bästa människa.” Hon plockade upp hammaren från tidigare och tittade lite kort på den innan hon vände uppmärksamheten tillbaka till honom och satte hammaren åt sidan igen.

“Eller så tycker de helt enkelt inte om mig på grund av mina bristande sociala talanger.” Hon log då och ryckte lätt på axlarna.

Hon fnyste till åt hans kommentar och gav honom en spark från där hon satt.

“Jag vet att inte alla människor är hemska. Det var inte jag som avvisade mig som elev. Det finns bra och dåliga människor, på samma sätt som det finns bra och dåliga alver. Olikt oss har de dessutom ursäkten att de lever korta liv. Och jag behöver inte resa bort och lära mig från druider, jag har all tid i världen att lista ut det på egen hand.” Hon log åt honom och tittade sedan nyfiket på honom när han berättade om kvinnan.

“Fanns? Vad hände med henne?” Hon lutade sig närmare för att få en bättre titt på det vackra armbandet, hennes uttryck allvarsamt, då hon såg att minnet besvärade honom.