Hon höll sig framåtlutad och placerade en hand på hans ben i ett försök att visa empati för hans känslor. Hon log ömt åt honom och släpade sig längst golvet närmare honom så att hon satt bredvid honom, medan en hand tog tag i armen som hade armbandet, och den andra handen strök sitt finger över armbandet.

“Jag beklagar att du har gått miste om någon. Jag ska inte låtsas att jag förstår, men kanske är känslor från en alv en skrämmande tanke för en människa. De åldras och gå bort och om tusen år är de knappt ett minne, än mindre en känsla. Kaldrländarna tror dessutom på ett efterliv som skiljer sig vilt från vårt, det är nog skrämmande att tro att du inte kommer vara där med henne.” Hon lutade sig mot hans axeln och lät en hand vila på hans arm, medan hon tog ett djupt andetag.

“Mer om mig? Jag har dessvärre inte upptäckt någon ny kärlek i din frånvaro, jag tror att mina senaste år har varit ganska tråkiga jämfört med dina.” Hon såg upp mot honom och log innan hon ryckte på axlarna.

“Jag har blivit lite bättre med pilbågen!”

Hon log åt honom och följde honom sedan med blicken när han hämtade sin pilbåge. Såklart förväntade han sig en demonstration nu, det borde hon ha kunnat gissa. Hon satt kvar dock, nyfiken på vad han tänkte göra, men är hans ben vek sig skyndade hon sig upp på fötter och tog tag i honom innan han föll ner på golvet och höll honom i sina armar.

“Vad hände, hur mår du?” Frågade hon oroligt och satt sig ner med honom i famnen. Spontant trodde hon att han hade någon färsk skada som påverkade honom, men hon borde ha märkt det vid det här laget. Kanske var det bara benet hans som bråkade.

Hon såg lite bestört på honom när han gav svar på frågan och hon tyglade sig själv från att daska till bakhuvudet på honom.

“Rädd för höjder? Och du lät mig släpa dig till trädtopparna utan att säga något?” Hon grymtade till och hjälpte honom upp på fötterna igen. Hon skämdes lite att hon hade utsatt honom för någonting som var besvärande nog att det påverkade honom fysiskt, och hon sträckte sig sedan efter trädgrenen hon hade använt för att bära upp honom hit.

“Såklart jag inte kommer berätta för någon, käraste, men det är ingenting att skämmas över. Jag är rädd för djupt vatten.” Hon log åt honom och ryckte på axlarna.

“Kom, så tar jag ner dig.” Hon sträckte ut sin hand mot honom.

“Är du säker?” Hon såg lite osäkert på honom, en aning oroad, men log försiktigt och gick fram till väggen, där hon placerade sin hand och alla fönster och öppningar förseglade sig. Hon slöt sina ögon, och ut från väggen drog hon vad som såg ut som ett långt rep färgat som träden de befann sig bland. Hon räckte det till honom.

“Knyt repet runt din midja så kommer du vara säkrad mot trädstammen om du skulle falla. För min skull. Inte för att jag inte skulle fånga dig innan du ens fallit halvvägs.” Att fästa sig mot någonting stabilt förstod hon hjälpte mot höjdskräck, så han kanske skulle känna sig mer bekväm med ett rep omkring sig.

“Annars kan vi ta oss ner till marken, jag lovar att jag kan göra det försiktigt.” Hon stannade upp för ett ögonblick sedan och höjde sitt ögonbryn för att komma närmare honom och studera honom inför hans svar.

“Din höjdskräck … har det att göra med att jag tappade dig den där gången?”

“Jag vet inte om jag tror dig, det var ett elakt fall. Jag ser det fortfarande ibland när jag sover, jag trodde du skulle slå ihjäl dig.” Hon log åt honom innan hon lät öppna upp väggen riktad in mot skogen. Hon såg på honom medan hon gick fram till kanten och ställde sig sedan på huk, blickande utåt.

“Det blir svårt att tävla bland träden såhär, men jag antar att jag har fördelen att höjden orsakar förlamande skräck hos dig. Det och några års lidande från din sida kanske jämnar ut oddsen lite och jag har en chans att faktiskt vinna. Vad är målet, vad skjuter vi?” Hon såg mot honom med ett ivrigt leende att få dela den här konstformen med honom. För bågskytte var en konst.

“Jag är bättre nu än innan vi skiljdes åt, men jag vet inte om jag är bra enligt dina mått ännu.”

Hon skrattade till när han knuffade till henne och hon stötte till honom tillbaka innan hon tog pilbågen och pilen. Hon låste blicken på trädet han syftade på och lutade sig sedan ut för att få en bättre titt på löven i träden för att göra ett försök att bedöma hur stark vinden var.

“Du retas, men åsnor är fantastiska djur.” Hon log åt honom innan hon spände bågen med pilen, tog några djupa andetag och avlossade sedan. Så här högt upp var vinden stark, då de inte hade en massa träd och buskar som kom i dess väg, då de var ovanför de flesta trädtopparna, så hon sköt pilen ganska mycket åt sidan, men vinden styrde pilen rätt och den slog rätt in i den valda trädstammen, men med för lite kraft och för att den kom så snett in fastnade inte, utan bara slog mot trädet och föll sedan ner mot marken.

“Träff!” Utropade hon ändå med ett brett leende och satt pilbågen i händerna på Camthalion.

Hon fnyste till och gjorde en gest mot pilarna.

“Jag kan inte slå det där om jag så hade hundra år av träning, än mindre ett handfull med år. Ville du tävla bara för att skryta?” Hon skrattade till och gav honom en knuff innan hon hoppade ut bland träden och hoppade mellan trädtopparna tills hon nådde trädet de hade skjutit, och plockade bort pilarna från det. Hon gav trädet en öm beröring innan hon sedan tog sig tillbaka till sin hydda och klättrade in igen. Hon kastade pilarna åt sidan och tog Camthalions hand för att dra in honom djupare i hyddan igen.

“Vi har alla magi i oss. Begränsningen är vilka av oss som kan ta ut den. Du tror inte att det där skottet du gjorde krävde magi?” Hon log åt honom medan hon lutade sin pilbåge mot väggen.

“Magin finns överallt. Jag är ganska säker på att det är lite magi i spel varje gång jag hör dig tala och det pirrar till i magen.” Hon höll hans händer, såg honom i ögonen och log.

Hon lindade sina armar om honom när han tog henne närmare och höll honom för en varm omfamning. Hon såg upp på honom när han kysste hennes näsa och hon log stort innan hon igen pressade sig mot honom för en kram och höll honom hårt.

“Din charm är magisk. Vi kan fortsätta på den här tråden hela dagen, lita på mig.” Hon fnittrade till innan hon så småningom delade sig från honom och såg upp på honom.

“Det är själviskt att jag har dig helt för mig själv däremot, du är tillbaka äntligen! Ska vi ta oss ner från den här läskiga höjden och gå och träffa alla andra? Så de får smaka på din magi också!” Hon placerade en hand ömt på hans kind.

Zifri log åt honom när han började röra sig mot kanten av tillhållet, men pep till i panik när han sedan klev över kanten, ett kvävt skrik. Visste hade han ett rep, men det hindrade honom bara från att falla till sin död, det skulle fortfarande vara smärtsamt att falla över kanten när repets längd väl tog slut, kanske till och med att han kunde allvarligt skada sig. Hon rusade efter honom och slängde sig ner över kanten, men såklart skulle hon inte hinna ikapp honom innan repet tog slut. Men … hon skulle hinna ikapp honom om han hade hela sträckan att falla.

Hon tog ett ögonblicksbeslut och med en handrörelse medan hon föll kapade hon repet precis innan det hade ryckt honom till ett plötsligt stopp. Om han insåg detta fick hon be om ursäkt i efterhand. Hon fällde ihop sin kropp så mycket som hon kunde för minsta vindmotstånd och när hon försökte stöta undan vinden från sig för att falla snabbare så kände hon istället hur världen omkring henne förvreds på något märkligt sätt.

Som en pil flög en stor falk förbi Camthalion där han föll och väl under honom förvandlades den till Zifri, som saktade in i luften tills de två krockade när han föll ikapp henne och hon lindade sina armar och ben runt honom. De närmade sig marken, men hon var inte orolig, och tänkte tillbaka på den magiska tekniken Alethir hade lärt henne om att falla från höga höjder. Hon höll hårt om Camthalion och när de båda var på väg att slå ner i marken blev de istället en klunga av dimma som spreds ut platt mot marken. Efter några sekunder reste sig dimman och tog formen av Camthalion och Zifri, och hon sträckte ut armarna och skrek jublande, ren glädje på hennes ansikte!

“JAG BLEV EN FALK! SÅG DU?!”

Hon skrattade till och ställde sig på huk framför honom där han hade satt sig. Hon rynkade lite på näsan då det verkade som att han inte hade uppfattat att hon blev till en falk.

“Missade du? Jag vet inte om jag kan göra det igen. Kanske om du hoppar ut ur tillhållet en gång till?” Hon log retsamt åt honom.

“Eller om du vill gå och drunkna så kanske jag kan bli en fisk?”