- This topic has 120 replies, 2 voices, and was last updated 2 år, 9 månader sedan by
.
-
“Nej!” Utbrast han, lite som i panik. För att sedan ge ifrån sig ett litet skratt och se såg på henne med ett ursäktande leende och såg på henne. Att missa något sådant stort för henne stack i hjärtat.
“Förlåt, jag blundade hela vägen… Jag trodde nog att jag skulle dö!” Sa han, lite högre än vad han hade tänkt för att se på henne med en blick som visade att det fanns lite ledsamhet där för att sedan le roat.
“Inte långt ifrån åsna då?’
-
“Inte om du fortsätter ge mig anledningar att vilja sparka på dig!” Hon skrattade till och erbjöd honom hennes händer för att hjälpa honom upp.
“Men det var en häftig känsla! Tänk om jag kunde bli en falk hela tiden! Jag skulle mycket enklare kunna ta mig överallt! Och kanske äntligen ta mig ett snack med Sunniva. Undra om jag kan snacka korp om jag blir en korp!” Hon funderade mest högt nu och log sedan åt honom när hon hade hjälpt honom till sina fötter.
“Men vad var det där egentligen? Du hade kunnat skada dig. Repet var inte elastiskt, det skulle bara ha hindrat dig från att slå ihjäl dig mot markenm” Hon log varmt och lindade sedan armarna runt honom, för att hålla om honom hårt och kärt, tacksam att han mådde bra.
-
En brännande rodnad fanns på hans kinder och han harklade sig. Nästan lite obekvämt. Faktum var att han inte hade något riktigt vettigt svar. I tillfället hade det känns rätt. Som för att utmana sin rädsla.
‘Jag vet inte … För att visa min manlighet för dig” hummade han retsamt och nickade lätt mot skogen.
“Ska vi?”
-
Hon stötte till honom med axeln sin, klev upp vid hans sida och lindade sin arm runt hans, ett tydligt leende på henne.
“Du visade det! I efterhand tycker jag det var väldigt modigt och imponerande. Inte alla skulle kasta sig till sin död för att visa sig värdig mig.” Hon skrattade till och pressade sig mot honom när de gick in i skogen.
“Låt mig varna dig däremot, nu när vi ska träffa alla andra … saker är inte riktigt som de var innan. Aenya leder ett uppror mot drottningens styre, ett öppet sådant, inte bara trotsigt snack om ett bättre liv och dumma högalver.” Hennes röstläge var mer allvarligt, för att betona just hur annorlunda saker var.
-
Det var som om han fick en knut i magen när han hörde de orden. Kanske det hela inte direkt… var en god idé? Egentligen hade det varit bättre om han höll sig på avstånd. För att inte väcka ännu mer känslor. Trots allt var han också en högalv. Även om han tenderade att glömma det ibland. I människornas ögon var de alla lika smutsiga alver.
“Tror du… att det är en dum idé?” viskade han och höll hennes arm lite hårdare och hindrade henne ifrån att röra sig framåt.
“Att vi möter andra, vill säga?”
-
Hon stannade upp och höll om hans arm hårt och log upp mot honom, innan hon skakade på huvudet.
“Varför det? Du är saknad, om inte till och med antagen död av vissa, de blir glada att se dig! Visst är det lite svårt just nu, och Aenya är argare än någonsin, men det är bara mer av en anledning att komma tillbaka.” Hon fnös till.
“Erethil vet att jag inte lyckats göra någon skillnad, men dig lyssnar de nog på! Nu när drottningen är död är det nog bästa tillfället att komma tillbaka, för Aenya planerar säkert någonting stort.”
-
“Men… Jag är ju en pompös högalv, minns du?” frågade han med ett litet roat leende, men samtidigt menande. Trots allt var det rätt. Även om han levde med dem ett längre tag i sin ungdom.
Orden oroade honom däremot, Aenyas ilska skulle göra henne mer blind än förr. Redan då var hon impulsiv, men nu? Han skakade nätt på huvudet åt det hela för att nicka lätt för att börja röra sig inåt, fortfarande långsammare med sin haltande ben.
“Det är… lite oroande”
-
“Hur kan jag glömma, du påminner mig med jämna mellanrum.” Hon fnittrade till och stötte mot honom med sin axel. Zifri lade sällan mycket tanke på det, till hennes lidande ibland, då hon kunde traska in bland högalver och glömma bort att hon troligtvis skulle mötas av hån.
“Det är oroliga tider, men vi tar oss igenom dem. Vi behöver bara komma ihåg att vi är ett folk. Vi glömmer att våra åsikter om högalver reflekterar deras åsikter om oss. Någon behöver släppa hatet först.” Hon log sedan åt honom.
“Hjälper inte att vissa inte ens tycker om sig själva.” Hon stötte till honom med armbågen.
-
Åt hennes retsamthet fnös han, men mer som ett skratt än att han tog illa upp och knuffade tillbaka henne så att de båda vinglade till något. Han lät blicken vandra upp mot trädtopparna med ett nöjt hummande. Det var skönt att ha någon annan än Sunniva att tala med. Inte för att hon var dåligt sällskap men… Eller för den delen att kunna tala alviska med.
“Om alla hatade sig själv, kanske vi inte skulle ha några större problem – har du tänkt på det, hm?” frågade han och knuffade till henne så att han tappade balansen och i sitt fall drog han ner henne till marken likaså.
-
Hon var påväg att kommentera när han plötsligt föll omkull och hon pep till överraskad när han drog med henne ner. Väl på marken kunde hon skratta och lät sig själv ligga kvar på honom, hennes huvud vilande mot hans bröstkorg.
“Du har en poäng. Om alla hatar sig själva lämnar det inte mycket energi att hata andra. Att hata är tröttsamt. Men om alla älskar varandra så skulle det vara en lösning också.”
-
Ännu en gång skrattade han till för att lägga sina armar omkring henne för att sedan stryka händerna över hennes rygg. Det var som om han återigen föll för hennes ögon. De vackra stora, gröna, som skogen själv. Han lutade sig lite framåt för att kyssa henne ömt och lägga handen bakom huvudet istället och låta sina händer trassla sig in i hennes hår.
“Det är så vi ska finna världsfred förstår du” hummade han retsamt mot hennes läppar.
-
Hon skiftade sig själv så att hon låg längst honom, hennes mage mot hans, en hand i hans långa ljusa hår, den andra på hans kind medan hon glatt såg honom i ögonen.
“Drog du omkull mig med flit, din rövare?” Hon log åt honom och svarade på hans kyss med en egen, och ömt slöt avståndet mellan deras läppar.
-
“Skulle jag?” frågade han med ett liten road utandning mot hennes läppar för att ge henne ännu en varm kyss och tryckte henne lite närmare sig för att strö ännu ett par kyssar mot hennes läppar. Nöjt drog han in hennes doft för att sedan frysa till när han hörde en annan alvs röst.
“Zifri… och Camth… Camthalion?” sa en mörkare röst och det var inte svårt att höra hur rösten tvekade på att det verkligen var högalven och ett bubblande skratt hördes.
“Vi som trodde du var död och försökte finna dig!” fortsatte samme man, vid Ëlifi.
Camthalion frös till och suckade över att någon skulle finna dem, just nu. Speciellt när det nästan hade börjat kännas lite trångt i byxorna. Däremot fick den andra meningen honom att rynka på ögonbrynen. Hitta honom? Lite fundersamt strök han handen över hennes horn och svalde något.
“Zifri…?”
-
Hela hennes kropp blev spänd när hon hörde en tredje röst. För ett ögonblick hade hela världen bara varit henne och Camthalion, oavsett hur mycket de hade pratat om andra. Hon fnös åt den förändrade situationen och gav Camthalion en snabb kyss till innan hon satt sig upp ovanpå honom och vände blicken till Ëlifi.
“Hej Ëlifi! Kan du komma tillbaka senare?” Frågade hon retsamt för att framhäva hur olägligt han hade klivit in. Just hur olägligt kände Zifri från att hon satt ovanpå Camthalions skrev och kunde inte låta bli att skratta i sitt huvud åt situationen.
“Camthalion…?” Hon imiterade hans fråga som bestod av bara hennes namn. Hon förstod inte riktigt vad han syftade på med frågan hans.
“Du minns säkert Ëlifi. Om inte, det här är Ëlifi. Berätta om dig själv.” Hon sträckte ut sin hand som för att presentera hanalven där han stod.
-
Camthalion fnös lätt och vred sig lite under henne för att trycka sig lite upp. Han hade sina händer om hennes höft fortfarande och verkade inte allt för intresserad av den manliga alven som förstört deras ögonblick. Han gjorde en liten gest framför sig. Nästan nonchalant, som den högalv han var innan. Varför skulle han bry sig?
“Ëlifi, ja, den yngste av två bröder.” påpekade han simpelt och sedan lät han sina fingrar vandra mot hennes avskurna horn för att strycka dess trubbiga yta milt.
“Förlorade du… dina horn, på jakt efter mig?” förtydligade han sedan och den andra alven harklade sig lite obekvämt.
-
Hon log försiktigt åt honom och placerade en hand på en av hans som rörde i hennes horn. Det var ömt, men oftast kändes det som att det kittlades än att det blev rentav obekvämt.
“Nej, jag förlorade mina horn under mitt fångenskap hos människorna.” Hon fnös till. Hon visste precis hur han skulle resonera, men hon visste också hur både dålig och obekväm hon var med att ljuga.
“Visst blev jag fångad medan vi sökte efter dig, men allt som hände under fångenskapet är på enskild människas ansvar, inte ditt. Vi sökte efter dig. Helt separerat från sökandet, på grund av fångenskapet, så tappade jag mina horn för att vissa människor är avundsjuka.” Hon gav honom en sträng blick för att bemöta hans tankar innan han ens hade dem.
-
Det violblåa ögat blev suddigt, nästan som om tårar fanns där borta. Tänk om han hade kommit tillbaka direkt istället? Skulle hon inte blivit skadad? Tanken gjorde honom ilsken på sig själv. Han fräste till och vek med blicken.
“Det är mitt fel!” Utbrast han och gav ifrån sig en irriterad suck och mötte Zifri i ögonen..
“Förlåt mig..”
-
Hon såg överdrivet förvånat på honom och ryckte tillbaka lite.
“Var det DU som tog mina horn?” Hon gav honom en lätt smäll på bröstkorgen. Sedan rynkade hon på näsan och tog tag i hans huvud med båda händerna, och lutade sig närmare.
“Det var människornas fel och ingen annans att mina horn är borta. Jag blev tillfångatagen när vi sökte efter dig, ja, men jag har blivit tagen av människor förr och aldrig har de tagit mina horn. Det är inte fångenskapet som tog mina horn, det var några få sadistiska människor.” Hon skakade på huvudet.
“Jag förlåter dig inte, för det finns ingenting att förlåta. Är jag ansvarig för dina öron, för att jag inte hindrade dig från att bli fångad?” Hon höll hårt i hans huvud och stirrade rakt i hans öga, hennes egna stränga.
-
Det var sällan, om aldrig, som Camthalion var mer djurlik. Men åt hennes ord var det nästan som ett dovt morrande, åtminstone ett missnöjt dovt läte ifrån magen.
“Vid Erethil. Jag var vid liv och inte i fångenskap. Om jag skulle ge dig ens ett litet tecken.” Sa han utan att vika med blicken.
-
“… så hade vi hittat andra anledningar att anfalla utposten. Eller inte. De är bara horn, Camthalion. Jag har inte förlorat en arm eller ett ben. De var fina, men tjänade inget syfte annat än att attrahera hanar.” Hon ryckte på axlarna. Hon bröt inte blicken utan stirrade på honom utan att blinka.
“Du gav dig vidare istället för att komma tillbaka hit, trist, men vi svek dig, ditt rike svek dig, din drottning svek dig. Ingen klandrar dig för att du inte omedelbart kom hem. Jag hade inte klandrat dig om du aldrig kom hem igen.” Hon stannade upp för ett ögonblick, för att hämta andan. Hon märkte hur hon pratade på utan att andas.
“Men nu är du här! Så varför bråkar vi istället för firar? Ingen är arg på dig förutom du!” Hon räknade med att Ëlifi skulle hålla tyst nu. Det fanns säkerligen de som skulle bli arga på Camthalion, de hade förlorat en alv under räddningsförsöket där människorna också fångade Zifri, men Zifri hade varit hänsynslös mot alla som hade påstått att det hade varit förgäves, även utan att veta att han faktiskt var vid liv.
You must be logged in to reply to this topic.