- This topic has 120 replies, 2 voices, and was last updated 2 år, 9 månader sedan by
.
-
Fantasin som hon målade upp fick honom att skaka på huvudet lite lätt. Förföra en människohona? På det sättet han såg ut? Knappast. Speciellt inte när människorna fann alverna smutsiga eller för den delen var fåfänga över vem de skulle ta i säng. Som om de ens hade tid att vara kräsna!
“Åh, säkerligen. Eller kanske en bortglömd skatt?” påpekade han vidare för att se sig omkring. Lite fundersamt, för det kändes bestämt som om det var någon eller någonting han hade glömt.
-
“Vad ska vi med skatter till?” Hon skrattade till och såg glatt på honom och observerade då att han var lite sökande. Hon rörde sig närmare honom och lutade sig lätt mot honom medan de gick.
“Vad är det du söker efter? Han kommer inte försöka någonting mer.”
-
“Är det inte där de bästa äventyren är?” frågade han för att sedan skratta till lite lätt och humma lätt åt frågan. Den hade varit enklare att besvara om han bara visste vad dt var han letade efter.
“Jag vet inte… Det känns som om det är något jag har glömt. Eller någon.” hummade han lätt för sig själv för att sedan skaka på huvudet åt det hela. Det skulle väl lösa sig. Inte kunde det väl vara något viktigt inte?
-
Hon såg fundersamt på honom och skrattade, för att sedan även hon skaka på huvudet.
“Du har säkert både glömt någonting och någon. Det går inte att komma ihåg allting, inte ens vi som lever så länge och har varje möjlighet att träna våra minnen. Jag kommer inte ens ihåg vad jag gjorde den här morgonen och säkert sitter det någon alv någonstans i skogen här och väntar på mitt sällskap också. Det är sånt som händer. Lyckligtvis lever vi länge nog att göra rätt för oss med personen vi glömmer bort.” Hon log för sig själv. Hon nickade åt tanken kring skatter.
“Okej, vi kan ha lite skattjakter också. Vi kan alltid ge bort det vi hittar till någon svältande människoflock.”
-
Det fanns förstås någonting i det som hon sa. Det var säkerligen så det var. Han skrattade lätt, lite lättad över att det fanns en sanning där i och drog en hand igenom sitt hår för att sedan blicka upp mot Sunniva som cirkulerade över trädtopparna en bit framåt.
“Människoflock, hm? Jag tror inte människor vill att vi ser dem som flockar. De ser sig som ett smartare djur. Om ens ett djur.” påpekade han med ett flin.
-
Hon fnös till och skakade lite glatt sedan på huvudet medan hon såg honom i ögonen.
“Människorna är bland de mest flockkära djuren jag vet. Jag ser vargar och fåglar oftare ensamma än jag gör människor. Men jag förstår vad du menar, jag ska inte förolämpa några människor med sånt prat. De är ståtliga icke-djur och ska behandlas så.” Hon log för sig själv. Hon lindade sedan fast sina armar runt hans ena arm och höll honom tätt medans de gick.
“Jag börjar få slut på samtalsämnen, säg någonting som kan hålla lövet i luften!”
-
“Om man blåser på lövet, brukar det hållas uppe. Har vi testat det ännu?” frågade han med ett roat leende för att luta sig in i hennes beröring för att sedan blåsa i hennes ansikte. För att sedan humma lite lätt, som om han inte riktigt förstod den plötsliga tystnaden.
För att dra efter andan, och blåsa lite hårdare på henne så att han nästan tappade andan till slut och började hosta. Blandat med skratt förstås. Sunniva passade på att landa på Zifris axel och strök sin näbb mot hennes kind med ett litet oroligt kraxande.
“Än är jag inte död, Sunniva!” påpekade han och såg på Zifri med ett litet fundersamt leende.
“Lyckades jag?”
-
Zifri skrattade och släppte taget om honom för att hålla sina händer mellan hans blåsningar och hennes ansikte. För ett ögonblick gjorde hans hostande henne orolig, men när Sunniva landade på hennes axel fick hon känslan av att hon inte behövde vara orolig för honom. Hon log sedan stort och brett åt att Sunniva satt på hennes axel och hon lutade in sig mot hennes beröring mot kinden.
“Oroa dig inte Sunniva. Dör han så har du alltid mig!” Hon log varmt och förde upp en hand för att stryka henne längst fjädrarna.
“Hålla lövet uppe är ett uttryck, du märkliga man! Du ska inte faktiskt blåsa någonting!” Hon vände sig mot honom och blåste tillbaka rätt in i ansiktet på honom i hämnd, innan hon vände sig framåt igen och fortsatte gå. Hon valde att inte fortsätta driva mot samtal, utan lät tystnad ta plats där den önskade och bara njöt av hans sällskap, då hon igen kom nära nog för att linda en arm runt hans.
-
Camthalion kunde inte rå för att flina lite åt hennes ord, nog visste han att det var ett uttryck. Han kunde bara inte rå för att retas med henne. Han följde henne med sin blick där hon gick framför honom. Inte kunde väl hon vara sur på riktigt?
Nej snart verkade hennes arm linda sig kring hans som en orm. Eller kanske snarare som kaprifolen som så vackert blommade på sommarkvällarna. Lika vacker och skön för ögat som det åtminstone. Han strök sin ena hand över hennes arm.
“Och du tror på rebellerna?” frågade han, lite tyst medan blicken vandrade mellan träden för att se om någon lyssnade på dem.
-
Hon log och njöt gott åt hans beröring, för att sedan rycka på axlarna när han frågade om rebellerna.
“Jag tror att någonting behöver förändras och jag tror att Aenya kan få det att hända. Jag vill inte att det utvecklas till våld, inte mot våra egna, men så länge det är tuff retorik är jag gärna med och skrämmer fram en förändring.” Hon log åt honom.
-
Camthalion hummade lite lätt, som om han själv inte riktigt kunde bestämma sig. Förstås såg han fördelar med båda. Och något var tvungen att ske. Speciellt med en sådan prinsessa på tronen. Hon var inte redo. Inte den nytänkande prinsessa de behövde.
“Vad har vi annat för val?” hummade han lite lätt, som för att fråga dem båda för att sedan skaka på huvudet och se på henne.
“Leva i exil? Få fjorton ungar och starta en egen koloni?”
-
Zifri gapade och såg nästan lite förnärmad på honom, innan hon skrattade och knuffade till honom.
“Det är ett bra alternativ, men inte kommer jag skapa fjorton avkommor. Vi får dela på det arbetet! Eller så får vi skaffa ett gäng ytterligare honor.”
Hon log åt honom för att sedan fastna i sina egna tankar. Hon älskade sitt folk och skulle göra allt för dem, men det hade varit fantastiskt att bara försvinna härifrån och börja om på nytt någonstans. Bort från allt bråk, all politik, allt hat, hitta en skog någonstans och bilda en helt ny nation. Tanken kittlade henne gott och hon log för sig själv.
-
“Inte? Men med all tid på våra händer skulle väl fjorton inte vara något?” hummade han lite roat för att blinka med ena ögat. Kanske det egentligen inte var en dum idé? Även om de förstås inte behövde så många barn. Han skulle till och med bara nöja sig med Zifri för sig själv.
Innerst inne hoppades han att de inte snart var framme vid lägret. Då skulle andra alver sätta näsan i blöt och rota i hans förflutna. Eller attackera honom, som förut.
“Jag menar, människor kan få upp till sex stycken och de lever ju inte ens… nå, du vet.”
-
“Du säger så, men du skulle inte vara den som gör grovjobbet! Men kanske om jag blir en varg så kan jag få flera samtidigt! Eller om jag listar ut hur vi kan få dig att bära på barnen! Kan jag förvandla mig själv kan jag säkert förvandla dig också!” Hon log retsamt åt honom.
“Men jag gillar hur du tänker. Vi kan ta några andra alver med oss och forma en ny nation någon annanstans!” Varför kändes det bekant?
“Kanske några människor också, så att de kan få alverna att se dåliga ut och motivera dem att ligga i så att de också skaffar 6 stycken var.” Hon fastnade i tanken lite. Det var kul att tänka på något annat än krig och politik, vilket det kändes som att hela världen bestod av.
-
Hennes ord fick Camthalion att stanna mitt i stegen. Förvandla honom? Tanken gav honom rysningar. Men å andra sidan… Kanske det inte vore så dumt. Han greppade tag i hennes båda händer och såg henne in i ögonen.
“Förvandla mig, hm? Tänker du göra mig till en vacker högalvs kvinna kanske? Med fler tänder och fungerande ben igen?” frågade han, kanske det fanns ett uns av hopp där. Att vara kvinna kunde han förstås vara utan, men tanken att kunna röra sig igen fritt… utan smärta.
Sedan rynkade han lite på näsan åt hennes prat om människor. Skulle de inte bara vara i vägen för dem?
-
Hon stannade upp när han tog tag i hennes händer och hon log när han såg henne i ögonen. Hon reflekterade knappt över hans … defekter, men hon kunde förstå att det besvärade honom. Deras folk, särskilt hans grupp, var väldigt förtjusta i sin helhet.
“Nog för att du skulle bli en väldigt vacker kvinna, men jag skojade bara.” Hon tvekade för ett ögonblick åt vad han sa och om hon borde svara och vad i så fall, men snart ryckte hon på axlarna.
“Jag har inte kunnat påverka någon annans kropp ännu, men jag tror att jag kan med lite övning och träning. Däremot vill jag öva på dig, du kanske blir ett träd.” Hon väntade för ett ögonblick och stirrade in i hans öga.
“Om det är viktigt för dig att bli återställd, känner jag en som kanske kan hjälpa. Inte min favorit i skogen, men magiskt duktig.” Hon log åt honom.
-
Det hettade till om Camthalions kinder när han hade visat sig så sårbar. Förstås var det bara ett skämt. Att han ens skulle kommenterat något sådant dumt och visa sin svaghet. Bara tanken fick honom att rodna. När hade han blivit så… känslosam?
“Förstås skämtade jag med!” sa han, även om hans röst vek sig lite och han harklade sig lätt för att försöka slingra sig ur det som de talade om.
Kanske hade allt varit ett skämt? Varför skulle hon egentligen vilja tillbringa ett liv med en sådan som honom? En krympling.
-
Hon stirrade in i hans blick och fastän hon log så tog hon de små signalerna han visade på största allvar. Hon höll hårdare om händerna hans och lyfte upp sig själv på tårna för att ge honom en kyss. Under kyssens gång slöt hon sina ögon, innan hon sakta separerade dem igen.
“Så du var inte allvarlig om att vilja bli en vacker kvinna? Det skulle inte göra mig någonting, jag bryr mig inte om hur du ser ut. Det var inte ditt ansikte jag blev förtjust i när vi började träffas …” Hon tystnade för ett ögonblick innan hon lutade sig nära honom och stirrade på honom med stora, intensiva ögon.
“Men om ditt utseende är viktigt för dig, är det viktigt för mig. Om du vill försöka förändra det, kan du räkna med mig. Men våga inte tro att jag inte skulle vara lika förtjust i dig om du så vaknar upp en dag som en vanformad människa. Det spelar ingen roll.”
-
Kyssen var skön… Som alltid, men det fanns en skön värme där. En som spred sig igenom hela hans kropp. Rodnaden på hans kinder blev ännu rödare och varmare. När hon drog sig ifrån honom, sträckte han sig ut efter henne och drog henne närmare sig.
Milt lade han sina armar omkring henne för att besvara kyssen ännu mer passionerat. För att dra efter andan sedan med ett svagt leende. Sin näsa mot hennes näsa.
“Älskade Zifri…” hummade han milt mot hennes läppar och gav henne ännu en kyss för att skratta igen genom en utandning.
“Om jag skulle vakna upp som en människa… kanske du skulle sörja. Tänka alla tomma nätter utan mig efter det korta livet, hm? Hellre ett ståtligt träd i sådana fall.”
-
Hon myste i hans kyss och höll om honom när han var färdig. Hon mötte hans blick och lutade sedan sitt huvud mot hans bröstkorg.
“Man gör det bästa av situationen. Blir du en människa så är det så det är och jag får försöka ta vara på tiden så gott jag kan.” Hon log för sig själv och lyssnade på hans hjärtslag medan hon var lutad mot honom.
“Det gör ont att du mår så dåligt, Camthalion. Vi ska se till att återställa dig, det finns många talanger i den här världen och vi har gott om tid på oss.” Hon strök en hand längst hans bröstkorg medan hon lyssnade på hans kropp.
You must be logged in to reply to this topic.