“Mark mot lojalitet från din familj och dina män för kungahuset.” sammanfattade han simpelt, med en lite mer allvarligare min. Han såg sig omkring lite trött på att  vara i ett sådant skitit tält och det kändes nästan lite klastrofobiskt när allt var så nära honom. Han vände sin blick mot Lucas med ett svagt leende.

“Med en högadlig titel och mer mark, kommer förstås en påökning till skatten. Men det är förstås något som både du och din fru vet.” påpekade han och gjorde en nonchalat gest framför sig.

“Att lämna detta smutsiga tält” sa han, lite för hastigt som om han för en gångs skull sa det som var i hans tankar direkt. Ett litet ursäktande leende fanns på hans läppar och han strök sina händer längst hans tunika som för att få bort smuts – som enbart han såg och kände till. Sedan fanns det ett litet bredare leende där.

“Jag ser framemot ett till parti snart. Nu när vi är familj.” sa han med ett skratt och vände sig sedan om för att röra sig ut ur tältet.

Arlin gav lilla Alma ett varmt leende följt av en nickning, och även om han inte spenderat tid med den unga flickan hade han känslan av att hon var lika skarp som sin mor. Men med något behagligare temperament. Däremot vändes hans uppmärksamhet till Nilla, som han betraktade med ett lite mera genuint leende. Hennes instruktioner var enkla, men de sista orden var rätt ödesmättade. Som om han gav sig in i en strid, och i sanning kände det värre än att strida i melén som han hade gjort.
‘Några tips?’ undrade han, och gav Katarina en hastig blick där hon fortfarande talade med sin väninna. Hennes beröring fyllde åtminstone honom med lite mer säkerhet, och han kramade hennes hand tillbaka så som han gjort då han frågat om hennes hand. De hann dock inte tala länge innan de blev avbrutna av uppståndelse nere på fältet, följt av reaktioner från publiken.

–

Samtidigt nere på fältet var det en annan uppståndelse som ägde rum. Musikanterna och övriga underhållare steg åt sidan då ett tåg av alver graciöst rörde sig mot publiken. Det var sista dagen av tornerspelet, och som traditionen påbjöds var alverna inbjudna för att dela denna festlighet med Kaelred. I fronten tågade sex alviska män, klädda i glimmande alviska rustningar med graciösa utsmyckningar inspirerade av naturen som såg ut som om hantverkarna spenderat årtionden på att göra perfekta.

Kvinnorna i publiken betraktade de alviska männen med förtrollad beundran, medan männen såg på dem med en blandning av beundran och avundsjuka över hur de påverkade kvinnorna i publiken. På samma vis riktades beundrande blickar på den enda kvinnan i sällskapet. Det var en alvisk prästinna, klädd i en vit klänning som flödade om kvinnan som vatten, enkel men utsmyckad med komplicerade broderier som för den som kunde läsa av dem symboliserade hängivelse till gudinnan Erethil som dyrkades både i Kaelred och Aldiea. Männens blickar betraktade den vackra alvkvinnans former som syntes väl under tyget, medan kvinnornas blickar var blandad förtjusning och avundsjuka.

Sällskapet ställde sig på rad framför publiken, framför högadelns och konungens bås. De alla bugade, med händerna över sina hjärtan. Den alviska prästinnan stod i mitten, med tre män på var sida om sig. Det blev uppenbart att hon skulle tala, och det blev tyst i publiken förutom viskningar och mumlanden här och där. Den ståtliga alvkvinnan med sitt långa ljusa hår såg över publiken, för att sedan lägga sin blick på konungen.

‘Drottning Alienna sänder sina hälsningar, och gratulationer över denna festlighet.’ inledde hon, hennes röst förstärkt av magi så alla kunde höra.

‘Tyvärr kunde drottningen själv inte närvara, så jag, Ieyna, är hennes representant och dessa ståtliga krigare representerar våra krigares kunskap, samt skicklighet.’ de bar alla olika vapen.

‘Under denna dag kommer vi att delta i spelen, och visa upp våra kunskaper för att stärka banden mellan våra folk.’ förkunnade hon.

‘Och drottning Alienna kommer även med gåvor till er, Kaelreds folk. Staden kommer vara fylld av alver som delar med sig av Erethils välsignelse till er, så ni kan få dricka ur välsignat vatten direkt ur hennes källa i Nela’thaënas hjärta.’ sa Ieyna och böjde huvudet anspråkslöst då publiken applåderade. Hennes intensiva blick stannade en stund på konungen, innan hon log mot publiken.

Omedvetet greppade kung Tristian tag i handstödet där han satt när han hörde rösten. Rösten som fyllde honom med både sorg, bitterhet men också en längtan till forna tider. När han var ung och dum. Tanken fick honom att le lite för honom själv. Han höjde sitt vinglas mot Ieyna och instämde i folkets hurrande. Bredvid hans vänstra sida var det en stol tom, som hade varit reserverad åt drottning Alienna men som nu skulle bli Ieyna. Konungen svor lite för sig själv. Det skulle bli en… intressant eftermiddag och på kvällen skulle säkert hans fru störa honom med sitt tjat. Som om det var hans val att sitta bredvid prästinnan?

Arlin betraktade alverna fascinerat, trots allt hade han aldrig sett en förr utan bara hört om dem. Och det verkade som om sagorna om deras skönhet och elegans inte överdrivit för en gångs skull. Han glömde nästan var han var innan han kom tillbaka till de viktiga som låg framför honom. Visa makt… han nickade lätt åt Nillas ord. Ja han skulle nog få använda alla trick han hade. Arlin gav Katarina ett artigt leende, innan han gav Nilla en sista blick.
‘Jag måste gå. Vi ses snart!’ sa han, och gick inte in på mer detalj eller mer intima hälsningar nu då Katarina hade sina falkögon på dem. Så istället satte han sig ned vid Tirrin igen ett ögonblick senare.
‘Jag tror att det där kvalificeras som en fin dam.’ påpekade han lite retsamt åt prinsessan, och nickade åt alvprästinnan som höll på att ta sig upp till konungens bås.

–

Prästinnan med sina släpande tyger satte sig graciöst ned på stolen vid konungens sida. En gång hade hon varit en oskyldig ung alv, men åren verkade ha format henne till en mer självständig kvinna med stark utstrålning. Men det fanns ett varmt leende på hennes läppar, så som det även funnits då hon var ung tillsammans med Tristian.
‘God dag, konung Tristian.’ hälsade hon artigt då de kunde talas vid.

–

Kael som också höll på att förbereda sig för dusterna igen närmade sig Lucas, med ett litet nonchalant leende på läpparna.
‘Sir Lucas.’ sa han, titeln i en lite ironisk klang. Trots allt var hans syn på Lucas och hans bragder allt annat än ridderliga. Och faktumet att han hade irrat omkring i världen med hans syster var heller inte ett plus i boken.
‘Det ser ut som om vi får mötas snart på fältet.’

Kaels ögon smalnade lite över Lucas självsäkra attityd, hans totala säkerhet på att om det var en riktig strid så skulle han besegra Kael. Det hela fyllde honom med en irrationell ilska. För vad hade han att bevisa för detta kräk till man? Vad var han jämfört med han själv? Kael var trots allt drakriddaren, han hade förtjänat sin position och arbetat hårt för den. Det där leendet, som fick honom att bara vilja sträcka fram sina händer och strypa mannen. Men nej, istället var han tvungen att vara trevlig, och visa ett gott föredöme för kungahuset och sin vekling till bror.
‘Vi får väl se…’ sa han något sammanbitet, men försökte tvinga sig själv att slappna av.
‘Lycka till, herr Lucas.’ sa han avslutande, och vände på klacken för att gå och göra de sista förberedelserna på sin egna häst, hela hans utstrålning som ett enda åskmoln.

–

Prästinnan höjde sitt glas till konungen, och trots att hon log utåt och visade en avslappnad utstrålning fanns det en spändhet mellan de två.
‘Så… Hur mår drottningen?’ undrade hon till sist. Drottningen som Trisitan lämnat henne för, alltså, men det sa hon inte högt.

–

Arlin såg på Tirrin och knuffade henne lite retsamt med en armbåge.
‘Upp med hakan nu Tirrin. Ska du inte fråga din far om du får följa med till Kaldrland?’ undrade han.

Arlin såg på Tirrin och knuffade henne lite retsamt med en armbåge.
‘Upp med hakan nu Tirrin. Ska du inte fråga din far om du får följa med till Kaldrland?’ undrade han.

Frågan fick honom att kram om sitt armstöd lite hårdare. Det var ett ämne han helst hade velat undvika, speciellt med drottningen själv vid hans sida.

“Drottningen är frisk.” kommenterade han, lite för fort, som om han ville komma undan något. Han harklade sig och lyssnade på fanfaren som ljöd.

“Och hur mår du, Ieyna?”

–

Tirrin skakade på huvudet åt förslaget och hans retsamhet.

“Men dina fina kvinnor?” frågade hon med en grimars och en ilsken blick mot honom

Till sist var det dags för Kael att stiga fram igen, och fylld av sin ilska efter samtalet med Lucas satte han sig i sin sadel. Det var kanske inte egentligen enbart Lucas och hans självgoda leenden som fyllde Kael med sådan frustration. Det var snarare summan av allt som pågått de senaste dagarna sedan Vinga återvände i hans sällskap. Och medan han älskade sin syster var svårt att se förbi vilken envis åsna hon var. Svårt att se förbi vilket uppstoppat kräk hans bror blivit. Hans far som höll på att dö. Denna evinnerliga balans av komplexa känslor som bara fick honom att skrika och döda något.

Så det var med något hårdare aggressivitet än hans tidigare elegans han red mot sin motståndare, och besegrade den med en stöt som var hårdare än nödvändigt. Publiken ojade sig och hurrade då hans motståndare föll till marken, och nästan instinktivt sökte han Vinga med sin blick i publiken.

–

Arlin betraktade dusten som utspelade sig med en liten grimas, för att se på Tirrin något bekymrat.
‘Du är den finaste av dem alla.’ sa han, och menade det. Även om hon varit väldigt besvärlig att hantera de senaste dagarna. Då Nilla plötsligt närmade sig kände han sig lite nervös. Inte för att Nilla närmade sig, men över hur det skulle spela ut över Tirrins delikata humör. Han gav henne en liten varnande glimt med ögonen, som för att säga att hon skulle ta det försiktigt med den lilla prinsessan.

–

Ieyna betraktade konungen lite eftertänksamt över hans svar, och vände blicken mot spelet sedan.
‘Jag mår bra.’ sa hon något simpelt. Att sitta där i drottningens sällskap var kanske inte något hon mådde så bra över, men hon ignorerade den kvinnan bara, på samma vis som drottningen ignorerade henne.
‘Trots allt är det länge sedan jag sett Kaelred. Kanske ni vill visa mig runt senare, ers höghet? Som Aliennas representant, så klart.’