Ett kort tag verkade Arlins ord bita på henne och hon sträckte på sig lite glatt, men hennes irritation kom snart tillbaka när hon hörde den där rösten. En fnysning kom ur henne och hon kastade en blick mot damen, hennes leende var vasst.

“Det är prinsessan Tirrin, ers höghet.” rättade hon Nilla och hennes ton var syrlig och inte något som passade den unga flickan. Hon reste sig upp och torkade av sig sina kläder för att se på Arlin.

“Det känns smutsigt här.” sa hon simpelt, som en pik mot Nilla och rörde sig iväg ifrån både Arlin och Nilla att hon passerade Katarina var förstås ingenting hon funderade på själv.

–

Nästan ungdomligt kändes det som hela kroppen pirrade, som om han var ung och inte hade sett henne förr.

“Det skulle vara en ära.” svarade konungen med ett leende och ignorerade sin frus arga och ilskan frustande läten och blicken som var igenomträngande.

Kael studerade J’lothains match med en blandning av nyfikenhet och avsmak. En varning. Brutaliteten och den råa styrkan var svår att missa, och kanske han i sanning inte ville möta Lucas i strid. Men en självdestruktiv sida av honom ville pröva. En bit av honom som ville bevisa att han kunde sudda ut det där leendet om han så ville. Kanske Lucas skulle bli diskvalificerad, men i sanning önskade han få möta mannen i strid innan det skedde.

–

Arlin betraktade mötet mellan Nilla och Tirrin framför sig med lidande i blicken. Det var klart att det hela spårat ur, och även om han tyckte om Nillas sällskap önskade han just då att hon inte kommit och förargat Tirrin som han precis hållit på att charma. Han suckade lite över Nillas fråga, och funderade lite på vad han skulle och vad han kunde säga. Men om Nilla skulle bli hans fru kunde han väl vara ärlig?
‘Tirrin har inte många vänner. Jag är en av de få som är nära henne.’ förklarade han, trots allt hade hon ett speciellt utseende, och hennes far var inte direkt den som gav sin dotter uppmärksamhet. Och så var det faktumet att hon var prinsessa.
‘I sanning tror jag hon är rädd att förlora mig.’ han såg ju inget mer än vänskap, snarare än den förtjusning Tirrin kände för honom.
‘Hon är nog rädd för att du ska ta mig ifrån henne.’ sa han och log lite trött över situationen.

–

Ieyna gav ett litet mystiskt leende över kungens ord, och nickade sakta.
‘Då är det bestämt.’ sa hon, för att låta sin uppmärksamhet falla på spelen nedan dem.

“Du ser förfärlig ut” påpekade hon med ett skrockande där hon satt på en pall och lät den bärnstensfärgade blicken dras mot Lucas när han klev in. Pojkvaskens ord höjde hon ögonbrynet åt. Som om han ens hade haft en chans att neka prinsessan Vinga. Ett retsamt leende fanns på hennes läppar och hon reste sig upp för att granska honom. Hon hade nog betraktat striden, inte från sin brors sida utan med pöbeln.

“Låt mig hjälpa dig av med de där…” hummade hon och nickade åt rustningen för att sedan ge pojkarna en blick som sa åt dem att röra sig därifrån. När de var ensamma log hon lite mer lekfullt, nästan flirtandes mot honom.

“Kanske jag kan hjälpa dig slappna av på någotvis?”

.

Kungen nickade, lite smått drömmandes för sig själv medan han harklade sig och klappade sin fru lite på låret som för att försöka tysta henne och hennes stånkande.

Orden om hans fruga fick henne att rodna lite lätt, vart hade han tänkt gå vidare med de orden? Hon tappade tankarna på det när hon hörde och såg hans uppenbarliga smärta. Milt och stödjande höll hon hans hand, tryckte till den en sista gång innan hon hjälpte honom att få av sig rustninen, brynjan och gambeson. Ett litet skrockande kom ur henne och hon klappade honom – lite mjukare än vad hon tänkt, trots allt var han skadad, på övre låret.

“Jag ska inte fortsätta med byxorna och underbyxorna då?” frågade hon lite retsamt innan hon lät blicken dras upp mot hans axel och hon rynkade på ögonbrynen för att se på axeln. Ännu syntes inte mycket, men hon hade sett sånt förr.

“Om jag vill?” frågade hon med ett höjt leende och kände en rodnad sprida sig över hennes kinder när hon höll ner hans hand sådär. Lite prövande strök hon milt sin tumrygg över låret, inte som om hon tänkte på att det skulle ge någon reaktion. Hastigt mötte hon hans ögon med ett retsamt leende.

“Är det en utmaning?” frågade hon rakt på sak och lät sin hand stryka över hans byxlinning lite långsamt och hon var inte långt ifrån hans läppar när hon sa det så han skulle känna hennes andetag mot hans ansikte.

Fanfaren ljöd och hon tog hans frustrerande suck som ett tecken på att utmaningen var vunnen av henne. Ett litet längre tag var hon nära honom, för det var som hennes hjärta rusade iväg på något märkligt vis. Hon kunde känna hur hennes kinder hettade till och till slut harklade hon sig och reste sig upp.

“Jag vann!” utbrast hon glatt, men hon drog en hand lite generad över hennes reaktion. Varför var hennes kinder så röda för?

Arlin nickade lite till Nillas svar, och lite prövande la han en hand på hennes rygg. Rörelsen kändes lite nervös, ovan, som om det fanns en ny energi mellan hennes kropp och hans. Hennes hår kittlade hans hud lite, och han log lite bekymrat.
‘Jag vet inte. Det bästa tror jag är att jag försöker få henne på andra tankar.’ sa han.
‘Hon menar inget illa egentligen mot dig, men hon kan vara väldigt… envis.’ på något annat vis kunde han inte förklara det. Han kom på att hans hand fortfarande strök hennes rygg långsamt, och tog bort handen innan någon hann se dem, och såg lite ursäktande på henne.
‘Det finns en större elefant i rummet just nu.’ sa han, och blickade mot Nillas mor, men blev återigen avbruten av fanfarens ljud som annonserade att finalen skulle äga rum.

–

Fanfaren ljöd, och det var dags för Drakriddaren att möta J’lothain. Trots det duggande regnet som nu fyllde luften var inte stämningen i publiken försämrad. Trots allt var det detta de väntat på, ögonblicket då spelet skulle avgöras. Kael såg lite bistert upp mot skyn, trots allt kunde något så enkelt som regn och lera stjäla hans ära om det ville sig illa.

Och han hade inte råd att förlora, trots allt handlade det om hans heder, om hans rykte som Drakriddare. Alla dessa tankar om prestation och att visa sig värdig, och kanske en gnutta hämndlust över Vinga och Lucas, snurrade i hans huvud och det kändes nästan som ett argt bi hade fastnat inuti hans hjälm. Långsamt red han upp till sin plats på sin ända av banan, medan han väntade på att Lucas skulle ta sin plats med. Detta var ögonblicket. Detta var stunden då han skulle vinna!

Fjärilarna kom tillbaka inom henne vid Arlins beröring och hon log över gesten han nyss visat henne och skulle hon finna mer mod med sin moder så pass nära dem så skulle hon garanterat luta huvudet mot honom som svar, men som sagt fanns det även en mor ett par säten snett bakom dem. Ett varm leende fick ersätta impulsen, hur svårt det må än vara. “Kanske kommer hon tillbaka om jag lämnar dig ifred? Vi har ju även som sagt en annan varelse som riskerar att explodera över vårat prat.” Hon fick kämpa för att inte fnittra till över tanken på sin hök till mamma som spanade och undersökte allt hennes döttrar gjorde. Hon kollade snabbt så kusten var klar innan hon diskret sträckte sig efter Arlins hand med blicken fäst i hans. “Snälla ta hand om både dig själv och prinsessan. Jag behöver gå tillbaka till min stol innan mor exploderar.” Hon log igen och kramade om hans hand lätt innan hon reste på sig för att gå tillbaka till sin stol och syster. “Ta hand om er Herr Arlin” Sa hon fint på det utvalda sättet som bara skulle ses som artigt om en mamma lyssnade in på dem.

Kael var för fokuserad på sin motståndare för att märka av grälet som uppstod på sidan mellan härolden och vad som uppenbarligen var mannen som borde suttit i sadeln som hans motståndare. Dessutom hade duggregnet ökat en aning och blockerade ut en del av ljuden, som blandades med publikens entusiasm. Den sista avgörande stöten kvar. Hjärtat hade börjat slå igen i Kaels bröst, detta var ögonblicket då han skulle vinna. Åtminstone var det vad han övertygade sig själv, och hans tunnelvision i hjälmen fokuserade bara på motståndaren han var övertygad om att var Lucas. Trots allt var det Lucas häst och Lucas rustning.

Vad det än var för drama som utspelade sig i sidolinjerna fanns det inte plats för det på arenan. Signalen löd, för trots allt hade ingen hunnit märka att Lucas stod på sidan förutom härolden. Som av sig själv manades hästen framåt, trots allt visste den vad som gällde efter all träning. Kaels ögon var fokuserade på Lucas, hans stora kroppsbyggnad som han studerat hela dagen för att ha en chans i denna match. För trots allt hade mannen otrolig styrka och precision, men han visste att han kunde använda mannens stora kroppsbyggnad och hållning till sin fördel. Vad han räknade med var att han skulle sikta högt, så som den stora mannens kroppsbyggnad påbjöd, men istället var det Vinga i sadeln som siktade betydligt lägre, med dålig sikt i den allt för stora hjälmen.

Hästarna närmade sig, och återigen gjorde Kael en vig rörelse i sadeln för att försöka undkomma lansens träff medan han prickade in sin egna. Hans lans träffade mitt i prick i den stora mannens bröstkorg, men det var inte något han kände av för han kände bara en blixtrande explosiv smärta mellan plåtarna och hjälmen i halsen. Han märkte knappt av då marken tycktes hoppa upp och träffa honom i ryggen, men det var inte det som var problemet. Snarare var det det varma blodet som bubblade upp i halsen och började kväva honom medan han försökte andas, samtidigt som träsplitter från lansen som exploderat i honom skavde i köttet vid minsta lilla försök att röra sig.

Publikens förtjusning över spelet gick över till förvåning och förfäran på bara några ögonblick. För det var uppenbart att något gått väldigt fel, något som inte hörde hemma på ett spel bland proffs som visste vad de gjorde. Men det var inte något Kael var medveten om, där han försökte göra sitt bästa för att andas, vilket fyllde hans mun med varmt blod, samtidigt som hans vision började mörkna medan vattendropparna från himmelen träffade honom i ansiktet.

–

Prästinnan Ieyna steg genast upp där hon satt vid konungens sida, medan alla andra var för chockerade för att reagera eller agera. Hon rusade ner i ett virrvarr av vitt tyg och ljust hår, obrydd om regnet eller leran som smutsade ned hennes kläder då hon var nere på planen.
‘Hjälp honom!’ ropade publiken. ‘Är han död?’ frågade någon annan. Det var kaos, folk steg upp och skrek sina kommentarer ut i luften för deras Drakriddare. Även detta brydde sig inte prästinnan om. Istället halkade hon ned vid Kaels sida och med en styrka man inte kunnat förvänta sig drog hon ut den stora träbit som stack upp ur Kaels hals. En fors av blod träffade prästinnan i ansiktet, medan Kael fortsatte rycka, skaka och kvävas i dödsångest.
‘Håll fast honom!’ ropade hon som en pisksnärt till de handlingsförlamade väpnarna vid Kaels sida, som äntligen fick fattning nog att göra något då de fick en befallning.

Ieyna pressade sina händer mot Kaels hals, och kallade på magin inom sig. Det kalla regnet och omgivningen försvann med ens och ersattes med värme då magin flödade genom henne.
‘Erethil, rädda denna man…’ viskade hon på alvernas språk, medan hon riktade sin energi mot såret. Ett lågt lyster formade sig om hennes händer, och med ens började köttet i halsen knyta ihop sig själv och skapa ny vävnad. Vad som tycktes som en evighet varade bara en halv minut, då prästinnan medvetslös sjönk ihop i leran bredvid drakriddaren. Trots allt hade läkandet av ett så allvarligt sår tagit på hennes krafter och reserver.

–

Kael var inte medveten om vad som hände ovan honom. Han kände bara blodet i halsen och smärtan som höll på att göra honom medvetslös. Han var vagt medveten om en ljus varelse som uppenbarade sig ovanför hans dimmiga blick, och ett par händer som pressade sig mot honom. Vad han inte förväntade sig var värmevågen av extas och energi som fyllde honom, och plötsligt som av reflex drog han sitt första andetag på vad som kändes som en evighet under vatten. Vilket genast följdes av krampaktiga hostningar och att han vred sig i leran på sidan, medan han gång på gång drog ångestfyllda andetag följda av hostningar som var resultat av blodet i hans mun och hals. Var han vid liv? Var detta himmel eller helvete? Definitivt helvete, med tanke på leran, regnet och förnedringen.