- This topic has 354 replies, 4 voices, and was last updated 4 år, 1 månad sedan by
.
-
Nilla himlade med ögonen åt sin syster men log snart igen och de båda satte sig intill Arlin och Tirrin. Nilla sken upp i ett glatt, och lite konspiratoriskt, leende och lutade sig en aning mot de båda.
“Okej, så… ” började hon med låg röst och såg mellan dem båda med ett pillemariskt leende “vid tornerspelen då den nya Drakriddaren skulle utses så mötte Kael en okänd riddare vid den sista dusten. Han hade bara den enda riddaren mellan sig och att bli krönt drakriddare. Men trots att han slagit varenda motståndare dittills med lätthet så sägs det att denna okända riddare slår honom ur sadeln med sån kraft att hästen slår omkull.” både Nilla och Alma fnittrade lite och gav varandra en blick innan Nilla såg tillbaka till Arlin och Tirrin.
“Kungen, den gamla då, blev så häpen sägs det, att han inte kunde prata på tre dagar… när den okända riddaren tog av sig hjälmen och det visade sig vara hans egna dotter” Alma och Nilla fnittrade återigen unisont och Nilla nickade ivrigt.
“Men ändå blev Kael utsedd till Drakriddare… och Vinga fördriven av sin far.” -
Lite starkare gjorde Vinga gott, hon slog sitt glas hårt mot Kaels så det klingade fint i hela salen. Att det var mot etikett var inget hon brydde sig om just nu. Sedan tog hon en rejäl klunk som brände i hennes strupe. Hon gjorde en grimars åt smaken. Även fast hon ofta drack lite starkare drycker hade hon inte helt vant sig med det. Det värmde gott om nätterna åtminstone.
“Det vågar han inte göra.” kommenterade hon simpelt och log snett åt Kael.
“Nå väl, nå väl kära lille bror. Du är inte så liten längre.” fortsatte hon sedan och knuffade sedan honom lite i sidan.
Tristian nickade lite eftertänksamt.Han lyssnade på orden, samtidigt som han försökte se sina möjliga drag framför sig. Ett tag fingrade han på toppen av en av shackpjäserna för att sedan välja en annan.
“Utan jobb? Inte ska du behöva vara utan jobb, gamle vän” sa han med ett svagt leende och lutade sig tillbaka mot ryggstödet.
Tirrin lyssnade med stora ögon och var lite häpen över historien. Skulle någon verkligen kunna slå hans farbror? Han som var så stor…
-
Arlin lyssnade på berättelsen intresserat och undrade hur mycket av det som var överdrift och hur mycket som var sanning.
‘Se där…’ hummade han och såg ned på Tirrin, för att se på de unga damerna igen.
‘Det var en berättelse åtminstone jag inte hört förr.’ sa han, och sneglade mot Kael och Vingas håll.
‘De verkar inte vara så stora fiender, trots det.’ sa han lite tankfullt. Kanske deras syskonskap var nära nog för att komma över sådana saker. Då man såg dem nu verkade Kael och Vinga väldigt lediga med varandra, till skillnad från hur han såg Kael och Tristian tillsammans.
‘Och ni önskar att ni kunde strida som henne?’ undrade Arlin lite nyfiket. Att ens föreslå en sådan sak var rätt vulgär i Kaelred, men det var vardag i Kaldrland.Kael höjde ett ögonbryn över hur hans syster svepte sin sprit, men ryckte sedan på axlarna på ett vis som sade att Tristian och allt omkring dem kunde dra åt fanderns, och så hävde han även sitt glas. Samtidigt gjorde han en gest som krävde att de skulle få påfyllning. Han himlade lite med ögonen åt hennes kommentar.
‘Du är mindre än jag minns.’ kontrade han retsamt.
‘Så, berätta nu om den där Lucas för mig. Är han så vedervärdig som ryktena säger? Vad har du riktigt gjort dessa år? Har du varit vid hans sida hela tiden?’ -
Lucas följde kungens drag och satt kvar tillbakalutad för ett ögonblick innan han sträckte sig fram och flyttade ytterligare en pjäs.
“Nej det var en överdrift” sa han kort, medveten att han nästan styrt konversationen åt ett håll han inte ville. “Vår kriskassa är välfylld. Vi kan hålla både vinterläger och ge sold till soldaterna för en hel säsong om det behövs” Lucas fäste blicken vid Tristian med ett leende.
“… sen är alltid hästfurstarna av Mahadwen i luven på varandra. Även om de inte betalar så bra” sa han med en axelryckning och lutade hakan mot handen då han lutat sig tillbaka igen. “Renark kommer inte upplösa sitt förband i första taget.”Både Nilla och Alma vände blicken mot Kael och Vinga vid Arlins ord och såg lite tankfulla ut. Nilla skrattade sedan till och skakade lite på huvudet.
“Strida som henne? Nja… sånna drömmar lämnar jag till vår lillasyster Linnea.” hon log lite svagt och drog till minnes sin barndom. Hade hennes far inte varit borta i så många år när hon var liten kanske hon fått lära sig strida ordentligt. Nu var hon knappast ens adekvat på fäktning. “Det är nog mer… den frihet som hon symboliserar. Att hon skrattat åt sina plikter och gjort det hon velat och kunnat istället..” Nilla bet sig i läppen direkt efter att orden lämnat henne. Det var inte passande en ung dam som henne att prata så och instinktivt såg hon sig över axeln som om hennes mor skulle stå där med dömande blick. -
Mindre? Hon höjde ögonbrynet och synade honom upp och ner. Nog kunde hon säkert slå honom i ännu en duell, men hon skulle hålla tungan i rätt munn denna gång. Så hon skrattade bara artigt och för ett kort ögonblick försvann hon när han frågade henne. Blicken var tom och det var på något sätt en liten ångest som kröp upp inom henne.
“Jag… har varit på resande fot länge. Mycket äventyr… Men jag hittade inte Lucas förrän någon månad sedan. Ett misstag egentligen. Däremot skulle jag inte kalla honom kass. Han är en duktig general” sa hon med ett svagt leende till slut och knuffade honom igen.
“Nå hur är det med den store och starke drakriddaren?”
Ett roat leende fanns på Tristians läppar, för han märkte hur Lucas styrde bort från samtalsämnet som de var på väg in i. Han fuktade sina läppar med sin tunga innan han nästan nonchalant flyttade en till bricka.
“Ah, vilken tur. Jag vill ju inte att du ska komma och be mig om pengar… som de andra adelsfamiljerna.” sa han med ett litet roat leende.
-
Arlin nickade lite eftertänksamt över deras ord, och tog till orda utan att bry sig så mycket.
‘Jag förstår vad ni menar.’ sa han. ‘Min far har en hel del förväntningar på mig, trots allt är det bara de starka i Kaldrland som har makten. Bara för att min far är jarl betyder inte att jag blir det. Jag måste bevisa mitt värde och min styrka för att folket ska acceptera mig som ledare, vilket är vad min far vill.’ han suckade lite och gjorde en gest med handen som sade att de nog hade hört den problematiken förr.
‘Min släkt har styrt i flera generationer i Draksten, och det förväntas att jag ska bära traditionen vidare.’ då han såg deras blickar förklarade han vidare.
‘Draksten är alltså namnet på borgen och staden där mitt hus styr i norra Kaldrland. Ett passligt namn på en plats som söker en allians med Kaelred.’ sa han med ett roat leende.
‘Jag antar att jag själv borde delta i tornerspelen.’ sa han, lite som en eftertanke. ‘Det är något min far skulle förvänta sig i alla fall, att jag borde börja bygga på mitt rykte. Lite som Vinga, som ni uppskattar.’Kael betraktade henne tankfullt, med en glimt i ögonen.
‘Jag ser framemot att höra mer om dina äventyr, Vinga.’ sa han eftertänksamt, och suckade sedan lätt.
‘Vad ska jag säga? Sedan du gav dig av har jag styrt landets krigare, och deltagit i en del strider mot pirater som plundrat vid kusterna, och mot våra fiender i Harvadar som försökt pressa in över floden. Men det mesta är administrativt, och Tristian är mån om att hålla mig på säkert avstånd från faror.’ sa han och himlade med ögonen. Som om han behövde Tristians beskydd. -
Lucas brast ut i sitt varma och medryckande skratt.
“Skatterna kommer göra adeln till tiggare och borgarna till kungar” skrockade han fram och torkade ögonvrårna med ett djupt andetag. Blicken gick över brädet och han lutade sig återigen fram, handen lite dröjande över pjäserna.
“De fördömer hur jag får in pengar, men tröstar likväl efter guld” fortsatte Lucas med ett leende och gjorde sitt drag.
“Jag skulle inte bli förvånad om mer än en frågar efter min äldsta dotters hand… och sen begär en hiskelig hemgift” han fnös roat och lutade sig tillbaka igen.Både Alma och Nilla såg lite förundrat på Arlin då han berättade om sitt hem och far men nickade likväl artigt. Det var väldigt annorlunda från något annat de hört tidigare. Alma verkade mest notera det han sa och lägga det på minnet bland medan Nilla begrundade honom för ett ögonblick med ett växande leende.
“Det låter ändå… rättvist. Hellre att man får visa sig värdig än att ens enda kvalité är för att man föddes i rätt familj” hon sa det väldigt försiktigt för det ändå ganska kraftfulla påståendet. En suck lämnade henne och hon vände sig till sin syster och strök undan ett par hårstrån som tagit sig ur uppsättningen.
“Eller att man ska vara valuta i arrangerade giftermål” de båda systrarna utbytte lite sorgsna blickar. Även Alma var gammal och klok nog för att förstå att det var hennes lott i livet. Men melankolin var snabbt bortblåst när han nämnde tornerspelet och Nilla såg upp med förväntansfull blick.
“Tornerspelet? Ja, det måste du! Vilken är din bästa gren? Jag älskar dusterna…!” hon skrattade lite och tillade “Som alla andra” -
Vinga skrockade till. Höra om hennes äventyr? Ärligt talat visste hon inte riktigt om hon hade någon större lust att dela med sig av dem till honom. Men kanske de skulle behövas, för att få tillbaka den där underbara relationen de en gång hade. Hon tog tag i hans kinder och nöp dem lite hårt och retsamt.
“Storebror Tristian vill bara ha lillebror Kael trygg” sa hon och räckte ut tungan åt honom för att sedan svinga sig undan en knuff av sin bror.
“Vad tänkte du göra då? Huffa och puffa tills du bolmar rök?” fortsatte hon retsamt.
Tristian log snett åt hans svar och flyttade rätt snart ännu en bricka framåt i spelet och tog en av hans springare. Lite avvaktande placerade han den nedfälld vid sidan.
“Din fru försöker para ihop Kael och en av dina döttrar.” påpekade han, lite roat.
-
Arlin kunde känna en hel del medlidande med dem, för det var något han reagerat starkt på hur äktenskap arrangerades här i Kaelred, vilket var rätt annorlunda från sederna i Kaldrland.
‘Att inte kunna ha en aktiv hand i sitt eget öde är något ingen önskar, eller förtjänar.’ sa han, Kaldrländska ord som nog Tristian inte uppskattat att han yttrat. Arlin skrockade lite åt hennes uppskattning för dusterna, och skakade lite på huvudet. Barnsligt påhitt som dessa idoliserande riddarälskare hittat på.
‘Vi Kaldrländare har en gren som kallas för holmgång, där två krigare ställs på en liten holme, eller en annan avgränsad plats. Här är väl det närmaste duellerna i ring, så jag antar att det är där jag borde försöka på min lycka.’ sa han.
‘Svärd och sköld är min styrka.’ förkunnade han, trots allt var det så man stred i Kaldrland för det mesta. Han hade en lite road glimt i sina mörka ögon.
‘Men jag tror inte att riddarna här skulle uppskatta mitt Kaldrländska sätt att strida.’Kael fnös och grimaserade åt Vingas lekfullhet, och skakade på huvudet så hans röda hår yrde.
‘Vad annat ska jag göra?’ undrade han. Han kunde inte direkt fly så som Vinga gjort. -
Lucas skrattade roat åt kungens ord, att hans ena pjäs fälldes verkade han däremot ta med ett lugnt som inte kunde båda gott.
“Såklart hon försöker det…” han skrockade och lutade sig fram, blicken gick över brädet lite betänksamt. Det visade sig att han snarare tänkte på orden han sedan yttrade då han höjde blicken till Tristian.
“… och jag misstänker att hon gått bet för hon inte kan lova bort mer än guld.” Lucas log och sänkte blicken till brädet igen. Han flyttade en av pjäserna och fällde ned kungens ena springare.
“Vakta din dam.” sa han kort men skrattade sedan “Vilket jag kanske borde ha gjort. Vad har min intrigmakerska till fru föreslagit?” Lucas lutade sig tillbaka i stolen och fäste blicken på kungen.Nilla log lite svagt åt hans medlidande, det verkade ju ändå genuint.
“Holmgång?” upprepade hon sedan med ett nyfiket leende “Ni Kaldrländare är minst sagt ett intressant folk” det fanns ingen sarkasm i hennes röst och även Alma verkade ha höjt ögonbrynen av intresse. Ett litet skratt lämnade Nilla och hon log frågande mot honom.
“Och hur är det sättet? Jag vet inte hur ni kaldrländare strider, men vi har sett en hel del orker.” ett litet finurligt leende utbyttes mellan flickorna och de verkade tänka samma sak då de vände blicken tillbaka till Arlin. -
Hans uppmaning av att vakta sin dam, var inget han hade låtit passera. Ständigt vaksam över shackspelet. Han fingrade på toppen av en bonde och log lite svagt åt Lucas ord.
“Åh, hon målade upp en bild att min dotter är ensam och att din yngsta dotter skulle få samma utbildning… Och sedan så klart Kaels hand.” sa han med ett roat leende för att stryka ett finger över kanten till vinglaset lite roat.
“Säkert kommer min maka att tjata om det första.” sa han med en suck, det var en huvudvärk för henne. Ja, hans fru alltså.
Vinga flinade bara åt sin bror och slog honom lätt på sidan och såg ett par unga damer som hade sina blickar på Kael.
“Åh men lille bror då, jag ska inte hålla dig från dina plikter och damer.” påpekade hon och klappade honom ännu en gång på axeln innan hon rörde sig lite mer inåt i salen. Inte helt säker på vem hon skulle tala med. Utan att tänka på det slog hon sig ner inte så långt ifrån Lucas döttrar, Arlin och prinsessan.
-
‘Orker?’ frågade han, lite nyfiket. ‘Något säger mig att det finns en berättelse där.’
Han hade bara hört om dem men aldrig sett en själv, trots allt befann sig Kaldrländarna praktiskt taget på andra sidan världen från orkerna. Här var det dock inte så långt till Celeras där han hört att flera av det folket arbetade.
‘Och varför skulle jag avslöja det för er nu?’ undrade han skämtsamt. ‘Trots allt måste ni ha något att se framemot.’‘Men jag kan ju förklara detta… Kaldrländare har en lång och blodig historia, och det i sig är inget unikt. Men många gånger har jarlarna bestämt att avsluta dispyter eller krig som annars skulle kräva hundratals liv med en holmgång. Antingen strider jarlarna själv, men oftast deras främsta kämpar. Det finns krigare som är kända för att utföra sådana strider, och de sker alltid till döden om inte segraren väljer att skona förloraren.’ han gav dem en lite allvarlig blick och såg ned på prinsessan.
‘Så dessa spel är lite märkliga för mig, med sina regler och…’ han funderade lite då han sökte ordet. ‘Elegans, kanske?’ undrade han. Arlins blick for mot Vinga då hon satte sig en bit ifrån dem, och han gav flickorna en menande blick.Kael nickade lätt efter sin syster.
‘Du är skyldig mig lite berättelser om dina äventyr senare!’ uppmanade han efter henne med ett lätt flin innan han vände sig för att söka efter något passligt sällskap. Av en slump gick han nästan in i Katarina J’lothain om ett hörn, men stannade precis upp innan han annars hade spillt vin över dem båda.
‘Ursäkta mig, min dam.’ sa han och log ett charmigt leende.
‘Katarina var namnet, inte sant, min dam?’ undrade han. ‘Jag… kunde inte undgå att notera att ni talade med min bror förut.’ sa han, och höjde ett ögonbryn lite frågande och nyfiket. -
Återigen skrattade Lucas och han skakade på huvudet.
“Hon är allt fräck” ett roat leende höll sig kvar på hans läppar och blicken var fäst på kungen.
“Jag antar det är sjuåringen hon menar. Är det så, så råder jag dig att inte anta henne till slottet. Katarina önskar nog bara bli av med det vilddjuret” Lucas strök fundersamt ena fingret över ett av ärren.
“Men det var inte nog. Uppenbarligen. Vad är priset?” Lucas var inte känd för att tassa runt het gröt direkt.“Ooh ja” fnittrade flickorna unisont “Men jag tror far berättar det bäst” tillade Nilla med ett leende. De lyssnade till hans berättelse med en nickning här och var, men även här var det Nilla som verkade mest intresserad. Hennes blå-grå ögon blev större av förvåning och hon kunde inte hjälpa sig själv från att le. Det kanske inte var själva innehållet som fick henne att le, utan bara att få höra om något som för henne var främmande. Hon kunde inte låta bli att skratta lätt åt Arlins ifrågasättande av de kaelrediska sederna.
“Ridderligt? Det är ju trots allt bara uppvisning för de som aldrig varit i riktig strid” hon sa det så säkert att man kunde misstänka vem som sått den åsikten i hennes huvud. Deras blickar gick genast åt det håll Arlin tittat och Nilla blev tyst.
“… ska vi gå och hälsa? Hon är ju trots allt prinsessa” frågade hon lågt och lite nervöst.Katarina var på väg för att hitta sina döttrar igen men fick stanna upp abrupt för att inte krocka. Ett förvånat leende sprack upp i hennes ansikte innan hon samlade sig och log värdigt med en elegant nigning.
“Det stämmer, min herre” sa hon svalt och synade honom kort, avvägde sina ord för att sedan le och nicka lätt.
“Ja, jag utbytte några ord med kungen. Er bror var nyfiken på min mans företagande” sa hon avmätt och försökte läsa vart han ville komma med detta.
“Ni gjorde mycket bra ifrån er i spelen idag. Fast det var ingen överraskning” hon log aningen varmare och drack lite av sitt vin, de svala ögonen fästa vid hans. -
“En vilde? Det har vi inte haft i palatset sedan min syster Vinga försvann. Kanske det behövs för att skrämma vakterna lite mer.” sa han med ett skrockande och skakade på huvudet åt det hela. Så klart var det väl inget han egentligen ville, han drog handen genom sitt hår och flyttade sin löpare så att den var ställd mot hans kung. Han kunde så klart enkelt blockera den men Tristian log lite lätt ändå.
“Shack.” påpekade han och lutade sig tillbaka i fåtöljen lite nöjt medan han funderade på vad han skulle säga.
“Jag påpekade att det var tråkigt att du inte är så nära Kaelred.”
Ett tag njöt Vinga av tystnaden, men innan någon försökte ta kontakt med henne reste hon sig och satte sig mittemot det hon trodde var Lucas döttrar. Hon hade åtminstone sett dem konversera innan. Det fanns väl en likhet där med.
“Lucas döttrar antar jag?” frågade hon simpelt och nickade mot dem med ett varmt leende. Sedan såg hon på den hon antog var hennes brors barn, de röda håret var liknande och hon hade den brända lukten som hennes familj brukade ha.
“Min brors barn antar jag, Tirrin, inte sant?” frågade hon och rufsade till hennes hår innan hon sedan såg mot Arlin.
“Dig vet jag dock inte vem du är.”
-
Lucas skrattade lågt.
“Vilde är ett… finare ord för henne” sanningen var den att Lucas inte alls tyckte det var en bra idé att Linnea for till slottet. Inte än i alla fall med tanke på kungahusets hemlighet. Kungens drag var allt för lätta att förutse och han plockade enkelt hans pjäs ur spel.
“Nära Kaelred? Harvadar är inte särskilt långt borta.” Lucas lutade sig tillbaka igen och såg på kungen med en blick som tydde på att han var trött på dessa ordlekar.
“Ut med språket Tristian så jag kan gå och sätta en son i min frus mage.” -
Arlin log ett roat leende och gjorde en gest åt dem.
‘Gå och hälsa på henne, så avvaktar vi.’ sa han lite retsamt, och såg på prinsessan. Om hon såg att flickorna vågade hälsa på Vinga kanske hon med skulle våga göra det om en stund. Men ingen av dem hann göra något innan Vinga uppenbarade sig själv vid dem, och Arlin reste sig från sin sittplats och böjde huvudet, trots allt var hon en prinsessa.
‘Mitt namn är Arlin, son till jarl Hreidmar, ers höghet.’ svarade han formellt. ‘Skyddsling till konung Tristian.’Kael gjorde en liten axelryckning som sa de att hans framträdande inte varit något speciellt, samtidigt som det ju varit spektakulärt – så klart. Han såg sig omkring lite, och med en lätt gest på hennes arm tog han henne åt sidan där de kunde tala lite mer ostört. Så han såg henne i ögonen med sina ljusa ögon som hade en glimt i sig, och tog till orda.
‘Det går mig inte förbi att min bror och ni diskuterade eventuellt giftermål mellan mig och er dotter.’ kommenterade han.
‘Och nu sitter din make och min bror och diskuterar privat utan att inkludera mig. Så kanske ni vill belysa mig lite om vad som planeras?’ undrade han. -
Egentligen var det inte kungen han var ut efter, utan den andra istäälet. Han log svagt, även om det fanns ett allvar i hans ögon.
“Under fredstider har jag tolerat dina äventyr. Men det börjar vara dags att visa din lojalitet till mig och sitt hemland, Kaelred. För att försvara vårt hemland.” sa han till slut och drack en sipp av vinet.
-
Lucas höjde lite på ögonbrynen där han satt, som om han blivit förvånad.
“Är vi i krig?” ett litet och snett leende prydde hans läppar då han drog ena fingret längst käken. “Det närmaste hotet förutom pirater skulle väl då tyckas vara Iselems legioner vid Pärlbukten… och det är ju precis där jag varit.” det roade leendet växte men det höll inte samma värme som de brukade.
“Tro mig, min kung, att min lojalitet till dig och Kaelred skulle inte svikta. När kriget väl kommer”Flickorna hann knappt ens reagera på Arlins ord förrän Vinga hade satt sig ned vid dem. Nilla tappade hakan för et tögonblick och de båda reste sig för att niga tafatt.
“eeh..ja…eh” Nilla harklade sig och blev röd om kinderna. Det var Alma som behöll sitt lugn.
“Det stämmer, mitt namn är Alma och det här är Nilla” presenterade hon dem med sin lite sävliga röst. Nilla kunde äntligen samla sig och log lite fånigt.
“Du-Ni reste hit med vår far. Jag hoppas det var en angenäm resa”Katarina följde med honom med värdiga steg även om hon kände en liten klump i magen. Det var någonting med honom, i hans energi eller ögon, som sa henne att samtalet kanske inte skulle vara det mest bekväma. Hon fick träda försiktigt på denna is. Ett kort leende prydde hennes läppar vid hans ord och hon suckade lätt för att avdramatisera det hela.
“Det stämmer” hon lät blicken lite diskret se sig omkring så inga nyfikna öron skulle höra. Rykten kunde snabbt få fyr.
“Din bror är ute efter något jag inte kan förhandla om.” sa hon med blicken fäst i hans. “Exakt vad det rör sig om är jag ännu inte inkluderad i” Katarina stannade upp för att dricka lite av sitt vin och det fanns en liten, knappt märkbar, bitterhet i hennes ton. Hon var verkligen en kvinna som inte gillade att bli lämnad i mörkret. Eller underminerad, vilket hon blivit i detta fall.
“Troligtvis manskap, men min man kommer vägra till dess att han har en krigsplaceringsorder i handen” -
“Är det så?” frågade Tristian med ett höjt ögonbryn och var tillbaka lutad i fåtöljen. Funderade lite över hans ord. Alla rykten som gick. Han ville förstås vara den som inte trodde på den. Hon suckade lätt och gjorde en gest framför sig.
“Ett krig närmar sig, det vore arrogant att ignorera det. Det pågår en diskussion om en gemensam offensiv med alverna för att stoppa Iselems framfart.”
Vinga blev förvirrad över att bli kallad vid de orden och rynkade på sina ögonbryn och gjorde en gest framför sig.
“För all del, Arlin. Jag är enbart en legoknekt dessa dagar.” sa hon och skrockade till över tanken. För att sedan ta en klunk av den starka dryck och grimaserade lite.
“Nilla, Alma, ett nöje. Det var en trevlig resa.” påpekade hon.
Tirrin verkade lite ställd över hela situationen och tryckte sin hand hårt i Arlins. Var hon tvungen att säga något?
-
Arlin kunde inte annat än att le lite åt hur tafatt Nilla blev över situationen, men stod kvar med böjt huvud för Vinga tills hon skulle tala igen. Han sneglade mot Tirrin för att se hur hon reagerade på det hela.
‘En prinsessa är alltid en prinsessa, ers höghet.’ svarade han sakligt. Då Tirrin tog hans hand log han lite och satte sig ned på huk vid den lilla prinsessans sida så han var i ansiktshöjd med henne.
‘Jag tror Tirrin här har sett framemot att träffa er, ers höghet.’Kael betraktade henne tankfullt och försökte avgöra om hon ljög eller inte, men det var svårt att avgöra just då. Han hummade lätt över hennes ord, trots allt såg han inte mycket merit i Lucas och hans trovärdighet.
‘Och ert personliga intresse i detta band mellan våra familjer, min dam?’ undrade han, rakt på sak. Det var så klart inte så svårt att gissa, men han ville gärna höra hur hon formulerade sig.
You must be logged in to reply to this topic.