- This topic has 211 replies, 4 voices, and was last updated 1 år, 7 månader sedan by
.
-
… Det här kunde bli kul. Hon borde bara hämta de andra och berätta, hand förstod ju att det var mer… men nu kände sig utmanad… hennes talang var utmanad. Hon lutade sig fram och log. “Varför lyssna på något intressant och stanna uppe vid ytan.. när allt spännand eligger… djupare.” hon upprepade hans egna ord. “Farlig kunskap… det betyder bara att den.. inte är tråkig.”
Hon lutade sig tillbaka. Om han gick på det var det bara gott annars kunde hon erkänna senare. Men nu fortsatte hon skämtsamt. “Säg att jag trollad emig in till roten av ditt namn.. och skrev om det till.. jag vet.. Anna-Stina… Vad skulle hända då?” Hon log kaxigt.
-
Aryhal betraktade henne lite fundersamt, hans blick kanske fladdrande mellan hennes byst och hennes ansikte för ett ögonblick. Han var ju trots allt en ung alv och sådana saker hände så gott som av sig själv.
‘Spänning ligger djupare…’ höll han med. ‘Men med sådan kunskap kommer ett stort ansvar.’ han suckade lätt över hennes märkligt specifika fråga.
‘Vad pratar du om? Anna-Stina?’ han skakade på huvudet och skrattade lite roat.
‘Det är inte riktigt så det fungerar. Men hypotetiskt kunde säkert en mäktig nämnare med full förståelse för ens väsen kunna ändra ens kropp. Men detta är bara hypotetiskt, så klart.’ -
Kathryn märkte vart alvens ögon gick… en snabb instinkt sa till henne att rygga tillbaka men en tanke slog henne… Det här är kontroll. Kunde hon styra vart hans uppmärksamhet gick? Det han beskrev stämde verkligen in på vad hon hade upplevt! Äntligen var de något på spåren!
“Då låter det verkligen som en väldigt… potent.. form av magi.” sade hon mjukt samtidigt som hon lutade sig framåt en aning för att se om hans ögon skulle dyka igen, när de fick möjligheten att se djupare.
“Säg mig… det kan inte finnas många.. vad kallade du dem?” Hon tryckte ett finger mot sin underläpp när hon låtsades fundera. “…nämnare som är så pass… starka. Känner du till några? Här i staden? Eller andra platser.. som.. Celeras?”
-
Aryhal hummade lite över hennes ord, och funderade om det var något flörtigt där eller inte. Svårt att säga.
‘Potent, helt klart, men fyllt med faror.’ sa han med ett mystiskt leende.
‘För svårt för de flesta att förstå, och ännu svårare att behärska. Det finns få, så klart, här i Caras Idhrenin kanske mäster Celírion har bäst grepp på sådana saker, eller eventuellt mäster Nhedenim… Men var Nhedenim är vet få om någon, och Celírion är… svår.’ han skakade på huvudet.
‘Och i ärlighetens namn, varför vill du prata med någon av dem?’ -
“Varför..? Tycker du inte det är… spännande saker?” hon höjde ena ögonbrynet, han följde verkligen hennes riktning hur lätt som helst med den här tonen och kroppsspråket. “Denna… mäster Nhedenim.. inget vet var han är? intressant… Inte ens.. Celirion?”
Hon drog lite i sin urrigning med ett finger, som för att svalka sig. “Oj.. nätterna är verkligen varma här. Var var jag..? Just det… Tror du det skulle vara värt något får denna Celirion att veta var hans kollega är?” Hon log finurligt som om det här var någon form av underlig lek…
-
Aryhal ryckte lite på axlarna.
‘Så klart det är… spännande.’ sa han, och mötte hennes blick. ‘Speciellt för oss som har seendets och lyssnandets förmåga, för oss som har ett tränat sinne för sådana saker.’ han viftade avvisande med handen, det var för stort och komplext för att beskriva med ord.
‘Saker svåra nog att göra folk galna, att tappa förståndet då de försöker ge sig in i den världen. Det är inte för alla, fröken.’ förklarade han, för att se lite fundersam ut vid hennes fråga. Då hon började dra i sin urringning vandrade hans blick som av sig själv ned till hennes mjuka hud, och han svalde lätt.
‘Om någon vet var Nhedenim är, så är det säkert Celírion.’ fick han medge.
‘Men som jag redan nämnde, han är inte den lättaste att få… raka svar ifrån. Ryktena säger att han ansträngt sitt sinne för mycket med sin magi för att tänka som vanligt folk.’ han hasade sig lite närmare henne på bänken.
‘Så… Vad tycker du om Caras Idhrenin?’ frågade han. -
Hon skrattade “Det är renare än Celeras i alla fall… Och den här parken är fin.”
Hon såg hans reaktion och kände ett litet rus av makt. “Jag ser gärna mer av staden någon gång… och oroa dig inte, jag ska nog klara av lite spännande lärdom om nämneri utan att bli tokig. Jag är nyfiken på hur den här Celiron ter sig.. men det blir för en annan dag antar jag.”
Hon lutade huvudet bakåt och blottade mer av sin hals. “Åhhh… så trött.. jag antar att första dagen på ett nytt jobb är lite mer ansträngande just för att allt är nytt. Jag hoppas jag var en god värdinna?”
-
‘Det är få saker som inte är renare än Celeras.’ konstaterade han med ett snett leende, för att skratta lite lågt som svar till hennes ord.
‘En modig en, det gillar jag. Vi får väl se vad Caras Idhrenin har att erbjuda en så frågvis. Vad Celírion har att säga kan jag inte gissa, men vem kan veta med en halvgalen alv?’ frågade han för att snegla på hennes hud som hon avslöjade.
‘En fantastisk värdinna, fröken, man kunde tro du arbetat med detta hela livet.’ gav han som komplimang. -
Kathryn log lite stolt med ena mungipan. Hon hade faktiskt lagt manken till på sitt nya jobb och det var uppmuntrade att få beröm. Men ödmjuk är inte lika kul som kaxighet, och ödmjuk var inte rollen hon spelat inför denna alv. Det började gå i cirklar, hon hade nog fått all info hon skulle få från honom ikväll… men hur mycket mer kunde hon få ut av honom om hon lämnade hans åtrå att gro över natten. Det började nästan bli löjligt intressant att se hur mycket makt hon kunde få över honom bara genom att… vara henne!
Hon log mot honom.. Lutade sig in och sträckte en hand mot hans ansikte.. och plockade sedan bort ett löst hårstrå som låg på hans axel. “Tack… jag gjorde mitt bästa, men det är inte det enda jag någonsin gjort.” Hon log ett suggestivt leende. “Det finns andra saker jag är bra på också.” Hon lutade sig in ännu närmare… …. …
…
Och tog stöd mot hans axel för att ställa sig upp “Men det har varit en lång dag, jag behöver min skönhetssömn… Ses vi i morgon också?”
-
Timmarna gick. Kathryn borde varit tillbaka på värdshuset för länge sedan men något i hennes sinne fick inte ro. Hon gick längst med samma gator om och om igen, tankarna i huvudet hamnade inte på rätsida, det blev bara värre! Och så började regnet.
“Helvete…” mumlade honom och gick mot värdshuset men… nej. Hon vände och gick några varv till, tills hon hade börjat huttra.“Faegrim!” Kathryn knackade på Faegrims dörr men väntade inte på svar, hon gick in i hans rum att kolla om han sov eller var vaken. Hon satte sig på sängkanten, drypande våt.
“Vad i helvete, Faegrim? Det.. det gick jättebra! Vi är närmare ett svar än någonsin, den där snobbige snygga alvkillen känner till namnamagi och även folk som utövat den! Han visste inte exakt var han var nu men vi har ju inte haft ett enda spår förut. Och jag behövde bara luta mig fram lite med urringningen och jag har honom lindat kring mitt lillfinger, Fagerim mitt LILLGINGER!”
Hon suckade. “Nej jag har inte druckit. Jag är bara dum i huvudet. Känslorna slutar inte snurra och jag vet inte hur jag ska hantera det. Jag är så nära ett svar nu… ett steg närmare att bli mig själv.. varför är jag inte glad? Jag är bara ängslig! Jag känner mig som skit för att jag tagit Finn för givet, han har varit så lojal och fin och jag har varit… dum i huvudet.”
Hon stönade. “Och Evina! Jag måste be om ursäkt till Evina! Förlåt du vet inte vem hon är. Jag var väldigt.. Corrin mot henne.”
Kathryn började skratta “Förlåt.. du träffade visst aldrig Corrin heller. Var glad för det. Men alltså.. varför tänker jag bara på det här istället för att fira att vi nästan är där! Namnamagi! Men jag är änglsigare nu än när jag var orolig över att vara fast så här. Jag borde berätta allt det här för Finn.. men.. jag vet inte om han skulle förstå.”
Hon sjönk ner och låg på rygg på golvet. “AUUURGHHH vad är det med mig, varför kan jag inte få ordning på någonting i mitt huvud!? Faegrim? Är du vaken?”
Hon lyfte på huvudet och undrade.. var han ens i sängen?
-
Brinken hade länge sedan somnat, trots allt var han utmattad efter allt arbete de gjort, allt promenerande de genomgått. Ja, inte var han en som klagade, men resan hade varit påfrestande trots allt. Snart gapades det vid hans dörr, dörren öppnades och Kahtryn hade kommit in. Han var knappt medveten om vad som skett, hans långa hår en enda röra då han trött satte sig upp.
‘Vad, vad…?!’ utbrast han lite groggigt då en tyngd la sig i hans säng. Kathryns tyngd som dessutom spred en blöt fläck på hans rena lakan. Hans rena lakan! Detta var första rena torra sängen på evigheter.
‘Min säng…!’ muttrade han då han satt upp, och trött försökte följa med vad hon svamlade om. Något för trött för att hänga med om hennes prat. Ja, allt detta var ju ett äventyr för honom med så klart men drömmen den var ju hennes.
‘Lillfinger…?’ frågade han och försökte hänga med.
‘Är du inte dig själv då?’ undrade han trött, som om allt detta egentligen var galenskap, då han betraktade henne och hennes blöta skepnad där i dunklet. Han log lite dumt över henners babblande. Kathryn kunde minsann prata, lite som hans farmor brukade. Hon kunde säkert köra en monolog hela kvällen själv utan att han behövde inflika ens. Lite frågande följde hans blick henne då hon sjönk ned på golvet.
‘För helvete, kvinna, hur kan jag sova då du stormar in så här?’ frågade han med ett snett leende, och drog en hand genom sitt långa hår. -
“Sova? Jag… jag behövde…”
Kathryn satte sig upp på golvet och lade armarna om sina ben.“Förlåt… det var tanklöst av mig. Jag är bara så… vilsen.”
Hon snörvlade och ställde sig mödosamt upp och gick mot dörren igen. Hon tog i handtaget, stannade upp och såg över sin axel.“Vad sa du? Är jag mig själv? Är det här… mig själv?”
Hon slöt ögonen och drog en djup suck.
“Förlåt mig. Jag… Förlåt.”
Hon öppnade dörren för att lämna Faegrim ifred för att sova. Skulle hon själv gå för att sova? Eller skulle hon gå och prata med Finn? Skulle hon våga?
You must be logged in to reply to this topic.