- This topic has 211 replies, 4 voices, and was last updated 1 år, 7 månader sedan by
.
-
Evina skakade lite på huvudet. Hela situationen var allt för udda, och hon kunde inte undslippa känslan av att hon blev manipulerad på något vis – att känna av då någon löjg för henne var en talang hon alltid haft, vilket förmodligen var varför hon och Corrin aldrig fungerat ihop. Hon rynkade kort på näsan åt det hela.
“Kladda inte för mycket på varandra, bara.” Kommenterade hon kort. “Det här är en verkstad, inte ett bordell.” Hon stängde dörren bakom dem och gick in för att plocka böcker och mätintrsument från ett bord, så de hade någonstans att sitta.
“Te?” Frågade hon. “Så kan vi fundera lite på hur vi ska sköta saker och ting.”
-
Dörrens distinkta smäll bakom dem fick Finn att hoppa till och vakna lite ur sina tankar. Fast han var fortfarande inte bekväm i det här skådespelet. Hans samvete gnagde allt för mycket åt det hela. Att ljuga var inget som passade honom. Den innersta önskan var att kunna få ett arbete där han kunde tjäna sitt bröd utan att behöva göra någon annan olycklig.
“Te…? Ja te vore inte dumt…” sa Finn lite tankfullt och satte sig ner på en av pinnstolarna vid bordet. Han gömde sitt ansikte i sina händer, så som han brukade göra när han skämdes eller försökte dölja något.
-
Corrin satte sig bredvid Finn och log mot Evina. “Té blir bra, tack så mycket.”
Hon sneglade på Finn. Han måste skärpa sig.. eller kan hans skamsenhet kunna riktas om.. och se ut som något annat och inte… dåliga lögner.
Hon tog hans händer från ansiktet och lade ner dem på bordet. “Hörde du Finn? Inget kladdande, du får se till att hålla händerna i styr.” Hon klappade på hans händer.
Det var inte ens orättvist. Hon hade inte ens haft bröst i en timme och Finn hade redan klämt på dem två gånger.
… det här kanske till och med kunde..?
“Vi är gäster här så om vi får olika sängar, eller till och med olika sovrum måste vi respektera det, hör du det, älskling?”
Hon hade varit orolig över att dessa roller skulle leda till att hon var tvungen att dela säng med honom men det här verkade ju lösa sig!
-
“Jag har bara ett sovrum här.” Kommenterade hon. “Även om det finns fler hos min familj… men jag brukar undvika att gå dit i den mån jag kan.”
Utan att säga mer om det så luktade hon i en kanna, för att försäkra sig om att hon inte hade använt den till något annat. Efter några sniffar så nickade hon och fyllde den med vatten, och sedan plockade hon ut några örter ur ett skåp som hon började krossa ned i det.
“Finn kan sova här inne framför elden. Jag kan nog hitta en päls åt honom att ligga på. Vi kan dela rum…” Hon rynkade på näsan. “Jag måste ha missat ert namn.” Konstaterade hon, då hon gick för att hänga upp kannan över elden.
-
Konversationen mellan Corrin och Evina var som bakgrunds musik, det var som om han hade satt huvudet i vattnet och det som var runt omkring honom hördes sämre och långsammare. Han lät blicken följa Evina och han trummade lätt med sina fingrar på bordsytan. Lite nervöst tuggade han på sin ena läpp. Det kändes inte alls bra detta. Antingen hade Finn blivit tokig, fått minnesförlust eller så ljög han Evina rakt upp i ansiktet. Inget av de alternativen kändes allt för väl i hans hjärta eller tankar för den delen.
“Corri…” började Finn, lite disträ över frågan, som om han inte ens hade tänkt på vad han besvarade innan han hann avsluta namnet fick han en hostattack.
-
“KATHRIN!” fyllde Corrin in för att styra bort från Finns felsteg. Det lär väl nära nog det han sa för att verka rimligt?
“Jag heter Kathrin.” Hon log mot Evina.. men ryckte till lite.. något inom henne rördes runt… fler av de själsliga trådar magikern lösgjorts när han löste upp Corrins sanna namn.. trådarna vävdes samman med sitt nya namn..
Hon log plötsligt snett…var det alltså detta som krävdes för att dela sängkammare med Evina? Ironin gick inte förlorad på Corr… Kathrin.
-
Det hela var väldigt misstänksamt, avgjorde Evina. Finn hade varit påväg att säga ett annat namn, det var hon säker på, ett som var alltför välkänt för henne. För att inte tala om att denna “Kathrin” såg väldigt familjär ut… Hon kände sig plötsligt som att hon var offer för ett väldigt dåligt spratt.
Att Corrin hade en förkärlek för att klä ut sig och göra sig till, det visste hon, men det fanns de saker som inte gick att fejka.
“Kathrin.” Återupprepade hon kort. “Jag kan se till att tappa upp ett bad i min kammare senare, så kan vi tvätta av dig smutsen. Jag har dock inga tjänare här, men jag tror vi klarar oss.” Sedan, då Corrin hade tappat sin peruk och vilka frukter det nu var han använde som bröst, så skulle Evina slå honom blå och gul och jaga ut honom naken på gatorna. Det var inte mer än vad han förtjänade. Om busarna nu lät det gå så långt.
-
Finn slog sig lätt på bröstet för att få bort hostan och när den väl hade lagt sig tog han och drack lite av tevattnet för att hålla den borta. Kathrin? Nej inte var väl det rätt namn? Han rynkade på ögonbrynen och fingrade nervöst på bordet.
“Nej. Det stämmer inte.” sa han, lite tyst, men mer bestämt och satte sedan ner sin hand lite mer bestämt i bordet och fixerade blicken på Corrin.
“För en gångs skull Corrin, tro mig när jag säger att lögnerna kommer dra dig ännu längre ner i mörkret!” utbrast han och sedan gjorde han en gest mot Evina.
“Och speciellt inte till Evina som är ödmjuk nog att bjuda på tak över huvudet. Jag har fått nog att behöva ljuga om allt. ibland är det sanningen som borde berättas! Det som hände är helt… sinnessjukt. Som i en dröm.” sa Finn i en högre röst, än vad han någonsin har haft innan.
-
Kathrin rodnade plötsligt över Evinas förslag. Visst verkade hon nervös men inte av den anledning Evina hade trott. Att gå från att dela sängkammaren till ett bad!
Sen frös hon till när Finn rent utav förräderi hennes hemlighet rakt ut. Hon ställde sig plötsligt upp och kände på Finns panna
“M.. Men Finn! Hur mår du? Du yrar!” Panikslagen och tafatt men något måste hon försöka. Nu när hon står upp så syns hennes längd bättre, DET måste väl utesluta att hon skulle vara Corrin?
-
Kanske hade hon först tänkt dra ut på det här, men om det var en sak som Evina visste så var det att Finn var usel på att ljuga – en ganska udda egenskap hos en tjuv kanske, men lika så. När han återigen kallade “Kathrin” för Corrin så var det helt enkelt en droppe för mycket för den unge uppfinnaren.
Hon sträckte in en hand bakom eldstaden, i ett lönnfack hon hade där, och tog fram något som mest såg ut som ett metalrör med ett handtag. Sättet som hon pekade det mot den påstådda kvinnan insinuerade att det var ett vapen – och kanske var det en överreaktion, men Corrin hade alltid haft en negativ effekt på hennes humör.
“Det börjar bli allt mer klart att ni försöker dra en snabb en förbi mig.” Konstaterade hon. “Så vi kanske gör som Finn säger och släpper lögnerna?”
-
Finn hade fortfarande båda händerna mot träbordet och en fixerad blick mot Corrin. Han försökte att inte låta blicken dras mot vapnet som fanns i Evinas händer. Trots allt gjorde bara tanken honom nervös. Inte hade hon tänkt skada dem? Inte om de säger sanningen. Inte kan väl Corrins snedsteg innan göra så att Evina inte kunde hjälpa dem. Trots allt var väl hon den vettigaste kvinnan som de kände? Egentligen en av de få kvinnorna som de båda kände. För att vara ärlig var han inte ens säker på om de hade så många bekantskaper.
“Lögner leder ingenstans!” utbrast han, lite instämmande.
-
Kathrin ryggade tillbaka med vida stirrande ögon! Skulle Finns korkade ärlighet få dem dödade??
“Finn!” hon suckade och skönk ihop.
“Sanningen. Vad finns det för mening, hon kommer ändå inte tro på det.”
Hon började stirra ner i bordet. “Du skulle inte tro på det själv om du inte såg det med egna ögon. Ingen skulle tro på det…” hon svalde och började inse något.
“… som om det ens spelar roll.. om ingen ens skulle tro på det, hur skulle någon kunna hjälpa mig?” hon snörvlade och torkade näsan med ärmen.
“Och även om någon skulle tro på det OCH veta hur jag ska bli mig själv igen skulle ingen våga sätta sig emot gubbjäveln.”
Nu hade hon sjunkit ihop ännu mer och såg helt besegrad ut. hon höjde blicken och såg på Evina. “Ja. Jag är Corrin. såhär ser jag ut nu.”
-
Bara några minuter senare fann sig både Finn och Corrin på en taverna. Det hade gått så fort, det var svårt att få ihop allting. Evinas blinda raseri hade kommit från ingenstans, det gick inte ens att vara säker på om hon var arg på Corrin och trodde på vem han var, eller om hon antog att de försökte lura henne… Hur som helst hade de blivit utfösta på gatan under hot och skyndat sig till tavernan för att komma bort från gatan.
Corrin justerade klänningen och vickade på tårna.. det hade gjort ont att springa på gatan barfota. Hon såg sig omkring på tavernan och kände massor av manliga ögon på sig… hon tryckte sig närmare Finns sida i ren reflex och stirrade ner på golvet.
-
Klart det gick som han trodde – allt på grund av Corrins förbannade sätt. Att ljuga ledde aldrig någonstans och det var tydligen för sent för sanningen. Lite förvirrad över när Corrin tryckte sig närmare blev han, men Finn ryckte lite på axlarna och la en beskyddande arm omkring honom… eller var det henne nu?
“Se så Corrin, det kunde varit värre!” utbrast han. Fast i ärlighetens namn var han inte helt säker på hur det skulle kunna vara värre. Det var rätt illa nu.
“Du kunde ha blivit en snigel, det hade varit värre!”
-
Corrin frustade. “Var du TUNGEN att säga sådär? Hon visste inte att det var jag! Vi hade kunnat haft tak över huvudet, en plats och sova, jag skulle till och med få ett bad! Nu har jag inte ens ett par skor när vi ska färdas hela vägen till.. Vart ska vi ens? Vart kan jag ens botas?” Hon väste ut orden, folk omkring fick ju inte höra, men hon var frustrerad nu. Evina hade ju gått på det om inte Finn hade fladdrat med munnen!
Fler ögon vändes mot dem när hon väste och när hon upptäckt detta rodnade hon och tryckte sig emot Finn snett bakifrån som för att gömma sig bakom honom. Hon tog hans hand och höll den hårt. Hon var arg men.. han var ju här… Korkad och klumpig men… han hade inte behövt hjälpa henne. Men han var här.
-
I stundens hetta hade de inte ens märkt att bordet de satt sig vid hade varit upptaget. Men det var kanske inte så underligt, för figuren som satt där i hörnet var en halvling och således inte så mycket större än ett människobarn. Sanningen var dock att halvlingen var av hälsosam normalstorlek, runt 96 centimeter i höjd, trots allt, vilket var rätt respektabelt i Brinkeland!
Stopet han höll i sina båda händer var nästan större än hans huvud, och han torkade muntert av ölskum från sin mun och näsa. Tvärtom vad man kunde tro om en halvling hade han inte så vardagliga kläder på sig. Istället hade han en mörk mantel med huva, neddragen nu dock, och verkade enbart ha mörkgråa och svarta kläder på sig… och ett bälte med några spännande dolkar.
Han hade mörkt hår, blå ögon, en något rund mage och något runda kinder. Inte fet, men inte speciellt tunn. Men vad skulle man förvänta sig med ett folk som åt frukost tre gånger, två luncher och åtminstone mellanmål, två middagar, kvällsmål samt fika mellan varje måltid?
‘Hej där!’ förkunnade han muntert, trots allt hade han redan druckit ett stop som nästan var större än han själv. De verkade som ett sött par, även om de argumenterade så.
‘Ett litet tips, killen, köp lite mat åt henne så lugnar hon sig snabbt.’ påpekade han med ett roat leende och en blinkning, följd av en skål från sitt stop innan han tog en klunk. -
Där var det igen. Allt detta tjat. Hade Corrins röst alltid varit så irriterande? Fast samtidigt var det svårt att vara arg och ilsken på honom. Han var trots allt lite sötare än vanligt i den skepnaden. Kanske det rent utsagt var en förbättring? Lite disträ och som per automatik strök han armen tröstande över Corrins skuldror.
Lite förvirrat skakade han på huvudet när han hörde en röst och han fann snart källan. En märklig figur det där, han skrattade lite muntert till.
“Om jag hade pengar skulle jag köpt mat för att stilla munnen” påpekade han och kände hur hans egna mage brummade till något.
-
Corrin ryckte argt ifrå… nej, hon önskade att hon ryckte bort från Finns hand men hon rullade bara med ögonen och lät honom stryka armen på hennes rygg.
Hon hoppade till när den lille herren yttrade sig. Hon blev plötsligt stel, vad hade hon sagt nu igen? Något som halvlingen skulle förstå? Nej, det skulle bara vara förvirrande… mat… det hade de också fått hos Evina. Hon skruvade på sig… hon var också hungrig. Kanske… lillen verkade ha viss sympati för Finn… han såg en stackars karl med en irriterad kvinna. Hade han velat se Finn få en bättre situation? Han verkade ha resurser att hålla sig själv mätt.
Hon vände sig mot Finn, spände ögonen i honom sekund för att signalera att vara med på noterna den här gången.
Hon nickade åt halvlingen. “Ja, där ser du. Säg mig, min herre, vad kallas en karlslok som låter sin kvinna gå hungrig?”
-
Halvlingen betraktade dem, lite förvirrad över frågan som riktades i hans riktning.
‘En pimp?’ föreslog han, lite förvirrat, och drack en munter klunk ur sitt stop. Däremot var sällskap inte så dumt, trots allt var det inte så många som ville sätta sig med en halvling.
‘Men för all del, låt mig bjuda er på lite mat!’ sa han vänligt. ‘Jag beställde nyss in en del, det borde nog komma snart.’ trots allt var Brinker av natur gästvänliga, samtidigt som de hade rätt dålig uppfattning om pengars värde då man i Brinkeland ägnade sig åt byteshandel snarare än mynten som var så populära i Celeras.‘Kanske… lite öl med?’ undrade han, med ett lite lurigt leende.
‘De har det bästa från Brinkeland här!’ förkunnade han stolt. ‘Det är trots allt orsaken till varför jag är här… man får lite hemlängtan ibland!’ och precis som han talat kom en ung flicka med flera tallrikar mat. Korvar, bröd, någon gryta och äppelpaj.
‘Två av Gröna drakens lager åt mina vänner också!’ bad halvlingen flickan, och riktade sina blå ögon mot dem sedan.‘Ta för er! Namnet var Faegrim, förresten.’
-
En pimp? Bara förslaget gjorde att Finn rynkade på näsan. Skulle han vara något sådant vridigt? Dessutom bara tanken på att röra vid en kvinna fick hans ben att skaka. Han kastade en hastigt blick mot Corrin och blev plötsligt väldigt medveten om hans figur igen. Han harklade sig lite generat och blev glad när både mat och öl kom in framför honom.
“Tack bäste herr Faegrim! Mitt namn är Finn och detta är Corrin” sa han och nickade åt Corrin för att ta sig en större klunk av ölen och torkade sedan bort det som kom vid sidan av med hjälp av skjortärmen.
You must be logged in to reply to this topic.