- This topic has 211 replies, 4 voices, and was last updated 1 år sedan by
.
-
Corrin ryckte till. Hade Finn REDAN glömt hennes alias?
“Kathrin, älskling.” -hon ryckte på ett ögonbryn. Namnet rullade av tungan lite för lätt.
“Du får ursäkta honom, herr Faegrim. Han har tränat bort en underlig dialekt.”
Hon suckade av lättnad när det bjöds på öl. Hon var egentlig hungrig, mat hade varit vettigare men hon behövde slappna av lite. Hon tog ett stop och drack. Hon grimaserade lite, det var lite beskare än vad hon var van vid men hon fortsatte ändå.
-
Faegrim betraktade dem två med en munter glimt i ögonen då de drack sin öl. Han själv började äta utan större bravado, och tuggade på maten nöjt där vid bordet.
‘Så säg mig, vad fick er att rusa in här så plötsligt? Det såg ut som om ni hade självaste elden bakom er!’ påpekade han, utan misstanke eller anklagelse.
‘Kanske ni behöver hjälp?’ frågade han, nästan lite hoppfullt och skar en redig bit korv åt sig som han stoppade i munnen. -
Älskling? Ordet fick honom att rycka till. Höll han på med sina lögner igen? Bara tanken gjorde honom trött och han drog sina händer över ansiktet med en trött suck.
“Corrin… Eller Kathrin… Om han nu har bytt namn helt, letar efter en trollkarl så han kan bli sig själv igen” sa Finn, utan att tveka och innan han blev hindrad.
-
Corrin.. eller Kathrin.. eller… Hon tappade hakan och ställde sig hastigt upp!
“FINN! SLUTA MED DET DÄR!”
Hon grep tag i hans krage och lutade sig nära hans öra och väste ilsket!
“Hur många tror du vill hjälpa oss om de vet att en mäktig trollkarl är vår fiende!? Och… det här… det är förödmjukande… om någon ens tror dig! Sluta avslöja mig SNÄLLA!”
-
Faegrim höjde ett ögonbryn åt detta, och satt något förvirrat och blickade mellan dem båda. Medan de käbblade sinsemellan sträckte han sig efter sitt stop, tog en klunk, la ned stopet innan han betraktade dem igen. Men nu hade han ett stort leende på sina läppar.
‘Ett uppdrag för att hjälpa er bryta en förbannelse, och eventuellt besegra en elak trollkarl, säger ni?’ undrade han.
‘Det låter fantastiskt!’ trots allt var han en halvling som sökte efter äventyr, och nu verkade han ha snubblat in på något intressant! -
Det var klart allt skulle ordna sig. Sanningen visade alltid vägen! Åtminstone denna gång. De andra gångerna behövde man ju inte fokusera på. Han nickade lätt åt det hela.
“En elak trollkarl, som förstörde Corrins liv.” sa han och försöket att inte låta sin blick dras mot Corrins nya bröst igen. de var betydligt mer tilltalande än vad de hade varit innan.
-
Corrin suckade och sjönk ner i sin stol igen. För all Finns tendens att insistera om att prata om att hon var Corrin behandlade han henne verkligen som Kathrin. Inga ord hade någon verkan, det här var verkligen en mans värld och bara en mans röst var värd att höras, och någon sån hade inte hon.
“Så vi ska ut och bekämpa elaka trollkarlar som lätt kan förvandla er till små flickor. Hur ska ni klara er bättre än vad jag gjorde?”
Hon skakade på huvudet “Tro mig, honom vill ingen ha att göra med, och den vi finner som kan hjälpa mig… han får inte veta att vi har en så mäktig mäktig fiende, då vill han aldrig hjälpa oss! Och utan mäktig hjälp, hur ska jag då kunna bli man igen?”
-
Faegrim ryckte lite på axlarna, obekymrat. Snarare verkade han upprymd och exalterad över detta lovande äventyr.
‘Förlåt, det var inte meningen att bli så ivrig över din förbannelse.’ sa han och såg på Corrin eller Katrhin lite nyfiket, även hans blick snabbt sneglandes mot hennes bröst, innan han målmedvetet såg henne i ögonen.
‘Så det du säger är att denna magiker förvandlade dig till… en kvinna?’ undrade Faegrim, barnsligt nyfiken. -
Gå efter den arga trollkarlen? Aldrig i livet! Så klart skrek han inte ut det, men varje del av kroppen var emot det. Han tog en stor klunk av ölen för att samla sig själv för att sedan samla lite tankar och mod. Han harklade sig sedan.
“Vi skulle ju kunna hitta… en annan trollkarl. Ja, en som inte är ond eller arg”
-
Kathrin lade märke till deras blickar. De var inte så bra på att dölja det som de trodde. Karlslokar. Hon korsade demonstrativt armarna för att skyla sig medan hon himlade med ögonen. “Ja, jag blev en kvinna, så ofantligt uppmärksamt av dig, Faegrim den Skarptsynte.” Hon suckade sedan åt Finn. “Ja, att inte jag kom på den idén! Hallå? Några mäktiga trollkarlar här inne? Helst inga arga eller onda.” hon höjde naturligtvis inte rösten på riktigt. Inga fler behövde veta att hon varit man tidigare. Det var för pinsamt.
Hon sjönk ner i sin stol och suckade igen.
“Okej då… var håller trollkarlar till? Var utbildas de?”
-
Faegrim blickade ned lite över Kathrins… eller var det Corrins?… kommentar om Faegrim den Skarpsynte.
‘Faegrim… Skuggklinga… Faktiskt…’ mumlade han, lite tillrättavisad, trots allt hade han funderat länge på sitt namn, och det skulle han etablera! Och här fanns en möjlighet, om han kunde lösa detta mysterium skulle det minsann vara ett uppdrag att lägga på hans resumé!‘Låt oss se…’ hummade Faegrim, som var fascinerad av allt magiskt och alla berättelser om det.
‘Det finns så klart några här i staden, oftast anlitade av högt uppsatta personer som har råd att ha dem som rådgivare eller som experter på magiska föremål… Eller livvakt mot magiska attacker.’ radade han upp snabbt på sina fingrar.
‘Men har jag förstått saken rätt så utbildas de i en skola som ligger i riket Karm där riddarna i rustning bor!’ han tog upp ett till finger.
‘Eller… så kan vi besöka alverna!’ sa han, med en upprymd glimt i ögonen. -
“Se, jag sa ju att sanningen skulle visa vägen Corrin!” utbrast Finn och nickade lite exalterat. Alla de platserna var något som han bara hört i sagorna. Faktum var väl att Faegrim själv såg ut att vara hämtad ifrån en av de myterna de talade om kring elden på kvällarna. Han blinkade till och lade ett fundersamt finger på sin haka. Faktum var att han inte var helt säker på vart de skulle börja.
“Vart ska vi börja? Eller måste vi gå med alla…?”
-
Corrin stönade, ställde sig från sin stol och lutade sig över den sittande Finn. Hon tog hans huvud i sina händer och såg honom rakt i ögonen. “Lyssna på mig nu! Folk här i staden känner mig, ingen mer får veta vad som har hänt mig – om du nu MÅSTE kalla mig vid det namnet kan du i alla fall låta bli att skrika det högt!?” Hon lät händerna sjunka till sina höfter och lät det sjunka in.
“Är det inte lättare att bara kalla mig Kathrin tills det här är löst?”
Hon vände sig mot Faegrim. “Jag vet ingenting om alver eller varför de skulle vilja hjälpa mig… och jag har knappast råd att anlita någon svindyr trollkarl. Hur… långt är det till Karm? Om det är där de utbildas är kanske deras tjänster inte lika dyra.. det kanske till och med finns en och annan student som kan hjälpa mig för erfarenhet? Hur vanligt är det att vara mäktig nog för att kunna…” hon gestikulerade mot sina bröst och höfter. “… ni vet.. göra såhär?”
-
Faegrim höjde ögonbrynen lite över det dramatiska känsloutbrottet som utspelade sig framför honom, men höll sig förhållandevis lugn även om han skruvade sig lite obekvämt där han satt. Arga kvinnor var ju, trots allt, inget att leka med. I sanning hade han inga svar på henne frågor, och ryckte lite hjälplöst på axlarna. Han drog upp en karta ur sin packning och vecklade ut den över bordet medan han funderade lite.
‘Det måste vara åtminstone några veckor till fots till Karm…’ spekulerade han för sig själv då han försökte räkna avståndet med hjälp av sina fingrar på kartan, för att sedan höja blicken då hon började gestikulera kring sina bröst och andra kurviga delar.
‘Eh… Jag antar att vi måste åka dit och övertyga någon att hjälpa dig… Kathryn…’ sa han, lite distraherat över den märkliga situationen. Vad annat kunde de göra? För egen del var han inte ute efter pengar, och att resa i samlad trupp vore det säkraste.
‘Men det får vi inte reda på om vi inte försöker!’ sa han uppmuntrande.
‘Eller vad säger du?’ undrade han, och blickade mot Finn. ‘Jag måste hålla med Kathryn om att alverna kanske inte skulle ha tid för våra likar.’ -
Händerna kändes ovanligt lena och milda, inte alls de han var van med hos Corrin. Om han… hon ville bli kallad Kathrin var det trots allt inte en lögn. Han nickade lätt och för ett litet tag fastnade han med blicken på hennes bröst och höfter. Det var svårt att inte tänka på det och hans kinder blev lite röda.
“Jag trodde att alver hade all tid i världen?”
-
Kathryn himlade med ögonen. “Tid har de säkert, tid för allt möjligt. Men för oss? Jag tvivlar på det. Nej, om ingen av er känner har tjänster att hämta hos en alvdrottning, eller äger ett berg med skatter, så är det Karm det får bli. Så… om vi ska gå i två veckor behöver jag bättre kläder… och… ” Hon satte upp en fot bordet. En pytteliten fot, jämfört med förr. “Vad måste jag göra för att få tag i ett par skor?”
-
Faegrim himlade med ögonen lite åt Finn, men det var som om Kathryn var snabbare i munnen med att svara.
‘Alverna är ett viktigt folk!’ sa han självsäkert, det var trots allt vad han hört.
‘För ett odödligt folk, är våra dödliga problem knappast värda att ägna en tanke åt.’ Nej, de skulle nog ha bättre lycka med magikerna i den där akademin han hört så mycket om. Åt Kathryns fråga log Faegrim lite finurigt.‘Vem behöver skor?’ undrade han, och placerade sin högra fot på bordet demonstrativt intill sitt stop. Trots allt gick brinkerna utan skor och hade så tjocka fotsulor och håriga fötter att det nog inte fanns något behov för skor över huvudtaget.
‘Kanske det svider lite i början, men därefter kommer du aldrig behöva skor igen!’ försäkrade han Kathryn om.
‘Även du kanske borde skippa skorna?’ föreslog Faegrim, och la sin fot under bordet igen. -
Ett varmt skratt kom ifrån Finn när han hörde om fötterna. Det var en simpel lösning och han älskade den. Däremot visste han inte om han själv skulle ge upp sina skor. Inte för att det skulle göra en sådan skillnad då de var så slitna att det var som att gå barfota. Han ryckte lätt på axlarna åt det hela. Till slut var det inte hans val. De andra samtalsämnet tappade han direkt, för om han uppenbarligen hade fel i det – vad var det då bra för att fortsätta tala om det?
“Är det inte kallt?” frågade han sedan till slut och tog en till klunk av ölet.
-
Kathryn blängde på halvlingens fot, som trots att den tillhörde en lien person, var mycket större än hennes egen, och uppenbart mycket mer hårdhudad – och HÅRIG än hennes egen. Undersidan såg redan lite skadad och sliten ut efter de korta sträckor hon gått och sprungit under dagen.
Hon satte ner sin fot på golvet. “Jag har inte precis halvlingfötter. Och kallt eller inte, dessa tjänarkläder är inte helt lämpade för långa resor.” Hon såg på Faegrim. “Så, vi ska inte himla med det här. Jag behöver i minsta fall ett par skor. Jag kan inte betala just nu men vi kommer betala tillbaka våra skulder, vi kommer tveklöst stöta på chanser att tjäna pengar på vägen.”
-
Faegrim behövde inte tänka två sekunder då han svarade Finn.
‘Så klart inte!’ förkunnade han. ‘Men å andra sidan har Haggabup välsignat vårt folk med håriga fötter. Ni kanske inte är lika lyckligt lottade?’ undrade han, frågande, som om det vore självklart att alla dyrkade gudinnan Haggabup. Åt Kathryns kommentar ryckte han på axlarna. Han hade en del slantar kvar, och i sanning brydde han sig inte så mycket om pengarna. Äventyret var det som lockade!
‘Ja låt oss få det överstökat då så vi kommer iväg, men du betalar tillbaka mig sen!’ sa han muntert, drack upp det sista i sitt stop, och skuttade ned på golvet med en lätt duns. Med förvånansvärd styrka tog han sin packning som nästan var större än han själv på ryggen, och gestikulerade åt dem att följa honom så tassade han ut till Celeras kullerstensklädda gator.
‘Kanske ni har någon skräddare och skomakare i åtanke redan?’ frågade han, men verkade inte helt övertygad då han gav Kathryns kläder en snegling.
You must be logged in to reply to this topic.