Lite disträ och omedvetet lade Finn en hand över Kathyrin axlar och började dra den fram och tillbaka för att skapa värme åt sin vän. Trots allt kände han sig rätt varm, i alla fall ännu. En eld lät inte för fel, åtminstone lyste de upp mörkret som skulle omsluta dem helt snart. Han släppte sitt grepp om Corrin för att sedan ta tag i lyktan. Han nickade lätt åt Faegrims ord för att sedan ta och röra sig ut i skogen. Även om han inte fann det allt för lockande och lät sin blick vandra mot marken och började att plocka pinne efter pinne.

“Hur många behöver vi tro?” frågade han Corrin, eller kanske mest för sig själv.

Finn hade inte tagit allt för lång stund att plocka upp pinnarna och hade snart en fullfamn likaså. För vem brydde sig om storlek och skönhet när det kom till ved? Åtminstone hade han inte hört några krav. Han lyssnade inte riktigt på vad Corrin sa och nickade lite åt det hela lite disträ och i andra tankar. När väl han hörde hans bedjan såg han lite fundersamt ner på sin famn som var full till bredden med pinnar för att försöka samla allt i en hand. Även om det inte gick an och han tappade något, verkade han försöka att inte tänka på det och stryka en arm fram och tillbaka med ett varmt leende.

“Är det bättre så?”

Faegrim hade spenderat tiden med att plocka fram förnödenheter för kvällens middag, och höjde blicken entusiastiskt då de två ungdomarna dök upp igen.
‘Där är ni! Jag började redan undra om vargen tagit er då ni var borta så länge!’ skrattade han och såg på dem retsamt.
‘Kanske ni passade på att ha en trevlig stund i skogen tillsammans, hm?’ undrade han menande, trots allt var det inte direkt ovanligt bland unga män och kvinnor att syssla med sådana aktiviteter. Åtminstone inte bland hans folk, och han verkade inte oblyg att prata om det heller.
‘Se så, låt mig hjälpa er.’ sa han och gick fram för att ta en del av pinnarna från Kathryn och dumpade dem bredvid stenarna han samlat för att göra en cirkel runt deras blivande lägereld. Med vana händer började han placera veden, och tog fram ett tänddon ur sin ficka för att snart få igång den första lågan i pinnarna.
‘Så! Nu kan vi snart alla värma oss kring elden!’

Soppan värmde Finns händer och han såg ner på vätskan. Det var svårt att helt urskilja vad som fanns där i. Men ännu verkade inte finnas några ögon eller grodlår som petade upp. Dessutom inget råttkött – vilket alltid var positvit. Det tenderade att bli en del sådant i staden. Fanns inget allt för mycket annat att gnaga på, om de hade otur.  Han ryckte på axlarna och surplade i sig något, för att bli positivt överraskad. Han slickade sig om munnen och drack ännu en gång från skålen.

“Gott…!” utbrast han, inte helt medveten först att han hade stört Faegrims fråga. Han strök en fundersam hand genom sitt hår. Det var trots allt en god fråga. Hans goda vän såg inte ut att vara man längre – dessutom hade han konstiga tix för sig som han annars inte hade haft.

“Ja, hur ska vi bevisa det? Jag menar…” sa han och gjorde en gest över Cathyrns kropp.

Faegrim betraktade ordväxlingen mellan Finn och Cathryn lite tankfullt, men ryckte på axlarna sedan bekymmerslöst.
‘Det ordnar sig nog.’ sa han med ett uppmuntrande leende, men dolde faktumet att hade de inte insisterat på att hon var en man skulle han inte trott det. Trots allt käbblade de två som ett par.
‘Vi hittar nog någon som kan hjälpa med ditt bekymmer.’ sa han och då de ätit lade han sig ned och somnade gott vid elden.

Då gryningen väl kom var det dags att packa ihop deras pick och pack, och fortsätta den långa resan. De kommande dagarna följde i stort sätt samma rutin. Finn och Cathryn käbblade om det ena och andra, medan Faegrim höll en munter optimism över allt som de gjorde och såg. De mötte en del resenärer på landsvägen, trots allt var det en rätt trafikerad väg. Till sist kom de in i Mahadwens marker, där allt de kunde se var grässlätter så långt ögat kunde nå till vänster om dem, medan bergskedjan växte sig allt närmare till höger.

‘Där ligger Mednas hallar!’ sa Faegrim då de gick förbi vad som en gång varit Mahadwens huvudstad, nu bara en ruin vid bergens rötter som ingen vågade gå nära.
‘Det sägs att draken Barthas fortfarande sover i borgen inne i berget…’ sa han med skräckblandad förtjusning och fascination. Men ingen drake såg eller hörde de, och fortsatte vidare längs med landsvägen.

Till sist kom de till den enorma Järnporten som blockerade hela bergspasset och handelsvägen som ledde österut, de mörkt klädda Iserionska vakterna betraktade alla resenärer skeptiskt, men de stack heller inte ut på något speciellt vis. Summa summarum så räckte det med att Faegrim betalade avgiften alla resenärer som passerade genom Järnporten behövde betala, och så hade de kommit till Iserion.

Stämningen verkade väldigt dämpad i furstendömet som fått genomlida en hel del misär de senaste åren, och Faegrim uppmanade gruppen att bara stanna en natt i den stora staden Iserion innan de fortsatte vidare. Men stämningen blev inte bättre de kommande dagarna då de fortsatte österut och närmade sig det som varit Karms gränsstad Loradon, nu bara en förkolnad ruin. Byarna i området verkade ha fått genomlida en hel del sattyg av vampyrer och andra som varit inblandade i stadens förstörelse.

‘Efter allt vi hört här av resenärer om tjuvar, banditer, laglösa och monster, tror jag det är bäst vi stannar i en närliggande by i natt.’ sa Faegrim då de lämnat Loradons ruiner bakom sig, och ryste lite över vad de sett. Det var inte bara hur den en gång mäktiga staden totalt förstörts som bekymrade honom, utan det kändes verkligen som om det fanns ondska i luften.

Till sist kom de till en liten by vid namn Skördehem, där de tog in på ett värdshus. Där det annars skulle varit munter stämning verkade alla väldigt vaksamma mot främlingar. Faegrim gav alla de passerade ett strålande leende, och satte sig ned med sina kompanjoner vid ett bord.
‘Ah, lite vila!’ sa han och vickade på sina nakna fötter som inte alls tycktes lida av deras långa vandringar. Han såg sig omkring, och hummade lite nyfiket då han såg en figur klädd i en lång klädnad. Brinkemannen gestikulerade åt sina unga kompanjoner att komma närmare, och viskade lågt.
‘Kan det där… vara en magiker?’ frågade han.

Finn vred på sig lite obekvämt. Att ljuga var inget han tyckte om – som de andra så klart visste om. Han skakade på huvudet så att hans lockar piskade omkring honom.

“Att ljuga är fel – och varför ska du behöva ljuga!” utbrast han, lite bittert för att sedan fnysa och nicka åt trollkarlen. Han var lite obekväm i hans sällskap.

“Nå, sväng höfterna ditåt eller vad nu kvinnor gör!”

Faegrim kunde inte låta bli ett skratt över Finns kommentar om höftera, och skakade på huvudet.
‘Ni är allt för lustiga, ni två…’ sa han muntert och torkade bort en munter tår, för att betrakta Cathryn sedan.
‘Ja, ja, lugna er nu.’ uppmanade han, trots allt började deras käbbel dra till sig uppmärksamhet som det hade en tendens att göra, och folk var känsliga som de var med alla krig och banditer som det var. Nyfiket lutade han sig med armbågarna på bordet för att betrakta Cathryns framfart.

Magikern, en ung man klädd i en enkel brun kåpa, med rakat huvud, och den gyllenbruna huden som karaktäriserade att han kom från Iselem vände sin blick förvånat mot kvinnan som plötsligt ställt sig vid deras bord. Han var inte van att bli kallad herre, trots allt var han inte speciellt gammal – i hennes egen ålder – och för det andra var han mest en lärling ute på ett uppdrag.
‘Ehm… Det kan man väl säga att jag är.’ sa han, anspråkslöst.
‘Varför frågar ni?’ undrade han lite misstänksamt över detta märkliga närmande, och såg från henne till det andra bordet, och tillbaka till kvinnan.
‘Om ni är en av… ehm… lyckoflickorna jag hört så mycket om är jag inte intresserad.’ varnade han, generat.

Salims naturliga svar hade ju varit spontant att svara ja på den frågan. Trots allt var majoriteten av kvinnorna här i Karm betydligt mer lättklädda än de i Iselem. Nå, kanske inte denna unga flicka som stod framför honom. Förvånat såg han på henne då hon avslöjade sin fästman.
‘Ehm… Ja… Nå….’ han harklade sig.
‘Det var inte meningen att förolämpa er… Fröken…’ sa han generat. ‘Jag bara antog att… Nå, jag har förstått att om flickor närmar sig män i sådana här etablissemang så handlar det om köp av… Intima tjänster.’ sa han och skakade på huvudet.
‘Magiska… besvär, säger ni?’ frågade han och rynkade på ögonbrynen lätt.
‘Vad får er att tro det, fröken…?’ undrade han, men skakade på huvudet sedan och reste sig.
‘Hemskt oartigt av mig, mitt namn är Salim.’ sa han, och böjde huvudet, så som var seden i hans hemland.

Salim skakade på huvudet lite tankfullt över hennes fråga.
‘Det är inte så simpelt…’ sa han.
‘Det finns ofantligt många sätt en kroppsförvandling kunde göras… Det kan vara en dryck, det kan vara en illusion, det kan vara en förbannelse. Jag skulle vara tvungen att undersöka er vän i sådana fall.’ sa han och drog en hand över sin rakade skalle.
‘Och jag har rätt ont om tid, måste jag erkänna.’ sa han lite besvärat.