- This topic has 211 replies, 4 voices, and was last updated 1 år, 7 månader sedan by
.
-
Cathryn tittade storögt in i Salims ögon “Ja, det är klart en vis trollkarl som ni är eftertraktad och mycket upptagen, men jag ber er snälla försöka hjälpa oss, det måste vara hemskt att vara fast i en främmande kropp, kan ni tänka er ett sånt öde? Följ med, träffa mina vänner!”
Hon tog hans hand och drog med honom till Finn och Faegrim. Där tog hon Finn i handen och lutade sig mot honom för att markera honom som fästman utan att faktiskt uttala en lögn som kunde ge honom hjärnsmälta. “Det här är Finn.” Hon pussade Finn på kinden.. var det för långt? Nej.. så gjorde par, det ser rätt ut. Och ingen lögn har uttalats. Hon nickade mot Faegrim. “Och det där är Faegrim. Och det här är Salim, lärd inom de magiska konsterna.”
-
Salim såg lite beklämd ut. Han var ju en godhjärtad person, och ville gärna hjälpa, men samtidigt var han under hård press från mästarna i Caras Idhrenin. Han hann dock inte protestera innan Cathryn drog med honom, något generad över beröringen, för att sedan blygt se från paret till brinkemannen.
‘Eh… väl mött.’ sa han, obekväm med att bli dragen framför dessa främlingar.
Faegrim som alltid var munter log brett och tog Salims hand i sin och skakade hand med honom.
‘En ung magiker? Så spännande! Sätt dig ned! Dricker du öl?’ frågade han och viftade åt värdshusvärden. Salim ryckte till något.‘Nej… Jag menar… Jo, men nej tack. Jag har… brådskande angelägenheter, en förbannelse som måste hävas och måste verkligen börja bege mig.’ förklarade han.
‘Vem var… den som ni sa var förtrollad?’ frågade han och försökte se från den ene till den andre. Han kunde inte i alla fall känna någon magisk energi stråla ut från de tre främlingarna. -
Kinderna blev röda på Finn när han kände Cathyrns läppar som hastigast trycka sig emot ena kinden. Han lade lite förvirrat handen på kinden och vände blicken mot sin vän.
“Va… vad var det!?” utbrast han, pafft. Som om han inte riktigt tyckte om känslan. Den där varma känslan som spred sig inuti honom och hur det nästan pirrade till i hela hans kropp.
-
Cathryn villa slå sig själv i pannan. Såklart Finn inte skulle lyckas med konstycket att helt enkelt stå still och vara tyst. Det var en jämrans puss, han hade själv klämt på hennes bröst två gånger inom loppet av minuter efter förvandlingen!
Och det var faktiskt lite taskigt att reagera negativt på en puss, vad är det för fel på pussar? Nej! Cathryn skärpte sig, det verkliga problemet var att Salim kunde bli förvirrad av Finns reaktion, förhoppningsvis var han mer fokuserad på Faegrim. Hon skyndade sig så han inte skulle hinna reflektera vidare. “Åh nej, en förbannelse? Vart är den här världen på väg, med förvandlingar och förbannelser höger och vänster! Vi vet hur det är att ha magiska bekymmer, låt oss hjälpa er med denna förbannelse så kanske du kan finna det i ditt hjärta att hjälpa oss efteråt?”
… om de inte kunde stjäla denna förbannelse-brytaren Salim var ute efter och bryta hennes flick-förbannelse…
-
Salim såg förvirrat på skådespelet framför dem, och blickade mot halvlingen som för att få en förklaring. Faegrim ryckte bara hjälplöst på axlarna, han förstod inte så mycket av vad som precis hade hänt heller. Den unge magikern såg på vad som verkade som ett par igen. Men vid förslaget att hjälpa magikern sken Faegrim upp.
‘Ja, låt oss hjälpa dig med ditt ärofyllda uppdrag, herr magiker!’ bad han.
Salim såg lite förvirrad ut och skrattade till förvånat över deras erbjudande.
‘Jag vet inte om det finns så mycket ni kan göra… Nå, kanske, processen är rätt komplex, jag kunde behöva någon som skyddar min rygg då…’ han såg sig om, det var inte bra att tala om sådana saker högt i vidskepliga platser som denna. Han böjde sig fram och viskade.
‘…då ritualen genomförs. Om den avbryts kan saker gå väldigt fel.’ -
En förbannelse?! Bara tanken fick honom att frysa till is. Vad hade de nu gett sig in i. Kanske han kunde ta sig tillbaka till Celeras själv. Fast tanken att vandra ensam om nätterna gjorde honom illa till mods. Han skakade på huvudet och tog ett steg tillbaka. Nästan som om han var rädd för att röra Salim, som om han hade förbannelsen på sig.
-
Ja! Han behövde hjälp, med något de kunde göra dessutom!
Nedrans otur att det handlade om en ritual och inte en sak de kunde stjäla. Vart fanns alla saker från sagor, en ring de kunde önska på eller en amulett som visar vägen till allt de kunde begära? Men nåja, en magiker i deras skulle fick räcka, och allt de behövde göra var att se till att han fick vara ifred under någon form av ritual.
“Låt oss då skydda er rygg, herr Salim! Sedan kan ni hjälpa oss!”
-
Salim såg på Cathryn för att nicka lätt.
‘Jag ska göra vad jag kan. Men då måste jag träffa personen i fråga.’ sa han, det var allt han kunde göra trots allt. Det han fått att arbeta med var inte mycket. Bara en relativt flummig beskrivning på problemet.
‘Är ni redo nu?’ undrade han, som om han frågade ifall de behövde vila först. -
Cathrin tog Finn i armen och nickade ivrigt. “Naturligtvis! Det är en skam att ni nästan var tvungna att göra något så viktigt alldeles ensam. Tur att vi möttes så vi kan hjälpa varandra!”
Han kanske hade någon grej de kunde använda eller sälja till en annan magiker ifall han inte kunde lösa det själv.
Hon nickade mot Finn och log uppmuntrande.. att hjälpa någon måste väl Finn ändå tycka om?
-
Redo var förstås inte något som Finn var och han grimaserade för sig själv. Det här var inget som han skulle vilja vara med på – men åtminstone kunde han hjälpa någon. Han korsade sina armar och nickade lite åt Salims fråga.
“Låt oss få det här överstökat!”
-
Salim verkade lite osäker på om han skulle vara glad eller inte över kompanjonerna han plötsligt fått. Samtidigt som det var en svår sak han behövde göra, som var bra att göra i sällskap med kompanjoner man hade tillit för, var han inte helt övertygad. Kunde han lita på dessa tre märkliga figurer som så plötsligt ville hjälpa honom? Grubblandes ledde han dem ut ur värdshuset.
Faegrim hade gärna druckit lite mer öl och ätit ett gott mål, trots allt var han som Brinkeman inte van att äta så lite som de gjorde. På sin höjd två eller tre mål om dagen, vilken skymf! Och här då de precis varit inom räckhåll för att få ett ordentligt mål mat så slets de ut igen i det vilda. Men äventyrslusten vägde mer än matsuget, så han var snabbt med dem.
‘Vart ska vi, mäster trollkarl?’ frågade Faegrim fascinerat.Salim gav brinkemannen och de andra en varsam blick, för att sedan nicka framåt.
‘Till gravgården utanför staden, bakom den lokala athalska kyrkan.’ förklarade han. En märklig sak, för han kom från Iselem och dyrkade en annan gud, men detta handlade egentligen inte om religion.
‘Det ligger en förbannelse över en eller flera av gravarna.’ -
Cathryn bet sig i läppen. Gravgård. Förbannelse över gravar. Det lät ruggigare än hon väntat sig. Men det här var deras första riktiga chans att göra något åt hennes situation, om hon gav upp nu skulle hon förmodligen förbli kvinna för resten av livet! Hon nickade. Hon hade övertalat sig själv. Hon sneglade åt Finn.. han skulle inte gilla det här.. men å andra sidan…
“Finn.. du behöver inte vara med om det känns för läskigt.” Hon strök hans kind med en hand. “Det skulle kännas tryggare med ditt beskydd men… nej… jag och Faegrim räcker säkert till. Du kan vänta här och ta något att dricka.”
Hon begav sig mot utgången. Hon kände sig en gnutta taskig, Finn skulle aldrig låta henne gå ut i fara själv, inte ens innan hon såg ut såhär.
-
Förstås var det svårt att sitta kvar där när de två skulle röra sig iväg mot en… kyrkogård? Varför i Athals namn skulle de göra det? Han svalde och svepte stopet som han hade haft framför sig för att lite buttert med korsade armarna medan han gick med arga steg.
Tyst och ilsket vandrade han, lite längre bakom resten av sällskapet med blicken på Cathyrn.
-
Faegrim var inte helt för nöjd över att höra om gravgårdar och förbannelser. Det var spännande så klart, men kanske lite för spännande. Men kanske var det för Finns skull som Faegrim fyllde hjärtat med stål, och gav Finn en uppmuntrande klappning på korsryggen, han nådde trots allt inte så mycket högre än så.
‘Oroa dig inte, vi har en duktig magiker med oss.’ sa han uppmuntrande och följde Salim och Cathryn. Efter en dryg kvart tornade sig Athals lilla byatempel upp, med den öppna gravgården omkring dem – allt siluetter i kvällsskenet.
‘De har haft en hel del bekymmer med… nära och kära… som kommit tillbaka efter begravningar.’ förklarade Salim.
‘Och vi ska göra ett stopp på det, ge dem frid.’ -
Cathryn stannade upp i sina steg och frös för någon sekund.
.. kommit.. tillbaka? Vandrande döda? Vad hade de hamnat i?
Hon svalde, hon kunde inte tveka, inte om hon skulle bli Corrin igen. Hon sträckte handen efter Finns hand, drog sig till honom och gick bredvid honom. Det kändes lite bättre.
“… och frid ska de få… ehhhm… hur dock?”
-
Allt det som de talade om fick Finn att rysa. Varför skulle de ens beblanda sig i det där? Han stretade emot och drog Corrins hand emot sig. Som om han ville dra bort honom ifrån denna främling och hemskheter som de tycktes vandra rakt in i.
“Och varför stannar de inte döda?!” utbrast han, lite för högt i ton för en man
-
Den unge magikern betraktade både Corrin och Finn över deras frågor och tveksamhet.
‘Vem kan säga med säkerhet?’ frågade den unge magikern, men även om situationen var vedervärdig kunde han inte dölja en fascination och en iver över ämnet.‘Så många dog i Loradon, på en gång. Sådant sätter spår i markerna omkring sig. Kanske är det en förbannelse, kanske är det förlorade själar som försöker hitta ett nytt hem. Vi kan inte vara helt säkra, men det är utan tvekan ett av världens mysterium… Varför kommer de döda tillbaka till liv ibland? Inte för man kan kalla det liv… ett halvt liv, en reflektion, en efterapning… men…’ sa han och harklade sig lätt då han såg deras blickar.
‘Jag ska utföra en ritual som driver bort de osaliga andarna som vandrar på denna plats, och tar över kropparna.’ förklarade han.
‘Men ibland gör andar motstånd, och ni måste skydda mig så jag kan slutföra ritualen. Kan ni göra det?’ frågade han, och såg från den ene till den andre. -
Kathryn såg upp på Finn.. han hade ju kvar sin styrka. “Motstånd? Som i.. stappla mot dig.. ovch ehöver mottas bort? Ja det klarar vi av.” Hon klappade Finn på armen. “Finn här får styrkan av tio män när han ser mig i fara.” Det var inte ens en lägn, bara en metaforisk överdrift. Finn hade aldrig varit särskilt skarp eller modig men hade alltid ställt upp när Corrin behövt hjälp, och mustrat upp mycket mer energi än vad han annars verkat kapabel till. Hon kände sig plötsligt lite elak som inte uppmärksammat det förut. Hon lutade sig och viskade. “Du klarar det. Vi klarar det.” Inte med manipulativ ton den här gången. Faktisk uppskattning och omsorg.
-
Lite obekväm med att få uppmärksamheten att klara av både spöken, vålnader och annat pack såg Finn sig omkring. Det fanns inte riktigt något runt omkring honom som skulle kunna hjälpa honom. Fast han hittade en lite större pinne en bit ifrån sig som han tog tag i och greppade krampaktigt åt.
En rysning gick igenom hans ryggrad när han hörde Corrins ord i sitt ena öra. För det lät så… omtänksamt och nästan… sött? Det var nästan förvirrande för Finn, för det fick honom att rodna lite och han harklade sig och nickade lite långsamt.
“Eh… Ja… jag gör mitt bästa”
-
Utan att vänta mer nickade Salim över frågorna, och hennes försäkran, och han verkade inte tvivla på hennes ord. Kanske var han bara godtrogen, och satte sig ned på knä på marken.
‘Jag kommer nu skapa en skyddande barriär omkring oss. Om den inte håller, måste ni skydda mig.’ sa han stillsamt, och ritade flera symboler i marken runt omkring honom där i mitten av gravgården, och yttrade några maktfyllda ord som fick symbolerna att lysa.En skimrande genomskinlig bubbla växte långsamt fram runt dem, en bubbla som gav ifrån sig ett lågt hummande. Faegrim betraktade den fascinerat, men hans hjärta slog hårt över vad som väntade. Då bubblan format sig runt dem började han med annan magi, magi som lät som sorgesång som ekade över gravgården. Platsen verkade fyllas med energi, och löfte om en ny dag, men det var tydligen inte alla som tyckte om den sången.
Med krasande läten runt omkring dem kunde de höra hur jorden rörde sig runt omkring dem på gravgården, och armar som grävde sig upp genom jorden med våld sträckte sig upp ur marken. Och så fortsatte det, med rosslande hemska ljud som kom ur de dödas strupar, medan de med släpande steg tog sig mot källan av sången – Salim och de tre kompanjonerna. Faegrim gav ifrån sig ett litet pip av skräck då de dödas obehagliga ansikten närmade sig, och då den första av dem nådde barriären gav den ifrån sig ett energiskt pulserande och ljus som bländade och pressade den döde bakåt. Den stackars brinken darrade av skräck, men lyckades ändå dra sina två dolkar. Allt medan Salims sång fortsatte.
You must be logged in to reply to this topic.