Veckorna gick och förflöt sig i snigelfart. De distraherade sig själva med att öva på Isras magiska kunskaper – framförallt förmågan att försvara sitt sinne från attacker, något han förklarade att han visste hon skulle behöva om de någonsin mötte Athanishka som rövat bort Nenya igen. Då de hade lugnare stunder verkade Ayperos väldigt intresserad av barnet som växte inom henne, och diskuterade fantasier och tankar om framtiden och barnets namn. Men till sist kom en dag då ett brev levererades till dem, skrivet i Izotars hand. Ayperos läste, och sträckte sedan över brevet till Isra.
‘Vår skugga har fått nys om att en kvinna som använt namnet Nenya Saelorian har köpt kläder av en skräddare i Iserion. Antingen är namnet falskt, eller så är det ett spår för oss att följa.’ konstaterade han.
‘Dags att röra oss, verkar det som. Från ett ormnäste till ett annat.’ han sneglade på henne och hennes mage som börjat puta ut lite mer.
‘Vill du följa med?’ frågade han, även om han nog redan visste svaret.

Ayperos nickade åt hennes beslutsamhet. Han hade inte förväntat sig något annat, men kände stolthet över styrkan hon visade.
‘Så, då lämnar vi Hannadon och reser västerut genom fiendeland. Förbi Loradon, som nu bara är en hög av aska.’ sa han, lite stolt över planen han gjort hade fungerat och lagt Karm i det osäkra läge de fortfarande var idag.
‘Så får du se mitt verk, som gjort Karm svagt nog för oss att erövra.’ de packade de tillhörigheter de behövde för sin resa, och snart var de i en vagn igen på väg västerut längs med landsvägarna. De hade så klart blivit osäkrare sedan Loradons fall, men så länge de befann sig på landsvägen var riket relativt säkert. Snarare vore det väl ett misstag gjort av de som skulle försöka råna dem, snarare än tvårtom, om sådant skulle ske.

Resan tog dem några dagar, tills de befann sig på vägen med vy ned mot vad som en gång varit den stolta staden Loradon, nu ett mörkt skelett av vad staden en gång varit. En symbol för Ayperos makt, en symbol för hotet som ruvade i bakgrunden som Karmanerna så gott som redan glömt då de käbblade sinsemellan om vem som skulle ha makt och vem som skulle sitta på tronen.
‘Hotet mot Loradon var orsak nog för konungen att förena rikets furstar och provinser, men Loradons fall har splittrat dem mer än något annat någonsin kunnat.’ konstaterade han då han såg, en märklig känsla nu då det var så tyst och ödesmättat, till skillnad från stunden i flykt då staden varit fylld av skrik och smärta.
‘Men låt oss använda detta, sträck ut med dina sinnen Isra. Vad känner du på denna plats? Vad ser du?’ frågade han, och såg på henne nyfiket.

Ayperos nickade över hennes beskrivning.
‘Ja, bra, gräv djupare. Död… lidande, koncentrerat. Vi kan använda det, för att göra oss starkare. Dra åt dig känslorna, låt kraften inom dig fyllas av känslorna du känner. Inte märkligt dessa energier, så många liv som släcktes den dagen. Det lämnar spår, även om skeptikerna i Caras Idhrenin förnekar sådana saker.’ sa han med ett litet leende.
‘De förnekar säkert att jag existerar med.’ sa han och slöt sina ögon en stund, sträckte ut sitt egna sinne vilket hon också skulle känna, och verkade stärka sig själv med de energier som fastnat där i den förstörda staden – åtminstone en del av dem, nästan så som vampyrerna suger blod verkade han suga till sig den kraft som blivit kvar där.
‘Vad tror du vi kunde bygga här, när Karm blir vårt?’ undrade han lite flyktigt.

Ayperos nickade över parallelen hon drog, imponerad över att hon kände det, och avslutade sitt insugande av kraften nästan lite skyldigt. Men ändå inte. Av kraftens effekt såg han yngre ut, friskare ut, även om han för det mesta såg rätt tidlös ut.
‘Ja, du har rätt.’ höll han med, inte något han direkt tänkt på då allt det där gällande energiernas flöde var så naturligt för honom. Han nickade och gav henne en blick som visade stolthet, kanske beundran som växte sig starkare för hans drottning. De hade fått spendera mycket tid tillsammans nu de senaste veckorna, ensam tid de sällan haft då Nenya oftast varit med. Ett tråkigt sammanhang, men ett sammanhang som ändå gjort dem som gemål mer nära, åtminstone ur Ayperos synvinkel.

‘Och följdfrågan är, vad består energikällan av under Antrophelia?’ undrade han, med ett litet finurligt leende. ‘De döda, de på andra sidan, ren energi, något annat? Detta är frågor som undersöktes där innan Antrophelia blev vad det blev, innan Me’erisias folk utvecklades i energikällans närvaro.’ han drog lätt efter andan.
‘Men ja, sådana försök har gjorts. Det var så de första mörkeralverna blev till, i sitt försök att koncentrera magi. Men de misslyckades. Du och jag, däremot, skulle inte misslyckas.’ sa han övertygat och mötte hennes blick.
‘Vi kunde göra en knytpunkt för magi här.’ han drog henne nära sig, i en spontan rörelse, och kysste henne djupt, kanske eggade tankarna om deras imperium honom – eller så var det energierna de precis fyllt sig själva med. I den stunden kanske det fanns något mer än bara rå kroppslig lust, så som deras närhet oftast varit, utan en djupare känsla av gemenskap – att de hörde samman. Han lät sig själv sjunka in i stunden, kände hennes närvaro både i det mentala och i beröringen, innan han varsamt minskade på omfamningen som blivit lite hårdare.
‘Dags att fortsätta resan… antar jag.’ sa han med ett leende som visade hans vassa tänder, fast egentligen kunde han nästan stanna där längre om det inte vore för att de hade ett spår på Nenya.

De mörka ögonen som så många vek undan för betraktade henne, visst var de farliga, men det fanns något ömt i hur hans ansikte formade sig där och då när han såg på henne – något som verkade bli kvar efter deras stund.
‘Om bara den stunden vore nu. Jag kan knappt vänta.’ sa han, och om han hade väntat. Det kändes som om hans livsverk och visioner för världen alltig varit något fjärran och långt borta. Men nu kändes det nästan som om väntan kanske inte var allt för lång längre. Han drömde en stund, försvann i sina visioner, innan han kom tillbaka.
‘Snart, då världen är vår.’ lovade han henne, de hade tagit deras första steg de senaste månaderna och snart skulle inte någon kunna stoppa stormen som var på väg.
‘Världen som våra barn sedan ska ärva och dela.’ sa han, som om han verkade ha tankar redan på fler än barnet de redan väntade.

Ayperos lutade sig lite ut ur vagnen och dunkade på dörren, och kusken fick den att röra sig igen. En stund var hans blick ut på kulissen av den fallna staden, en symbol för vad som hände med de som trotsade honom och i förlängning även Isra och hennes rike, innan han såg på henne igen efter en stund.
‘Om vi hamnar ansikte mot ansikte med Athanishka i Iserion måste ditt sinnes försvar vara skarpt.’ sa han, plötsligt allvarlig.
‘Hon är… en mästare på att manipulera andras tankar. Det kan till och med hända att den Nenya vi en gång kände inte längre är densamma. Att hon inte längre är på vår sida.’

Ayperos nickade över hennes beslutsamma ord, kanske lite mer beslutsam efter deras delade vision de delade. De var riktiga allierade, och skulle göra vad som krävdes för att se deras version av verkligheten bli sann.
‘Bra, vi har ännu några dagar att öva på ditt försvar innan Iserion närmar sig.’ sa han och mötte hennes blick, kramade hennes händer innan han lutade sig tillbaka lite i sina tankar över hennes fråga.
‘Om så är fallet…’ sa han till sist, med något hårt i blicken då han tittade ut, sedan på henne och såg in i hennes ögon.
‘… så fångar vi henne om vi kan, och ser om jag kan låsa upp hennes sinne igen. Om inte, är jag rädd att hon redan är död i all mening som betyder något.’ Det var ingen lätt sak, men han visste själv hur illa den förbannade häxan kunde förstöra folks sinnen.
‘Jag har sett det förr. Hon kunde få kungar och drottningar att totalt få förändrade personligheter och värderingar, vända sig mot deras allierade, totalt omedvetna om sina tidigare löften.’

‘Du har så klart rätt, vi måste hålla tankarna känslokalla och objektiva till vad som är realistiskt då vi väl finner henne.’ sa Ayperos och suckade lite, ett dystert samtalsämne.
‘Vår vision för framtiden, för världen, är viktigare än någon enskild individ, hur kär den än är, till och med om det är Nenya.’ de behövde så klart stålsätta sig för det mötet, men de hade ännu lite tid.
‘Och du har rätt, Nenya är en stark och skicklig krigare. Men hon har inte ett lika disciplinerat sinne som ditt, du har mycket större fallenhet för det jag lärt dig. Izotar kommer möta oss, och vara din livvakt. Men kom ihåg, Athanishka kommer använda Nenya för att distrahera oss, jag måste fokusera på henne, du måste ta hand om Nenya.’ sa han lite allvarsamt, och tog hennes händer i sina.
‘Kan du göra det?’

Ayperos nickade beslutsamt, försökte kanske ge henne samma beslutsamhet också.
‘Ja, du är starkare än du tror, kom ihåg det och vet att du är stark. Du erövrade Me’erisia, mot alla odds.’ påminde han henne.
‘Med Izotar på din sida behöver jag nog inte oroa mig för dig.’ sa han med ett snett leende, som kanske sa att det var svårt att helt vara bekymmersfri ändå, speciellt med tanke på vad som väntade.
‘Du kan nog hantera Nenya.’ sa han lite finurligt. ‘Kanske en av de få i världen som kan.’ gissade han, med tanke på hur bångstyrig Nenya alltid var, skapade så ofta mer problem än inte, men det var hennes stormiga natur.

Resan fortsatte, dagarna gick och det skulle inte dröja allt för länge innan de hade korsat gränsen och var i furstendömet Iserion. Att landet fått genomgå flera militära konflikter de senaste åren var uppenbart, med tanke på hur fattigt och eländigt det var på landsbygden de passerade, men snart kunde man se konturen av själva staden Iserion och dess höga dystra murar. Ayperos fnös lite föraktfullt.
‘Det är nästan så vi borde göra ett nytt Loradon här, och låta något nytt födas ur askan. Vilken dyster plats.’ ansåg han, vilket kanske var lite ironiskt med tanke på att det var en demon som yttrade orden. Det dunsade till på taket en stund senare, och dörren svingades upp då vålnaden som en gång varit Isras far gled in i vagnen.
‘Ers höghet, ers majestät.’ hälsade han med sin tonlösa och mörka röst och sjönk ned på ett knä i vagnen mellan dem, huvudet sänkt, en mörk skepnad klädd i de mörka kläder de klätt honom i, definitivt en figur som skulle sprida fruktan till de som behövde möta honom.

Ayperos nickade över Isras ord, som om han inte ens noterat vålnaden som stigit in i vagnen och erbjudit sig sina tjänster.
‘Ja… Alverna kan säkert vändas till vårt… mål. Men frågan är om fångenskapen de genomlidit någonsin kan tvättas bort, eller om staden bara borde renas med… ja, eld.’ han ryckte på axlarna, som om han inte hade så mycket tankar över för att döda alla som bodde i Iserion, bara för att få bort staden från världens yta.
‘Något har alltid varit fel med denna stad, ända sedan den grundades. Säkert släkten Belsantes sätt att styra och regera.’ han kunde känna medlidande med alverna, de var ju på ett vis utsatta liksom hans skapelser. Men hans skapelser var inte svaga nog att låta sig fångas på detta vis, förtryckas i generationer.

‘Men det är värt ett försök, vem vet?’ han såg sedan på Izotar som om han precis upptäckt honom, efter Isras fråga. Vålnaden nickade långsamt, onaturligt mekaniskt och svarade med en röst utan känslor.
‘Ja, hon hålls i en kyrka i stadens kärna. Häxan har skapat sitt tillhåll där, och tagit över vakternas sinnen som lyder henne. Utåtsett fungerar kyrkan så gott som vanligt, för att inte väcka misstankar. Men Nenya är där inne, med henne.’ förklarade han. Ayperos såg allvarsam ut, medan han funderade.
‘Jag observerade också en kvinna med långt mörkt hår, en vampyr, vandra in i kyrkan tidigare idag, i sällskap av en lång kvinna av obekant ursprung.’ Ayperos höjde ett ögonbryn över det.
‘Hörde du vem hon var?’ frågade han, och sneglade på Isra, sedan tillbaka.
‘Nej, men den långa kvinnan kallade henne mor. De såg inte ut att vara en del av häxans kult.’

Ayperos lutade sig tillbaka i vagnen och lät blicken vandra över de dystra murarna som närmade sig, medan Isra talade. Han kunde inte låta bli att le åt hennes ord om rening. Eld hade alltid varit ett så effektivt sätt att skapa ordning ur kaos. Ibland behövdes världen brinna för att något bättre skulle kunna resa sig ur askan. Men Izotars rapport gav honom något nytt att fundera över, och leendet blev snabbt till en bister min.

Ayperos gjorde en liten gest med handen över Isras kommentar, som om den vore en irriterande fluga.
‘De har varit problematiska länge, familjen Saelorian. Jag lät dem leva på grund av Nenya, men jag tror att det är dags att ge dem en visit då vi är klara här.’ sa han, och något nöjt över tanken att bränna ned både Iserion och familjen Saelorians borg verkade glöda i hans mörka avgrundsmörka ögon.
‘Men kanske de kan hjälpa oss att befria Nenya, innan vi ger dem det straff de förtjänar för som olydnad. Men du har väl rätt, jag kunde kanske använda vampyren i sällskapet som ett vapen. Några av mina skapelser har fått för sig att de kan sätta sig upp mot mig, förgöra mig.’ Hans röst blev mörkare, ett hot dolt under varje stavelse.

Ayperos slöt ögonen och sträckte ut sitt sinne med hjälp av kraften han besatt. För att leta efter den svaga, men välbekanta vibration som skulle avslöja om en av hans skapelser fanns i närheten. Det var en känsla som liknade ett band av mörk energi, osynligt men konstant närvarande, och alltid redo att spännas till bristningsgränsen. Han rynkade pannan när han inte kunde känna något direkt, inget som skrek om lojalitet till honom. Det var möjligt att vampyren dolde sig, kanske skyddad av något annat.

‘Intressant…’ sa han lite betskt och öppnade ögonen långsamt, hans ögon gnistrade till. ‘Om det är en av mina, så har de lärt sig att dölja sig väl. Och om inte… då är vi inte de enda som har intresse av Nenya. Ännu en orsak att se vilka vapen mot mig familjen Saelorian kokat ihop, om det är dem.’

Han sneglade på Isra och såg den lilla oron i hennes blick, hur frågan om Nenyas familj verkade dröja kvar i hennes sinne. Det var nästan rörande, på sitt eget sätt. Nenya hade aldrig velat prata om sin familj, och kanske var det bäst så. Det fanns ingen plats för sentimentala band i deras värld. Men Ayperos var inte den som lät saker glida ur händerna. Om det fanns en släkting till Nenya som kunde skapa problem, så skulle han se till att neutralisera hotet.

‘Nej, ingen syster, men en bror. Om inte Nenya hållit något sådant dolt för mig.’ Ayperos vände sig mot Izotar, som fortfarande stod på knä framför dem, och lade huvudet på sned. ‘Gå. Se till att vägen är fri för oss. Håll ett öga på vad som händer i denna kyrka. Fortsätt hålla ett öga på dem. Om vampyren och hennes följeslagare försöker hota Nenya, avrätta dem.’

Ayperos kunde inte låta bli att skratta, ett mörkt, gutturalt ljud. ‘Det är de svåraste målen som ger mest nöje att erövra. Men vi har våra resurser, och jag tänker inte låta någon liten häxa eller några otillåtna främlingar stå i vägen för oss.’

Han sneglade på Isra, ett lekfullt men farligt leende lekandes på läpparna. ‘Vad säger du, min kära? Ska vi gå in med full styrka och bränna ut dem, eller smyga oss in som skuggor? Vi har valmöjligheter…’

Han kände hur mörkret inom honom pulserade, redo att användas. Det var länge sedan han använt sin makt på detta vis, och tiden med Isra hade gett honom chansen att samla sina krafter och vila upp sig. Snart skulle de påminna världen om vem han var, och om vem Isra var vid hans sida. Och när han och Isra väl stod inför Nenya och häxan, skulle han njuta av att se dem kuvas.