- This topic has 281 replies, 4 voices, and was last updated 1 vecka, 2 dagar sedan by
.
-
Milt och lite uppskattande strök hon hennes hand. Egentligen hade hon tänkt säga något mer, men hon hann inte ens börja innan Ayperos steg in. Fast det lät som om han inte hade förväntat dem där, visste Nenya bättre. Trots allt var hon säker på att han mycket väl vetat om att de var där. Åtminstone skulle hon känna doften av de båda kvinnorna där.
Ömt strök hon sina vassa naglar över hans hand upp på armen, för att sedan röra handen ner igen. Lite disträ, som om hon var i egna tankar och hon log lite svagt mot Isra. Däremot var det fortfarande något som störde henne, som en nagel i ögat.
“Precis… så” hummade hon.
-
Ayperos fnös lite roat åt Isras retsamma kommentar.
‘Åh, så jag smyger omkring i hörnen och tjuvlyssnar menar du, min kära?’ undrade han, kanske skulle det vara en lite roande syn – eller en skrämmande en beroende på vem man frågade. Men hans leende nådde inte helt hans ögon, han verkade fundersam och lite frånvarande.
‘Mmh…’ hummade han åt Isras ord, eller kanske var det mer ett tankfullt ljud, och han lät sina handflator lägga sig på Nenyas armar istället för att röra sig.
‘Det lilla ljuset inuti dig har blåsts ut.’ han sa det lugnt, men det fanns en viss spändhet i hans röst och i hans käkar. -
Den lilla roade fnysningen fick drottningen att flina, men trots att hon inte delade samma starka band som Ayperos och Nenya så förstod hon att allt inte var som det skulle. Hon hade trots allt tänk fiska efter mer information när Ayperos så lämpligt avbrutit dem. Nu var det han själv som kommenterade på saken, och Isra vände sin blick från sin make för att istället låta den fästas i Nenyas blå ögon. Det roade flinet över hennes läppar var som bortsopat.
”Nenya… Vad är det du inte berättat för mig?” Frågade hon nästan lite försiktigt. Hon skulle enkelt ha kunnat ta reda på det själv, men hon visste att Nenya ogillade när någon annan invaderade hennes tankar så hon hade helt enkelt låtit bli. Ayperos kommentar var dock oroande och försiktigt, som om Nenya var en fågel som hon var rädd att skrämma iväg, så sträckte hon ut sitt medvetande mot Nenyas.
-
Orden som lämnade Ayperos läppar fick hennes underläpp att darra lite lätt. Ett ämne som hon hade skjutit ifrån att ta upp så länge hon kunnat, kanske rent utsagt aktivt försökt att undvika det. Hon gav ifrån sig en lätt suck för att se ut i intet, blicken lite disträ.
“Jag… vet. Det har inte funnits tid att ta upp något sådant. Fokus på annat har varit prioritet… Som ni båda vet.” påpekade hon och harklade sig lätt för att låta blicken snegla lite mot Isra. Hon kände hennes medvetande som snuddade hennes.
Ännu en suck lämnade hennes läppar och hon lutade sig tillbaka något i fåtöljen för att sluta ögonen. Lite för att släppa sitt garde och välkomna Isra in i sitt sinne. Även om det var lite motvilligt.
En storm av känslor skulle slå emot Isra. Först kärlek, känslan av en ljus framtid och främst att bli behövd. Att inte vara värdelös, eller enbart en shackpjäs i det stora spelet. Mer än den högre handen. Kanske till och med äkta kärlek?
Sedan, vid Karm, när det nya vapnet gav sig till känna, ett starkt ljus som både bländade och smärtade. Det brände överallt och om det inte vore för några av hennes närmsta krigare, som fick tag i lönnmördaren innan hon skulle bränts upp. Nenya rörde sig långsamt och skadat mot lönnmördaren, blicken vilt blått och huden helt bortbränd med flera hål i hennes kropp som verkade ha orsakats av ett sorts splitter som fortfarande satt kvar och grävde sig allt djupare. Utan att tveka, som ett vilt rovdjur högg hon tag i lönnmördarens nacke för att dricka djupa klunkar. Innan hon hann visa klart, öppnade Nenya sina ögon och lät dem vara fäst vid Isra.
Trots allt hade hon visat en alldeles för vild sida av sig själv, en som hon faktiskt själv skämdes åt. Men, hon hade vägrat att dö. Långsamt fuktade hon sina läppar för att låta blicken vandra ner på sina händer istället. Inte riktigt som om hon ville möta Ayperos. Smaken av ensamhet hängde i luften av Nenyas medvetande. Anledningen till Khishras omvandlande kanske var mer till än det som hon sagt.
“Jag ville inte hålla något borta från er, men det var inget av vikt. Mina kontakter utreder redan faran med det nya vapnet och…”
-
Ayperos stod kvar, nästan stilla som en staty, medan Nenyas interna känslosvall pressades mot hans känsliga sinnen. Det var tydligt att Nenya hållit detta dolt för honom, för dem. Men de hade inte råd att stanna kvar på sådana saker som kunde försvaga dem, de var tvungna att hantera dem och stärkas av det och Ayperos pressade en känsla av envishet och styrka mot Nenya. Något han visste hon hade där i, som hon kunde ta tag i. En styrka att gå vidare, att söka hämnd för det hon förlorat. Som de förlorat. Det fanns en ilska där hos Ayperos med, men det var mer en kontrollerad storm som samlade kraft för en tid då det var dags att släppa lös den över världen och deras fiender.
På samma vis som han lade ett stöd där hos Nenya uppmanade han även med ett pressande i deras medvetande åt Isra att gå fram med varsamhet. Nenya var som en storm vid sina tillfällen, växlandes mellan kontroll och tornado från ena ögonblicket till det andra.
Ayperos fingrar började långsamt röra sig igen över Nenyas armar, medan han tog in hennes berättelse som spelades i deras sinnen. Hans ögonbryn rynkades något vid känslan av det bländade ljuset och smärtan som följde därefter, medan han begrundade Nenyas ord och ageranden från den senaste tiden i nytt ljus.
‘De tog mer än de trodde när de försökte döda dig, ett brott de kommer betala för. Men du är stark Nenya, stark nog att överleva, och stark nog att gå vidare från din förlust… Vår förlust.’ sa han och mötte Isras blick – de var trots allt en trio, en ovanlig familj, en familj som inte behövde bry sig om de dödligas traditioner och syn på äktenskap och relationer. Ayperos la sitt fokus framåt snarare än att stanna kvar i det förgångna och i vad som kunnat vara.‘Du är stark nog att ge liv igen, detta vet jag utan tvekan.’ sa han beslutsamt, trots att det hörde till de lägre förekommande företeelserna att vampyrer gav liv till skillnad från de ständigt förökande människorna. Ännu mindre sannolikhet att det livet bar en del av hans blod, en chans som trots sin osannolikhet skett och som nu var bortblåst och förargade honom mer än något annat. De kunde båda känna den.
‘De kommer att betala, det svär jag Nenya…’ lovade han, men detta med känslor och tröst var inte hans starka sida, kanske var Isra bättre på det än han. Kanske var de två precis vad de behövde av varandra. -
Känslorna och synerna som slog emot henne när hon försiktigt nästlade sig in i Nenyas medvetande var både förvirrande och förvånande – den svaghet som uppvisades där, eller kanske var sårbarhet rätt ord? Hon var inte helt säker själv, men hon hade instinktivt sträckt ut sin hand mot Nenyas för att låta den vila där, över hennes.
När hon slog upp ögonen igen och mötte den andra kvinnans blick så kunde hon själv inte dölja sin oro och smärta. Känslan av ensamhet som fortfarande strålade från Nenya gjorde henne nästan illamående och på samma gång som hon ville skänka tröst och värme så kunde hon inte låta bli att känna sig förrådd. Känslan fick henne att dra tillbaka sin hand från Nenyas innan hon vände blicken upp mot Ayperos. Han hade inte behövt säga något, av det hon sett och känt i Nenyas medvetande så visste hon redan, precis som hon såg det i hans mörka, outgrundliga ögon. De hade båda vetat.
”Ni höll det från mig…” Hennes ord var låga, nästan viskande, och smärtan över att ha blivit utestängd var tydlig i hennes röst. En del av henne förstod vad denna förlust inneburit för Nenya och hon ville trösta henne, ta henne i sina armar och skänka henne all den värme hon kunde uppbåda, men en annan, mer självisk del, var alldeles för sårad för det.
Så hon satt kvar där på bordskanten och betraktade dem. Ayperos kallade det för ”vår förlust”, men de hade undanhållit den informationen från henne och hur mycket hon än försökte så kunde hon inte dölja att hon var sårad. Hon hade delat allt med dem, men de höll fortfarande hemligheter för henne.
-
Ett tag fanns det en ilska där hos Nenya, hon hade visat sina svagheter och känslor framför någon. Något som gjorde henne sårbar, vilket sällan var ett alternativ för henne. Hon korsade sina armar för att låta sina ögon blixtra till något. För att sedan möta en känsla av nervositet. Hade hon förstört deras relation? Den som var viktig för dem alla tre och för framtiden.
Lite för att lugna sig själv, drog hon lätt efter andan och korsade sina armar för att se ut genom fönstret. Hon slog ut sina vingar och lade dem kring sig själv, kanske för att skydda sig själv mot sin egna sårbarhet.
“Jag upptäckte det inte förrän jag var borta i Karm och något sådant… intimt kändes inte väl i ett brev. Jag sa aldrig något till Ayperos, men jag antar att han kunde känna av… en förändring. Och varför lägga detalj på en sådan sak, så tätt intill bröllopet? När det ändå var dött.”
-
Ayperos kunde givetvis känna Isras svek, ironiskt var det hur de två kvinnorna konstant verkade finna orsaker att vara avundsjuka på varandra. Men han kunde se det från båda sidorna, även om hans interna tålamod var något spänt gällande ämnet – något han redan hade uttryckt tidigare då Nenya uttryckt ett visst missnöje över Isras och hans äktenskap. En liten suck lämnade hans läppar.
‘För mycket att känna de senaste veckorna, det är inte förrän nu i vår ensamhet som jag kunde se det klart.’ erkände han.
‘Vad som borde varit ett glädjebud blev istället… detta. Ett nytt vapen som redan tagit ett potentiellt liv ifrån oss. Så vad säger ni, mina damer, är det dags att göra något åt saken?’ undrade han. -
Också Isra drog en djup suck och slöt ögonen för en sekund för att kunna centrera sig och samla de negativa känslorna. Hon tvingade undan dem från sitt sinne innan hon åter öppnade ögonen, denna gång för att se först på Ayperos och sedan på Nenya. Hon var inte van vid att se henne på det här viset, så sårbar, och kanske mildrade det känslan av utanförskap. Det var ju, som Ayperos sade, inte det viktiga just nu, det viktiga var att någon annan tagit det ifrån dem.
Hon reste sig från bordskanten och sköt försiktigt undan vingarna som Nenya slutit om sig själv innan hon lutade sig in för att lägga armarna om den andra kvinnan. Ömhet hade inte varit något hon fått särskilt mycket av de senaste åren, men hon mindes ännu sin mors varma omfamningar och om hon kunde skänka Nenya ens en bråkdel av den tröst de givit henne så var det värt ett försök.
”Kära Nenya… Vad hade kunnat vara viktigare? Jag är bara ledsen att jag inte fick veta i tid, då hade jag förbjudit dig att ge dig av”, viskade hon ömt intill Nenyas öra innan hon drog sig undan tillräckligt för att kunna smeka henne över ena kinden.
”Men Ayperos har rätt. Det är dags att vi gör något åt saken. För det de tagit ifrån dig, från oss. Och vi ska försöka igen. Om det är i min makt så ska jag ge er båda det ni vill ha, på ett eller annat vis”, tillade hon lite högre innan hon såg upp på Ayperos för att möta hans mörka blick med sin. Hon visste vart hon tänkte börja, men hon behövde hans hjälp, förutsatt att det var vad Nenya ville.
-
Den första instinkten var att skjuta undan Isra, men ömheten hon visade fick hennes kinder att hetta till med en röd färg. Milt och lite berörd över hennes ord lade hon sin vinge omkring henne, skyddande från omvärlden för att sedan lägga sin ena arm omkring hennes midja och dra henne lite närmare sig och placerade sitt huvud i hennes ljusa hår som hon nästan borrade in sig i. Nästan lite skyddande ifrån alla känslor som var där, just då.
Sedan sänkte hon sin andra vinge och såg över axeln, lite för att bjuda in Ayperos i omfamning för att ännu en gång dra en suck för att samla känsla och skjuta undan all irrationell känsla som fanns där.
“Jag… vet inte om direkt våld är sättet att… ta till.” sa hon sedan, lite förvånande kanske när hon alltid var snarare den som förespråkade det för att lite fundersamt stryka Isras hår med blicken utåt.
“Nej… Kanske använda våra kontakter för att snarare sabotera och göra vapnet mindre harmfullt… Om ni förstår hur jag tänker?” hummade hon.
-
Ayperos gav Isra en nickning då hon verkade komma till samma beslutsamhet som han själv, trots allt skulle det inte hjälpa Nenya eller dem att ha en dispyt. Speciellt nu då hon försökte hantera sin förlust, som verkade ha träffat henne hårdare än hon själv förväntat. De mörka ögonen studerade de två kvinnorna som omfamnade varandra, ett tecken på ett band trots allt som verkade bli djupare var dag trots små motgångar här och där, men så var det väl med alla relationer?
En stund stod han bara kvar och betraktade dem i deras omfamning, även då Nenya verkade bjuda in honom. Men han tog till sist emot hennes inbjudan och steg in, en arm om Nenya, och en om Isra.
‘Låta dem tro att de har ett övertag de inte har? Kanske klokt.’ sa Ayperos lite fundersamt kring hennes något mer ovanligt taktiska tänkande, då hon annars brukade föredra metoder som var mer rakt på sak.
‘Och din monstruösa arm, kanske dags att göra något åt det med?’ undrade han med ett höjt ögonbryn och såg på Isra som för att se vad hon ansåg om det hela. -
Förlusten måste verkligen ha påverkat Nenya djupare än hon först trott, ty trots att de stod närmare nu än någonsin tidigare så kunde Isra inte minnas att Nenya någonsin visat sig så sårbar som nu. Det oroade henne aning, men det var en oro hon valde att hålla för sig själv, det var troligen bara tillfälligt.
Istället nickade hon som svar på Nenyas ord innan hon sträckte en aning på sig, dock utan att helt dra sig undan omfamningen som nu inkluderade även hennes make. Det kändes så rätt, även om hon fortfarande brottades med det inlärda tabu som deras relation innebar. Kanske skulle hon en dag bli av med osäkerheten och den ständigt närvarande svartsjukan. Tanken, och Nenyas ord, fick henne att le lite snett.
”Det låter bra. Vi har folk i Karm som kan undersöka saken närmre. Om vi kan ta reda på mer om detta vapen så vet vi bättre vad som väntar när vi tar oss an Karm”, svarade hon med en liten nickning innan hon vände blicken mot Ayperos.
”Det var just vad vi talade om innan du gjorde oss sällskap, min kära make. Jag har en idé”, tillade hon med samma lilla leende och en nick mot boken som låg uppslagen på bordet.
-
Lite disträ nickade Nenya, fortfarande i sina tankar till Karm. En annan tanke uppenbarade sig… Två flugor i ett. Kanske det skulle gå? Tillskottet Khishra hade mycket att lära om omvärlden och att möta några av deras representanter i Karm var nästan oförskämt länge sedan. Åtminstone om de skulle få välja.
Hon gav dem båda var sin kyss på kinden för att sedan vända sig in i rummet och fokusera på det ämnet som de talat om innan det lite mörkare ämnet.
“Har ni tröttnat redan på monsterarmen? För klumpiga fingrar?” retades hon för att sedan nicka uppmuntrande.
-
Ayperos fick ett litet mer finurligt leende och en viss nyfiken glimt i de mörka ögonen över Isras ord.
‘Åh, verkligen?’ frågade han, med en ton som sade åt henne att inte avslöja för mycket. Detta ville han gärna se, nästan en viss barnslig förtjusning där hos honom ett ögonblick. Han följde hennes nickning mot boken, och höjde ett ögonbryn.Det verkade som om handlingen blev mer komplex för var ögonblick som gick, och han la en hand på Nenyas rygg som för att ge henne lite stöd.
‘Se så, Nenya, monsterarmen ger väl en viss spänning i vardagen – men ärligt, den är inte direkt det mest modemedvetna tillskottet i din utstyrsel.’ klagade han, mest på lek, men kanske för att lägga fokus på något annat än vad hon förlorat utan istället fundera på vad de kunde göra här och nu.
‘Och rätta mig om jag har fel, men jag tror inte du behöver en monsterarm för att sprida skräck i våra fienders hjärtan, eller vad säger du min kära?’ undrade han och blickade mot Isra.‘Se så, jag spricker av nyfikenhet, vad är det du kokat ihop denna gång?’
-
Stämningen lättades en aning av Nenyas ord, och när Ayperos såg på henne med en nästan barnslig förtjusning, följt av kommentaren om Nenyas omatchande arm så kunde hon helt enkelt inte låta bli att skratta, trots vad de nyss talat om.
När skrattet väl klingat ut så sträckte hon på sig och smekte som hastigast Nenyas kind med baksidan av sin hand innan hon vände sin blick mot Ayperos.
”Definitivt inte… Dessutom, precis som ni säger, min kära make, så är den inte vacker nog att matcha vår älskade Nenya”, svarade hon med ett nästan lurigt leende innan hon sträckte på sig och tog sig ur omfamningen de delat, smekte lätt över armen som demonen lagt om hennes midja.
Hon gick bort mot ett av rummets stora fönster och drog undan gardinerna som hängde där så att man bättre kunde se staden där nedanför, havet som omgav dem, samt den lätt skimrande bubbla som höll de båda separerade.
”Vi sitter på en källa till kraft större än någon annan i denna värld. Den formade inte bara mitt folk, utan även Antrophelia och dess kraftfält. Nenya gav en bit av sig själv för att skydda oss från de som ville förgöra oss. Vilken gåva skulle kunna vara henne mer värdig?” Fortsatte hon, nästan lite teatraliskt där hon stod intill fönstret. Hon kunde se det framför sig, i sitt sinne hade hon redan börjat väva grunden till en ny arm, en gjord av ren energi, omöjlig att förstöra och starkare än någon gjord av kött och ben.
-
En liten fnysning lämnade Nenya, lite som i ett kort skratt och hon besvarade Isras ömhet med ett svagt leende för att luta sig något mot Ayperos. Hon följde Isra med blicken, lite nyfiket men också något… nästan ängsligt. Det var inte direkt som om smärtan var önskad. Inte den som hon känt när armen kapades.
“Får jag välja färg och modell med?” skämtade hon vidare, som om det vore ett klädesplagg eller annat de talade om för att ge Ayperos en mild kind kyss och röra sig mot fåtöljen igen som hon satte sig ner.
-
Ayperos gav ifrån sig ett litet klagande läte över Isras ord gällande Nenyas arm.
‘Ytliga som vi är, det finns vissa stilistiska protokoll att följa trots allt.’ sa han och gav Nenya en liten retsam blinkning med ena ögat. Med en nyfiken glimt följde han Isras rörelse till fönstret och lät sig själv blicka ut över åsynen där, staden som konstant var fri från solljus men ändå hade sin egen charm och glans. Egentligen en perfekt stad för vampyrer. Och så klart var det Isra sa korrekt, de hade en stark strömkälla.
‘Farlig teknologi, men lite risk är det värt.’ konstaterade han och gav Nenya en avfärdande gest kring hennes rädsla som han kände av, för att sedan besvara Nenyas kyss då hon kysste honom.
‘Men en arm ska vi väl kunna åstadkomma, glittrande och i alla regnbågens färger om du så önskar.’ sa han med ett lurigt leende på läpparna.
‘Kanske vi borde avfärda den heliga mystiken kring kraftkällan och lägga våra smartaste på att börja experimentera med vad vi kan göra med den, eller vad säger ni?’ -
Leendet över Isras läppar växte en aning med kommentarerna, särskilt över Ayperos bifall kring hennes plan.
”Vilken modell du än önskar”, svarade hon Nenya med en retsam blinkning innan hon drog för gardinerna igen.
”Men… Jag tror vi skall upprätthålla mystiken ännu ett tag. En handfull kloka och lojala kan invigas i hemligheten, låt dem se hur vi kan utnyttja källan, men resten… Nej. Vi måste lära oss att kontrollera den innan vi avslöjar den för resten av världen… Jag vill lära mig kontrollera den”, tillade hon sen, lite mer allvarligt denna gång.
Sanningen var att hennes sort kunde vara både trångsynta och vidskepliga, de skulle inte acceptera sanningen bakom sina gudar lika enkelt som hon hade kunnat och de skulle troligen göra direkt revolt om hon slet ned grundvalarna för deras hela tro över en natt. Bättre att ensam känna till sanningen och styra den i den riktning man själv önskade.
-
Nenya hade fortfarande ett retsamt anlete i hennes ansikte, med det sneda leendet för att sedan sucka lite lätt. För att sedan lyfta huvudet något mot Isra ifrån där hon satt.
“Varför kan vi inte använda det som “gudarnas” krafter?” frågade hon, med en liten nonchalant gest och greppade lite irriterat tag i den missmatchande handen som tycktes vara på väg någon annanstans helt.
“Om det skulle motsätta sig ny kunskap, är väl det en liten modifikation av sanningen?”
-
‘Åh sluta Isra, du kommer ge henne idéer.’ sa han och himlade lätt med ögonen, trots allt hade Nenya en impulsiv tendens och vem visste vad hon skulle få Isra att skapa för arm om fantasin fick flöda fritt. Men han nickade åt henens resonemang, trots allt kände Isra till sitt folk och deras koppling till barriären och energikällan bäst. Om hon kunde kontrollera den var en annan sak, men han nickade. Hon hade visat en viss fallenhet för det, och det var något de kunde använda.
‘Som du säger.’ sa han simpelt, och studerade sedan Nenya och begrunda hennes förslag.
‘Gudomlig kraft, hm? Kanske… Låt oss först se vad Isra har tänkt med din arm. Ska vi?’ undrade han, och gjorde en gest mot gången han kommit ifrån.
You must be logged in to reply to this topic.