Den unga paladinen såg ut genom det smutsiga fönstret i rummet hon fått på värdshuset. Det var en stor dag för henne, även om denna plats inte såg mycket ut i det dunkla skenet Vargås speglades i. Trots allt var detta hennes första uppdrag som hon tagit på sig själv och inte i en mästares närvaro. Första gången hon själv rörde sig utanför templet eller hade vägledning. Nu var det hon som skulle fatta besluten, hon som skulle väga människors liv. Tanken var hisnande, även om hon hade bekantat sig med den de senaste tolv år hon spenderat först i Caras Idhrenin, och sedan i Templet i Hannadon.

Paladin Ithia var hennes namn nu, trots allt hade hon fått den officiella titeln bara några dagar sedan. Och det hade för alltid separerat henne från sin familj och sitt efternamn – Insarih, en betydande adelssläkt i Iselem. Men medan hennes magiska förmågor hade tagit henne till Caras Idhrenin hade inte rådet bedömt henne kraftig nog att skolas, och inte svag nog för att anses harmlös. Två alternativ hade stått kvar, att klara det fysiska test som krävdes för att få bli en paladin, eller att de skulle separera hennes länk till magin för alltid. Det andra var ett hemskt alternativ, som gjorde många apatiska och frånvarande. Det var med ren viljestyrka hon klarat sig, och nu tolv år senare var hon en av de få kvinnor i Paladinordern.

Det var en konstig kombination – en kombination många rynkade näsan åt – att härstamma från Iselem och tjäna i Paladinordern i Athals namn. Men i hennes sinne var Athal densamme som Sharah. Det var inte alla som delade hennes tankar dock. Men hon var något av ett udda lamm även bland Iselems folk, då hon var en av de få som hade ljust rakt hår snarare än det vanliga mörka lockiga. Och även om hon vuxit upp med fördomar var hon rädd för hur seriöst hon skulle tas nu ensam utan en äldre mästares auktoritet.

Hon hade inte någon matlust denna morgon, för snart skulle hon träffa prästen Afselius. Mästarna hade varnat henne om att han skickat brev till ordern i flera år, och att detta besök var mest för att få ett avslut på hans eviga brevflöde. Det skulle vara ett bra första uppdrag för henne, något som inte var så allvarligt. Så hon började ta på sig sin nya rustning som ordern gjort åt henne. Det var den enda ägodel hon hade, och det skulle ta flera år innan hon betalat tillbaka den med att tjäna ordern. Med hjälp av några enkla besvärjelser tog hon den på sig, trots allt fanns det många spännen hon inte kunde nå själv och där kom magin in behändigt.

Ithia sneglade i spegeln då hon var klar, och kunde själv erkänna att hon stod som en väldigt slående figur, en sådan att hon knappt kände igen sig själv. Trots allt hade hon vuxit upp med fina lätta iselemska klänningar, och nu stod hon i en vit rustning, med en vacker vit rund sköld över ryggen och ett vackert långsvärd dekorerat med Athals emblem i bältet. Hennes mörka hud stod i stark kontrast mot den ljusa rustningen, hennes ljusa hår och hennes grå ögon. Lite kritiskt såg hon sig i spegeln, så där som bara någon som vuxit upp bland adeln kunde, och bestämde sig för att låta sitt långa blonda hår hänga fritt. Trots allt skulle hon knappast strida idag, och det skulle se mer dramatiskt ut då hon träffade prästen. Kanske skulle han respektera henne mer då?

Som yngre hade det varit outhärdligt att gå omkring i rustning, men de åren hon varit i träning hade gjort henne stark och hon verkade inte tyngd av den då hon tog sig ned för trapporna – medveten om blickarna hon fick. Trots allt var det sällan – om någonsin – en paladin besökt Vargås och dessutom en kvinna… från Iselem.

Men hon lät det inte störa henne, utan gick längs med byns huvudväg mot platsen hon blivit instruerad att träffa prästen. Till sist såg hon honom där, vid en trädstock med ryggen vänd mot henne. Athal och Sharah, ge mig styrka… tänkte hon för sig själv, innan hon tog till orda.
‘Fader Afselius?’ frågade hon då hon var nära nog, och försökte låta självsäker. Så som hennes mästare brukade göra då han talade med folk. Med åren hade hon lärt sig att tala Karmanska så gott som perfekt, så det var åtminstone till hennes fördel.

Ithia hade kunnat förvänta sig en sådan reaktion, det var nästan för förväntat. Men vad skulle hon tro från en präst någonstans här ute på landsbygden som aldrig sett något annat än denna lilla by han bodde i? Hon var ung, så hon kunde förstå att han trodde hon bara var en lärling, men ändå var det svårt att missbedöma hennes rustning för den som tillhörde en lärling till en fullärd paladin. Ett ögonblick kände hon mörk ilska inom sig, och kände sig varm om kinderna. Tur nog syntes inte hennes ordnad så väl mot hennes mörka hud. Men hon kunde inte göra annat än att samla sig, trots allt var det inte Athals väg att känna vrede eller ilska över hans okunnighet. Han gjorde trots allt bara så gott han kunde.

‘Fader Afselius.’ började hon igen. ‘Frågan är väl snarare hur jag kan hjälpa dig? Ni har skickat flera meddelanden till min order om bistånd, och nu har de skickat mig. Mitt namn är Paladin Ithia.’ sa hon enkelt, och gjorde Athals tecken över hjärtat. Hon kunde notera att flera nyfikna bybor börjat följa med vad som stod på där på stadsmitten.

Ithias ögon smalnade lite över det bemötande hon fick av honom, och trots allt försökte han inte ens dölja att han var nedlåtande och ohövlig mot henne. Det var inte svårt att gissa vad han tänkte om henne. Men hon lät inte hans ord och hans blick tynga henne, detta var en man som använde Athal för att själv få makt. Som hade kommit på sidan från vägen. Trots allt var det inte så att byborna skulle tjäna honom, det var han som skulle tjäna dem och hjälpa dem finna Athals ljus. Hennes tålamod började ta slut med hans sätt.

‘Låt mig göra detta väldigt klart för er, fader Afselius.’ fortsatte hon med väldigt saklig ton.
‘Jag är den enda som kommer att komma från Templet. Om jag bestämmer mig för att återvända eftersom ni inte är samarbetsvillig, kommer ni hantera detta ensam.’ så klart skulle hon inte göra det, och Templet skulle inte vara nådiga, men det visste inte han. Hoppades hon.

‘Jag föreslår att du berättar vad du vet, fader, och så ska jag döma detta ärende och se över ert problem.’ trots allt var hon hans överordnade i detta fall, med lagen på sin sida. Hennes grå ögon var fästa i hans, och det fanns en hårdhet där hos henne. Så klart skulle Ithia inte skada en präst. Inte utan orsak. Men att förolämpa en beväpnad paladin var inte klokt och det förstod de flesta.

‘Nå, fader Afselius?’ undrade hon. ‘Vad är denna ondska ni talar om? Era brev var så fyllda med metaforer och gudomliga termer att det var svårt att bilda en objektiv syn på det hela.’

Hon sa ingenting åt hans ton, men himlade lätt med ögonen bakom hans rygg åt sättet han bar sig och agerade. Det var nog svårt för denna man som varit byns mäktigaste att möta kvinnor som var mer auktoritära än honom själv.
‘Man skulle tro att det är en bra sak att bönderna har välfyllda korger, och ifall helaren säljer tyger är det väl dennes ensak?’ undrade paladinen enkelt.
‘Men berätta mer om denna döde man.’ bad hon, troligen bara vidskepelse men man kunde aldrig vara för säker.
‘Vem eller vad är denna ondska du talar om?’ fader Afselius hade en tendens att tala runt ämnet, hon ville snarare ha direkta svar.

Ithia nickade lätt, så det började komma till hjärtat av problemet. Egentligen såg hon inget negativt över att byborna mådde bra, men en kvinnlig helare som var ett hot mot Afelius makt var ingen ny berättelse direkt. Oftast slutade det med att kvinnan anklagades för att vara en häxa och brändes på bål, förr eller senare. Högst sannolikt var det bara en kvinna som var lärd i världens sätt, och tagit med sig dessa kunskaper hit till denna håla. Men de vidskepliga var snabba med att peka finger på demoner så fort något märkligt hände som inte följde den “naturliga ordningen”.

‘Jag ska undersöka saken, fader Afselius, och återkomma med min bedömning.’ sa hon simpelt, trots allt hade hon redan blivit matt på hans prat och vände sig om för att lämna honom. Innan hon gav sig in i skogen efter hans beskrivning gick hon omkring i Vargås och samtalade lite med byborna, för att få en lite bredare bild av detta “ondskefulla” som prästen kallade det.

Efter sina samtal bestämde hon sig det var dags för att se denna halvalv med egna ögon. Hon hoppades att det bara var en kvinna som var kunnig i örtlära och hur man brukade jorden. Om det var en olaglig magiker skulle det bli ett svårare ärende. Så hon följde stigen ut i skogen, och vid den första förgreningen tog hon vänster så som prästen beskrivit, och började söka efter dessa riktmärken han talat om.

Ithia betraktade de utspridda varningsskyltarna och benen med morbid fascination, och hon kunde inte neka att åsynen av dem fick hennes blod att pumpa lite snabbare. Hon hade så klart varit i farliga situationer under sin träning, men hon hade aldrig konfronterat vad som kunde vara en märklig skogshäxa förr. Men hon gissade att det mesta var mest för syns skull, och skulle sannolikt skrämma bort de flesta vidskepliga bybor. Men hon var en paladin, och hon fann styrka i att veta att Athal var på hennes sida. Ljuset skulle skydda henne.

Till sist dök hyddan upp så som den beskrivits för henne, och lite vaksamt såg hon sig omkring. Än så länge hade hon inte aktiverat några fällor, om sådana fanns, men hon hade också varit försiktig. Det verkade som om ingen var hemma, eller åtminstone såg hon inga eldar och ingen aktivitet kring hyddan just då. Och den var inte mycket att se på.

‘Kessie?’ frågade hon, och försökte att inte låta hotande. Och hon hade ju en ganska fager röst, som de flesta inte skulle associera med en krigare innan de såg henne. Det var det enda namn hon fått av byborna, och kanske det skulle hjälpa henne att komma närmare denna person.
‘Mitt namn är Ithia, och jag vill bara prata.’ sa hon, lite högre. Kanske hon var någonstans i närheten?

Ithia insåg att hon kunde göra en ganska hotande bild, men samtidigt var hennes uppsyn mer dramatisk och vacker än hotande och överväldigande. Däremot blev hon nästan lika skrämd av kvinnan som dök upp med sin mask av trä, kappa och hennes byten. En vision av en skogshäxa, så som den beskrevs i en saga. Förutom att hon inte verkade ha en lång näsa fylld av vårtor. Men vem visste vad som dolde sig där bakom masken? Hennes hjärta slog, inte för att hon blev speciellt rädd men mer för att kvinnan som kallade sig Kessie smittade av sig av sin egen rädsla och stress.

Så varsamt och icke-hotande som möjligt höjde hon sina händer för att visa att hon inte tänkte dra vapen.
‘Lugn, jag vill dig inget illa.’ sa hon. Nå det återstod att se, hon personligen ville inte denna kvinna något illa men om det var så att hon var en olaglig magiker skulle hon vara tvungen att rapportera det, eller hantera ärendet själv.

‘Jag är bara här för att tala. Kan vi göra det?’ frågade hon, vänligt och försökte sig på ett milt leende. Inget som visade tänder eller något, men ett sött leende på hennes mörka hud. Skulle man se på henne snabbt kanske hon liknande en mörkeralv lite. Ithia hade inte så mörk hy som de flesta mörkeralver hade, men kontrasten mellan hennes mörka hud och det ljusa håret påminde åtminstone om mörkeralverna med en snabb snegling.

Ithias ögon for på grund av sin träning till kvinnans vapen, och hon fortsatte hålla upp sina händer för att visa att hon inte ville något illa. Då kvinnan framför henne till sist började tala slappnade hon av lite. Det var många frågor som mötte henne, och det var uppenbart att Ithias närvaro upprörde henne.
‘Jag är en paladin, utsänd av Templet i Hannadon. Vet du vad en paladin är, Kessie?’ undrade hon. Hon var osäker på denna kvinnas mentala tillstånd, trots allt hade hon blivit totalt ifrån sig då hon sett en främling  där.

Ithia betraktade henne vaksamt men lugnt, och gjorde sin egen bedömning om henne över alla små rörelser hon gjorde, över sättet hon talade. Detta var, utan tvekan, en person som inte ville vara en del av samhället. Kanske en som flytt från det. Men ändå hade hon valt att bosätta sig nära en by, och inte långt ute i vildmarken där ingen skulle störa henne. Så det fanns något i henne som gjorde att hon ville vara nära personer. Åtminstone på något plan. Åt hennes ord log hon lite.

‘Nej, jag är inte här för att ge dig en uppläxning över vilken gud du dyrkar.’ sa hon enkelt. ‘Det vore lite magstarkt från mig. Jag må vara en paladin i Athals tjänst, men jag är uppvuxen med fel gudar och får fortfarande idag sota för det varje dag.’ förklarade hon enkelt, trots allt hade hon inget behov av att berätta om sig själv.

Hon fortsatte le vänligt då Kessie tog av sig masken och tog av sig sin huva och studerade hennes ansikjte. Det var ändå något, där undermedvetet, som sa att det var något som inte stämde. Men vad det var kunde hon inte placera fingret på. Hennes hårda ord förvånade henne inte direkt, religion hade en tendens att ta fram sådana känslor.

‘Jag är faktiskt här för att prästen i byn, fader Afselius, skickat ett konstant flöde av brev till Templet om dig.’ sa hon.
‘Mellan dig och mig verkar han okunnig och avundsjuk på att du hjälpt byborna, och tagit ifrån honom hans monopol på att vara byns stödpelare.’ hon tog ett andetag och funderade hur hon skulle förklara det så Kessie inte fick panik.
‘Jag har högre rank än honom, och bedömer jag att hans anklagelser är felaktiga kan han inget göra. Därför vill jag tala, så jag vet vem du är och att byborna inte är i någon fara. Det är mitt arbete som paladin att skydda folk som inte kan skydda sig själva.’ hon såg vänligt på Kessie och försökte att inte se farlig ut trots sin utstyrsel.

‘Låter det som något du kan tänka dig göra, Kessie? Sätta dig ned och prata lite med mig? Om allt går väl kommer Afselius inte kunna vara en nagel i ögat mer, för jag gissar att han gjort ditt liv besvärligt?’

Ithia fortsatte betrakta kvinnan med sina grå ögon, och höll sig väldigt stilla. Att människorna kom dit förvånade henne lite, men samtidigt var människor nyfikna. Och om denne kvinna hjälpt en för att bli av med den hade ordet säkert spridit sig snabbt. Såg hon ut som en fara? Kanske inte, men skenet kunde bedra. Lite halvgalen verkade hon däremot, och det kunde lätt bli farligt.
‘Jag vet att du aldrig gjort något ont mot mig. Och så som jag förstått det verkar du ha hjälpt många i byn med sina problem. Det tyder på annat än ondska, som fader Afselius beskrev det.’ sa hon lugnt, och försökte visa att hon var på Kessies sida.

‘Får jag komma in, så vi kan sätta oss ned och prata? Jag kan ta av mig min rustning och mitt svärd, om det gör dig mer avslappnad. sa hon. Det var inte direkt protokoll, men hon ville lösa denna situation fredligt om hon kunde.