- This topic has 228 replies, 3 voices, and was last updated 3 år, 10 månader sedan by
.
-
Människo-män! De måste vara mer odugliga än vanliga män. Kheezai fnös, vad hade hon gjort den där Afselius? Återigen vände hon blicken till gnagarna och strök fingrarna över ekorrens svans.
“Jag måste ta hand om dessa…” Muttrade hon lite lågt men förstod nog att Ithia inte skulle ge sig av om hon inte samarbetade. Så hon suckade tungt och vände sig om helt mot Ithia.
“Du kan behålla din rustning och svärd om du känner dig tryggare. Jag är ju så farlig” Så skrattade hon till, ett lätt och klingande skratt, knappt mer än en fnissning. Kheezai verkade bli förvånad av sitt egna skratt för hon la handen för munnen och såg lite förskräckt åt Ithias håll.Förvåningen höll sig kvar då hon gick bort till den lilla dörren av granris och djurhudar och flyttade den åt sidan.
“Dricker du te eller svagdryck?” Frågan var neutral och hon gjorde en gest åt Ithia att stiga på in i hyddan. Eller ja, man fick nästan vika sig dubbelt för att komma in i hyddan, även om man nog kunde stå raklång väl därinne. -
Ithia höjde ett ögonbryn lite över Kessies plötsliga skratt, och kände att hela situationen och det nästan flickaktiga fnissandet smittade av sig. Hennes ansikte slappnade av och hon såg mer trevlig ut än hon var, mer som den unga kvinna hon var snarare än krigaren i rustning.
‘Te låter bra.’ svarade hon enkelt, trots allt var det en sed som var vanlig i Iselem därifrån hon kom, men betydligt mindre här i Karm. Det var inte helt lätt för henne att ta sig in med sin rustning, men hon lyckades krypa in och ett litet skratt lämnade hennes läppar med.‘Knappast värdigt för en paladin att krypa in genom dörren.’ sa hon, och kunde sedan resa sig då de väl var inne. Hon såg sig omkring, och rynkade näsan lite över alla främmande lukter och dofter från allt hon sparat där inne.
‘Kessie var namnet byborna gett dig. Föredrar du att jag kallar dig något annat?’ undrade hon, och vände sin blick till kvinnan igen och log ett mer genuint leende denna gång. -
Ytterligare en liten fnissning kom från Kheezai om än lite lägre när Ithia själv skrattade till och bökade sig in. Hon själv tog sig smidigt in genom den lilla öppningen. Även om hon inte hade sina forna dagars styrka så kunde hon fortfarande röra sig lätt och ljudlöst nästan vart som helst. Väl inne släppte hon ned trämasken helt sonika på golvet och drog av sig den stora manteln som hon hängde på en krokliknande gren. Under den stora manteln hade hon säckiga, intetsägande kläder men man kunde ana att det var en spenslig, nästan mager, kvinnokropp som gömde sig därunder.
Hyddan var liten men man kunde som sagt stå raklång. I mitten fanns en liten eldstad där lite glöd fortfarande pyste i de stora askhögarna men annars var det enda ljuset som kom in från några hål i taket. I ena hörnet fanns en liten bädd av ris och hudar, i övrigt kantades väggarna av lerkrus, bundna och torkade örter, som även hängde från taket. Det fanns massor av spindelväv därinne.
“Kessie Hrimsdotter” Svarade hon snabbt på frågan och slängde på ett par vedträn på glöden tillsammans med lite fnöske. Hon blåste liv i elden och satte en tekanna direkt på den rykande veden.
“Det här fick jag av… ja vad nu hennes namn är. Det är hela vägen från Väst.” Kheezai höll upp en liten burk med te och luktade på de torkade bladen. “Bancha kallas det för tydligen. Här, lukta” Hon sträckte fram den öppna burken mot Ithia. Uppenbart var att hon ville gå runt de riktiga frågorna här. -
Ithia luktade artigt på teet och nickade lätt över dess kryddstarka doft.
‘Det blir perfekt.’ sa hon. Hur det än smakade vart det något varmt och även efter alla dessa år frös hon nästan konstant i Karm då hon var van med värmen i Iselem. Kessie hade svarat nästan för snabbt och inövat då hon frågade om hennes namn, men Ithia valde att inte pressa henne. Istället satte hon sig ned vid elden, lite klumpigt kanske med rustningen, men åtminstone skulle hon se mindre farlig ut.‘Kan du berätta för mig hur du hjälpt byborna?’ undrade hon. ‘Med egna ord. Vi är långt från civilisation, och här är det vanligt med vidskepelse. De förklarar gärna det mesta med övernaturliga termer. Hur skulle du förklara dina… kunskaper? Jag förstod att du hjälpt med sjukdomar, och fått åkrarna att bli mer bördiga.’
-
Hon nickade lite och började rota runt efter något att faktiskt hälla upp drycken i sen. Medan hon rutade runt hummade hon lite, stannade upp och pekade mot några av örterna som hängde från taket.
“De kommer hit med värk och sjukdom, så för det mesta får de lite örtkok av mig.” Rösten var ledig och hon sa det med en lätthet innan hon började rota vidare längst väggarna. Det var ju trots allt sanningen. För det mesta räckte det med lite smärstillande örter. Vattnet i tekannan hade börjat sjuda och elden gav den lilla hyddan en behaglig värme, även om det snabbt blev ganska rökigt.“Örten där hjälper mot mjöldagg” Hon vände sig tillbaka mot Ithia, nu med en lerkopp och en liten träkåpa i händerna och nickade mot en växt som påminde om tistel. Kheezai satte sig smidigt ned i skräddarställning och började smula ned lite blad i de båda krusen. I kannan hade vattnet börjat sjuda.
“Det hjälper för det mesta.” Hon ryckte lite på axlarna. “Ofta kommer ungmöerna och frågar efter kärleksbrygd också.” Hon himlade med ögonen åt det hela och fnös. “Där finns det inget att göra. Så de får honung blandat med rosenknoppar.” Kheezai muttrade för sig själv och stannade sedan upp i sin rörelse. Dumma människoflickor, kärlek var ett påhitt. Hon fnös igen och skakade lite på huvudet. Så var det ju, för det mesta. Vattnet verkade klart och varsamt hällde hon upp lite i vardera kopp, för att sedan erbjuda den lite finare lerkoppen till Ithia. -
Det var ungefär som hon gissat, att det snarare handlade om örtlära än något annat. Däremot var det ju inte sant bara för att hon sa det. Och att hon var märklig kunde ingen neka, däremot var det likväl inget brott att vara märklig. Så länge man inte skadade någon. Åt hennes trick med kärleksdryckerna ler hon lite och skakar på huvudet. Det var ett harmlöst trick, trots allt skulle de knappast sluta be om det ifall hon inte gav om något.
‘Ingen magi?’ undrade hon, rätt direkt. Trots allt verkade hon ha alviskt blod, och det var mer vanligt bland alver än människor. Själv hade hela hennes liv förändrats på grund av magin i henne, men den hade inte varit tillräcklig för att göra henne till en magiker. Hon gav ett leende och ett vänligt tack då hon tog emot den varma koppen av Kessie, och såg på den med ett granskande öga.
-
Kheezai ryckte lite på axlarna åt hennes fråga och blåste försiktigt på den varma drycken i sin egna träkopp.
“Behövs sällan” Svaret var lika direkt som frågan, för det fanns ju ingen harm med magi? Hon smuttade lite på teét och gjorde en liten grimas då det fortfarande var för varmt. Det fick räcka att värma de frusna fingrarna runt träkoppen istället där hon satt hukad över den med blicken i elden. Tankarna var trilskna med att gå tillbaka till hennes familj, hur stolta de varit över hennes magi. Och hur de trånat och törstat efter makt när hon blivit antagen för att tränas till skuggdansare.Kheezai ryste och tog ett hårdare tag om koppen som var tröstande med sin värme. Hon försökte på sig ytterligare en litet sipp men det blev bara att hon blåste bort ångan.
-
Ithia studerade kvinnan framför sig noga medan hon blåste lite på det varma vattnet i tekoppen. Svaret hon fått påvisade att kvinnan inte var någon främling för magi, och att hon hade kapacitet att använda den om det behövdes. Detta var så klart något som gjorde henne lite mer spänd, men hon kom ihåg hur skrämd denne halvalv varit då hon första gången la sin blick på Ithia. Bäst att ta det lugnt, så att hon inte i ren förskräckelse skulle tända eld på dem båda i hyddan.
‘Gott te.’ sa hon enkelt och drack lite, och fann det behagligt att känna värmen inom sig.
‘Om det är så att du är magiker, är du säkert medveten om att du måste kunna visa ditt certifikat ifall någon frågar efter det?’ frågade hon, försiktigt och utan anklagelse. De flesta som studerat magi fick en amulett som med olika symboler visade deras styrkor och svagheter, andra bar på sig dokument som var magiskt verifierade och inte kunde förfalskas. Ithias ögon låg på Kessie då hon väntade på hennes reaktion. -
Kheezai höjde blicken till Ithia, hennes min outgrundlig.
“Självklart” Sa hon kort och såg sig omkring i den trånga hyddan. “Det är här någonstans” Lögnen hade kommit så lätt för henne, som per automatik. En överlevnadsstrategi från de långa åren i det eviga mörkret. Men inombords var ett virrvarr av tankar och redan planer på hur hon kunde ta sig ut, bort. Det här var den tiden här. Fördömda människor och deras plågsamma förmåga att lägga näsan i blöt.“Du kan få med dig lite av teét sen” Fortsatte hon och drack från sin kopp. “…för jag minns inte hennes namn den där kvinnan som gav det till mig. Annars hade du säkert kunnat få lite av henne när du återvänder till byn” Hon fuktade läpparna och log lite ursäktande. Det var kanske väst hon skulle ta sig till? Hur nu det skulle gå till. Blicken dröjde på hennes mantel som hon hängt upp, sedan ned på den slitna pilbågen. Onödig vikt. Hon förbannade Lloth och Athal i sina tankar.
-
Ithia betraktade henne fortfarande stillsamt där hon satt, och även om Kessie sagt att hon hade ett certifikat var det något med hennes nervösa sätt att röra sig och tala som berättade allt hon behövde veta. Detta var en olaglig magiker, som kommit hit västerifrån.
‘Lyssna, Kessie.’ sa hon enkelt. ‘Du verkar harmlös, och jag tänker inte ta dig till rättegång, även om det vore så att du inte har ett certifikat.’ sa hon. Det var dumt, kanske, för det skulle hon vara tvungen att göra om så var fallet.
‘Men det finns en organisation i denna del av världen som kallar sig Tredje Ögat. De letar efter folk med magiska förmågor, och de som saknar certifikat och är så kallade… olagliga magiker… de ställs inför rätta. Du har redan dragit till dig uppmärksamhet genom att vara här nära denna by, och använt dina förmågor.’ förklarade hon.‘Hade inte fader Afselius gjort en så stor sak av det hela hade troligen ingen hittat dig, men här är jag nu. Jag är ledsen över att jag kommer hit och rör upp ditt liv, men om Tredje Ögat får tag i dig kommer upplevelsen inte att var behaglig.’ kanske kände hon lite medlidande med Kessie, en utböling liksom henne själv i detta land som inte riktigt tolererade de som var annorlunda.
‘Om jag använder min auktoritet och gör en rapport som säger att du bara är en örtlärd kvinna kommer ingen att tvivla på det och undersöka saken, så länge du inte gör någon stor besvärjelse. De har sätt att känna av sådant i Caras Idhrenin, och då kommer de att komma och söka oavsett vad det står i min rapport.’ sa hon, och såg lite bekymrat på Kessie.
‘Så, snälla, sätt dig ned så kan vi diskutera vad som vore bäst för dig.’ det fanns genuin godhet där hos Ithia, och hon hoppades att Kessie skulle vara samarbetsvillig. -
Blicken vandrade vidare i hyddan, över bråte längst väggarna och över spindelväven. Det var svårt att avgöra om hon ens hörde Ithias ord då hon verkade ha tankarna på någonting helt annat. Men hon begrundade det som sas och hennes puls gick upp. Hon hade ingen aning om några lagar eller regler för magiker men hon visste att sådana som henne råkade illa ut i människornas värld. Och magiker skulle hon definitivt inte kunna gömma sig för. Ännu värre var nog att hennes systrar skulle hitta henne, då var det ute med henne.
“Allt förutom dem” Sa hon lågt, och om det var en reaktion på Ithias ord om Tredje Ögat eller sina egna tankar var svårt att avgöra. Hon fingrade lite nervöst på sin kopp och blicken var lite stirrig, som om blotta tanken gjorde henne förskräckt.
“Du kommer aldrig förstå, du har aldrig sett det..” Mumlade hon lågt, nästan mer för sig själv. SÅ stannade hon upp i sina rörelser och blicken fastnade skarp på Ithia.“Bäst för mig? Att du ger dig av.” Fräste hon fram men den plötsliga ilskan gick över i en sorgsen min och man kunde tro att hon nästan skulle börja gråta. “jag kommer göra det. Långt bort från alla onda människor”
-
Ithia rynkade på sina ögonbryn lite åt Kessies svamlande. Det var uppenbart att denna kvinna inte var frisk, och att fånga henne skulle inte göra henne eller någon annan någon glädje. Så länge hon inte gjorde någon illa där hon bodde så var det troligen det bästa hon kunde få. Men kanske hon på något vis kunde hjälpa Kessie.
‘Jag förstår att detta är upprörande, och jag ska gå.’ sa hon lugnt. ‘Men jag försöker bara hjälpa dig, så gott jag kan.’ förklarade hon. Att se henne gå från ilska till sorg så snabbt var hjärtskärande, och hon försökte snabbt tänka ut en lösning som skulle vara bra.
‘Har du tänkt på att ta dig till Aldiea? Väster om Iselem. Tredje ögat har ingen makt där, och vad jag hört tar de emot alla som vill bo där.’ försökte hon.
‘Jag kan hjälpa dig ta dig till gränsen. Ingen skulle ifrågasätta en paladin.’ det skulle vara en lång avstickare, men kanske hon kunde göra andra goda gärningar på vägen? -
Kheezai tuggade oroligt på sin underläpp och blicken gick fram och tillbaka på bråten inne i hyddan. Man kunde knappt tro att hon ens hörde vad Ithia sa. Så tillslut stannade hon upp och sänkte de spända axlarna. Blicken fästes på Ithia, en hård och beslutsam blick. Hon hällde ut teet direkt på det stampade jordgolvet.
“Aldiea?” Frågande hon först “Ja, nära Älvskogen” Svarade hon sedan på sin fråga och nickade. Farligt, men inte mycket farligare än Karm. Hastigt började hon rafsa ihop det allra nödvändigaste ner i en sliten skinnsäck. Det var inte mycket hon packade och ingenting som verkade vara av värde. Förutom en enda sak som glittrade till inne i halvdunklet.
Det var en lång dolk i sotat stål och ett handtag bundet i svart läder. Det var endast eggen som reflekterade ljuset och vittnade om att den var vass än. Det var ingen dolk smidd av människor. Kheezai betraktade den för några ögonblick. Kanske hon borde lämna den. Men den kanske kommer till hands. Hastigt rullade hon in den i en filt.
“Vi ger väl oss av genast?” -
Ithia betraktade henne lite varsamt och undrade för ett ögonblick om detta var en dum idé. Men Athal hade lett henne dit, och hon var tvungen att följa sitt hjärta. Sina instinkter. Endast genom att göra vad hon trodde var rätt kunde hon tjäna Athal och ljuset. Även om det betydde att hjälpa denna märkliga kvinna.
‘Jag tror det vore bäst.’ sa hon och gav Kessie en lätt nickning.
‘Om du är beredd att lämna detta liv du skapat för dig här på ett ögonblick.’ sa hon och kände lite dåligt samvete, trots att hon inte var orsaken till detta. I sanning var det fader Afselius. -
Kheezai reste sig hastigt från att ha suttit på huk. Det snurrade till i huvudet och hon stannade upp och blinkade hårt mot yrseln. Hon hade hållit uppe sin illusion nu ganska länge och det tärde på energin. Beslutsamt nickade hon medan hon gnuggade ena tinningen.
“Det kommer inte sluta komma folk hit. Det är dags, jag har dröjt här för länge” Hon öppnade långsamt ögonen och blicken fastnade direkt på kappan. Så fort de gav sig av och hon kunde gömma sig under den så skulle hon kunna släppa på illusionen, spara lite energi. En djup suck lämnade henne och hon tog de korta stegen till kappan som hända där vid hyddas öppning.Ett ljud genom eldens sprakande fick henne att frysa till på stället och sedan långsamt sträcka sig efter sin pilbåge. Så hörde hon det igen, utanför hyddan. Det var inte skogens vanliga ljud. Blicken blev vild och hon såg skarp på Ithia.
“Vilka kom med dig?” Väste hon lågt och drog på sig kappan i en lång, svepande rörelse. Ute bland träden hörde hon hur det rörde sig, inte en, utan flera. Troligtvis människor. -
Ithia var på väg ut då även hon hörde ljuden och stannade upp lite.
‘Ingen jag tog med mig frivilligt.’ svarade hon, och kände sig lite bekymrad över vad detta kunde betyda.
‘Försök att ta dig ut bakvägen bortom synhåll, möt mig utanför byn på landsvägen vid den stora stenen som ser ut som en trollnäsa.’ Situationen fyllde henne med beslutsamhet och hon krånglade sig ut ur tältet innan de skulle se henne. Hon förstod hur viktigt ett dramatiskt framträdande kunde vara, så hon ställde sig framför tältet med stadig ställning.Ljuset som silades genom trädens tjocka löv föll över hennes utsläppta hår och gav det ett nästan övernaturligt skimmer. Likaså glänste den vita rustningen, och de som såg henne snabbt och hade trons berättelser i sitt hjärta kunde gott få för sig att det var en ängels skepnad som stod och vakade framför hyddan. Hennes hår fladdrade lite långsamt fram och tillbaka i den lätta vinden, och hennes grå ögon var beslutsamma då de var riktade mot människorna.
‘Vem går där?’ frågade hon. Hennes röst beslutsam. Det var en röst som frågade vem som vågade utmana henne, och i förlängning vem som vågade utmana Athal. Hon var ljusets krigare, och bara en dåre skulle höja sitt vapen mot en av trons svärd.
-
Kheezai smalnade av ögonen i misstro åt hennes ord men denna gång kanske var bäst att ge sin tillit till människan. Hon hade ju trots allt varit god mot henne såhär långt. Snabbt norpade hon åt sig sin mask och rörde sig kvickt genom hyddan till den lilla lucka hon använde för att kasta ut aska, avfall och kiss. Knappast ett värdigt litet hål att krypa igenom men situationen krävde det. Så hon slank med förvånansvärd smidighet ut genom luckan och ut bakom hyddan.
Bland träden rörde sig tre skuggor som snart steg fram i den lilla gläntan. De var tre män med ful uppsyn, troligtvis lokala busar. De var beväpnade med påkar och svärd, men än var vapnen sänkta.
“Du behöver inte vara orolig Paladin Ichia, vi är bara här för att bistå dig” En av männen flinade vilket avslöjade smutsiga och trasiga tänder i hans mun. “Hjälpa dig att fördriva häxan” Fortsatte han. En av de andra männen såg lite mer kvicktänkt ut och bröt in i med ett skarpt “Vart är hon?” -
På ljudet de tre männen gjort hade Ithia förväntat sig en hel folksamling, och blev nästan lättad då det bara var tre busar som stod där framför henne. Hennes ljusgrå ögon studerade de tre männen, deras vapen och snabbt gjorde hon en bedömning om hur farliga de eventuellt kunde vara. Dessutom hade de fått hennes namn fel, men hon hade inte ork att rätta dem just då.
‘Detta är officiella ärenden under Paladinordern och Athals jurisdiktion.’ sa hon skarpt, och mötte deras blickar. Hon hade instinktivt placerat en hand på svärdsfästet och var redo att dra sitt vapen ifall det skulle behövas.
‘Er närvaro försvårar situationen, och jag ber er att återvända till era hem.’ meddelade hon, och det var tydligt att hon inte bad dem snällt utan gav dem order. Något som flera män knappast skulle ta med glädje, även om hon var en paladin. -
“Försvårar situationen?” Spottade den man som såg lite skarpare ut. “Du är väl här för att föra bort henne? Hon hör inte hemma här. Det är en häxa” Männen närmade sig långsamt, likt gamar cirkulerade de närmare Ithia med vaksamma steg. De var nog inte från byn, deras ansikten var ärrade från bråk och väder, ögonen små och illvilliga.
“Vart är alvhäxan? Inte gömmer en paladin som du själv henne. Eller du kanske tagit emot något som bjudits och är nu förslavad?” Vid det sista påståendet verkade alla tre att ilskna till och även de tog ett hårdare tag kring sina vapen.
“Vart gömmer du henne!?” -
‘Det har Athal gett mig i uppdrag att bedöma. Inte er.’ sa hon skarpt. Efter alla timmar hon spenderat i träning lät hon dem inte omringa henne, utan rörde sig i cirkel så som dem i svar på deras rörelser.
‘Detta är er sista varning.’ sa hon och såg på dem.
‘Ni hindrar en Paladin i Templets utredning, och således Athals sändebud. Om ni inte lägger undan era vapen är jag tvungen att dra mitt vapen.’ sa hon, och med en hand om sitt svärdsfäste drog hon ut klingan några centimeter ur sitt fäste.
You must be logged in to reply to this topic.